Ja, anledningen till att det varit lite halvdött här är för att, ja, ni vet, livet:

Jobb, jobb, plugg, plugg, träning (!), förkylning, sambon fått nytt jobb och nu är jag tillfälligt ensamstående, snööööö (har börjat köra spark till jobbet!) och resten av tiden försöker jag väl sova antar jag.

 

Hur som helst, jag såg ju Mockingjay och har tom. hunnit skriva recension, fantastiskt! Jag har också sett säsongsavslutningen av Doctor Who och ska bara lyckas sätta mig ner och skriva ihop nåt om hur trist jag tyckte det var. Suck.

Jag håller ju också på med 3 på 3-utmaningen men tyvärr är tredje boken, Monstrous Beauty, i tryggt förvar hemma hos föräldrarna 150 mil härifrån så jag kan inte läsa den. Får göra det i jul istället. Typiskt.

Istället läser jag Outlander (hehe, kunde inte hålla mig) av Diana Gabaldon, kommit ungefär halvvägs och både gillar och ogillar den än så länge. 

 

I annat fall är jag inne i en liten period där jag bara vill titta på lågmälda, närgångna filmer med sådär halvkända skådespelare. Det började med att jag såg att Matt Smith och Eva Green hade varit med i samma film. Womb hette den och ja, jag tror att den var bra, fast underlig, men ändå bra. 
Sedan har jag också tittat på Sleeping Beauty som var väldigt disturbing och precis vad jag var ute efter ungefär. Idag har jag tittat på My week with Marilyn (Eddie Redmayne <3) och igår såg jag ytterligare en närgången Eva Green-film (gud, den kvinnan är bra!). Cracks hette den.
Puh!

Jag ser hur som helst fram emot The theory of everything som kommer i januari. Det var ju på håret att jag gick och blev fysiker sådär efter gymnasiet så den är ju ett måste!

Igår var jag och såg Mockingjay och det kan ju inte beskrivas som något annat än en smärre pärs.

Herrejävlar vad mörk den var!

Spoilervarning f.ö.

Handlingen var ju som den var. Jag menar första halvan av boken är ju i princip en enda lång plåga till de faktiskt börjar slåss mot huvudstaden och saker och ting typ börjar ordna sig. Eller ja, ingenting ordnar ju egentligen sig i deras värld men ja. Ni fattar.

Så ja, det hände ju egentligen inte så mycket mer än att de lyckades ta de enda ljusglimtarna som tidigare funnits och trampa på dem.

Hade det inte varit för att i stort sett alla skådespelare var helt fenomenala hade jag gäspat mig igenom hela filmen för ärligt talat så händer det inte mycket. Men så blev det inte. Istället satt jag där och kände bara: "Jag orkar inte mer!" 
För de har faktiskt gjort helt rätt, istället för att fokusera på handlingen som inte finns har de verkligen gått in för att få publiken att känna sig bedrövlig och förmedla Katniss svåra sits. 
Jag kände inte ett så stort behov att gråta som jag gjorde i Catching fire, istället kände jag bara en stor klump i magen och känslan av att jag helst ville gå ut för att jag inte orkade se mer. Det började ju redan med scenen när Katniss åker tillbaka till 12 och de visar en hel gata full av sönderbrända kroppar. Det tillsammans med Lawrences fantastiska rollprestation gjorde att man verkligen fick det där fruktansvärda slängt rätt i ansiktet. Det fortsatte med bombningen som överträffade många bunkerscener från andra världskriget, total klaustrofobi och när man mellan dessa scener trodde att man skulle få lite andrum fick man istället se Peeta se alltmer plågad ut på diverse tv-skärmar. 

Det tog ju inte särskilt lång tid att räkna ut att de skulle bryta med att avslöjandet att Peeta blivit helt hjärntvättad och nu tror att Katniss är roten till allt ont ungefär. Det i sin tur gjorde nog att jag tyckte att resten av filmen var mycket mer brutal, just för att Katniss tror att allt blir bra bara hon får hem Peeta och så skiter det sig så kopiöst när hon inser att hon blivit lurad. Usch.

Så ja, tråkig handling men fruktansvärt pyskologiskt jobbigt att titta på blir betyget för Mockingjay Part 1. För min del tycker jag gott att de kunde ha höjt åldersgränsen till 15 år, att visa avrättningar, sönderbrända kroppar och den psykologiska skräcken som genomsyrar hela filmen och tycka att 11 är en lagom ålder känns för mig rätt psykat. Jag menar jag är över 20 och jag tyckte det var fruktansvärt.

 Förra helgen var det dags. Äntligen skulle jag få se hur True Blood (som jag har följt ända sedan det började 2008) faktiskt skulle sluta. Det var dags för sista avsnittet.

Spoilers för sista säsongen!

Jag har älskat True Blood ända sedan jag såg det för första gången, jag råkade tom. börja mitt i säsongen men gillade det lika mycket ändå, men jag ska vara ärlig. Den senaste, nej faktiskt de tre senaste säsongerna, har inte varit bra. 

Vad var grejen med Billith? Och Warlow? Och varför låtsas alla som att inget av det hände i sista säsongen? Det hämtade sig lite andra halvan av näst senaste men ändå. How fucking lame, liksom.
Jaja, vi släpper det. Sista säsongen alltså.

Min reaktion på första halvan var ungefär: VAFANÄRESOMHÄNDER!?
Jag fattar inte, sen när var vi tvugna att döda alla? Så jäkla ovärdigt för Tara liksom! Jag väntade ju för fan på att hon och Jason skulle få till det till slut. Hmpf. 
Och Alcide, hade jag inte varit så förbannad på honom för att han blev douche i förra säsongen hade jag blivit superledsen på att de bara "oops, vi dödade visst honom". Och att Sookie bara skulle bli ihop med honom sådär offscreen efter att ha friendzonat honom i typ fyra säsonger kändes bara helt krystat från början. Sen när är det bra att ha stora händelser off screen förresten? Jag är redan trött på det i Doctor Who, True Blood behöver inte börja också. 
För att inte tala om Terry! Herregud, varför? Jag älskar ju Terry! </3

Trist nog kändes säsongen också väldigt långtråkig. Och alla som sett True Blood vet ju att är det något den serien inte är så är det långtråkig. Hjärtattack varje avsnitt är ju mer norm, om man säger så.

Men sista säsongen hade knappt styrfart. Jag tycker i och för sig att det är bra att de tog det lugnt för att man ska kunna ställa in sig på att det snart är slut och hinna säga hejdå till alla favoriter men det kändes så fruktansvärt tydligt att det bara var några avsnitt kvar. Nästan så att det bara kändes som om de satt och väntade på slutet och glömde bort att säsongen faktiskt skulle handla om något också. 

 

I vilket fall. Sista avsnittet.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag tycker det var ett tillfredsställande slut eller om det bara var ett enda stort antiklimax. Tyvärr lutar det nog åt de senare, för även om det var trevligt att alla var samlade sådär mysigt i slutet kändes det bara väldigt mycket nödlösning över det. Jag menar, nästan alla karaktärer var nya. Jasons flickvän, för att inte tala om Sookies ansiktslösa partner, Arlenes nya vampyr, James. Ja nästan alla är ju nya bara för de senaste avsnitten. Så den där, nu-är-vi-alla-tillsammans-igen-känslan infann sig liksom inte riktigt.
Det värsta är också att det på något vis kändes som att de gjorde alla föregående säsonger ogjorda. Jag menar, Sookie fick varken Eric eller Bill, Arlene och Terrys historia är borta, Sam har helt plötsligt skitit i sin bar och flyttat med någon brud vi alla bryr oss sådär lagom mycket om, inte en skymt av någon varulv nånstans, Alcide, Luna, alla borta. Det var ju en jävla tur att Lafayette var i högform åtminstone. Och att Jessica och Hoyt till slut fick varann igen. Det var nog det enda som var riktigt bra i sista säsongen faktiskt, deras bröllop. Mycket fint!

 

Så att nej, jag är nog inte så speciellt nöjd egentligen. Jag kan inte säga att det var alltigenom dåligt men de har fuckat så mycket de senaste säsongerna att de i sin tur ledde till att slutet inte blev så bra som det kunde blivit. 

 

Skönt att ha sett klart det i alla fall även om det känns lite tomt, det var ju ändå en av mina favoritserier! Men nu kan jag se om den från början när alla fortfarande är i sitt esse och framförallt, när alla man bryr sig om fortfarande lever i någon form åtminstone.

 

Over and out!

Igår gick jag och pojkvännen den enda gången biografen i byn visade Dracula untold. Och det var inget dåligt val, faktiskt. 

Dracula untold var oväntat välgjord och oväntat välnyanserad. Visst, man kanske inte ska förvänta sig ett mästerverk men om man jämför med liknande filmer och om man jämför med andra vampyrfilmer står sig Dracula untold bra, faktiskt riktigt bra.

Varför?

För det första är storyn nyanserad, vi får följa Vlad Tepes efter att han har fått det osmickrande smeknamnet "Pålspetsaren" men fokus läggs inte på de brutala och våldsamma sidorna av hans personlighet utan istället läggs fokus på mannen bakom myten. Vi möter en Luke Evans som är som klippt och skuren för rollen och han gestaltar en man som endast försöker hålla sin familj vid liv och sitt land i fred, med alla tänkbara medel. Att kärnan i filmen är hur långt man är beredd att gå för att rädda sin familj genomsyrar allt. 
Som omväxling får vi också se ett par på film som faktiskt kommunicerar och jobbar ihop, även om jag såklart muttrar lite tjurigt över att kvinnan alltid måste vara den genomgoda människan som håller kvar mannen med mörkret inuti sig i ljuset. Men det kunde faktiskt blivit så mycket sämre och i nästan alla andra fall hade det blivit det. T.ex. när Vlad till min största förvåning faktiskt berättade för sin fru Mirena vad han gjort för att försöka rädda sitt folk. Herregud, ett par som pratar med varandra?! Och som frågar varandra om råd och berättar om sin oro?! Så jäkla nytänkande, pinsamt nog men jag bugar och bockar. Trodde inte att det skulle vara i Dracula untold jag såg det först bara. Oväntat, men roligt!

Vidare är tempot bra i hela filmen, jag känner mig sådär lagom underhållen hela tiden. Det går aldrig för snabbt och inga scener är för långa. Den här sortens film brukar ju annars vara kvick på att försöka dölja en tunn story och dåligt manus med utdragna och påkostade actionscener men även där blev jag dragen vid fördomsnäsan. Dracula untold fokuserar oväntat nog inte på actionscenerna. Istället blandas action med långsamma partier av dialog och karaktärsbyggande. Mycket trevligt säger jag som avskyr för mycket tuppfäktning.

Actionscenerna som fanns var också ovanligt kreativa och konstlade för denna sortens film, jag tänker inte spoila för mycket men där fanns en del element som gjorde att även jag som mest gäspar mig igenom actionscener tyckte att det blev underhållande att titta på. Dessutom ger jag ett stort pluspoäng för introt i filmen. Kreativt! 

Redan de första minutrarna syntes det också att de istället för att lägga pengarna på överdrivna specialeffekter lagt krutet på bra och verklighetsstrogna kostymer vilket jag blir mycket glad för. FÖRUTOM Vlads egna rustning som han sätter på sig i slutet. Jisses så plastig den såg ut! Usch.

Det var ju också en vild namnjakt genom hela filmen. Vi hann med Luke Evans (Bard, The Hobbit), Dominic Cooper (Mamma Mia), Charles Dance (Tywin, GoT etc.) Art Parkinson (Rickon Stark, han kan prata!!), Paul Kaye (Thoros of Myr, GoT) och Zach McGowan (Black Sails). Gudar skymning liksom!

 

Det negativa med filmen är väl det vanliga, bristen på kvinnliga karaktärer även om Mirena, spelad av Sarah Gadon, faktiskt fick vara något mer än ett snyggt ansikte. Den var även lite kort och även fast den inte kändes så stressad kunde karaktärerna utvecklats mer, där fanns faktiskt en hel del potential.
Så mitt tips, se den men ha inte för höga förväntningar. Om ni går in i biosalongen med förväntningen att den ska vara som vilken annan liknande film som helst kommer ni att bli positivt överraskade.

Fotnot på allt, se på trailern nedan och se sedan filmen. Trailern nedan är från spelet Castlevania Lord of Shadows 2 och jag vet inte men herregudijävlar vad likt det är filmen. Känns som om de velat göra en Prince of Persia men inte fått rättigheterna alltså. Kläderna, rörelserna, håret, scenerna, allt! Förutom Transformern i slutet dock men hilarious i vilket fall! XD