Nu var det äntligen dags! Efter mycket om och men hade jag lånat första delen av Nick Perumovs kritikerrosade serie Svärdens väktare. Fylld av förväntan öppnade jag boken och började läsa, och läsa, och läsa. När jag hade kommit ungefär halva boken insåg jag att trots att flera hundra sidor hade avverkats hade det inte hänt någonting alls. Nej, ingenting. Istället hade jag blivit introducerad till ett gäng karaktärer som inte hade något whatsoever med varandra att göra. Förutom alla dessa karaktärer som spann mellan en hämndlysten kejsare till en förslavad dankerflicka (Perumovs svar på druid, antar jag) och en legoknekt med suspekta magiska krafter, plus en mängd andra, fick jag en ofullständig historielektion om världen i boken. Kanske berodde det på att jag läste för snabbt, jag skulle kanske saktat ner och låtit all fakta sjunka in, men inte förstod jag mycket om ur allt hängde ihop. Jo, jag fattade att Regnbågen, den fruktade magikerordern var the bad guys, men inte mycket mer än så. Dock måste jag säga att jag gillar den lite rollspelsaktiga värld Perumov byggt upp med många olika folkslag, gillen, förmågor och ordrar. Det är något som saknas i många fantasyberättelser men häri får man verkligen vältra sig i det.
Någonstans vid två tredjedelar av boken sätter händelserna lite fart och man börjar kanske ana att alla karaktärer kommer att flätas ihop till slut, även om man förstod det relativt snabbt, och inte förrän då börjar det bli lite mer intressant att läsa.

Min slutsats blir att boken troligtvis behöver förklaras, introduceras och allt där emellen eftersom handlingen är så komplicerad. I de följande böckerna kommer det säkert bli lite mera handling och mindre historia så det i sig är inget problem. Problemet är att man lätt tröttnar när man har läst flera hundra sidor utan att det faktiskt händer så mycket. Man får inte spendera tillräckligt med tid hos varje karaktär för att faktiskt bry sig och det är ett problem när man börjar läsa en bokserie. Är den inte bra från början orkar man nästan inte läsa flera böcker till i serien.
Positivt är att Perumov faktiskt har tagit sin tid till att förklara och introducera, det kommer säkert att löna sig längre fram. Men fortfarande känns hela första boken som en enda lång introduktion, tyvärr.

Det kan också tilläggas att jag läste boken på svenska och den svenska upplagan är uppdelad på två.