Recension kanske är lögn, snarare lite gnällande och det är ju svårt att kunna uttala sig rättvist när man inte har läst ut boken menmen jag gör ett försök.

 

Jag har ju lagt mig till med 200-sidorsregeln dvs. att om man inte gillar en bok efter 200 sidor ger jag upp. Så var det tyvärr med Best served cold. Tror jag läste 270 innan jag gav upp. Varför? För att Best served cold inte var engagerande för fem öre. 
Huvudpersonen är Monza Murcatto, en ökänd legoknekt som bara älskar en sak i livet, sin bror. När hennes bror blir brutalt mördad och hon själv utsätts för samma mordförsök men överlever, av deras arbetsgivare och aspiranten till makten i landet bestämmer hon sig för att ta hämnd på alla som var inblandade i hennes brors död och det är det boken handlar om. Sju personer ska dö och på sin väg mot hämnd ger sig Monza i lag med en hel hög personer av tvivelaktig karaktär, en nordman som bara vill rentvå sitt samvete, en ex-fånge besatt av siffror, två förgiftare, en kvinnlig torterare och en alkoholist och f.d. kapten. 
Låter ändå som en rättså intressant och spännande handling, eller hur? Det tyckte jag också tills jag började läsa och insåg två saker:

1. Trots att boken är fristående kändes det ändå som att man hade behövt läsa Abercrombies trilogi innan för att hänga med i alla turer.

2. Ingen av karaktärerna är ett dugg intressanta att följa och särskilt inte Monza.

Jag trodde att jag skulle få en olidligt spännande, välskriven historia med en kick-ass kvinnlig huvudperson men det jag fick var mediokert, alldeles för trassligt och totalt ointressant. 

Trist när Abercrombie har blivit så hyllad, ligger överst på alla topplistor överallt (jaja, jag borde slutat gå efter topplistor efter Perumov) och i allmänhet verkar vara en riktigt trevlig kille. 

 

Men nu vet jag ju inte hur boken slutar, eller jo det vet jag för jag läste de sista kapitlen men det kändes tyvärr inte som om jag hade missat något mellan sidan 270 och 700 så även där gick jag bet. Är det någon som har läst hela eller läst något annat av Abercrombie?

 

Det har varit lite bloggtorka den senaste tiden helt enkelt för att jag inte prioriterar att blogga när jag för en gångs skulle har varit lite ledig (på riktigt). Sommarkurserna är antingen avklarade eller ligger på is och jag har hittat på en del kul grejor bl.a. tagit en snabbutflykt upp till Solna i söndags för att titta på em-finalen i fotboll.

 

Igår var jag inom Sf-bokhandeln och köpte på mig lite grejor, alltid lika kul att gå och botanisera bland deras sortiment!

 

The Red Knight av Miles Cameron - som jag har funderat på länge. Har ingen aning om den är bra eller inte men lite medeltidsfantasi blandat med drakar kan sällan gå fel. Eller?

 

2313 av Kim Stanley Robinson - en sifi som verkade passa mig i smaken, läser inte sifi så ofta och denna har jag hört mycket gott om. Spännande!

 

Dreamsongs II av George RR. Martin - en novellsamling av mästaren. De hade inte första volymen inne så jag nöjde mig med tvåan, det spelar ju ingen roll. Denna ska jag ta tag i när väntan på Winds of winter känns alldeles för lång.

 

Jag köpte också en film till pojkvännen (som ligger hemma och är sjuk):

 

Conan barbaren med Jason Momoa

 

Så ikväll blir det filmkväll!

 

Veckans bokbloggsjerka handlar om vilka författare man tycker kan bygga upp bra och intressanta karaktärer.

 

Jag är fruktansvärt tråkig och svarar utan att tveka George RR. Martin. Han är en oövervinnlig segrare när det gäller just karaktärsbyggande och inte nog med det, när man tror att man har koll på en karaktär händer något som gör att man får gå tillbaka och läsa om någon tidigare del för att kanske omvärdera en händelse och därmed en karaktär helt. Jag älskar sånt för oftast brukar jag komma underfund med en karaktär väldigt snabbt och sen tycka att det blir lite tråkigt när jag ändå vet vad karaktären kommer att svara eller göra men inte i George Martins böcker, däri blev man ständigt överraskad och hur man än försöker kan man aldrig gissa sig till var karaktärerna ska hamna. Jag älskar det! Att han sedan har över tusen namngivna karaktärer i A song of ice and fire-serien gör ju bara saken bättre. För att reda ut alla dessa namn, släktskap, fanbärarfamiljer (haha bannermen) måste man helt enkelt vara skicklig på det man gör. 
Ett bra exempel på en karaktär som man har gått från att nästan avsky till att både sympatisera och gilla är Jaime Lannister.

 

Hemmets journal har ju haft en novelltävling där deadline är den 1:a augusti som jag för ungefär en vecka sedan bestämde mig för att hoppa på. Mest för att träna på att skriva noveller. 
Jag gillar ju egentligen inte noveller som ni kan läsa här men jag behöver träna på det och då tänkte jag att denna tävlingen kunde få mig tillräckligt motiverad för att faktiskt både hålla maxantalet tecken (15 000) och få mig att faktiskt skriva klart. Är ju annars väldigt bra på att börja historier men mindre bra på att avsluta dem. Jag behöver lite press på mig för att faktiskt ta mig samman och göra det ordentligt!
15 000 tecken inkl. mellanslag var dock svårt. Jag hade en bra idé (som i och för sig inte passar Hemmets journal men som passar mig haha) som när jag väl började lyckades spinna vidare på så att jag kunde skrivit en hel roman med alla idéer. Men jag lyckades till sist begränsa mig och tror jag landade på 14 856 tecken eller nåt sånt. Bra jobbat för att vara mig. *klapp på axeln*. När jag läste igenom den kändes den något stressad i slutet men annars tycker jag ändå att jag lyckades få med det jag behövde utan att det blev alltför hastigt och lustigt. 

Om jag nu inte mot förmodan skulle vinna lägger jag nog upp novellen nånstans för allmän beskådan när tävlingen är över. Vi får se. Det var roligt att skriva klart något iafal!

 

Denna veckan hoppar jag sent omsider på bokbloggsjerkan igen ^^. Nu handlar det om omslag och vilka man tycker snygga/fula samt vilka som man tycker passar eller inte passar till bokens innehåll. Jag har hållt mig till böcker jag har i min egen bokhylla.

Snygga omslag:

 

Stephen Kings Det mörka tornet är jäkligt snygga. Har inte läst dem än men har del ett och två i bokhyllan.
Cherie Priests Clockwork Century som jag precis läste första delen i (Boneshaker) är också rejält snygga. Önskar de fanns som inbundna dock.

Förutom dessa är ju Game of thrones-böckerna riktiga skönheter i bokhyllan samt även de svenska Harry Potter-omslagen.

 

Ja jisses, det finns en hel hög, tyvärr, men om jag ska hålla mig till min egen bokhylla:

 

H.P. Lovecrafts Skräckklassiker är ju i tyg men vad är grejen med den turkosa färgen? Urrk.

Philip Pullmans Den mörka materian är allmänt trista och gör inte boken rättvisa alls. Har dock inte hittat någon snyggare upplaga än men letar förbrilt.

 

C.S. Lewis Narnia både de nya engelska omslagen och mina gamla klassiska svenska (som jag inte pallade leta upp en bild på). De visar bokens innehåll på ett precis lagom sätt utan att de berättar för mycket.

Raymond Feist & Jenny Wurts Imperiets Dotter är också sådär härligt exotiska och färggranna som världen de utspelas i är.

 

Patrick Rothfuss The name of the wind är väl snyggt men beskriver inte boken så bra. En snubbe i kåpa och ett träd. Mycket intressant. Inte. 

Sent inatt tittade vi klart på femte säsongen av True Blood. True Blood är ju en serie som jag har följt nästan sen de började sända den 2008. Men eftersom de envisas med att sluta varje avsnitt (och säsong för den delen) med en cliffhanger har jag hela tiden väntat tills varje säsong har släppts på DVD. Just för att jag har ingen lust att sitta och vänta en hel vecka bara för att få se hur de ska lösa den veckans cliffhanger. 

 

Hur som helst var de då dags att ge sig i kast med femte säsongen. Och nu blir det spoilervarning här för er som inte sett femte ännu.

För jag är så jävla förbannad. Nej, inte jätteförbannad utan mest irriterad. Vad håller de på med? Politik, religion, inklämda sexscener utan poäng, tiotals nya karaktärer utan djup. Allt jag gillade med True Blood har på något vis blivit undanskuffat i den här säsongen. Och vad är handlingen? Och vad var grejen med Jesus mexikanske farbror som blev dödad eller Terrys ifritförbannelse? Varför tittar jag på det här egentligen? Den vanligaste meningen jag sa under hela föregående kväll var: "Jag orkar inte!" För det var ungefär så jag kände.

Och hur i helvete har Bill kunnat gå från "In this household we recycle" till "Lilith has chosen me!" och nu ska jag bli religiös fanatiker som älskar att döda à la Russel Edgington fastän det går emot allt jag står för. Bah!
Är inte detta så typiskt tv-serier som rullar för länge. Att i brist på annat måste de ta och göra om karaktärerna. So fucking lame.

Och nu fick jag precis reda på att de ska göra en sjunde säsong också. Tack. Jag tror jag tittar om de gamla säsongerna och blir nostalgisk istället. 

 

 Jaha, jag hade redan skrivit halva recensionen av Boneshaker men blogg.se bestämde sig tydligen för att radera den så det blir väl bara till att börja om. *suck*

Boneshaker är placerad i ett alternativt Seattle vid den tiden då Washington inte ingick i Förenta staterna och inbördeskriget rasade i väst, om ni inte kan årtalen för det får ni minsann allmänbilda er och googla ;)
I Seattle har en uppfinnare tillsammans med ryska prospekterare uppfunnit The Boneshaker, en gigantisk borr som till allas största förskräckelse började löpa amok mitt inne i Seattle och underminerade nästan hela stadskärnan. Som om inte detta vore nog gjorde närheten till Mt Rainier att giftig svavelrik gas (de säger inte det här rent ut men geologistudent som man är gissar jag mig till det) kallad The Blight stiger upp ur marken där The Boneshaker har dragit fram. Den här gasen har en otrevlig sidoeffekt, den gör folk till zombies eller Rotters vilket gör att de kvarvarande människorna i stan var tvungna att sätta upp en hög mur kring de förorenade delarna (och här finns ingen nobel Jon Snow som håller ondskan ute).

 

På andra sidan muren lever änkan till uppfinnaren av The Boneshaker, Briar med sin son Ezekiel och ett något skamfilat rykte. Och det är det här skamfilade ryktet som får Ezekiel att bege sig över muren och in i den förorenade staden på jakt efter, jaa det vet nog ingen, inte ens han själv, och vem får ladda hagelbössan, sätta på sig gasmasken och ge sig in dit för att rädda honom. Jo, Briar givetvis. Och där var premissen. 

 

Boneshaker har allt en steampunkroman behöver plus lite till. Här finns gasmasker, galna veteskapsmän, luftskepp, mekaniska proteser och förutom det även zombies, samhällskritik och en mycket välskriven kvinnlig huvudkaraktär.

Briar är en sån där karaktär som man inte kan låta bli att gilla, hon är en stark, självständig kvinna utan att bli löjlig, vill bara rädda sin son och leva ett så normalt liv som möjligt. Bredvid Briar gör sig kapitlen med Ezekiel väldigt platta, han är rätt tråkig att följa och uppträder mycket naivt. Jag längtar direkt till nästa kapitel när jag får följa Briar igen. Bredvid dessa två har boken en hel hög med intressanta och välskrivna karaktärer. Swakhammer är min favorit men nästan alla är bra på sitt vis. 
Förutom en massa roliga karaktärer håller Priest spänningen uppe genom hela boken. Inga transportsträckor här inte utan full fart från början till slutet. Sånt gillas! 
Det enda jag inte gillade var faktiskt slutet, nu när jag tänker tillbaka på det minns jag det knappt för det var så blekt jämfört med resten av boken. Inte för att det var ett dåligt slut men det hände så snabbt, jag hann knappt med och sedan var det över. Det kändes nästan som om det skulle komma en fortsättning men det gör det ju inte. Inte om Briar och Ezekiel direkt i alla fall. Menmen det är väl sånt man får leva med. Jag tyckte bra om Boneshaker och jag läser gärna resten av Priests böcker. Hon platsar lätt in på listan över nya favoritförfattare!

 

Jobbar just nu för fullt på att ta mig igenom Joe Abercrombies Best served cold. 
Har hunnit med ca 170 sidor och än så länge är jag måttligt imponerad. Vi får se hur det artar sig.
Men att ligga ute på en filt på gräsmattan i gassande sol och höra havet brusa hundra meter ifrån en kan ju få vem som helst att bli glad. Lönnmördare och legoknektar till trots.

 

När jag var liten tecknade jag väldigt mycket, kanske inga mästerverk men det var något jag tyckte var roligt och som jag ägnade mycket tid åt för att koppla av. När skolan blev krävande och hästarna tog mer tid från mig slutade jag, tror förra gången jag tecknade var runt år 2006 eller nåt sånt. En anledning kan också vara att jag nästan alltid måste vara själv när jag tecknar, jag vill inte att folk ska gå och kika över axeln på mig förrän jag är klar. 
Men så i våras när jag hade det lite lugnare fick jag ett ryck och rotade fram alla mina gamla skisspennor och block och satte igång. Jag lyckades få ihop två teckningar och eftersom det har varit Game of thrones för hela slanten hela våren blev det motiv från det. Efter de här två tröt inspirationen igen och jag har inte tecknat sen dess. Vi får väl se när andan faller på igen. Hur som helst är det kul att jag känner att jag fortfarande kan och även om det är långt mellan gångerna är det lika roligt varje gång jag faktiskt får tid och ork att göra det.

 

E.S Posthumus är ett amerikanskt band som tyvärr inte finns längre. De gjorde filminspirerad musik blandat med elektroniska inslag i form av syntar, elgitarrer med mera. Deras musik låter precis som ett filmsoundtrack med både lugna och snabba partier och jag tycker deras musik passar perfekt om man till exempel ska skriva eller teckna och vill komma i härlig stämning. Jag gillar också att lyssna på musiken när jag tar tåget till universitetet, perfekt att drömma sig bort till! Det är också skönt med musik utan sång, det enda de har är körer i vissa låtar. Ett perfekt bevis på att bra musik inte behöver ord!
Deras låtar är väldigt inspirerade av det antika Grekland och låtarna har namn som Mosane Pi, Antissa och Nara. 
Bandet har släppt tre album:

 

 

 

 

 

Insåg när jag googlade på Conan The barbarian i jakt på rustningar härom dagen att det tydligen har kommit en ny Conanfilm med Jason Momoa i huvudrollen. Nu är jag inte riktigt säker på vad jag tycker om detta eftersom jag är ett stort fan av de gamla filmerna med Arnold Schwarzenegger. Inte för att de är några mästerverk rent filmiskt utan mer för att man kan ju inte ogilla en bodybuilding österrikare med långt hår och ett alldeles för stort svärd.

 

Jason Momoa passar nog bättre i rollen som Conan, det är ju praktiskt taget samma roll som han hade i Game of thrones haha så vad kan gå fel? Dessutom är han ju mer lik Conan i serietidningarna än Arnold. No shit Sherlock...
Jag får hur som helst nästan ta och se filmen. Hoppas bara att de inte tar det på för stort allvar för då kommer jag att gäspa mig igenom hela skiten. 

Jag och pojkvännen sitter och lyssnar på kommentatorspåret till Game of thrones och har osökt kommit in på en mycket lång och inlevelsefull diskussion om rustningar. Nog för att jag inte har världens bästa akademiska koll på ämnet men visst har jag sett tillräckligt många för att se skillnad på bra och dåliga.
Rustningen i en fantasyfilm/tv-serie är ju ändå en relativt viktig del, många karaktärer spenderar ju ganska mycket tid i den och för min del kan jag döma en film i stort sett bara på det.

Så vad gör en rustning inte bara snygg utan också trovärdig? Först och främst tycker jag att den borde ha någon form av emblem, förutsatt att det inte är en personlig rustning givetvis, för att tillhör man någon här, familj, band osv. är det ju bra om man känner igen sin egen sida. Förutom det, bör den framförallt vara praktisk. Det värsta jag vet är när man ser rustningar som ser snygga och häftiga ut men som har en massa onödiga läderremmar, plates och annat som inte fyller någon funktion. När man ser att ”det där har de bara satt dit för att det ska se coolt ut”. Nej, inget onödigt tack! En rustning består av så många olika delar och med vapen på det behövs det sällan någon kuriosa.
Det tråkigaste jag vet är också när man ser en hel film och de bara använder en sorts rustning, oftast typ ringbrynja och någon form av full plate mail (jag kan absolut inga svenska ord om vapen och rustningar så ni får stå ut med min svengelska). Så jäkla boring! Det finns ju en hel del andra sorters rustningar som man kan välja på förutom ringbrynja och plate mail. Padded leather, nitbeklätt läder, halv plate mail och typ en hel hög annat. Kom igen nu liksom, använd fantasin och gör er research!
Och till sist, det som gör en rustning trovärdig mer än allt annat, vad kan det vara? Jo, att den ser använd ut! Gud, hur många scener har man inte sett där det ser ut som om riddarna klivit direkt ut ur någon fabrik när de egentligen ska ha varit med om världens slag. Ursäkta mig, men det är inte okej att rustningen inte har en enda skråma när personen i den ska föreställa någon som varit med om hundratals slag. En rustning ska ha repor, den ska ha bucklor och den ska ha fläckar. Tunikor och allt i tyg ska vara smutsigt, inte rent! Det är förvånansvärt hur många det är som missar detta och jag blir lika frustrerad varje gång!

Några exempel på bra respektive dåliga rustningar:

Thor – innehar en självklar förstaplats gällande dåliga rustningar. Herregud! Glömde ni bort att det fanns andra material än plast?!

The Lord of the Rings – både bra och dåliga rustningar. Plus på huvudkaraktärerna och på designen men minus på slitenheten om man säger så. Det är väl ungefär bara Aragorns rustning som ser sliten ut medan t.ex. alvernas ibland ser lite väl ”balklänning” ut.

Game of thrones – höhö, en klar etta. Inget att klaga på. Jag önskar att alla gjorde sina rustningar som dessa!

Legend of the seeker – snygga men alldeles för nya. Dessutom lite brist på verklig rustning och inte bara läderskjortor.

Merlin – också lite för nya men passar ändå serien på något vis. Jag gillar Arthurs rustning för den är snygg, funktionell och passar det högtravande temat i serien.

Arn – i klass med Game of thrones. Funktionellt, skitigt och historiskt korrekt.

Just nu kommer jag inte på mer exempel men det var några stycken ändå! Andra filmer där man kan syna rustningar i är ju King Arthur, Narnia, Kingdom of Heaven, Snowwhite and the huntsman, Gladiator, Conan Barbaren (HAHA, hur kunde jag glömma Arnold?!) etc. etc. De flesta är ganska så halvkassa. Gillar dock Kirsten Stewarts. Den är förvånansvärt bra faktiskt!
Har ni som läser några fler exempel?

 

 

Jisses vilken vecka jag har haft! Skulle man inte ta det lugnt på sommaren? Nej, inte för min del som har anmält mig till en massa sommarkurser. Har suttit pall hela veckan med en uppgift och blev inte klar förrän i förgår. Seeeegt!

Därför har jag inte hunnit, läsa, blogga, skriva eller göra nåt annat roligt på hela veckan. Det enda jag har unnat mig är att träna en timme om dagen. Y.A.Y...

 

Hur som helst så hoppar jag på bokbloggsjerkan för denna veckan också för jag gillade frågan.

Jag läser oftast inte noveller faktiskt. Varför? Jo, för att jag är en såndär person som inte avskräcks av en tegelsten à la 1000 sidor plus utan snarare hoppar jämfota av glädje över att få spendera sååå många sidor i mitt favorituniversum. Noveller är ju ungefär raka motsatsen till det. Så nej, det händer inte så ofta att jag läser noveller.

Men när jag väl läser noveller blir det ofta skräcknoveller, det var någon annan som skrev det också så tydligen är det en trend. Jag tror knappt att jag har läst någon annan novell än just skräck. Kanske någon gammal hästnovell när jag var tolv men det räknas inte.

Så vad läser jag när jag läser noveller då?
Min absoluta favortförfattare i det här fallet (och nästan i alla andra fall också) är H.P. Lovecraft. 
Ni som inte har läst något av honom, gör det! Han är mästare på det onämnbara, det groteska och överjordiska. Expert på att få en att känna sig liten i rymden och förträfflig på att kasta en in i häftiga historier på bara en sida.

Jag har bara läst honom på svenska, tror knappt att jag grejar hans 1800-tals engelska men det är svårt att få tag på honom på svenska. Pojkvännen hittade en samlingsvolym i mintgrönt tyg (?!) när jag fyllde år som har en hedersplats i min bokhylla. På engelska finns det knappt heller en samlingsvolym med allt han har skrivit men de flesta viktiga verk finns i Necronomicon (som finns i den där fina svarta läderinbundna varianten) men ja, att få tag på allt med honom är rejält svårt. 

 

Några favorittexter av Lovecraft:

 

Färg bortom tid och rum är min absoluta favorit än så länge. Heter Color out of time and space på engelska. 
Uppgifter rörande Arthur Jermyn och hans anfäder är en grotesk parodi på Darwin ungefär.
Cthulhu är hans mest kända och även om den inte är min absoluta favorit bör man läsa den. Heter Call of Cthulhu på engelska.

När jag inte läser H.P. Lovecraft läser jag gärna Poe även om jag ibland tycker att han är lite för deppig för min smak. Där Lovecraft pratar "verkliga" ting pratar Poe mer om sinnets fasor.
En favorit av honom är The Tell-Tale Heart.

Japp, där var mina två favoritnovellister. Snart ska jag dock ta tag i Conanberättelserna av Robert Howard men eftersom jag inte har läst något av honom innan kan jag inte uttala mig än. 

 

Om någon har något tips på någon annan bra fantsynovellist tar jag tacksamt emot det ;)

 

På mitt nattduksbord hittar vi just nu:

 

 

Jag tittar just nu på:

Böcker som ligger och väntar är: