Jag har också fått reda på att jag fått jobb uppe i norr över sommaren så nu försöker jag läsa så många olästa böcker i min bokhylla som möjligt innan jag drar norröver igen.

Första delen i Iron Fey heter på svenska Järnkonungen och är skriven av Julie Kagawa som jag hört mycket gott om på alla bokbloggar jag läser. Det var spännande att se om jag skulle hålla med eller inte.

Järnkonungen är skriven i jagform och vår protagonist är Meghan Chase, tonåring och bosatt i Louisiana. Hon känner sig lite osynlig och har bara en vän i form av grannkillen Robbie. Livet känns lite trist men det ändrar sig snabbt när hennes fyraårige lillebror blir bortrövad och ersatt av en bortbyting. När sedan Robbie visar sig vara någon helt annan än hon trott och tar med henne till det magiska landet Aldrig där troll, alver, jättar och andra mytiska varelser är vardagsmat för att leta efter hennes bror inser Meghan att hon verkligen inte är den hon trott sig vara. I landet Aldrig tävlar Vinterhovet och Sommarhovet om makten och det tar inte lång tid innan Meghan är indragen i deras kamp trots att hon egentligen bara letar efter sin bror. Mitt i alltihopa stöter hon också på Järnhovet som agerar i skuggorna. Där är det mekaniken som råder och alla varelser känns som någon konstig magisk steampunk-blandning.
Ja, rätt intressant premiss alltså.
Av karaktärerna har vi ju givetvis Robbie (som i landet Aldrig kallas Puck), vi har även Grimalkin en gigantisk katt som i mitt huvud bara ser ut som katten i Alice i underlandet samt den motsträviga Ash från Vinterhovet. Meghans dödsfiende, färdkamrat och senare kärleksintresse (givetvis...)

 Jag har väldigt blandade känslor efter att ha läst Järnkonungen. Jag gillar landet Aldrig. Det känns levande, färgsprakande och väldigt välbeskrivet. Hierarkierna känns trovärdiga och jag hade gärna läst mer om drottning Mab och kung Oberon (japp, det är Shakespeare och folktro för hela slanten). Handlingen hade säkert lyfts om Meghan fått spendera mer tid med de olika hoven och man fått lära känna makthavarna lite bättre. Förhoppningsvis kommer det i följande böcker!

Det som gör att jag inte gillar Järnkonungen bättre är de tre huvudkaraktärerna, och då främst Meghan. Hon är så jäkla inkonsekvent så jag blir galen! I ena sekunden är hon tuff, modig, intelligent och snabbtänkt för att sedan bli ett gråtande våp så fort Ash är i närheten. Och tyvärr känns det inte som om det beror på ett val från författaren utan snarare att för att hon behöver bygga upp någon spänning mellan Ash och Meghan och det går inte om hon inte behöver räddas av honom hela tiden. Suck. Hade hon inte behövts räddats av honom hela tiden känns det inte som om de hade fått någon kontakt alls. I call Bad writing!
Ash i sig är det inget fel på men även här känns det lite platt. Man får liksom ingen direkt känsla för hur han är som person, helt plötsligt är han bara kär i Meghan utan någon anledning. Skumt.
Den enda som har en utpräglad personlighet i gänget är Puck och han försvinner ju ur leken rätt fort. Så triangeldramat får minus från mig. Onödigt, dåligt skrivet och helt ointressant. Den jag gillar bäst är helt klart Grimalkin. Han visar att Kagawa faktiskt kan skapa en intressant personlighet om hon vill och det är väl därför jag gillar honom. Jag önskar bara att hon hade gjort det med de andra också!

Så Järnkoungen får medelhögt betyg av mig. Inte dålig men inte bra heller. Däremot kommer jag att läsa nästa del ändå för jag har fortfarande hopp om att det kan bli bättre.