Fredens pris utspelar sig på kungadömet Vangrind som består av en rätt stor (?) ö. Vi får följa den unga flickan Minora som berättar sin historia om hur det var att leva som en Mörkrets dotter i ett rike styrt av Ljusets barn. Med sina svarta ögon, svarta hår och förmåga att höra berget och växternas hjärtslag blir hon jagad från sitt hem och tvingas döda för sin överlevnad. Tillsammans med andra av Mörkret börjar hon drömma om att slå tillbaka för att slippa se sina vänner dö och leva som en flykting i bergen och när en man stiger fram och leder Mörkrets folk mot strid hamnar Minora mitt i händelsernas centrum, vare sig hon vill eller inte.

 

Fredens pris lämnar efter sig en bitterljuv känsla i mitt huvud när jag stänger boken. Historien kändes lite kliché i början och jag var inte precis övertygad om att jag gillade Minora. Jag menar, utsatta folkslag med undanträngda krafter finns det ju gott om och jag tyckte till en början att världen kändes lite platt och ensidig. Men allteftersom jag vände blad blev historien bättre och bättre för att i slutet kännas så fulländad som den kunde bli. Jag kan nog till och med säga att Blixt lyckats skapa något av det bästa inom svensk fantasy. Ja, det tycker jag nog, faktiskt. 

Berättelsen känns som sagt lite kliché och ensidig de första hundra sidorna men när Blixt börjar introducera andra riken, mer magi och moraliska dilemman börjar historien känns både fyllig och välplanerad. Vi får följa händelserna genom Minora, som minns tillbaka och det är hennes version av händelserna som vi ser. Språket är drömskt och med en ton som påminner om en sång eller en dikt. Blixt har lyckats väl med att få läsaren att förstå att det är minnen, inte faktiska händelser som vi läser och jag får en känsla av att Minoras minnen inte alltid är korrekta även om de verkar korrekta i hennes eget huvud. Det här är hennes historia och den består av hennes tankar, det har Blixt lyckats förmedla mycket bra. 

Även om berättelsen är händelserik och fylld av magi,slag och färgstarka platser känner jag att jag alltid får se det som händer genom Minora. Hon bryr sig inte så mycket om personerna runt om henne vilket gör att jag har svårt att bilda mig en uppfattning om karaktärerna. Även Minora känns utom räckhåll och om det är för att Minora inte är en person som inte bryr sig så mycket om relationer till andra människor eller om Blixt helt enkelt inte lyckats med att beskriva dessa människor så väl vet jag inte. Men det är inget som stör mitt läsande trots att det var lite svårt att vänja sig vid det i början. 

Vidare hade jag gärna sett att vissa händelser hade fått ta lite mer tid. Händelser som sätter djupa spår i Minora kan avhandlas på bara någon sida vilket gör att jag får ännu svårare att sätta sig in i henne som person. Ibland känner jag med henne så mycket det går och ibland känner jag inget alls. Men allt det svåra med att komma karaktärerna in på djupet försvinner så fort man accepterar att det är inte bokens mål, bokens mål är att förmedla Minoras minnen och när man insett det blir boken så mycket lättare att läsa.

 

Jag kan inte annat än buga och bocka åt Anna Blixt som lyckats med konststycket att skapa en fantasy där jag känner mig hemmavan i klicheérna men som ändå är helt annorlunda allt annat jag läst. Hon har helt enkelt tagit det bästa ur traditionell fantasy och lagt sin berättelse ovanpå detta. 

Dessutom är det skönt med en fantasy där kvinnorna varken är amazoner eller där männen är mansgrisar, här är alla människor, precis som det ska vara!

 

Jag hoppas, och tror, att nästa, fristående, del i serien är lika bra!

 

Gravity alltså, en liten hype om filmen har ändå nått mig. Den skulle ju vara så realistisk, så närgången, så enslig... Och dessutom är det ju min favorit-Harry-Potter-regissör som gjort den ehe...
Var den så enslig, närgången och realistisk som hypen fått den att framstå som?
Mja.

Det var inte direkt en mysig film. Det var rentav väldigt obehagligt att se när Ryan (Sandra Bullock) slogs loss från rymdskeppet och snurrade iväg rätt ut i världsalltet. Det var också väldigt illustrativt att i vissa scener få följa Ryan i first person-perspektiv. Mycket obehagligt, särskilt när det snurrade. 
Allt som gjordes för att befästa oroskänslan var riktigt bra, jag kan tänka mig att filmen på en bioduk hade gett mig en rejäl klump i magen och träningsvärk i tårna efter all nervositet. 
Däremot förstår jag inte riktigt det här med tystnaden. De började filmen med ett riktigt statement; nej, vi vet att ljudvågor inte kan färdas i vakuum, alltså inget ljud i rymden. Så varför hör vi en massa ljud då?! Aaaah, sluta försök vara realistiska om ni sen inte håller det liksom! Jag råkade dessutom missa att slå på högtalarna (ehehe... så går det när man har för mkt teknik som ska fungera med varandra) så jag trodde att hela första fem minuterna var dödsstysta (för det var vad folk som sett filmen hade antytt). Döm om min förvåning när jag slog på ljudet och insåg att det var en massa walkie-talkieskrap överallt. Fördärva känslan, hej...
Dessutom var de också inkonsekventa med gravitationen (eller icke-gravitationen). När Ryan försökte rädda Matt (George Clooney) hängandes i skyttelns fallskärm var hon tvungen att släppa för hans rörelsemomentum drog loss henne. Ehum ursäkta mig här lite men hans rörelsemomentum borde väl för fasiken försvunnit när linan mellan dem spändes första gången. Som det var nu drogs han typ "nedåt" helt utan anledning. Duh.
Sånt där stör mig skitmycket när jag tittar på en film som sägs vara "vetenskapligt korrekt". Jag kan alltså inte tycka att en film är bra om den utger sig för att vara korrekt men inte är det. Tyvärr faller Gravity lite in i den kategorin. 

Men det är fortfarande en sjukt obehaglig och samtidigt underhållande film! 
Vill också påpeka att den var precis lagom lång. 1,5h var precis lagom för att göra den tillräckligt spännande men inte dryg med en massa flashbacks and shit som det nästan alltid annars är om en films huvudstory inte är tillräckligt mastig. Men Gravity redde upp längden på ett ypperligt sätt! Bugar och bockar!

Jajjemän, två böcker till att sätta i bokhyllan. Denna gång försvarar jag det med att jag unnar mig en present eftersom jag nu klarat alla tentorna på kandidatprogrammet. Värt att fira tycker jag! Nu ska bara examensarbetet göras också sen är jag förhoppningsvis klar.

 

Det blev två förstadelar denna gången. Första delen i Cinda Williams Chimas serien The Seven Realms; The Demon King som verkar påminna lite om A song of ice and fire samt första delen i Maria Snyders Healer-serie; Touch of Power. Jag har velat läsa något av Maria Snyder länge och nu slog jag slag i saken.

 

Frågan är bara vilken man ska börja med, eller om man ska läsa någon annan oläst bok i bokhyllan innan. Vi får se..

Jag fick ett ryck nu i helgen och instiftade lite nya kategorier på bloggen. Ni kan se dem här till höger. Jag insåg att när folk är inne och kanske letar efter en speciell typ av bok/film etc. så kan det ju vara bra om man kunde klicka på en genre och på så vis direkt få upp allt jag recenserat i den genren.

 

Så med den tanken har jag lagt till lite genrekategorier som jag tänkte gå igenom lite snabbt. Kategorierna är högst personliga och följer kanske inte alltid den allmänna uppfattningen om vad som tillhör en viss genre. Istället har jag försökt hålla dem ganska breda och allmänna. Jag har också med vilje hållt mig borta ifrån genrer som Young Adult osv. eftersom jag inte gillar när man sätter åldersgränser på böcker. Snacka om att limitera sig liksom!

 

Steampunk - Japp, allt som räknas som steampunk. Dvs. alternativhistoria med ångdrivna manicker och frasiga kjolar (oftast iafal). Parasollprotektoratet leder täten här!

Paranormal fantasy - Varulvar, vampyrer, spöken, häxor, ja ni fattar. Twilight, True Blood är trendsättare i den här kategorin.

High fantasy - All fantasy som innehåller svärd, drakar och utspelar sig i en annan värld än vår. Vi har A song of ice and fire, Tolkien och andre episka storverk här. Dessutom min favoritgenre.

Science Fiction - Rymdskepp, andra planeter, framtid och vetenskap. Filmer som Prometheus och Star Trek är givna kandidater.

Dystopi - Även här en framtid, men en dyster sådan. Zombier är ett stående inslag. World War Z och The hunger games hittas här.

Hoppas ni gillar de nya kategorierna, det kanske inte påverkar ni som läsare så mycket men säg gärna vad ni tycker :)

 

Fick hem Kristina Hårds senaste bok Kleptomania, som faktiskt släpps idag, för ett tag sen från Styxx. Tack så mycket! 

 

Först blev jag lite förvånad när jag öppnade kuvertet och tittade på omslaget. Har det blivit fel? Det här måste ju garanterat vara en deckare och inte fan läser jag deckare. Jag tänker främst på de flagnande bokstäverna, författarens efternamn som täcker hela boken och tar bort blicken från titeln, lite glåmig, ganska intetsägande bakgrund osv. Men Styxx ger ju inte ut deckare och när jag tittade närmare såg jag ett minimalt luftskepp (!) uppe i högra hörnet och insåg att det nog hade varit blivit rätt ändå.

Men som sagt, dåligt val av omslag, jag hade inte ens sett åt boken om jag inte vetat vad det var eftersom jag bara antagit att det var en vanlig svensk deckare. Men det kanske också är bra? Alla deckarläsare kanske tar upp boken i tron att den är en deckare? Hm...

 

Hur som helst började läsa Kleptomania med huvudet fullt av frågor. Vad skulle jag vänta mig av det här egentligen?

Efter att ha läst ut boken på ett par dagar kan jag konstatera att det jag fick liknade inget annat jag läst.
Kleptomania är satt i en nära framtid, eller kanske bara i en alternativ verklighet där flyget och tåget ersatts av luftskepp och där särskilt en man står för hela Sveriges (och världens) infrastruktur, nämligen Linus Kaiser. Den här driftige storföretagaren gick på bara några år från kornflakesmannen till en av Sveriges och världens största företagare i med sitt luftskeppsimperium och givetvis är en hel drös med folk intresserade av hur han lyckades. En av dem som inte är intresserad är dock Ingra Varg, en kvinna som jobbar på skatteverket och som får i uppgift att kolla igenom Kaisers finanser nu många år senare när han har gått och blivit dödssjuk i en mycket underlig cancerform. Kaiser däremot börjar till Ingras obekvämlighet berätta sin historia för henne, inte för att han gillar henne utan för att han vill berätta för någon, helst någon som kan sätta hans ärkenemesis finansministern på pottan med sin historia. 

 

Inte mycket fantasy där, tänker ni kanske. Världen är mycket lik vår och allting verkar lugnt och som upplagt för en tråkig självbiografi. Men Hård lyckas förvåna genom att ta oss tillbaka till tiden före Kaisers uppgång, till tiden för den stora tågkraschen där han var den enda överlevande. 
Genast ändrar boken ton och det tar inte lång tid innan jag börjar vända sidor i rasande fart med en allt högre obehagskänsla i kroppen. Vi får in ett annat perspektiv i form av en ung kille vid namn Halvar som blir allt mer nervös desto längre de befinner sig ute i urskogen och mörkret. Några kapitel senare har obehagskänslan slagit rot ordentligt och till och med gått över till skräck (litterär skräck, givetvis) för min del. Plötsligt går vi från Linus Kaisers verklighet till Halvars verklighet och Hård introducerar troll, oknytt (kallade skräp), skogsråer i rasande fart. Det är rått, välbeskrivet och med en bitter smak i munnen följer jag Kaiser och Halvar och de andra genom den svenska skogen när mörkret och dimman sänker sig. Långt bort från allt vanligt och rationellt. För det här är inga trevliga varelser, de följer sina egna infall och instinkter och om en människa stryker med under tiden spelar ingen roll för dem.

 

När jag läst klart Kleptomania var jag imponerad. Inte för att det var den bästa boken jag läst men för att Hård lyckats med konststycket att få mig att känna mig olustig. Hennes språk och miljöbeskrivningar känns så, inte vanliga, men rättframma att kontrasten till det uråldriga, onaturliga blir så skarp att jag har svårt att värja mig från det. Jag trivs med hennes takt, här är det inga långa omskrivningar utan handlingen förs framåt i ett väl avvägt tempo. Kanske hade boken kunnat må bra av att vara lite längre. Särskilt med tanke på cliffhangern i slutet, det är ju första delen i en serie och för min del känner jag att istället för att dela upp serien kunde den gått fortsatt med del två direkt i samma bok. Men vissa gillar ju inte för tjocka böcker så det är ju en smaksak antar jag.

 

Hur som helst måste jag säga att jag blev positivt överraskad av Kristina Hårds Kleptomania (namnet förklaras i boken!). Det är en fantasy som nog även kan passa människor som i vanliga fall inte gillar fantasy men den tilltalar även inbitna fantasyälskare som jag själv. En riktig bladvändare helt enkelt! Kanske är skräckthriller dock en bättre beskrivning av boken? Jag bryr mig inte, jag gillade det jag läste, det tråkiga omslaget och cliffhangern till trots! 

 

Jag tänkte att det var dags för ett nytt musiktips! Jag har ju tidigare tipsat om Lindsey Stirling (här), E.S. Posthumus (här) och Indica (här).

 

Denna gången är det en svensk artist som kallar sig Vindsvept (japp, probably det bästa namnet jag hört) jag tänkte tipsa om. Hans musik är en blandning av olika stilar men snuddar allt som oftast vid modern folkmusik alternativt fantasy/epic music och är förutom ett par låtar helt instrumental. Låtarna är ofta med medelhögt tempo och härliga melodier fyllda med flöjter, horn, harpa osv. Helt enkelt perfekt att lyssna på om man jobbar, är ute och går, vill slappna av eller nåt annat. 

Han har inte släppt någon skiva (än) och har enbart gjort ett tjugotal låtar men de är riktigt bra allesammans så ta och lyssna på honom vettja!

 

Här är några av mina favoritlåtar som han har gjort:

 

 En relativt lugn låt som speglar hans musikstil väl

 

Att George Martin verkar göra allt annat förutom att skriva på Winds of winter (som att öppna en biograf och släppa historieböcker om Westeros). Kom igen för fan!

 

Att Belle i Once upon a time (spoiler för säsong 2) är en riktig douchebag efter att hon tappat minnet, mitt hjärta går sönder varje gång jag ser hur sårad Rumplestiltskin blir.

 

Att när jag la alla böcker jag för tillfället vill köpa i kundvagnen på Adlibris landade notan på 887 riksdaler. Helt ohållbart för en student som jag.

 

Att min platsbrist i bokhyllan har blivit så stor att jag nu har dubbla rader med böcker och filmer för att inte behöva stapla dem på golvet. Och det utan att pojkvännens böcker är med i leken. 

 

Att jag inte har haft tid att spela Baldurs Gate 2 på ett år.

 

Once upon a time har ett unikt koncept, vi får följa Emma Swan (spelad av Jennifer Morrison) som blir ivägdragen av sin bortadopterade son Henry till en liten småstad i Maine kallad Storybrooke där han påstår att alla människor är karaktärer ur de klassiska sagorna som blivit förbannade av den Onda Drottningen så de inte minns sitt gamla liv. Enligt Henry är Emma den som ska bryta förbannelsen och ungefär där bär det av. 

Vi får följa hur Emma försöker få grepp om människorna i Storybrooke samtidigt som vi får flashbacks till landet långt långt borta där de allesammans är sig själva och man får följa hur händelserna tedde sig innan förbannelsen. 

Vi får följa alla kända sagofigurer; Snövit, Maleficent, Prince Charming, Rödluvan, Rumplestiltskin, Belle, Mulan, Kapten Krok, Benjamin you name it, they're there. Men förutom att följa dessa i deras hemland får man också följa samma karaktärer i deras vanliga (eller ja, inte vanliga för dem) liv i Storybrooke. 
Förvirrande? Klichéartat? Faktiskt inte alls. 

Jag fick nästan kalla fötter när jag förstod att det var samma författare som till Lost och vi vet ju hur det blev med flashbacks i den serien, ve och fasa. Skillnaden mellan Lost och Once upon a time är dock att återblickarna i den senare faktiskt är något att ha. I Once upon a time ger återblickarna djup åt karaktärerna, bygger historia och är dessutom väldigt underhållande eftersom man får svärdfighter, ogres, vackra klänningar och en massa andra godsaker för en fantasyälskare som jag. 

Man kan tro att Once upon a time borde vara urtråkig med tanke på att, ja, man kan ju redan historien om Snövit, Askungen, Mulan och alla de andra. Men icke. I återblickarna får vi givetvis de vanliga historierna uppspelade för oss men det är alltid någon krumelur på historien så man inte känner igen det. Till exempel var planen att Prince Charming skulle gifta sig med någon annan och innan han väckte Snövit med sin kyss hann hon rädda livet på honom ett antal gånger för att nämna några förvecklingar de gamla klassiska sagorna fått. Något jag har lärt mig när jag snart sett två säsonger är: inget är som du tror. För så enkelt är det aldrig. Det är kliché, javisst men även så inte kliché att jag inte kan låta bli att förundras över snillrikheten i hela serien.

Dessutom skulle jag vilja nämna att det i stort sett bara är bra skådespelare med. Inga man direkt hört talas om innan (förutom Robert Carlyle) men nog gör de ett bra jobb. Ingen av de större karaktärerna är dålig och det finns inte direkt någon man stör sig på. Däremot skulle jag vilja lovorda de två mångfasetterade skurkarna; Rumplestiltskin och Regina (Den onda drottningen). Vilket makalöst radarpar alltså! Jag tyckte ju att Robert Carlyle i stort sett var det enda som var bra i Eragonfilmen och i Once upon a time tar han det ett steg längre och är helt strålande! De avsnitten han är med ordentligt i höjs ju serien några pinnhål om man säger så. Även Lana Parilla som spelar Regina är fenomenal på sitt lågmälda, förbittrade sätt och även här visar serien att de verkligen stampar på klichéerna ordentligt.

Förutom att serien är värd att se bara på grund av Rumplestiltskin kan man se på den enbart för att de flesta huvudkaraktärer är kvinnliga. Ohnej, en tjejserie! tänker alla killar nu men stopp och belägg! Jag orkar titta på allt mansdominerat skit och kan respektera att det kan vara bra trots att de kvinnliga karaktärerna bara är fnittriga horor, då kan ni killar faktiskt titta på en serie där de flesta karaktärerna är kvinnliga utan att de manliga för den sakens skulle blir platta och tråkiga. Det är faktiskt få serier som klarar detta men Once upon a time gör det. 

Vad är dåligt med Once upon a time då?

Ja, effekterna. Jisses alltså. Windows 95 ringde och ville ha tillbaka sin grafik ungefär. Hu! 
Jag bryr mig inte så mycket om varelser och sånt innebär dåliga effekter men när väggen bakom två karaktärer alldeles uppenbart är greenscreen reagerar även jag. MEN det visar också att de lagt pengarna på andra saker, t.ex. bara skript och skådespelare vilket gör att jag har överseende med det. Hellre dåliga effekter och bra plot än tvärtom säger jag bara.

Vidare skulle jag vilja säga att det går lite väl långsamt ibland. Andra halvan av första säsongen kändes enbart som transportsträcka och jag skulle aldrig klara av att vänta på ett avsnitt i veckan. Det händer alldeles för lite för att orka med det. Förmodligen beror det på återblickarna vilket gör att det inte blir så mycket tid kvar av de 43 minutrarna för att det ska hinna hända så mycket. Tyvärr. 

Och precis som vanligt känns det som en serie som kan pågå hur länge som helst. 

 

Men jag fortsätter att titta så länge det ligger på den här nivån!

För en gångs skull hittade jag lite böcker på bokrean, det brukar aldrig hända eftersom de knappt aldrig rear någon vettig fantasy och dessutom är alltid rean på svenska. Ni som brukar läsa min blogg vet ju att mkt böcker inte ens går att få tag på svenska. MEN i år har de faktiskt överträffat sig själva såpass att jag köpte hela elva böcker!

  

Sju av dessa böcker bestod av delarna 17-23 i  Goodkinds Sanningens svärd, ni vet 25-delarsserien som jag läste ut i julas och som jag redan har femton delar i. Jag hoppade nästan jämfota av upphetsning när jag insåg att Cdon hade nästan alla delar jag inte har för 49kr/st. Hell yeah! Detta innebär att det bara är del 24,25 & 16 jag inte har och sedan är serien komplett. Sug på den liksom! 

Fredens pris av Anna Blixt har jag velat läsa länge och Fred så gyllene av Stefan Hagel verkar vara min typ av bok precis så de ska jag sätta tänderna i så fort jag bara kan! Elin på Undrentide var också väldigt snäll och skickade med novellsamlingen Skymningssång av Patrik Centerwall samt sina egna två böcker Eldfloder och De två odjuren som verkar vara någon blandning mellan urban och historisk fantasy vid första anblicken. Mycket spännande! 

 

Till sist fick jag hem Kristinas Hård nya bok Kleptomania som släpps nu i mars från Styxx, tack för den! Har redan börjat läsa den!