Dreadnought av Cherie Priest - recension

Publicerad 2015-01-19 13:14:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Steampunk,

Så var det dags för steampunk igen! Jag beställde ju andra delen i Cherie Priests Clockwork Century i höstas men har inte riktigt haft lust att läsa den förrän nu. Första delen hette ju Boneshaker (recension här) och den gillade jag skarpt, inte minst för att det fanns en fin balans mellan män och kvinnor som alla var mycket väl porträtterade. 
Andra delen heter Dreadnought och är en fristående fortsättning på första boken, dvs. den utspelar sig i samma värld och en del av karaktärerna från förra boken dyker upp men man behöver inte ha läst första för att förstå Dreadnought.
Huvudperson i Dreadnought är sjuksköterskan Mercy Lynch som arbetar på ett sjukhus mitt i amerikanska inbördeskrigets Tennessee. När hon plötsligt blir änka och i samma veva får telegram från sin länge försvunne far att han är döende och vill träffa henne i Seattle har hon inte mycket att förlora än att genomföra den långa resan tvärs igenom ett krigshärjat Amerika. Därifrån är det, luftskepp, ångbåtar, järnväg och en lång lista på färgstarka personer plus en hel del zombies. Många trevliga aspekter alltså.
Jag gillade ju som sagt Boneshaker men Dreadnought är faktiskt bättre. Det är mer fart, mindre störiga tonåringar, en bättre handling helt enkelt. 
Mercy Lynch är en karaktär man trivs med att läsa om, hon är stark men ingen superwoman, tycker om att vara för sig själv, kan ta hand om sig själv och har ganska dåligt tålamod med personer hon tycker är naiva. Jag gillar henne skarpt! Förutom Mercy gick blev jag lite småförälskad i hennes ofrvillige partner in crime, Horatio Korman, en sheriff från det neutrala Texas med mustasch, stetsonhatt och pistolhölster. Jag menar, bara där är man ju fast! Dessutom respekterar han Mercy (trots att hon är kvinna) har en egen hemlig agenda, pratar lite sådär muttrande och är lugn oavsett hur många kulor som viner runt öronen på honom. Ett riktigt radarpar faktiskt, han och Mercy. Det borde skrivas en bok om bara de två!
För att inte spoila för mycket tänker jag inte ta upp de andra karaktärerna men jag kan lova att det finns många, alla med lika stor personlighet.
Förutom persongalleriet och en mycket behaglig huvudkaraktär är handlingen rejält spännande genom hela boken. Ibland har jag problem med böcker som främst kretsar kring faktiska händelser, det blir gärna lite platt som när man går på en konsert och de försöker dölja artistens dåliga röst bakom en flashig show (*host, gamla rockband, host*) men Dreadnought går verkligen inte ner sig i det träsket. Eftersom Mercy är ute på en resa mitt i ett krig genom hela boken blir det aldrig tråkig eftersom bakgrunden hela tiden ändrar sig. Dessutom är Priest riktigt bra på att beskriva actionscener vilket jag har märkt att många andra författare har svårt för. När man läser Priest känner man verkligen hur kulorna viner runt en, hur zombiesarna flåsar en i nacken och hettan från ånglokens maskineri bränner en i ansiktet. Sidorna vänder nästan sig själva i de partierna!
Sen kan jag inte låta bli att gilla att hon ändå har knutit ihop de två berättelserna i slutet, det bådar gott inför framtiden! Nu vill jag bara läsa vidare i nästa del!
 

Kommentarer

Postat av: Eva Holmquist

Publicerad 2015-01-20 20:03:32

Jag älskar verkligen Dreadnought. Hela serien är visserligen bra, men den här är favoriten. Vet du om hon skrivit någon mer serie?
/Eva

Svar: Ja, den var mycket bättre än första, hoppas det fortsätter så! Hon har skrivit en del antalogier ihop med George Martin vet jag. Rogues och Dangerous Women tror jag :)
giz.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

En lite egen tjej som älskar drakar, svärd, te och fantasivärldar driver denna bloggen. I en inte alltför avlägsen framtid, hoppas jag, arbetar jag som geolog, har ett eget bibliotek hemma och skriver bästsäljande böcker på fritiden när jag inte är ute i skogen med hästen. Hoppas ni gillar min blogg om allt inom fantasygenren!

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela