Once upon a time har ett unikt koncept, vi får följa Emma Swan (spelad av Jennifer Morrison) som blir ivägdragen av sin bortadopterade son Henry till en liten småstad i Maine kallad Storybrooke där han påstår att alla människor är karaktärer ur de klassiska sagorna som blivit förbannade av den Onda Drottningen så de inte minns sitt gamla liv. Enligt Henry är Emma den som ska bryta förbannelsen och ungefär där bär det av. 

Vi får följa hur Emma försöker få grepp om människorna i Storybrooke samtidigt som vi får flashbacks till landet långt långt borta där de allesammans är sig själva och man får följa hur händelserna tedde sig innan förbannelsen. 

Vi får följa alla kända sagofigurer; Snövit, Maleficent, Prince Charming, Rödluvan, Rumplestiltskin, Belle, Mulan, Kapten Krok, Benjamin you name it, they're there. Men förutom att följa dessa i deras hemland får man också följa samma karaktärer i deras vanliga (eller ja, inte vanliga för dem) liv i Storybrooke. 
Förvirrande? Klichéartat? Faktiskt inte alls. 

Jag fick nästan kalla fötter när jag förstod att det var samma författare som till Lost och vi vet ju hur det blev med flashbacks i den serien, ve och fasa. Skillnaden mellan Lost och Once upon a time är dock att återblickarna i den senare faktiskt är något att ha. I Once upon a time ger återblickarna djup åt karaktärerna, bygger historia och är dessutom väldigt underhållande eftersom man får svärdfighter, ogres, vackra klänningar och en massa andra godsaker för en fantasyälskare som jag. 

Man kan tro att Once upon a time borde vara urtråkig med tanke på att, ja, man kan ju redan historien om Snövit, Askungen, Mulan och alla de andra. Men icke. I återblickarna får vi givetvis de vanliga historierna uppspelade för oss men det är alltid någon krumelur på historien så man inte känner igen det. Till exempel var planen att Prince Charming skulle gifta sig med någon annan och innan han väckte Snövit med sin kyss hann hon rädda livet på honom ett antal gånger för att nämna några förvecklingar de gamla klassiska sagorna fått. Något jag har lärt mig när jag snart sett två säsonger är: inget är som du tror. För så enkelt är det aldrig. Det är kliché, javisst men även så inte kliché att jag inte kan låta bli att förundras över snillrikheten i hela serien.

Dessutom skulle jag vilja nämna att det i stort sett bara är bra skådespelare med. Inga man direkt hört talas om innan (förutom Robert Carlyle) men nog gör de ett bra jobb. Ingen av de större karaktärerna är dålig och det finns inte direkt någon man stör sig på. Däremot skulle jag vilja lovorda de två mångfasetterade skurkarna; Rumplestiltskin och Regina (Den onda drottningen). Vilket makalöst radarpar alltså! Jag tyckte ju att Robert Carlyle i stort sett var det enda som var bra i Eragonfilmen och i Once upon a time tar han det ett steg längre och är helt strålande! De avsnitten han är med ordentligt i höjs ju serien några pinnhål om man säger så. Även Lana Parilla som spelar Regina är fenomenal på sitt lågmälda, förbittrade sätt och även här visar serien att de verkligen stampar på klichéerna ordentligt.

Förutom att serien är värd att se bara på grund av Rumplestiltskin kan man se på den enbart för att de flesta huvudkaraktärer är kvinnliga. Ohnej, en tjejserie! tänker alla killar nu men stopp och belägg! Jag orkar titta på allt mansdominerat skit och kan respektera att det kan vara bra trots att de kvinnliga karaktärerna bara är fnittriga horor, då kan ni killar faktiskt titta på en serie där de flesta karaktärerna är kvinnliga utan att de manliga för den sakens skulle blir platta och tråkiga. Det är faktiskt få serier som klarar detta men Once upon a time gör det. 

Vad är dåligt med Once upon a time då?

Ja, effekterna. Jisses alltså. Windows 95 ringde och ville ha tillbaka sin grafik ungefär. Hu! 
Jag bryr mig inte så mycket om varelser och sånt innebär dåliga effekter men när väggen bakom två karaktärer alldeles uppenbart är greenscreen reagerar även jag. MEN det visar också att de lagt pengarna på andra saker, t.ex. bara skript och skådespelare vilket gör att jag har överseende med det. Hellre dåliga effekter och bra plot än tvärtom säger jag bara.

Vidare skulle jag vilja säga att det går lite väl långsamt ibland. Andra halvan av första säsongen kändes enbart som transportsträcka och jag skulle aldrig klara av att vänta på ett avsnitt i veckan. Det händer alldeles för lite för att orka med det. Förmodligen beror det på återblickarna vilket gör att det inte blir så mycket tid kvar av de 43 minutrarna för att det ska hinna hända så mycket. Tyvärr. 

Och precis som vanligt känns det som en serie som kan pågå hur länge som helst. 

 

Men jag fortsätter att titta så länge det ligger på den här nivån!