Jag kan förstå att man kan bli besviken av att behöva plöja igenom en massa kapitel med Cersei när man egentligen vill läsa om Jon eller Daenerys men jag känner ändå när jag sitter och läser att jag inte kan bli besviken på Martin. Det får vara hur det vill med tråkiga karaktärer och förlängda releasedatum men jag älskar Martins sätt skriva. Alla namn, legender, historier gör att världens känns så levande att det inte gör något att jag stör mig på Cersei eller att det ibland blir lite väl invecklade beskrivningar av mat och kläder, jag köper det ändå. Jag kan ärligt säga att A song of ice and fire är bland, om inte det bästa jag någonsin har läst.
Hur som helst så kan jag väl hålla med om att A feast for crows inte är den klarast lysande stjärnan i serien men jag tycker inte heller att den förtjänar att ses som tråkig. Efter att ha läst A storm of swords är ju det mesta tråkigt, sådan fart som den boken hade i slutet men om man jämför med A game of thrones och A clash of kings tycker jag att A feast for crows står sig lika bra. I slutet fick jag nästan en hjärtattack på grund av en viss sak som hände med Lady Stoneheart hmpf hmpf och jag hoppas det löser sig i nästa (men det är ju verkligen inte säkert). Visst känns det som ”the great leap before the plunge” som Gandalf hade sagt men trots det vänder jag sida efter sida för att följa framförallt Jaime som jag gillar mer och mer och Brienne som bara är awesome mest hela tiden. Och inte blir jag besviken, en hel del vändningar hinns med och slutet blir ändå någon form av cliffhangers. Men det är ändå karaktärsutvecklingen som gör att man gillar Martins böcker och den delen av historien är väldigt framträdande i A feast for crows. Särskilt när det gäller Cersei som är på god av väg att bli helt galen. Vi får se hur det blir med den saken i The winds of winter. Även Jaime, särskilt hans relation till Cersei, och Sansa utvecklar sina karaktärer enormt i den här boken. Den som nästan utvecklas minst är Brienne men det kan också bero på att man inte har följt henne så länge som de andra.
Det tråkigaste med A feast for crows är när Martin lagt in enstaka kapitel med en ny POV som bara dyker upp en endaste gång eller som heter något kryptiskt som The queenmaker eller The soiled knight. Dessa kapitel behandlar främst Dorne och The Iron Islands och även om jag gärna lär mig mer om dessa ställen kommer man aldrig in i det när respektive karaktär bara får ett kapitel var. Det var inget som fanns i de föregående böckerna och är inget jag gillar direkt. Sen undrar jag vad som händer med Theon? Han hade ju POV i tidigare böcker men nu verkar han ha glömts bort. Nja, gillar inte.
Något annat som jag gillar med A feast for crows jämfört med föregående böcker är att det finns mer magi med och profetior som jag är ett fan av sen Sanningens svärd-serien. Nu är jag inte överförtjust i magi sen innan men det är trevligt när det tas med på det dunkla och lågmälda sättet som Martin gjort.

Sådär, några tankar om A feast for crows. Nu ska jag iväg ett tag och kommer inte att kunna uppdatera så mycket, ni får hålla tillgodo! Under tiden jag är borta ska jag läsa The doomsday vault av Steven Harper och när jag kommer hem tar jag kanske tag i A dance with dragons. Vi får se!