Åh, vad roligt det var att läsa den här boken! För det första var den inte så lång (ca 250 sidor) vilket var trevligt som omväxling mot tegelstenarna jag annars brukar läsa. För det andra var det mycket underhållande att få läsa en historia i Jane Austen-anda igen, det var ju ett tag sedan man gick i högstadiet och läste Stolthet och Fördom. För det tredje innehöll den ett mycket intelligent och ovanligt men samtidigt häpnadsväckande enkelt magisystem. I Jane Ellsworths England kan man nämligen väva illusioner av magi, av trådar som utövaren drar ut från etern och formar efter önskat ändamål, kanske en lätt bris eller ljus i form av en eld i salongens hörn? Kanske för att få näsan att se kortare ut? Men det är inte lätt att väva glamour (som det kallas i böckerna i brist på bättre svenskt ord), det är en konstform, något som man måste öva på och ha öga för att förstå. Jane (vår huvudperson) är en sådan person. Hon är, trots sitt något alldagliga utseende, en mästare på att väva magi och hade gärna lärt sig mer om det inte hade varit för att det i 1700-talets England är viktigare att skaffa sig en bra make, något Jane i stort sett gett upp.

Magin är och det intrikata språket är bokens kärna, det är otroligt underhållande att läsa dialogen, alltid ofelbart artig, mellan de olika parterna i boken och följa Robinette Kowals detaljerade tankar om konst, vad är konst och hur uppskattar man den bäst.