Vildvittra håller kostymdramahelg till helgen och jag ska vara med, vad jag tänker skriva om får ni se sedan! Vill ni vara med eller vill veta mera, kika in på hennes blogg (som f.ö. är riktigt bra) här!

 

I övrigt är handlingen något långtråkig. Har man läst Austen kan man förstå redan de första sidorna hur det kommer att utspela sig, inga större överraskningar alltså. Dessutom händer det förbluffande lite i boken, ni förstår säkert vad jag menar när en av de större händelserna är när Melody, Janes syster, vrickar foten. Så vill man läsa en fartfylld bok är Shades of milk and honey troligtvis det sämsta alternativet. 
Men det gör faktiskt inte så mycket för det här är ingen bok som bygger på händelser. Och på något vis är det rättså skönt att bara läsa om små oviktigheter ibland. 
Dessutom ska det tydligen finnas en Doctor Who-referens i boken vilket jag totalt missade men läser ni den så kommer ni garanterat att lägga märke till det. Roligt, roligt!

Just nu delar jag tiden mellan svenska Caroline Hurtigs roman Månfolkets land och den Jane Austen-inspirerade Shades of milk and honey. När jag inte pallar läsa bläddrar jag i The world of ice and fire som jag fick i födelsedagspresent häromdagen. Många trevligheter alltså!

 

 

 

Hur som helst, jag har ju inte läst den här boken just för att jag inte är speciellt förtjust i svensk förortsrealism oavsett om det finns magi inblandat eller inte. Men visst, alla säger ju att det här är så jäkla bra and so on så jag ger väl den en chans.

 

Så hur faller domen? 

Jag förstår grejen, till viss del. Och med del menar jag delen som handlar om huvudkaraktärernas liv. Tjejerna som historien centreras kring är alla välporträtterade, trovärdiga och mycket intressanta att följa med sina olikheter och komplicerade familjeförhållanden, både bra och dåliga. Där har de lyckats mycket väl. Jag tycker om att läsa om tjejernas privatliv, det är trovärdigt och realistiskt utan att det blir deprimerande som det så ofta blir i svenska böcker. Så där är jag helt med på noterna.
Men däremot magin och fantasydelen av boken är inte jättebra tycker jag. Jag tyckte att det kändes nytt och fräscht i början när man inte visste så mycket men allt eftersom tjejerna lär sig mer tycker jag det faller ganska platt. Jag menar demoner? Som är genomgående onda enbart för att de är demoner, hur gjort är inte det? Väldigt tröttsamt måste jag säga. Likadant med Rådet, också väldigt gjort. Nee, gäsp på hela den biten. Det blir liksom extra tråkigt också när författarna uppenbarligen är skitduktiga på att skildra tonåringar i en svensk bruksort men misslyckas med att hitta på en originell magihistoria. Så synd! Ibland känner jag till och med att det hade varit bättre utan den biten, att man bara kunde fått följa tjejernas liv.
Men även om jag gäspar lite på den tråkiga bakgrundshistorian är Cirkeln mycket spännande. Jag vänder sidor i rasande fart och det är mer än en gång man höjer på ögonbrynen i chock över vad som händer. Författarna backar ju inte för särskilt mycket om man säger så. Det tycker jag är bra dock, vi behöver inte mer bomullsinlindad ungdomslitteratur, det finns det för mycket av från USA allaredan. Det är trevligt att se en svensk ungdomsbok som inte väjer för varken våld, sex, missbruk eller andra tabubelagda ämnen. 

 

Men allt som allt är jag personligen inte överförtjust i svensk urban fantasy, det tenderar att bli så grått, så mycket betong och så mycket depp att det känns som jag aldrig kommer att ta mig upp ur skiten igen. Och Cirkeln är även den framme vid depressionsavgrunden och vänder. Det blir lite som när jag försökte läsa Låt den rätte komma in. Jag blev så depp redan efter kapitel att jag la ner boken och bestämde mig för att aldrig mer läsa nåt av Ajvide Lindqvist. 
Nu är ju Cirkeln inte på långa vägar så depp som Låt den rätte komma in men det bli ändå lite samma känsla, i viss mån. Och det är klart, är man tonåring själv eller är tonårsförälder kan jag förstå att det finns en viss tröst i igenkänningsfaktorn men för jag själv som är någonstans mitt i mellan blir det mest eländigt. 

Så ja, vad ska jag säga. Jag gillade den på vissa plan men på andra plan förstår jag inte alls varför den blivit så stor. Bra marknadsföring kanske? Hur som helst så tror jag det är bättre att läsa den med utgångspunkt; en bra relationsbok, inte en bra fantasybok. 

Jodå, helt plötsligt var det så dags för säsongspremiär av Game of thrones i söndags. Jag tänkte dela lite tankar om avsnittet så spoilervarning för er som inte sett det och spoilervarning för er som inte läst böckerna. Ja, jag hade egentligen inte velat utfärda spoilervarning för böckerna också men jag känner att jag är alldeles för färgad av dem så det blir helt enkelt omöjligt att reflektera utan att hänvisa till dem.

 

Först och främst så har de ju infört flashbacks. Jag är inget fan. För det första var det ju helt onödigt. Jag menar, profetian sa ju inget mer än vi redan vet och det den sa vi inte vet tog de bort. Fruktansvärt onödigt att ändra koncepetet i serien för en sån här sak. 
Men förutom det tyckte jag ändå att det var en bra start på säsongen. Vi fick följa de flesta karaktärer och det kändes som om att nästan alla var vi någon sorts vändpunkt vilket var trevligt eftersom nästan alla stått och stampat den senaste tiden. Tyrion är äntligen på väg till någon som ev. kan uppskatta honom och hans och Varys tjafsande var bland det roligaste i avsnittet, Cersei och Margeary är i luven på varandra ordentligt (äntligen!), Jon Snow är lika förvirrad som vanligt och blir allmänt obekväm av Melisande, mycket underhållande, Arya är på god väg att bli lönnmördare och Sansa är för första gången i serien faktiskt på väg nånstans av (typ) egen fri vilja. Dessutom är Brienne och Pod alltid lika underhållande att följa, vi får hoppas att de inte stryker med.
Dialogerna är lika bra som vanligt och trots att de klämt in nästan varanda karaktär i första avsnittet känns det inte stressat vilket är en av seriens stora pluspoänger. Dialoger, blickar, allt får ta sin tid. 
MEN (och nu blir det lite rantande)

Jag blir fly förbannad när de går ifrån böckerna. Och det har inte att göra med att jag är obekväm med att inte veta vad som händer, nej, det har att göra med att det känns som om jag blir spoilad baklänges. 
Jamie till exempel, vad gör han i Dorne? Tuppfäktning med Martells uppenbarligen, vilket är fan så mycket tråkigare än att se honom jaga efter Brienne i Riverlands. Anyhow, problemet blir nu att jag kan anta att Jamies arc i böckerna inte är särskilt viktig, annars hade de inte vågat ändra (förstår ni vad jag menar med spoilad baklänges?) och dessutom verkar det som om de, istället för att hitta på något helt nytt, har ersatt en arc i böckerna med vederbörande person i tv-serien. Detta stämmer för t.ex. Sansa och jag tror det stämmer för Jamie också. Vilket gör att jag ÄNDÅ vet vad som ska hända. Suck. 
Nej, jag är inte glad. Inte glad alls. Men från en person som inte läst böckernas perspektiv tror jag serien är lika bra som vanligt. För första gången på länge känns det ju faktiskt som om de olika karaktärerna jobbar mot varandra istället för ifrån varandra vilket är trevligt. Fortsätt gärna med det! 
Nu får vi se vad som händer i de andra avsnitten. De har ju inte släppt namnen på de sista men jag har en känsla av att jag vet var de kommer att avsluta. Aaaaah...

 

Ja, inte många dagar kvar nu till säsonspremiärerna av både Outlander och Game of Thrones. Mycket spännande måste jag säga men tyvärr är jag lite skeptisk, framförallt till Game of Thrones. Jag menar, vi har ju alla hört spekulationerna och utspelen om att nu, nu är det dags att skilja bok och tv-serie åt. Nu ska det bli flashbacks (bevare oss väl!) och vi som har läst böckerna är väl medvetna om att det är många karaktärer som är ifatt. Inget fel i detta men när man hör hur de nu ska ändra på varje karaktärs öde blir man ju skeptisk. Vågar man se det utan att bli spoilad böckerna? Kommer det alla hålla samma standard? Jag är mycket tveksam, jag tror inte att tv-serien blev så bra för att skaparna är fenomenalt duktiga (även om de givetvis kan sin sak) utan jag tror fullt ut på att det blev så bra för att det helt enkelt är svinbra böcker det är baserat på. Och nu när de ska stå på egna ben är jag inte säker på att det kommer att hålla. Men vi får se. Jag ser denna säsongen också men sen får det bli en allvarlig funderare. Vad tror ni om nästa säsong?

Vidare är det dags för Outlander och jag förmodar att det är andra halvan av boken som ska avverkas nu. Jag gillar ju serien skarpt men när jag tänker på händelserna i boken kan det nog bli en hel del väldigt awkward scener om de inte gör det rätt. Jag bävar faktiskt lite inför detta men jag vet inte. Förhoppningvis blir det bara obehagligt och inte awkward. Vi får se. Jag gillar nya postern i alla fall!

Jag tänkte tipsa om filmen Constantine i brist på nya böcker och tv-serier att skriva om. Constantine är löst baserad på serietidningen med samma namn och handlar om John Constantine som kan se och interagera med både himmel och helvete, något han använder genom att arbeta med excorcism etc. Han själv försökte ta sitt liv och är därför dömd till att få tillbringa livet efter detta i helvetet något han förtvivlat försöker ändra på. Notera att jag också menar filmen Constantine och inte tv-serien för det finns tydligen en sådan också. 

John Consantine spelas av Keenau Reeve och honom kan man ju ha delade meningar om men i den här filmen gör han det riktigt bra. Förutom honom finner vi Rachel Weisz som tuff polis, Peter Stormare som Satan, Shia LaBeouf som Constantines medhjälpare och Tilda Swinton som ärkeängeln Gabriel. En ganska salig blandning individer alltså.
Det jag tycker om med Constantine är att den verkligen inte håller en i handen. Har man inte så bra koll på biblisk mytologi och annat kan det ta några gånger innan man faktiskt förstår handlingen fullt ut. Men jag tycker det är uppfriskande skönt, här är det ingen som förklarar ploten i onödan, de tar helt enkelt för givet att du som tittare hänger med. Dessutom tycker jag om att de snurrar till det lite med de traditionella aspekterna, framförallt eftersom de har gett rollen som Gabriel till en kvinna men även för att det inte pratas så särskilt mycket om Gud. Gud är liksom något ouppnåligt fenomen som alla strävar efter men som ingen egentligen vet vad är och dessutom får hela religionsbiten sig en törn när det förklaras som att varje mänsklig själ bara är en vadslagning i kampen mellan himmel och helvete. Man får mycket bättre relation till Satan och Gabriel till exempel.

Men som sagt, framförallt gillar jag att den inte förklarar så mycket, det läggs ingen tid på onödigheter utan här förs handlingen framåt vare sig du fattar eller inte. Ett bra exempel är när Constantine ska ta sig in i helvetet för att leta efter Angelas syster och han tar upp en katt i famnen. Angela ser lite orolig ut varpå Constantine säger utan mer förklaringar: "Katter är bra, halvt där, halvt här." Och sen var det inget mer med det.
En annan apsekt jag gillar är själva känslan i filmen som är rätt rå, lite tech noir på sitt eget vis. Det är knäppa prylar som skjutvapen i form av stora kors och en jäkla massa cigarretter, men utan att det blir löjligt. Det är inte många filmer där ärkeängeln Gabriel helt casually snackar om att det är dåligt att röka när föremålet för uppvaktningen uppenbarligen skiter ett långt stycke i det för han vet att han kommer att hamna i helvetet ändå.
Sen är den väl inget mästerverk direkt men det är helt klart en spännande film som inte påminner om så mycket annat.