Innan jul var Astrid Ahlberg snäll och skickade sin senaste bok till mig som jag nu har börjat läsa. Det är fortsättningen på Porten, som jag läste för något år sedan och som jag gillade skarpt (recension här!) 
Nu ser jag fram emot att få se vad som händer på Ön i fortsättningen och att återse Miranda, Miro, Nore och de andra!

I helgen var jag och pojkvännen i Stockholm (främst för att gå på Fotografiska och se Jimmy Nelsons bilder) och givetvis var vi tvugna att ta en runda in i Sf-bokhandeln i Gamla Stan. Av någon anledning var det jättemycket folk där men jag fick hur som helst syn på resten av böckerna i Clockwork Century-serien, i rätt upplaga! Så jag slog till, nu har jag hela serien, najs!

Så var det dags för steampunk igen! Jag beställde ju andra delen i Cherie Priests Clockwork Century i höstas men har inte riktigt haft lust att läsa den förrän nu. Första delen hette ju Boneshaker (recension här) och den gillade jag skarpt, inte minst för att det fanns en fin balans mellan män och kvinnor som alla var mycket väl porträtterade. 
Andra delen heter Dreadnought och är en fristående fortsättning på första boken, dvs. den utspelar sig i samma värld och en del av karaktärerna från förra boken dyker upp men man behöver inte ha läst första för att förstå Dreadnought.
Huvudperson i Dreadnought är sjuksköterskan Mercy Lynch som arbetar på ett sjukhus mitt i amerikanska inbördeskrigets Tennessee. När hon plötsligt blir änka och i samma veva får telegram från sin länge försvunne far att han är döende och vill träffa henne i Seattle har hon inte mycket att förlora än att genomföra den långa resan tvärs igenom ett krigshärjat Amerika. Därifrån är det, luftskepp, ångbåtar, järnväg och en lång lista på färgstarka personer plus en hel del zombies. Många trevliga aspekter alltså.

Jag gillade ju som sagt Boneshaker men Dreadnought är faktiskt bättre. Det är mer fart, mindre störiga tonåringar, en bättre handling helt enkelt. 
Mercy Lynch är en karaktär man trivs med att läsa om, hon är stark men ingen superwoman, tycker om att vara för sig själv, kan ta hand om sig själv och har ganska dåligt tålamod med personer hon tycker är naiva. Jag gillar henne skarpt! Förutom Mercy gick blev jag lite småförälskad i hennes ofrvillige partner in crime, Horatio Korman, en sheriff från det neutrala Texas med mustasch, stetsonhatt och pistolhölster. Jag menar, bara där är man ju fast! Dessutom respekterar han Mercy (trots att hon är kvinna) har en egen hemlig agenda, pratar lite sådär muttrande och är lugn oavsett hur många kulor som viner runt öronen på honom. Ett riktigt radarpar faktiskt, han och Mercy. Det borde skrivas en bok om bara de två!

För att inte spoila för mycket tänker jag inte ta upp de andra karaktärerna men jag kan lova att det finns många, alla med lika stor personlighet.

Förutom persongalleriet och en mycket behaglig huvudkaraktär är handlingen rejält spännande genom hela boken. Ibland har jag problem med böcker som främst kretsar kring faktiska händelser, det blir gärna lite platt som när man går på en konsert och de försöker dölja artistens dåliga röst bakom en flashig show (*host, gamla rockband, host*) men Dreadnought går verkligen inte ner sig i det träsket. Eftersom Mercy är ute på en resa mitt i ett krig genom hela boken blir det aldrig tråkig eftersom bakgrunden hela tiden ändrar sig. Dessutom är Priest riktigt bra på att beskriva actionscener vilket jag har märkt att många andra författare har svårt för. När man läser Priest känner man verkligen hur kulorna viner runt en, hur zombiesarna flåsar en i nacken och hettan från ånglokens maskineri bränner en i ansiktet. Sidorna vänder nästan sig själva i de partierna!

Sen kan jag inte låta bli att gilla att hon ändå har knutit ihop de två berättelserna i slutet, det bådar gott inför framtiden! Nu vill jag bara läsa vidare i nästa del!

 

 I vanlig ordning var det dags för julavsnitt av Doctor Who på juldagen och efter en minst sagt blek säsongsavslutning hade jag och pojkvännen inte höga förhoppningar. Jag hade någon avlägsen dröm om att det kanske skulle vara en rejäl tvist att Clara var doktorn eftersom de har spelat på det i hela säsong åtta (det hade varit det enda som hade gett lite upprättelse för Capaldis superbittra doktor) men så var ju tyvärr inte fallet. 

Jag blev dock positivt överraskad av handlingen. Hela Inception-flirten var mycket spännande och att man i slutet fortfarande inte riktigt vet vad som är verkligt eller inte (vad tror ni om klementinerna egentligen?) ger en liten förhoppning om nästa säsong. Men å andra sidan vet man inte med Doctor Who. Doctor Who är ju som bäst när de mixtrar med olika tidslinjer, drar in paradoxer och annat komplicerat trevligt och det var precis så det var i detta avsnittet. Mycket trevligt! Jag kan helt klart säga att det var det bästa avsnittet i säsong åtta.

Men på nåt sätt känns det ändå inte riktigt som Doctor Who, det är inte så brilliant, inte så varmt och inte mycket Doctor Who som jag skulle vilja. När jag tittade om tidigare säsonger innan jul och såg avsnitt som Silence in the library, A good man goes to war och Pandorica opens så är det ju så jävla episkt att man är helt chockad i en lång stund efteråt och tyvärr har jag inte känt så en enda gång den senaste säsongen och ej heller julavsnittet når upp till den vanliga standarden. Jag saknar fortfarande det där som gör Doctor Who så bra. Det är väldigt lite Doktorn och mycket annat så när avsnittet var klart var ju ändå ganska missnöjd. Jag hade förväntat mig någon tvist till, kanske något med Clara och trots en bra premiss blev det egentligen inte så mycket av det. På något sätt kändes det som om man bara satt och väntade på något, vilket är känslan som varit i hela säsongen tyvärr.

Så även om det var bästa avsnittet med Capaldi hitintills är jag fortfarande skeptiskt.

Skönt att de tog upp Alien-referensen f.ö. Om de hade låtsats som ingenting hade det ju mest varit pinsamt.

Jag kunde inte hålla mig hehe. Efter att ha sett första säsongen av tv-serien och hört alla lovord om bokserien var jag tvungen att läsa åtminstone första boken i serien om Claire och Jamie.
Outlander som första boken heter är skriven av Diana Gabaldon och utspelar sig i Skottland. Den är skriven i jag-form och vi får följa Claire, en sjuksköterska som är på semester i Skottland strax efter andra världskrigets slut med sin man hon knappt sett på fem år. En av dagarna gör de en utflykt till en stenring och Claire återvänder senare till den för hon har sett en ovanlig blomma där. När hon är där hör hon ett underligt ljud från en av stenarna och när hon lägger händerna på den vaknar hon upp nästan 200 år tidigare 1742. Där tas hon in av klanen MacKenzie i ett Skottland präglat av maktstrider och uppror och laglösa men hon träffar också Jamie, en ung skotte vars liv är ofrånkomligt sammanlänkat med hennes eget.

 

Ja, det har ju varit ganska (dagens underdrift) mycket snack om Outlander den senaste tiden, både positiva och negativa så det känns ändå skönt att jag tog chansen att bilda mig en egen uppfattning om boken. Som ni som läser min blogg vet gillade jag tv-serien riktigt mycket och visst gjorde det att man hade en del förväntningar om boken men jag försökte ändå vara opartisk.

Så vad tyckte jag då om Outlander?

Ska jag vara ärlig har jag fruktansvärt svårt att bestämma mig. Å ena sidan tycker jag den är riktigt bra, spännande med välbyggda karaktärer och medryckande. Å andra sidan ser jag en hel del problem med den. Det största problemet så som jag ser det är att jag överhuvudtaget inte kan förstå hur man kan skriva åtta (!) böcker om dessa två. Jag blir trött bara jag tänker på det! För i ärlighetens namn händer det inte särskilt mycket i boken trots sina många sidor (den är ju inte tunn direkt). Gabaldon vet verkligen hur man kan bre ut sig sida efter sida, på gott och ont. Det är ju mer beskrivningar av omgivningar och småsysslor än ordentlig handling, tyvärr och just därför är jag tveksam till åtta böcker i samma stil. Det känns inte som om det finns underlag för åtta böcker helt enkelt. 
Vidare kände jag ganska tidigt att boken blev lite upprepande enligt proceduren: Jamie säger åt Claire att inte göra en sak-Claire gör det ändå-Claire råkar illa ut, (för det mesta utsätts hon för våldtäktsförsök)-Jamie räddar Claire etc. etc. Jag orkar inte riktigt räkna hur många gånger hon är på väg att bli våldtagen i boken, väldigt tröttsamt måste jag säga. Det känns bara som en feg utväg för att författaren inte har kommit på något bättre. Nej, inget för mig alltså.
Sedan saknar jag hela tidsreseresonemanget. Hade jag varit Claire hade jag funderat otroligt mycket på det, om tiden är parallell, om hon har ändrat hela historien osv. men istället tänker hon mest på hur hon ska ta sig tillbaka, som om det är en självklarthet?! Nej, som ett fan av Doctor Who ifrågasätter jag hela tidsresan. Jag hade förväntat mig mer handling runt den och Claires tankar om tid och rum. Istället ursäktas det lite med att Claire är bra på att anpassa sig. Pfft. Men jag antar (hoppas) att det tas upp i senare böcker, vi har ju fortfarande skotten som Frank sprang in i...

Men trots att det låter som om jag hatar boken tyckte jag faktiskt också att den hade sina bra stunder. Tillräckligt bra för att jag skulle läsa ut den vilket alltid är ett plus!
Jag gillar Jamie skarpt. Även om han bagatelliserar misshandel och våld så är han och Claires kemi riktigt bra, han känns nyanserad och väldigt trovärdig genom hela boken. (Om än något ung fast det tror jag är ett medvetet val). Det märks att Gabaldon har ansträngt sig för att få honom att både passa in i sin tidsålder och i sin kärlek till Claire. Resten av karaktärerna är också välbyggda, alla med sin egen personlighet och sina egna mål. Dessutom är jag ett stort fan av idéen Skottland på 1700-talet. Gabaldon målar upp en mycket rik backdrop fylld av intriger, vackra landskap, släktlinjer och annat som verkligen gör boken levande. 

 

Så vad blir slutsatsen? Jag gillade tv-serien bättre men boken har sina stunder. Jag tror att den kan tilltala en person som inte har så stora problem med kvinnor som behöver bli räddade hela tiden. Om man bortser från det tror jag att man uppskattar boken mer. Men som sagt, jag tror jag håller mig till tv-serien.

 

Så ni, Outlander-fans därute, övertyga mig om varför den är så bra!

 

Satt och funderade på sista Bilbo-filmen igen och kan för mitt liv inte komma fram till vad som hände med The Arkenstone?! Vad jag minns hade Bard den efter att Bilbo gett den till honom att köpslå med men till skillnad från boken gick det ju åt helvete och Thorin valde att starta ett krig istället. Efter det såg man inte röken av den såvitt jag kommer ihåg. Vad hände egentligen? Nån som förstod nåt jag inte fattade?

Eftersom jag nu är hemma i söder igen över jul och nyår kunde jag ta tag i den sista boken i 3 på 3-utmaningen. Som bekant så trodde jag  att jag skulle komma hem långt tidigare och lämnade därför kvar boken i föräldrahemmet för att minska på bagagets vikt men istället blev jag kvar i norrland ända till jul. Hoppsan.

Det första jag gjorde när jag kom hem för lite julledighet var ju därför att börja läsa den sista boken. Jag valde ju att läsa tre böcker om vattenvarelser där In Great Waters (recension här) och The Brides of Rollrock Island (recension här) var de första två. 

Nu var det dags för Monstrous Beauty av Elizabeth Fama som även den skiljde sig markant från de tidigare böckerna. Här får vi följa människan Hester som försöker förstå varför kvinnorna i hennes släktled alltid dör efter att ha fött barn. Hon tror att det beror på någon okänd genetisk sjukdom men allteftersom boken framskrider visar det sig att hennes familjehistoria bär på många hemligheter, alla knutna till havet, varelserna som lever i djupet och till en tragedi som inträffade i kryptan på den lokala kyrkogården för 150 år sedan. För att undvika samma öde som sin mor och resten av kvinnorna i släkten försöker Hester bryta förbannelsen (eller vad det nu är) som verkar vila över hennes släkt. 

Mounstrous Beauty handlar inte så mycket om havet, egentligen. Visst lurar det där i bakgrunden hela tiden men det är i mångt och mycket mer åt deckarhållet. Handlingen kretsar kring mysteriet som Hester försöker lösa varvat med flashbacks till varierande årtal och havsvarelserna har en ganska liten roll även om de givetvis är centrala för själva historien. Om man ska vara ärlig dyker det faktiskt upp fler spöken (i brist på bättre ord) än sjöjungfrur i boken. 
Men trots att den främst är en bok om ett mysterium som måste lösas med övernaturliga inslag gillade jag den. Hester är en trevlig huvudperson som trots sin ringa ålder (alla böcker med en kvinnlig huvudperson måste ju vara 17 år, tydligen) är ganska självmedveten och känns inte så värst tonårig. När man läser baksidetexten om hur hon dras till en ung man vid namn Ezra känner man ju direkt ostvibbar men det är faktiskt inte så mycket av den varan till min största lättnad. Själva gåtan hon försöker lösa är också relativt spännande. Givetvis är det ju inte så att man inte kan räkna ut hur det ligger till ganska snabbt men Fama lyckas ändå hålla tempot och spänningen uppe tills sista sidan. Hon är också bra på att få till den där vindpiskade känslan som alltid infinner sig i medelstora kuststäder där allt är nedstänkt av salt och vinden doftar tång. På så sätt är Monstrous Beauty ganska lik Brides of Rollrock Island. 
Som en bok om vattenvarelser lämnade dock Monstrous Beauty dock lite att önska. Sjöjungfrurna i boken porträtteras som vilken människa som helst (med fena istället för ben) och det skrapas bara lite på ytan om deras kultur och leverne vilket är lite tråkigt. När man redan har läst In Great Waters som verkligen kastade sig in i hur det skulle vara att leva i havet känns Monstrous Beauty lite lam, som om författaren inte riktigt orkat bry sig. Hade det inte varit för att historien är spännande, att Hester är en bra huvudperson och att Fama inte backar för våldsamma och sexuella scener hade boken känts som vilken paranormal YA som helst. Men som det är nu landar Monstrous Beauty nånstans mitt emellan en spännande mordhistoria och en kliché YA. För strightforward för att jag ska uppskatta den jättemycket och för våldsam och kuslig för att den ska landa i Twilight-facket. Jag tror det är ett helt okej betyg ändå.

 

Som avslutning måste jag säga att det har varit riktigt skoj att läsa tre väldigt, och då menar jag verkligen väldigt, olika böcker med samma kärna: vattenvarelser. Alla tre har varit bra på sina egna sätt och jag är mycket nöjd med mitt val av tema!