Jag läste ju första delen förra vintern (recension här!) och nu var det alltså dags för andra delen, tredje är väl på väg har jag för mig.

Andra delen är nästan fristående men jag skulle ändå rekommendera att man läser första delen. Tolv år har gått sedan händelserna i första delen och Arias tvillingdöttrar; Vilja och Vilda har vuxit upp och det är runt dem som handlingen kretsar. Eftersom de är döttrar till en gudinna och därför födda med krafter ingen vet något om eller kan tänka sig finns det många som vill uttnyttja dem och deras krafter. Samtidigt går det rykten om att de som rövades bort under kriget för tolv år sen inte är döda utan bara fångade på en plats man inte kan ta sig till. Men kanske Vilja och Vilda kan?

Hurtig håller samma stil som i förra boken, det är mycket känslor inblandade och Vilja och Vilda ställs inför svåra val och deras tankar och olika vägar de kan ta i livet genomsyrar hela boken. 
Det märks att det är författarens andra bok, hennes språk har förbättrats och jag tycker även att handlingen håller ihop bättre än förra eftersom det fokuseras mer på själva tvillingarna än allt runtomkring. Hurtig har lagt ned mycket jobb på att utarbeta färgstarka och trovärdiga personligheter till nästan alla namngivna karaktärer där ingen är någon annan lik. Jag är särskilt intresserad av Tristan och hans förmåga att kunna vrida tiden och önskade att han hade fått ta större plats. Men man kan ju inte få allt? Kanske var det bra att det fokuserades mer på tvillingarna. 
Allt som allt skulle jag vilja påstå att om ni gillade första boken kommer ni inte att bli besvikna på andra eftersom den är bättre rent språkligt och man dessutom redan har bra koll på världen. Här slängs man istället direkt in i nya intriger och spännande händelser vilket var skönt, inga transportsträckor!

Däremot finns det fortfarande några saker som stör läsningen, enligt mitt tycke. Framförallt gäller det trovärdigheten i världen. Hurtig beskriver en sagovärld med troll, alver, demoner och gudinnor som dock är fullt medvetna om vår värld men ibland känns varelserna lite väl "moderna". Och det är inget fel i det men när man på ena sidan skriver nästan sagoberättande för att på nästa beskriva hur Vilda satte sig i soffan (har de soffor? Vad är dessa soffor gjorda av? Är de köpta på IKEA?) och att hon gick en meter (har de metersystemet?) avbryts flödet i läsningen och jag börjar fundera på hur världen egentligen ser ut. Är varelserna i den precis som vi fast de är alver eller gudinnor eller är de annorlunda? Jag önksar att Hurtig kunde hålla sig till en av de två stilarna. 

Men är man inte så kinkig med detaljer som jag är kan man lätt bortse från detta och istället njuta av boken som ren underhållning.