So many books, so little time...

Publicerad 2014-11-25 19:46:56 i Allmänt, Böcker, Filmer, Reflektioner,

Ja, anledningen till att det varit lite halvdött här är för att, ja, ni vet, livet:
Jobb, jobb, plugg, plugg, träning (!), förkylning, sambon fått nytt jobb och nu är jag tillfälligt ensamstående, snööööö (har börjat köra spark till jobbet!) och resten av tiden försöker jag väl sova antar jag.
 
Hur som helst, jag såg ju Mockingjay och har tom. hunnit skriva recension, fantastiskt! Jag har också sett säsongsavslutningen av Doctor Who och ska bara lyckas sätta mig ner och skriva ihop nåt om hur trist jag tyckte det var. Suck.
Jag håller ju också på med 3 på 3-utmaningen men tyvärr är tredje boken, Monstrous Beauty, i tryggt förvar hemma hos föräldrarna 150 mil härifrån så jag kan inte läsa den. Får göra det i jul istället. Typiskt.
Istället läser jag Outlander (hehe, kunde inte hålla mig) av Diana Gabaldon, kommit ungefär halvvägs och både gillar och ogillar den än så länge. 
 
I annat fall är jag inne i en liten period där jag bara vill titta på lågmälda, närgångna filmer med sådär halvkända skådespelare. Det började med att jag såg att Matt Smith och Eva Green hade varit med i samma film. Womb hette den och ja, jag tror att den var bra, fast underlig, men ändå bra. 
Sedan har jag också tittat på Sleeping Beauty som var väldigt disturbing och precis vad jag var ute efter ungefär. Idag har jag tittat på My week with Marilyn (Eddie Redmayne <3) och igår såg jag ytterligare en närgången Eva Green-film (gud, den kvinnan är bra!). Cracks hette den.
Puh!
Jag ser hur som helst fram emot The theory of everything som kommer i januari. Det var ju på håret att jag gick och blev fysiker sådär efter gymnasiet så den är ju ett måste!
 

Mockingjay part 1 - recension

Publicerad 2014-11-22 14:49:18 i Allmänt, Dystopi, Filmer, Recensioner,

Igår var jag och såg Mockingjay och det kan ju inte beskrivas som något annat än en smärre pärs.
Herrejävlar vad mörk den var!
Spoilervarning f.ö.
Handlingen var ju som den var. Jag menar första halvan av boken är ju i princip en enda lång plåga till de faktiskt börjar slåss mot huvudstaden och saker och ting typ börjar ordna sig. Eller ja, ingenting ordnar ju egentligen sig i deras värld men ja. Ni fattar.
Så ja, det hände ju egentligen inte så mycket mer än att de lyckades ta de enda ljusglimtarna som tidigare funnits och trampa på dem.
Hade det inte varit för att i stort sett alla skådespelare var helt fenomenala hade jag gäspat mig igenom hela filmen för ärligt talat så händer det inte mycket. Men så blev det inte. Istället satt jag där och kände bara: "Jag orkar inte mer!" 
För de har faktiskt gjort helt rätt, istället för att fokusera på handlingen som inte finns har de verkligen gått in för att få publiken att känna sig bedrövlig och förmedla Katniss svåra sits. 
Jag kände inte ett så stort behov att gråta som jag gjorde i Catching fire, istället kände jag bara en stor klump i magen och känslan av att jag helst ville gå ut för att jag inte orkade se mer. Det började ju redan med scenen när Katniss åker tillbaka till 12 och de visar en hel gata full av sönderbrända kroppar. Det tillsammans med Lawrences fantastiska rollprestation gjorde att man verkligen fick det där fruktansvärda slängt rätt i ansiktet. Det fortsatte med bombningen som överträffade många bunkerscener från andra världskriget, total klaustrofobi och när man mellan dessa scener trodde att man skulle få lite andrum fick man istället se Peeta se alltmer plågad ut på diverse tv-skärmar. 
Det tog ju inte särskilt lång tid att räkna ut att de skulle bryta med att avslöjandet att Peeta blivit helt hjärntvättad och nu tror att Katniss är roten till allt ont ungefär. Det i sin tur gjorde nog att jag tyckte att resten av filmen var mycket mer brutal, just för att Katniss tror att allt blir bra bara hon får hem Peeta och så skiter det sig så kopiöst när hon inser att hon blivit lurad. Usch.

Så ja, tråkig handling men fruktansvärt pyskologiskt jobbigt att titta på blir betyget för Mockingjay Part 1. För min del tycker jag gott att de kunde ha höjt åldersgränsen till 15 år, att visa avrättningar, sönderbrända kroppar och den psykologiska skräcken som genomsyrar hela filmen och tycka att 11 är en lagom ålder känns för mig rätt psykat. Jag menar jag är över 20 och jag tyckte det var fruktansvärt.
 

True to the end

Publicerad 2014-11-13 21:36:27 i Allmänt, Paranormal, Recensioner, Tv-serier,

 Förra helgen var det dags. Äntligen skulle jag få se hur True Blood (som jag har följt ända sedan det började 2008) faktiskt skulle sluta. Det var dags för sista avsnittet.

Spoilers för sista säsongen!
Jag har älskat True Blood ända sedan jag såg det för första gången, jag råkade tom. börja mitt i säsongen men gillade det lika mycket ändå, men jag ska vara ärlig. Den senaste, nej faktiskt de tre senaste säsongerna, har inte varit bra. 
Vad var grejen med Billith? Och Warlow? Och varför låtsas alla som att inget av det hände i sista säsongen? Det hämtade sig lite andra halvan av näst senaste men ändå. How fucking lame, liksom.
Jaja, vi släpper det. Sista säsongen alltså.
Min reaktion på första halvan var ungefär: VAFANÄRESOMHÄNDER!?
Jag fattar inte, sen när var vi tvugna att döda alla? Så jäkla ovärdigt för Tara liksom! Jag väntade ju för fan på att hon och Jason skulle få till det till slut. Hmpf. 
Och Alcide, hade jag inte varit så förbannad på honom för att han blev douche i förra säsongen hade jag blivit superledsen på att de bara "oops, vi dödade visst honom". Och att Sookie bara skulle bli ihop med honom sådär offscreen efter att ha friendzonat honom i typ fyra säsonger kändes bara helt krystat från början. Sen när är det bra att ha stora händelser off screen förresten? Jag är redan trött på det i Doctor Who, True Blood behöver inte börja också. 
För att inte tala om Terry! Herregud, varför? Jag älskar ju Terry! </3
Trist nog kändes säsongen också väldigt långtråkig. Och alla som sett True Blood vet ju att är det något den serien inte är så är det långtråkig. Hjärtattack varje avsnitt är ju mer norm, om man säger så.
Men sista säsongen hade knappt styrfart. Jag tycker i och för sig att det är bra att de tog det lugnt för att man ska kunna ställa in sig på att det snart är slut och hinna säga hejdå till alla favoriter men det kändes så fruktansvärt tydligt att det bara var några avsnitt kvar. Nästan så att det bara kändes som om de satt och väntade på slutet och glömde bort att säsongen faktiskt skulle handla om något också. 
 
I vilket fall. Sista avsnittet.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag tycker det var ett tillfredsställande slut eller om det bara var ett enda stort antiklimax. Tyvärr lutar det nog åt de senare, för även om det var trevligt att alla var samlade sådär mysigt i slutet kändes det bara väldigt mycket nödlösning över det. Jag menar, nästan alla karaktärer var nya. Jasons flickvän, för att inte tala om Sookies ansiktslösa partner, Arlenes nya vampyr, James. Ja nästan alla är ju nya bara för de senaste avsnitten. Så den där, nu-är-vi-alla-tillsammans-igen-känslan infann sig liksom inte riktigt.
Det värsta är också att det på något vis kändes som att de gjorde alla föregående säsonger ogjorda. Jag menar, Sookie fick varken Eric eller Bill, Arlene och Terrys historia är borta, Sam har helt plötsligt skitit i sin bar och flyttat med någon brud vi alla bryr oss sådär lagom mycket om, inte en skymt av någon varulv nånstans, Alcide, Luna, alla borta. Det var ju en jävla tur att Lafayette var i högform åtminstone. Och att Jessica och Hoyt till slut fick varann igen. Det var nog det enda som var riktigt bra i sista säsongen faktiskt, deras bröllop. Mycket fint!
 
Så att nej, jag är nog inte så speciellt nöjd egentligen. Jag kan inte säga att det var alltigenom dåligt men de har fuckat så mycket de senaste säsongerna att de i sin tur ledde till att slutet inte blev så bra som det kunde blivit. 
 
Skönt att ha sett klart det i alla fall även om det känns lite tomt, det var ju ändå en av mina favoritserier! Men nu kan jag se om den från början när alla fortfarande är i sitt esse och framförallt, när alla man bryr sig om fortfarande lever i någon form åtminstone.
 
Over and out!
 

Dracula untold - recension

Publicerad 2014-11-06 18:37:00 i Allmänt, Filmer, High fantasy, Paranormal, Recensioner,

Igår gick jag och pojkvännen den enda gången biografen i byn visade Dracula untold. Och det var inget dåligt val, faktiskt. 
Dracula untold var oväntat välgjord och oväntat välnyanserad. Visst, man kanske inte ska förvänta sig ett mästerverk men om man jämför med liknande filmer och om man jämför med andra vampyrfilmer står sig Dracula untold bra, faktiskt riktigt bra.
Varför?
För det första är storyn nyanserad, vi får följa Vlad Tepes efter att han har fått det osmickrande smeknamnet "Pålspetsaren" men fokus läggs inte på de brutala och våldsamma sidorna av hans personlighet utan istället läggs fokus på mannen bakom myten. Vi möter en Luke Evans som är som klippt och skuren för rollen och han gestaltar en man som endast försöker hålla sin familj vid liv och sitt land i fred, med alla tänkbara medel. Att kärnan i filmen är hur långt man är beredd att gå för att rädda sin familj genomsyrar allt. 
Som omväxling får vi också se ett par på film som faktiskt kommunicerar och jobbar ihop, även om jag såklart muttrar lite tjurigt över att kvinnan alltid måste vara den genomgoda människan som håller kvar mannen med mörkret inuti sig i ljuset. Men det kunde faktiskt blivit så mycket sämre och i nästan alla andra fall hade det blivit det. T.ex. när Vlad till min största förvåning faktiskt berättade för sin fru Mirena vad han gjort för att försöka rädda sitt folk. Herregud, ett par som pratar med varandra?! Och som frågar varandra om råd och berättar om sin oro?! Så jäkla nytänkande, pinsamt nog men jag bugar och bockar. Trodde inte att det skulle vara i Dracula untold jag såg det först bara. Oväntat, men roligt!
Vidare är tempot bra i hela filmen, jag känner mig sådär lagom underhållen hela tiden. Det går aldrig för snabbt och inga scener är för långa. Den här sortens film brukar ju annars vara kvick på att försöka dölja en tunn story och dåligt manus med utdragna och påkostade actionscener men även där blev jag dragen vid fördomsnäsan. Dracula untold fokuserar oväntat nog inte på actionscenerna. Istället blandas action med långsamma partier av dialog och karaktärsbyggande. Mycket trevligt säger jag som avskyr för mycket tuppfäktning.
Actionscenerna som fanns var också ovanligt kreativa och konstlade för denna sortens film, jag tänker inte spoila för mycket men där fanns en del element som gjorde att även jag som mest gäspar mig igenom actionscener tyckte att det blev underhållande att titta på. Dessutom ger jag ett stort pluspoäng för introt i filmen. Kreativt! 

Redan de första minutrarna syntes det också att de istället för att lägga pengarna på överdrivna specialeffekter lagt krutet på bra och verklighetsstrogna kostymer vilket jag blir mycket glad för. FÖRUTOM Vlads egna rustning som han sätter på sig i slutet. Jisses så plastig den såg ut! Usch.
Det var ju också en vild namnjakt genom hela filmen. Vi hann med Luke Evans (Bard, The Hobbit), Dominic Cooper (Mamma Mia), Charles Dance (Tywin, GoT etc.) Art Parkinson (Rickon Stark, han kan prata!!), Paul Kaye (Thoros of Myr, GoT) och Zach McGowan (Black Sails). Gudar skymning liksom!
 
Det negativa med filmen är väl det vanliga, bristen på kvinnliga karaktärer även om Mirena, spelad av Sarah Gadon, faktiskt fick vara något mer än ett snyggt ansikte. Den var även lite kort och även fast den inte kändes så stressad kunde karaktärerna utvecklats mer, där fanns faktiskt en hel del potential.
Så mitt tips, se den men ha inte för höga förväntningar. Om ni går in i biosalongen med förväntningen att den ska vara som vilken annan liknande film som helst kommer ni att bli positivt överraskade.
Fotnot på allt, se på trailern nedan och se sedan filmen. Trailern nedan är från spelet Castlevania Lord of Shadows 2 och jag vet inte men herregudijävlar vad likt det är filmen. Känns som om de velat göra en Prince of Persia men inte fått rättigheterna alltså. Kläderna, rörelserna, håret, scenerna, allt! Förutom Transformern i slutet dock men hilarious i vilket fall! XD
 

The Brides of Rollrock Island av Margo Lanagan - recension

Publicerad 2014-10-30 21:53:00 i Allmänt, Böcker, Paranormal, Recensioner,

Då var andra boken i Pocketlovers 3 på 3-utmaning avklarad! Jag ligger alltså fortfarande något oväntat i fas. Amazing.
Jag valde ju som bekant vattenvarelser och började utmaningen med att läsa Kit Whitfields In Great Waters (recension här) som var en väldigt unik läsupplevelse som jag gillade skarpt!
 
Den senaste månaden har jag läst Margo Lanagans The brides of Rollrock Island som förutom den gemensamma nämnaren vattenvarelser inte liknar In Great Waters på något sätt. The Brides of Rollrock Island är lågmäld, drömlik och kuslig där psykologiska aspekter och utanförskap spelar stor roll. Handlingen är placerad till den vindpinade brittiska ön Rollrock nånstans vid sekelskiftet skulle jag tro även om tidsperioden inte nämns. På den isolerade ön lever den lilla flickan Misskaella som vars särpräglade utseende och fruktade magi gör henne till öns mest utstötta person där öborna pendlar mellan att förakta och frukta henne. Hennes sorgliga uppväxt med en dömande mor och tre söta och utåtriktade systrar som överskuggar henne i allt leder till att hon i vuxen ålder efter år av ensamhet tar chansen att hämnas på öns invånare då hon inser att hon kan skapa undersköna och förtrollande kvinnor av sälarna som har sitt hemviste på ön. Kvinnorna är utomjordiskt vackra och besitter en dragningskraft ingen av männen på ön kan motstå och snart har Misskaella hela ön i sitt våld. 
 
The brides of Rollrock Island är uppbyggd med ön och sälkvinnorna som bakgrund där man får följa flera olika personers, inklusive Misskaellas synvinkel under en relativt lång tid. Varje person tillför en pusselbit i historien och sakta men säkert vävs de olika personerna tillsammans så att helhetsbilden växer fram. Fokus ligger på de psykologiska aspekterna för de människor som påverkas av sälkvinnorna. Vad händer med relationerna i familjerna, hur påverkas barnen när pappa helt plötsligt släpper alla tankar på familjen och sätter sig i skuld för att få en sälkvinna och vad händer med en människas sinne när denne blir utstött.
 
Lanagan skriver med ett flytande och drömlikt språk, passande för historien och sidorna flyger förbi mycket fortare än man kan tro när man läser om handlingen. Den lågmälda beskrivningen förstärker känslan av utsatthet och jag kan nästan känna vinden piska saltvattenstänk i ansiktet när jag läser. Att fokus är på det psykologiska i historien och inte på själva sälkvinnorna eller magin ser jag bara som positivt, även detta ger en känsla av äkthet som hade varit svår att uppnå om det hade blivit för mycket Ariel över det hela. Att även sälkvinnorna får en del i historien förstärker bokens genuinitet, det hade varit så lätt att bara beskriva dem som vackra statyer men Lanagan har verkligen ansträngt sig för att låta alla sidor av historien komma fram.
Om många böcker är väldigt svartvita kan The brides of Rollrock Island beskrivas som en mycket skickligt utformad gråzon. Här finns inga klichéer, ingen döms och alla får komma till tals. 
Jag kan rekommendera The brides of Rollrock Island till alla som vill ha en unik läsupplevelse där det görs en djupdykning ned i människans innersta med karga klippor och kuslig magi som bakgrund.
 

Sisterhood of the World Bloggers Award

Publicerad 2014-10-24 09:01:00 i Allmänt, Böcker, Reflektioner,

Nu figurerar det en såndär enkät igen och denna gången blev jag nominerad av två (!) stycken bloggvänner, nämligen Gabriella och Anna - bokababblaren. Tack så mycket båda två! <3
Sisterhood of the world bloggers award är det som gäller denna gången, ingen aning om vad det är men här är loggan hur som helst:
Nu till frågorna jag fått:
 
1. Hur organiserar du dina bokhyllor?
Det finns ingen organisation mer än jag försöker pressa in så många böcker som möjligt på så liten plats som möjligt. Har konstant platsbrist i bokhyllan och ingen vägg ledig att köpa fler hyllplan till. Story of my life...
2. Om du fick välja en film att göras om så att den bättre stämmer överens med boken, vilken skulle det vara?
Enkelt, Guldkompassen av Philip Pullman, en av de bästa böcker jag läst och en av de sämsta filmvarianterna jag har sett på en bok. Fail.
3. Vilket är din favoritläsplats?
I en go fåtölj vid kakelugnen! Helst med en katt i knäet.
4. Under en zombieapokalyps: vilken bok försöker du rädda och vilken bok använder du som vapen (för att du bryr dig så lite om den)?
Hm, min överlevnadshandbok? Eller handboken i hur man överlever en zombieapokalyps, visst finns det en sån? Som vapen hade jag tagit en av mina gamla kursböcker, förslagsvis Mineral Science både för att den är enormt tjock och enormt tråkig och jag hatar den. Annars ligger t.ex. Mo Yans Red Sorghum bra till. Nej, alla nobelpristagare kan man inte gilla!
5. Vad gillar du att göra när du läser? Till exempel lyssna på musik eller äta/dricka något.
Te! Te, te, te <3. Eller ett glas rött. 
6. Om du fick vara en karaktär för en dag, vem skulle det vara och varför?
Svårt, måste jag säga! Doktorn i Doctor Who? Tänk att vara 900 år gammal och kunna åka överallt i tid och rum i en blå police box. Epic! 
7. Om du fick leva i en bokvärld för en dag, vilken skulle det vara och varför?
Parasollprotektoratet! Viktorianska England, varulvar, ångmaskiner, vampyrer och skottar. Och te! Eller Forgotten Realms eftersom där finns en sådan härlig blandning av raser, magi, varelser och olika kulturer.
8. Läser du helst serier eller fristående böcker?
Inget slår ju en riktigt bra (och tjock) fristående bok. Men det är oftast svårt att hitta. Trilogier är min favorit. Inte för långt men tillräckligt långt för att det ska bli ordentligt uppbyggt.
9. Finns det någon författare du läser allt av?
Mjae, inte i nuläget. Men jag planerar att läsa allt av George RR. Martin. Och allt av Tolkien.
10. Vad gör du helst när du inte läser?
Är ute i skogen, helst till häst. 
11. Vad är det som får er att fastna för en bok?
Bra karaktärer som gör att jag vill läsa vidare. Jag behöver inte gilla dem men de måste vara engagerande, få mig att vilja veta mer om dem eller se hur de ska utvecklas. Har en bok bra karaktärer klarar jag mig oftast på det.
12. Senaste bokrelaterade inköpet ni gjorde?
Köpte en hel hög i början av hösten faktiskt:
13. Kommer ni att delta i NaNoWriMo i år och i så fall vad kommer ni skriva om?
Ja! Jag ska faktiskt det! Jag och pojkvännen ska tävla mot varandra! Själv tänker jag fortsätta på en idé jag började på förra året.
14. Vilken bok i er bokhylla har finast omslag?
Alltså, inget slår ju Barnes & Nobles läderinbundna klassiker.
15. En barndomsbok ni alltid kommer minnas.
Narnia!
16. Er favoritförfattare.
Jag sällar mig till massorna: George RR. Martin.
17. Inbunden, pocket eller ebok? (eller kanske till och med ljudbok?)
Inbunden! Det måste se snyggt ut i bokhyllan och pockets kan man inte stödja sig på när man ligger ned och läser heller. E-böcker är ett koncept jag aldrig kommer att förstå.
18. Vilken genre har du aldrig läst något inom men är nyfiken på?
Jag får erkänna att jag inte läst ordentlig Science Fiction. Eller jo, Liftarens guide till galaxen och Revolt har jag läst men jag kan inte säga att jag är så hemma i Sifi direkt. Om någon har något bra tips mottages det väl!
 
Och nu till taggarna!
Tjugotreminuter
Readingthisworld
Vargnatts bokhylla
Skuggornas bibliotek
Fridas bokhylla
Boklotus
 
Med frågorna:
1. Er största bokcrush, alltså en karaktär som ni hade blivit kär i på direkten hade denne funnits på riktigt.
2. Ett karaktärsdrag/scenario som ni absolut inte klarar av hos en huvudperson.
3. Hur internationell är er bokhylla? Vilka länder kommer författarna ifrån?
4. Hur jämställd är er bokhylla? Dvs. hur många kvinnliga resp. manliga författare finns det?
5. Weapon of choice?
6. Nämn ett favoritcitat från en bok ni gillar. 
7. Vilken karaktär hade du velat döda och varför?
8. Vilken bok skulle du själv önska att du hade skrivit?
9. Om du fick ändra en boks slut, vilken bok skulle det vara och varför?
10. Nämn en skådespelare som hade passat perfekt till en viss karaktär i en bok som inte filmatiserats.
 

Tankar om Outlander

Publicerad 2014-10-19 21:50:00 i Allmänt, Recensioner, Tv-serier,

För två dagar sedan hörde jag talas om serien Outlander på en blogg jag läser. Igår hade jag sett alla tillgängliga avsnitt och ställde mig den oundvikliga frågan: Varför har jag inte hört talas om det här innan?!
Jag menar det handlar ju om män i kilt (!!) som pratar skotska ffs! Kan det bli sexigare? Troligtvis inte och efter ett avsnitt var jag helt fast.
Förutom att Chris Hemsworth har fått en stark rival i form av Sam Heughan (omnomnom!) är Outlander faktiskt en riktigt bra serie. Den har något så sällsynt som en kvinna i huvudrollen och då menar jag inte att det ska verka som om de har en kvinna i huvudrollen, här är det faktiskt en kvinna som har mest speltid och som är den enda narratorn i serien. Bara där ligger Outlander på plussidan hos mig. 
I vanlig ordning när en serie eller film främst handlar om en kvinna har ju serien fått kritik för att vara för romantisk och för tjejig. Ehum men tillåt mig att fnysa högt och tydligt på mitt mest feministiska vis och därefter klargöra att bara för att en serie inte faller inom normen för vad som räknas som normalt (eller för mig, manligt) betyder inte det då att det automatiskt blir tjejigt (och indirekt dåligt). Nej, verkligen inte och Outlander är levande bevis på det. Javisst läggs det en del fokus på Claire och Jamies förhållande, främst de två sista avsnitten men därtill ska det sägas att det är en väldigt skickligt berättad kärlekshistoria. Det var längesen jag tyckte om ett par så mycket som Claire och Jamie! Förutom deras relation handlar serien lika mycket om skottarnas uppror och interna stridigheter blandat med storslagna vyer och en unik inblick i hur det var att leva i Skottland på 1700-talet. Precis som i Starz andra serie jag också gillar, Black Sails, genomsyrar kvaliteten varje scen i Outlander. Det är inget som ser plastigt ut, man ser att de faktiskt är i Skottland och skådespelarna är fenomenala hela bunten. För att illustrera hur autentiskt allting känns kan jag med egen erfarenhet säga att jag har aldrig sett en axel se så äkta ur led ut som i första avsnittet av Outlander, fick hålla för ögonen så verkligt såg det ut!
Vidare har jag insett att Tobias Menzie faktiskt är en riktigt bra skådespelare och anledningen till att jag tycker han är en douché i Game of thrones faktiskt beror på att han är riktigt duktig och inte på att han bara spelar sig själv. Oväntat faktiskt.
Dessutom är Outlander riktigt snyggt klippt. Till exempel bröllopsavsnittet där de börjar med scenerna efter vigseln för att sedan ett steg i taget leda tittaren tillbaka till vad som ledde fram till där de är nu, varje scen ger sig själv på ett sätt som gör att jag istället för att bli förvirrad och uttråkad av flashbacksen (flashbacksen?) tycker de smälter in mycket fint i den nuvarande handlingen. Skickligt!
Dessutom var scenen med Tobias Menzie när han berättar om piskningen fruktansvärt bra. Man pendlade mellan avsky, medömkan och en hel hög med andra känslor i den scenen.
Som grädde på moset har de även ansträngt sig så mycket att de skrivit en hel del dialog på Gaelic. Autentitetsfaktorn slog i taket!
Friserhästar i Skottland på 1700-talet. Jajjemän. 
 
Men jag har ju glömt att berätta vad Outlander egentligen handlar om. Här gör vi allt baklänges!
Outlander handlar om Claire (spelad av Caitriona Balfe) som är sjusköterska för den engelska arméen under andra världskriget. När kriget är över åker hon och hennes man (Tobias Menzie) som hon knappt sett på fem år till Skottland för att lära känna varandra igen. Väl i Skottland besöker de Craigh Na Dun (min gaelic är finfin!) och när Claire själv går tillbaka till stenringen för att hon sett en ovanlig blomma hon gärna vill titta på igen rör hon vid en av stenarna och voilá. Helt plötsligt har hon hamnat på samma plats fast 200 år tidigare. Serien följer sedan hennes försök att ta sig tillbaka till sin egen tid samtidigt som hon bli mer och mer insyltad i skottarnas liv.
Så, mitt tips. Se serien! Jag själv får antingen vänta till april innan nästa säsong släpps eller börja läsa böckerna. Uäh. Aldrig har det känts så långt till april!

Doctor Who - några avsnitt senare

Publicerad 2014-10-16 09:18:00 i Allmänt, Recensioner, Science Fiction, Tv-serier,

Doktorn är tråkig. 
Nej, jag skojar inte. Avsnitt efter avsnitt har gått och till slut kan jag inte förneka det längre. Doktorn har blivit tråkig. Från början tänkte jag bara att det var en övergående fas, att Capaldi bara hade lite svårt att hitta in i rollen men nu har jag insett att det faktiskt är så Doktorn är nuförtiden. Bitter, cynisk och utan medkänsla. Jag menar Eccleston var bitter men han kunde ändå skina upp och bli barnsligt lycklig över småsaker medan Capaldi bara är kall och okänslig. Tillsammans med Clara som i sin tur inte har världens personlighet blir det rätt tråkigt. Jag menar, har vi inte känt att det är dags för en ny följeslagare i typ fem avsnitt nu? Clara är trött på det Doktorn är trött på det och jag är jävligt trött på det. Vi behöver en excentrisk följeslagare nu, ja tack. 
Däremot gillade jag de två senaste avsnitten, Kill the moon och Mummy on the Orient Express. Dog så hårt när Capaldi sådär i förbifarten mumlar: Are you my mummy?
Kill the moon var ett såntdär klassiskt Who-avsnitt som man känner igen från t.ex. Satans pit osv. När stora beslut ska tas av små människor och det i sig är skitbra men återigen blev jag besviken på Capaldi som bara stack. Det är ju inte så Doktorn gör. Istället för att lämna folk i sticket får han ju folk att tro på sig själva, tro på att de kan ta det rätta beslutet. Vad hände egentligen?
Och vad är egentligen den röda tråden i den här säsongen? Nånting med de döda som dyker upp i några sekunder i ett avsnitt då och då. Hmpf... Tackar vet jag River Song och The Silence eller Bad Wolf. Nee, just nu känns det väldigt löst.
Nu förväntar jag mig en jävligt bra säsongsfinal om jag inte ska tjura till nästa doktorsbyte.
Tackbrahej.
 

Vid min säng och nytt i bokhyllan

Publicerad 2014-10-13 19:44:39 i Allmänt, Böcker, High fantasy, Paranormal,

Istället för att ha en lugn höst med enbart några distanskurser på schemat fick jag istället heltidsjobb och distanskurser att fylla dagarna med. Yay.
Hur som helst är fortfarande planen att göra klart 3 på 3-utmaningen men jag får nog utvidga min fantasyhöst till fantasyvinter (det är 1dm snö här). 
Hur som helst så är i alla fall Richard Morgans The steel remains tryggt placerad på nattduksbordet sen drygt en vecka tillbaka. And I like it! Magkänslan säger mig att boken bara kommer att bli bättre och bättre.
 
Jag sneglar också lite mot The Brides of Rollrock Island som är andra boken i utmaningen och som jag verkligen ser fram emot. Men först tänkte jag knäcka The steel remains. Börjar tiden rinna ut får jag ta en paus och börja på Rollrock Island istället. Stressen, den stressen.
 
För någon vecka sedan fick jag också hem Caroline Hurtigs senaste bok Månfolkets Land. Det är uppföljaren till Ödesgudinnans val som jag läste i vintras (recension häroch det ska verkligen bli spännande att få se hur Hurtig har utvecklats som författare sedan första boken.
 

Etiquette and Espionage av Gail Carriger - recension

Publicerad 2014-10-05 18:59:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Steampunk,

Efter mycket om och men har jag äntligen läst ut första boken i Gail Carrigers YA- och spinoffaktiga Finishing School. Det tog sin lilla tid eftersom jag klämde in In Great Waters och Jakten på kapten klänning (mysläsning?) emellan men nu är den klar!
 
Vi befinner oss i samma universum som Parasollprotektoratet (recension på dem finns här, här och här ^^) men cirka tjugo år tidigare än händelserna i Själlös. Vampyrer och varulvar är accepterade men fortfarande något man inte talar så mycket om och de olika varelserna håller hårt i sina hemligheter. Vi får följa Sophronia, en ung tjej som kanske kan lite för mycket om hur man klättrar på husfasader och lite för lite om hur man niger ordentligt. För att råda bot på dessa problem skickas Sophronia iväg på internatskola för flickor där poängen är att hon ska lära sig allt som en ung dam i det viktorianska Storbritannien behöver kunna. Och visst lär hon sig det. Men hon lär sig också hur man kastar kniv, svimmar vid bästa tidpunkten för att avleda uppmärksamhet och spionerar på någon utan att bli upptäckt. Dessutom är skolan ingen egentlig byggnad utan ett luftskepp! Sug på den, liksom!
 
Det jag tycker om med Carrigers sätt att skriva är humorn, Alexias rappa sätt och ironiska världsbild är det som gör ett par ganska medelmåttiga böcker till riktigt underhållande och roliga. Tyvärr har Carriger tappat rätt mycket av det som jag tycker gör henne så bra i  Etiquette and Espionage. Humorn är rejält tillbakavisad till förmån för mekaniska husdjur och en ganska svag handling. Det enda Sophronia gör är att smyga runt och ta sig in på olovliga ställen, till ingen större nytta enligt mig. Det känns inte som om Carriger tänkt så mycket på vad boken egentligen ska handla om som att hon ville skriva en bok om en skola på ett luftskepp. Tyvärr. Om man inte är överväldigad av världen och Carrigers påhittighet när det gäller ångpunkiga uppfinningar är Etiquette and Espionage ganska trist och oengagerande. Jag som redan läst tre böcker i samma värld med en bra mycket bättre story och en bättre huvudkaraktär gäspar mest. 
Däremot kan jag mycket väl tänka mig att en tonåring som inte läst något liknande tidigare (hur många steampunk-YA finns det?) kommer att älska boken och man kan ju inte komma ifrån att Sophronia är en bra karaktär. Hon är målmedveten, intelligent, ber inte om ursäkt och tar hand om sig själv. Fin förebild alltså! Och dessutom slipper vi alla jobbiga kärlekstrianglar även om det såklart finns potential. Däremot tror jag inte att det är något Carriger kommer att rikta in sig på, det är inte direkt hennes stil. Applåder för det! 
 
Sammanfattningsvis var Etiquette and Espionage något av en besvikelse men för rätt målgrupp kan jag tänka mig att den går hem galant!
 

Nytt i bokhyllan

Publicerad 2014-09-30 13:05:00 i Allmänt, Böcker,

Dags för ny spännande svensk fantasy! Gabriella Kjeilen var snäll och skickade sin första bok, Mellody Looh Födelsemärket till mig för några dagar sedan. Det är YA-fantasy så vitt jag förstår det och jag har redan läst första kapitlet! 
Alltid spännande med nya svenska författare som skriver fantasy!
 

In Great Waters av Kit Whitfield - recension

Publicerad 2014-09-26 19:35:30 i Allmänt, Böcker, Paranormal, Recensioner,

Då var första boken i 3 på 3-utmaningen utläst. Heja mig! 
Jag har ju som bekant valt vattenvarelser som årets tema och första boken ut är Kit Whitfields In Great Waters. Kit Whitfield är ingen författare jag läst tidigare och såvitt jag vet har hon bara skrivit en bok till, Bareback heter den. Detta ledde alltså till att jag inte alls vad jag hade att vänta mig när jag slog upp boken, spännande!
 
In Great Waters utspelar sig i ett alternativt England där en skakig allians mellan olika klaner av vattenvarelser och olika länder råder. Denna annorlunda form av symbios startade när Angelica, halvt människa, halvt vattenvarelse klev upp ur djupet utanför Venedig och erbjud Venetiarnerna sitt och sin klans stöd mot utbyte av en allians och skydd från andra klaner. Sedan dess har bara ättlingar till Angelica fått regera i Europas olika kungahus och oäktingar, halvt människa halvt vattenvarelse straffas obevekligen med döden för att dessa inte ska kunna utmana maktpositionerna. Detta har lett till att alla kungahusen lider av allvarlig inavel och för varje generation blir ättlingarna mer och mer groteska, eran är på väg mot sitt slut och den gamla ordningen vacklar.
I en sådan värld växer Henry och Anne upp. De är likadana, halvt människa halvt vattenvarelse men är födda med helt olika förutsättningar. Anne är yngst i Englands kungafamilj och växer upp i skuggan av sin äldre syster som både är vackrare och mer utåtriktad. Men trots att hovet försöker undanhålla det för henne ser Anne sin mor Erzebet kämpa för att behålla kontrollen över ett allt mer osäkert och instabilt kungadöme. Trots att hon egentligen är tillbakadragen gör Anne allt för att hennes mor ska uppskatta henne och allt eftersom åren går förstår hon att om England någonsin ska klara sig måste hon använda allt sitt mod och sin intelligens.
Henry är oäkting, utstött och lämnad att dö av sin mor från havet men istället uppfostrad i hemlighet med visionen att han någon gång ska ta över Englands tron. Henry är ovan vid livet på land och har ett rakt sätt och en ärlighet som får folk att rygga tillbaka. Men trots att olika personer försöker göra honom till en troninkräktare har han själv en enorm vilja och ett eget sätt att få som han vill.
Deras vägar kommer inte helt oväntat att korsas men hur och vem som överlever sammandrabbningen är inte klart förrän på sista sidan.

Jag kan utan att överdriva konstatera att det här var en av de mest annorlunda böckerna jag har läst. Whitfield sätter ribban redan de första sidorna med att ge en inblick i hur det kan vara att leva under ytan. Det är inga människolika Arieltyper i den här boken direkt. Vattenvarelserna är inte ett dugg som människor, de är rovgiriga, lever med en ständig rädsla för andra varelser i djupen och är du inte tillräckligt stark stötts du ut. Hierarikierna är tydliga, den starkaste leder helt enkelt. Men inte bara det. Whitfield har lyckats med konststycket att få en att sätta sig in i hur en person som levt hela sitt liv under vatten kan känna sig på land. Att helt plötsligt inte vara tyngdlös, att luften snarare hämmar än lyfter dig, hur det är att helt plötsligt se saker klart flera mil bort och hur gränser runt en ö blir meningslösa för landet fortsätter under ytan. Allt detta förklaras och filosoferas mycket om genom hela boken och man märker hur länge Whitfield måste suttit och funderat på detta innan hon skrev ned det. Förutom perspektivet är också hennes språk lika flytande som havet hon beskriver, man kan ju inte låta bli att bli imponerad av en så okänd författare med ett så vackert språk!
Handlingsmässigt är väl inte boken den mest händelserika direkt. Det är en del händelser på lagom avstånd från varandra genom hela boken vilket gör den väldigt välbalanserad men man ska inte läsa den här boken för spänningens skull. För min del tog det nästan en månad att avsluta den men jag tror såhär i efterhand att det nästan var bra. Den behövde lite tid och eftertanke mellan varven innan man tog upp den igen helt enkelt. 
Nej, In Great Waters är inte direkt en spänningsroman istället kan man sitta och njuta av perspektivet, den välgenomtänkta bakgrunden och Anne, älskade Anne! Vilken enormt bra person att läsa om, äntligen en ordentligt skriven mänsklig kvinnlig karaktär. Hennes öde och hennes oro är riktigt, riktigt välskriven. 
 
Så första 3 på 3-boken var långsam, kanske lite väl långsam men med ett vackert språk, intressanta perspektiv, välporträtterade karaktärer och en intressant bakgrundshistoria. Jag hoppas Whitfield fortsätter att skriva! 
 

Första boken i trion utläst!

Publicerad 2014-09-22 20:04:16 i Allmänt, Böcker,

Nu är första boken i 3 på 3-utmaningen utläst! Woho! Det tog längre tid än väntat men jag skyller på omvälvande livssituation just nu (dock positiva förändringar!). Recension kommer inom kort och nu är det istället dags att läsa ut Etiquette and Espionage som jag la åt sidan för att hinna med In Great Waters. Samtidigt har jag börjat på The steel remains som ingår i min fantasyhöst. Båda imponerar än så länge så det här blir nog bra!
 

Tankar om Doctor Who - Into the dalek

Publicerad 2014-09-18 19:06:42 i Allmänt, Recensioner, Science Fiction, Tv-serier,

Jaha, då har jag sett avsnitt två i senaste säsongen av Doctor Who. Och vad ska jag säga. Tyvärr är jag inte direkt överväldigad och om jag ska vara ärlig var det ett rätt tråkigt avsnitt, jag menar allvarligt talat, är vi inte jäkligt trötta på Daleks? De har blivit så överanvända de senaste säsongerna att jag knappt lyfter på ögonbrynen längre. Istället drömmer jag mig tillbaka till skräcken som lyste i Ecclestons ögon när den första daleken dök upp i första säsongen. Då bara en Dalek kunde förinta hela universum. Det var tider, det! Nu gäspar jag mest och detta avsnittet var inget undantag. Inte heller i detta avsnitt fick jag så mycket kött på benen gällande hur Capaldis doktor kommer att bli. Jag gillar hans identitetskris, att han inte vet om han är god eller ond längre men på något vis blir det lite tråkigt med en icke-exentrisk doktor. Dessutom är Clara en inte så exentrisk följeslagare heller så det hela blir lite platt, vi behöver en Donna alltså! Men jag hoppas det tar sig, jag känner fortfarande att jag inte riktigt kan uttala mig om Capaldi som sådan. Däremot avsnittet var ingen höjdare, så mycket kan jag säga. 
Dock kan de lägga till ytterligare en skådespelare som varit med i både Game of thrones och Doctor Who till listan haha! Vet ni vilken jag menar?
 

Nytt i bokhyllan

Publicerad 2014-09-12 19:30:27 i Allmänt, Böcker,

Efter att ha arbetat häcken av mig hela sommaren har jag unnat mig en rejäl bokbeställning hos Adlibris. Förutom en kursbok blev det följande böcker:
 
Shadow and bone av Leigh Burdago som jag blivit tipsad om från många håll. Ryskinspirerad fantasy låter ju spännande måste jag säga!
 
The Brides of Rollrock Island av Margo Lanagan som är en av böckerna i 3 på 3-utmaningen.
 
Shades of milk and honey av Mary Robinette Kowal som beskrivs som Stolthet och Fördom med magi. Trevligt, trevligt!
 
Dreadnought av Cherie Priest som är andra delen i Clockwork Century. Jag gillade första delen Boneshaker väldigt mycket (recension här) och hoppas denna delen är lika bra!
 
The steel remains av Richard Morgan som jag skrivit om tidigare och som jag planerat att läsa i min high fantasy-höst.
 
Monstrous Beauty av Elizabeth Fama  vilken är tredje boken i min 3 på 3-utmaning om vattenvarelser.
 
 

Om

Min profilbild

En lite egen tjej som älskar drakar, svärd, te och fantasivärldar driver denna bloggen. I en inte alltför avlägsen framtid, hoppas jag, arbetar jag som geolog, har ett eget bibliotek hemma och skriver bästsäljande böcker på fritiden när jag inte är ute i skogen med hästen. Hoppas ni gillar min blogg om allt inom fantasygenren!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela