Jag har också fått reda på att jag fått jobb uppe i norr över sommaren så nu försöker jag läsa så många olästa böcker i min bokhylla som möjligt innan jag drar norröver igen.

Första delen i Iron Fey heter på svenska Järnkonungen och är skriven av Julie Kagawa som jag hört mycket gott om på alla bokbloggar jag läser. Det var spännande att se om jag skulle hålla med eller inte.

Järnkonungen är skriven i jagform och vår protagonist är Meghan Chase, tonåring och bosatt i Louisiana. Hon känner sig lite osynlig och har bara en vän i form av grannkillen Robbie. Livet känns lite trist men det ändrar sig snabbt när hennes fyraårige lillebror blir bortrövad och ersatt av en bortbyting. När sedan Robbie visar sig vara någon helt annan än hon trott och tar med henne till det magiska landet Aldrig där troll, alver, jättar och andra mytiska varelser är vardagsmat för att leta efter hennes bror inser Meghan att hon verkligen inte är den hon trott sig vara. I landet Aldrig tävlar Vinterhovet och Sommarhovet om makten och det tar inte lång tid innan Meghan är indragen i deras kamp trots att hon egentligen bara letar efter sin bror. Mitt i alltihopa stöter hon också på Järnhovet som agerar i skuggorna. Där är det mekaniken som råder och alla varelser känns som någon konstig magisk steampunk-blandning.
Ja, rätt intressant premiss alltså.
Av karaktärerna har vi ju givetvis Robbie (som i landet Aldrig kallas Puck), vi har även Grimalkin en gigantisk katt som i mitt huvud bara ser ut som katten i Alice i underlandet samt den motsträviga Ash från Vinterhovet. Meghans dödsfiende, färdkamrat och senare kärleksintresse (givetvis...)

 Jag har väldigt blandade känslor efter att ha läst Järnkonungen. Jag gillar landet Aldrig. Det känns levande, färgsprakande och väldigt välbeskrivet. Hierarkierna känns trovärdiga och jag hade gärna läst mer om drottning Mab och kung Oberon (japp, det är Shakespeare och folktro för hela slanten). Handlingen hade säkert lyfts om Meghan fått spendera mer tid med de olika hoven och man fått lära känna makthavarna lite bättre. Förhoppningsvis kommer det i följande böcker!

Det som gör att jag inte gillar Järnkonungen bättre är de tre huvudkaraktärerna, och då främst Meghan. Hon är så jäkla inkonsekvent så jag blir galen! I ena sekunden är hon tuff, modig, intelligent och snabbtänkt för att sedan bli ett gråtande våp så fort Ash är i närheten. Och tyvärr känns det inte som om det beror på ett val från författaren utan snarare att för att hon behöver bygga upp någon spänning mellan Ash och Meghan och det går inte om hon inte behöver räddas av honom hela tiden. Suck. Hade hon inte behövts räddats av honom hela tiden känns det inte som om de hade fått någon kontakt alls. I call Bad writing!
Ash i sig är det inget fel på men även här känns det lite platt. Man får liksom ingen direkt känsla för hur han är som person, helt plötsligt är han bara kär i Meghan utan någon anledning. Skumt.
Den enda som har en utpräglad personlighet i gänget är Puck och han försvinner ju ur leken rätt fort. Så triangeldramat får minus från mig. Onödigt, dåligt skrivet och helt ointressant. Den jag gillar bäst är helt klart Grimalkin. Han visar att Kagawa faktiskt kan skapa en intressant personlighet om hon vill och det är väl därför jag gillar honom. Jag önskar bara att hon hade gjort det med de andra också!

Så Järnkoungen får medelhögt betyg av mig. Inte dålig men inte bra heller. Däremot kommer jag att läsa nästa del ändå för jag har fortfarande hopp om att det kan bli bättre. 

Eftersom jag har en hel hög med böcker som står och väntar på mig i bokhyllan har jag bestämt mig för att börja året med en omläsning (logiska jag). Nämligen Sagan om ringen.
Japp, det är ungefär tio år sedan jag läste dem sist och nu tyckte jag att det minsann är dags att ta mig igenom dem igen. Jag har än så länge kommit fram till Tom Bombadill och det är verkligen som att återse en kär gammal vän att läsa de välbekanta raderna! Och alla härliga sånger! Vad jag saknat dem!

Hade också besöksrekord häromdagen, skitkul! Hoppas alla som tittade förbi återkommer!

Ödesgudinnans val är första boken i den planerade serien Själarnas öden och är den andra boken jag läst av en egenutgivare. Verkligen spännande att få läsa böcker som man annars inte hade fått läsa alls eftersom förlagen är så restriktiva. Mer egenutgivare, tack!

Ödesgudinnans val är en bok vars handling är placerad i dimension jämte vår. I denna andra dimension finns hela den nordiska folktron samlad i stort sett. Vi har vättar, tomtar, demoner, alver, andar och Hurtigs egna skapelse svartänglarna och hybriderna. Och så har vi ödesgudinnorna. Givetvis!
De är fem till antalet och styr tillsammans över alla själars öden både i vår dimension och deras egen. De guidar, styr och vakar över alla själar som finns och ser till att de följer den väg som lagts ut eller guidar dem in på en bättre. Vi får särskilt följa en av dessa gudinnor, gudinnan Aria och det är hennes liv och de val hon gör som bokens handling grundar sig på. Förutom henne har en svartängel vid namn Kol också en stor roll och hans krångliga öde styr i mycket mån också bokens handling. Förutom dessa två får vi följa de övriga gudinnorna, alla med olika krafter och personligheter, en hel del olika svartänglar knutna till Kol, några människor i vår dimension och även ett gäng demoner. 

Ödesgudinnans val är i mångt om mycket en berättelse som handlar om förändring, vad händer när saker varit på ett visst vis sedan tidernas begynnelse och helt plötsligt ändras. Hur reagerar folk som helt plötsligt blir utkastade i något nytt, vilka val gör de och vad har det för konsekvens för alla andras öden och även för själva tiden?
Hurtig har skapat en värld som på vissa håll känns väldigt välbekant om man är någorlunda bekant med nordisk folktro och traditionell fantasy i största allmänhet men hon har även lyckats skapa något helt unikt vilket gör att hennes bok känns både väldigt fräsch och samtidigt väldigt hemmastadd. 
Boken är inte särskilt lång vilket gör att händelser, strider, val och år kan förflyta på bara några sidor och är man inte försiktig kan man lätt missa en viktig händelse just på grund av detta. Men detta gör också att boken aldrig tappar fart. Om den riskerar att göra det hoppar Hurtig gärna fram ett par år till nästa avgörande händelse. Ingen långtråkig bok alltså!

Även om handlingen i boken inte är jätteinvecklad tror jag att historien i följande böcker kan bli både överraskande och härligt invecklad med alla öden som ska knytas ihop och själar som är sammanbundna. I denna boken känns det som om Hurtig bara har skrapat på ytan av det hon tänkt sig längre fram och handlingen känns än så länge som en upptakt till något större, det ges ledtrådar lite överallt om vad som komma skall osv. Det bådar gott men jag är inte övertygad om storyn kommer att hålla än men om Hurtig håller tungan rätt i mun kan det blir riktigt bra.

Något som däremot drar ner betyget på boken är dess språk. Jag själv är väldigt petig med både grammatik och ren stavning och tyvärr tycker jag att jag hittar alldeles för mycket fel som hade kunnat rättats till vid en korrekturläsning. En del är säkert slarvfel men en del är rena grammatikfel och Hurtig är även väldigt förtjust i att lägga in ordet ”så” överallt, något som stör flödet i läsningen rätt rejält. Jag kan inte heller låta bli att reagera när det används flera utropstecken på raken och ibland är det konstiga radbyten osv. Det är dock inget som jag inte tror en ordentlig genomläsning hade kunnat åtgärda och är man inte lika petig som jag märker man det säkert inte så mycket!

Allt som är är Ödesgudinnans val en lättläst bok som blandar folktro med nytänkande idéer och som säkert kan utvecklas till något riktigt bra längre fram, förutsatt att den korrekturläses lite mera!