Varit ute i blåsten för mycket de senaste dagarna och vaknade imorse av rejält ont i halsen. Så min valborg får bli ett bad, grillning hemma och lugn och ro och läsning alternativt tittande på nån bra film.

 

 

Gjorde en djupdykning ner i bokhögen jag fick med mig hem från biblioteket, har bestämt mig för att läsa lite halvklassiker inom fantasygenren innan jag jobbar vidare på A feast for crows och har bland annat lånat hem Howls moving castle av Diana Wynne Jones (visserligen på svenska), de tre första böckerna i Ursula Le Guins Earthsea och Doris Lessings SiFi Shikasta. 

Howls moving castle har jag redan tagit mig igenom så nu får det bli Övärlden, bjuder därför på denna bilden!
Krasslig och depp men något gladare med en bra bok i handen.

 

Tittar på första säsongen av Vampire Diaries och försöker intala mig själv att det är lika bra som True Blood.
Går sådär.

 

Och vad är grejen med alla anorektiska tjejer?

 

I helgen såg vi Dark Shadows som är det senaste av en av mina favoriter Tim Burton, även jag långtifrån gillar allt han har gjort. Medverkar gör ju en hel radda av roliga namn där Michelle Pfeiffer står sig bäst enligt mig men även Johnny Depp, som tydligen måste ha huvudrollen i alla Burtons filmer, Eva Green, Helena Bonham Carter har stora roller och hör och häpna även Christopher Lee på ett hörn. 

 

Efter att ha blivit ganska besviken på Alice i underlandet som var det sista jag såg av Burton och med tanke på de dåliga recensioner jag har hört om Dark Shadows förväntade jag mig inte särskilt mycket. Dock blev jag positivt överraskad nästan direkt av både stämningen och musiken, som för övrigt är gjord av samma kille som till A nightmare before christmas. Det som saknades i Alice i underlandet fanns här, det kusliga, konstiga Cthulhu-aktiga  men ändå fascinerande som Burton är så bra på fanns med. Yay, ropade jag! 
Storyn går ut på att Johnny Depp spelar en snubbe som har en älskarinna, Eva Green, som han dumpar för en annan på 1700-talet nånting, är ingen expert på mänskliga tidsåldrar (geologiska däremot hrm hrm...). Tyvärr för Depp visar det sig att kvinnan han dumpar är en häxa som ser till att hans nya brud begår självmord och förvandlar Depp till en vampyr som sedan vaknar upp några hundra år senare, närmare bestämt under 70-talet, bara för att se sin familj i ekonomisk kollaps, inte kallops som Rikard Palm hade sagt, på grund av nämnda häxa. 

Han slår sig i lag med huvudmannen, kvinnan, i huset, spelad av Michelle Pfeiffer för att hämnas på Eva Green. I huset har vi också en reinkarnation av Depps bortgågna brud spelad av Bella Heathcote (bild nedan) som även kan se spöken, Pfeiffers knäppa dotter som bara vill lyssna på musik spelad av Chloe Grace Moretz, en liten pojke som uppenbarligen har psykiska problem pga av sin väldigt ointresserade far som också finns i huset. 

Sedär, där har vi synopsisen. 

 

 

Så hur går det då? Jag gillar filmen, jag gillar effekterna som är precis lagom, stämningen som är så typiskt Burton-aktig, alla bra skådespelare och hur lite jag faktiskt vet om vad som ska hända. Vad gillar jag inte då?
Tyvärr är premissen för filmen lite väl tunn, jag köper inte riktigt hela triangeldramat och det gås igenom lite fort i början för att jag verkligen ska kunna känna att det håller. Förutom det måste jag tyvärr säga att den som gör sämst ifrån sig är faktiskt Johnny Depp. Förutom den sjukt fula luggen han envisas med, som han säkert inte har valt själv men ändå, känns det som om Jack Sparrow har blivit vampyr. Depp har ett sätt att spela excentrisk på och då kvittar det tyvärr om han är galen hattmakare, pirat eller vampyr, det blir liksom ingen skillnad. Så om jag vore Burton hade jag castat nån annan i rollen, för lite variation och förnyelse. Det måste finnas någon annan som kan göra det lika bra/bättre än Depp. 

Någon som däremot glänser som en sol i filmen är Eva Green. Jisses, vilken kvinna, hade jag fötts med det utseendet och de vassa replikerna hon har i Dark Shadows hade världen varit min I'm just sayin'. Det är värt att se filmen bara för hennes skull, jag lovar!

Pfeiffer är awesome som vanligt och Helena Bonham Carter som spelar halvgalen psykiatrier gör även hon en bra roll. 

 

 

Slutsatsen blir till sist att Dark Shadows överträffade förväntingarna, det var härligt med en film i riktig Burton-anda och det som drar ner betyget är Depps insats och den något tunna premissen. Dock väger Greens insats över och höjer betyget markant!

 

 

 I påskas, ni vet då när vintern fortfarande höll stryptag på våren, hade jag och pojkvännen lite ledigt utan en stundande tenta och bestämde oss för att titta igenom ett rejält lass med Hayao Miyazaki (och son)-filmer. 
Jag har redan sett Spirited away och Min granne Totoro, ursäkta min inkonsekvens med språken, vilket ledde att vi tittade på Howls moving castle, Princess Monoke, Tales from Earthsea och till slut även Tonari no Totoro (vafan heter den på engelska?!) eftersom min pojkvän inte sett den.

 

Så, vad tyckte jag om alla?
Först måste jag säga Miyazaki är väldigt varierande i sina filmer. Efter att ha sett Spirited Away och Totoro tänkte jag mig mest att hans filmer skulle handla om barn och som mest vara lika läskiga som Spirited Away men inte mer. Döm om förvåningen som uppstår när jag inser att huvudkaraktären i Howls moving castle är en vuxen kvinna!

Howls moving castle tilltalade mig annars mest eftersom den på ett sätt som är väldigt typiskt Miyazaki blandar det gulliga sagoinslagen med en lagom dos "läskiga" inslag och dessutom en hel del humor. Humor är dock ett rätt ovanligt inslag i Miyazakis filmer. Tråkigt nog för han gör det väldigt bra; badrumsscenen när Howls blondering flippar är ju hysteriskt kul eftersom man är så oföreberedd på den till exempel. 
Sedan ska man ju inte heller glömma att just Howls moving castle är ju från början en trilogi av Diana Wynne Jones så humorn kanske kommer från boken?

 

 

Princess Mononoke å andra sidan. Ingen humor där inte... Men det behövs faktiskt inte för den filmen har en helt annan känsla än Howls. Princess Mononoke handlar om naturen, moder jord eller the spirit of the forest som de kallar det och det är inte direkt grejor man skrattar åt. Det man automatiskt tror nu är ju givetvis att det är en såndär vanlig film som handlar om hur människorna fördärvar jorden och hur allt brakar åt helvete på grund av det. Men nej, Princess Mononoke tar visserligen upp detta, svårt att inte göra det, men man får även följa människorna i kampen och se hur de kämpar för sin plats i världen. Intressant vinkling måste jag säga! Dessutom får man även se fördärvade djur som har blivit demoner på det det äckliga Miyazaki-viset som bara han kan lyckas med och mitt i den här konflikten får man följa den fördömde pojken Ashitaka som försöker leta reda på ett botemedel mot sin förbannelse och egentligen inte står på någons sida men ändå hamnar mitt i skiten. Insiktsfullt, spännande och mycket vackert kan sammanfatta Princess Mononoke.

Jaha, nu har jag precis tråcklat mig igenom hela A storm of swords. Har även läst inledningen till A feast for crows men funderar på att lugna mig lite med den och nästa eftersom Winds of winter är låååångt ifrån klar och jag avskyr att sitta och vänta på böcker. 

 

Surfade in på George Martins hemsida och såg lite författare som han rekommenderade, hade läst många av dem och jag är inte jättepepp på att börja på någon ny serie men han tipsade om en författare som heter Daniel Abraham. Han har skrivit två serier The Long Price Quartet och The Dagger and the Coin varav den första är avslutad. Därför funderar jag nu på att ta mig an någon av dessa. The Dagger and the coin verkar vara bättre än The Long Price Quartet men tyvärr är den inte avslutad och nee, jag tänker inte börja läsa en ny serie som INTE är avslutad så jag får väl ge mig i kast med The Long Price Quartet istället. Fyra böcker borde man klara av rätt fort.

 

Nån som har läst dessa?