I förrförra veckan var även jag och såg Catching Fire. 

 

Spoilervarningar från filmen!
Jag hade väl egentligen inga direkta förhoppningar för i mitt huvud var andra boken den sämsta och ungefär bara en upprepning av första och en upptakt till tredje. 
Döm om min förvåning när jag insåg att filmen var bättre än första filmen och att jag, till skillnad från i boken, gillade biten innan spelen bäst. Hm, vad hände där?
Jag tror det berodde på att de hade lagt ned fruktansvärt mycket jobb på att tiden innan The Quarter Quell skulle så bra som möjligt och verkligen engagera. Inte bli som ett enda långt intro till spelen. Och som de lyckades! Jag var nära att gråta så många gånger! Det var så många ögonblick under The Victory Tour men även när Effie sa till dem att de förtjänade bättre och att hon var ledsen bröt jag ihop totalt. Gudars liksom! 
Jag som är ett stort fan av Peeta älskade också hur han utvecklas som karaktär i denna filmen även om jag tycker att Jennifer Lawrence är en mycket bättre skådespelare än Josh Hutcherson. Det kan vara så att det är hon som bär upp Peetas karaktär lite också. 
Som sagt, de hade lyckats väldigt bra med att få till hela propagandakänslan runt The Victory Tour, jag känner nästan andra-världskrigetvibbar runt hela grejen med unga, starka och vackra personer, stora affischer och tal. Mycket starkt!

Men jag kan ändå förstå till viss del varför de gjort så. Spelet fyller ju ingen direkt funktion (till skillnad från första boken där spelet spelade all roll) utan det är ju det som händer innan och i slutet som är viktigt för fortsättningen och då tycker jag ändå att det är bra att de fokuserat på det. Men visst blir filmen lite tråkigare på så vis också.

Jag hoppas att sista delen(arna, suck) blir episka!

Igår såg jag Underworld - Awakening som jag velat se ett tag eftersom jag ändå gillar de andra filmerna. Lättsam underhållning liksom. 

I Underworld Awakening är det återigen dags för Kate Beckinsale att klämma in sin 40-åriga (snarare 20-åriga?) kropp i latexdräkten vår kära Selene alltid springer runt i och ta vid där Underworld Evolution slutade. Människorna har fått reda på att vampyrer och lycans existerar och vad gör de. Jo massutrotning givetvis. Selene får tuffa till sig ännu mer än hon gjort i de föregående filmerna för att klara sig i en värld där alla (och då verkligen alla) vill döda henne och Michael.

Förutom Beckinsale dyker också Charles Dance upp och gör en repris på sin roll som Tywain Lannister (haha, alltid den rollen!) vilket han gör lysande som vanligt. Bravo, som man säger.

Det som inte är bra med Underworld Awakening är slutet. Wut? Jag satt och halvslöade lite mitt i en strid och så helt plötsligt när jag koncentrerade mig igen var det eftertexter som rullade. Varken jag eller pojkvännen fattade någonting. Helt plötsligt gick Underworld Awakening från hyfsat bra till Underworld To be continued. Nope, stressade slut är det värsta jag vet och tyvärr är det det man får i Underworld Awakening. Men förutom det håller fjärde Underworldfilmen fanan högt och är lika sevärd som de föregående. Förutsatt att man gillar den sortens filmer.

Den senaste tiden har det blivit en hel del filmtittande som följd av att studierna har lugnat ned sig för ett tag. Roligt! Därför kommer det bli några lite kortare inlägg med tankar om filmerna jag sett.

Men filmen alltså. Stort plus för effekterna, och för en hel del någorlunda okända skådisar vilket gör att det känns mer äkta. Antar att Lena Headey är den som är mest känd, egentligen. 

Jag gillar Lily Collins, för att hon ser awesome ut utan att se för "hej-jag-är-en-amerikansk-tonårsskådis" ut och jag älskar Lena Headey, särskilt när hon får spela ass-kicking-morsa (som i Sarah Connor Chronicles, mumma!) och Jamie Campbell Bower är skitsnygg. Det har jag tyckt sedan jag såg honom i Sweeney Todd. Fantastiskt med tanke på att jag inte brukar tycka att folk under 40 är så särskilt snygga. 
Hur som helst, filmen. Ska jag vara ärlig så var den inte så värst engagerande, underhållande ja, men inte engagerande. Tyvärr. Jag tror det är själva storyns fel. Har vi inte redan hört historien om tonårstjejen som är speciell och upptäcker en dold värld med en farlig kille i? Typ tusen gånger. Gäsp. Det som Mortal Instruments har som de andra liknande filmerna inte har är återigen Lena Headeys karaktär och även Collins kompis Simon spelad av Robert Sheehan (och framtida kärlekstriangel antar jag om vi ska följa konceptet) som faktiskt är lite nytänkande. Snäll och söt hipster. Like it! 
Förutom en något svag plot så tror jag att The mortal instruments ändå representerar boken bra, vad ska man göra med handlingen liksom? Efter grundförutsättningarna tror jag att alla inblandade har gjort en så bra film som det går att göra med bakgrundsmaterialet, sen att jag är kinkig med klichéartade plots är en annan femma. The mortal instruments är en bra film som är både spännande och välgjord men min personliga åsikt är ändå att den här sortens historier känns lite utjatade. Däremot skulle det inte förvåna mig om jag gillar boken. Det ska bli spännande att se!

 

Så för första gången har jag sett en Marvel-film på bio. Vet inte om det är bra eller dåligt.
Hur som helst såg jag fram emot att åter få stifta bekantskap med Thor, Loke, Jane, Darcy och de andra, just för att jag gillade den första filmen så mycket. Även om jag bara kunde skaka på huvudet åt de plastiga rustningarna. 
Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken på Thor: the dark world. Det som jag gillade med den första filmen hade liksom hamnat i skymundan och det kändes som om de tog sig själva på för stort allvar, troligtvis på grund av den höjda budgeten.
För det var något som jag faktiskt tyckte var positivt. De hade helt klart lagt mer tid på att få rustningar, vapen osv. att faktiskt se verkliga ut med verklig tyngd. Något som verkligen behövdes för att man ska ta Thor på allvar. 

Tyvärr tappar Thor: the dark world lite av det här lättsamma. I den här filmen läggs det mer krut på. Ja, vad läggs det krut på egentligen? Lite invecklad handling (till ingen nytta)? Specialeffekter? Skurken? Nja, Thor: the dark world känns mest som en tråkigare och lite mer invecklad variant av första Thor-filmen. Det är väldigt synd för den hade alla förutsättningar till att bli bättre än föregångaren. Jag menar, ni har för fasen Christopher Eccleston som skurk! Herregud, få britter kan spela så excentriska som honom och istället för att utnyttja detta skrev ni honom som en intetsägande tråkmåns. Pfft.

Så vad är positivt med Thor (förutom det förbättrade rustningarna)? Jo, inte helt oväntat är det Tom Hiddleston (Loke) som stjäl showen. Han får vara både genialisk, excentrisk, galen och medlidsam och alla scener han är med i lyfter ordentligt. Den delen av filmen jag gillade bäst var helt klart när Thor, Loke och Jane hade scenen för sig själva. Jag hade gärna förlängt den delen med det dubbla för då tyckte jag att filmen var riktigt bra och överträffade ettan med råge. 
Förutom Tom Hiddleston tyckte jag också att Janes rollkaraktär var bättre i denna filmen, hon fick mer utrymme och fick mer åsikter vilket jag gillade skarpt. Heja!
Men Thor då? Tja, Hemsworth har väl egentligen inte så mycket att jobba med där, Thor är Thor och det gör han bra. Han levererade ju tunnelbanescenen riktigt bra, skrattade gott åt både den och när han klämde in sig i den gamla Volvon. Hade filmen innehållit mer sånt hade jag varit betydligt gladare.

Så, summan av kardemumman, Thor: the dark world var bättre än ettan rent karaktärsmässigt; den gav mer djup åt alla karaktärer (utom Eccleston då) och specialeffekter/rustningar etc. var mycket bättre i denna men i gengäld hade den tappat lite av sin lättsamma känsla och ville lite för mycket med handlingen tror jag. Med det sagt får jag väl ändå fortfarande säga att jag gillar Thor-filmerna bäst i Avengers-serien. Helt klart.

 

Vad tyckte ni om Thor: the dark world?

 

Häromveckan såg jag Hansel and Gretel: Witch hunters. Det var kanske ingen höjdarfilm direkt och jag har stora problem med Jeremy Renner, jag menar har ni någonsin sett en så tråkig karl?! Ska jag tycka han är snygg för isåfall har det verkligen flugit rätt över huvudet på mig. Däremot gillar jag Gemma Arterton desto mer, kanske inte för att hon är en så bra skådis som för att jag tycker hon ser oförskämt bra ut men hur som helst kan jag inte låta bli att låta mig bli inspiererad av både hennes ganska starka kvinnliga rollkaraktärer som frisyrer och kläder. Jag önskar också att jag fick springa runt i sådana outfits!

Som sagt, Hansel and Gretel är kanske ingen film man ser på för att man vill få hjärngympa och ha djupa diskussioner men om man bortser från allt det uppenbart dåliga är filmen ganska underhållande. Jag kan inte annat än gilla filmer med mycket action som utspelar sig i något östeuropeiskt land runt 1800-talet med monster och tjejer i snygga kläder och frisyrer. Det kanske är den enda typen av actionfilm jag faktiskt gillar, just för att det är dumt, superlöjligt, alldeles för mycket intressanta armborst och alldeles för dåliga effekter. Vi pratar Van Helsing, Snow White and the huntsman (som visserligen inte är i nåt östeuropeiskt land och som jag skrivit om här), Underworld (nutid), Red Riding Hood (en av de sämre i genren), Sleepy Hollow (Östeuropa utbytt mot Amerika) menmen jag tror ni fattar. Mer sånt! Och har ni nåt tips på en liknande film som jag inte tagit upp får ni gärna hinta!

Och en annan sak, Peter Stormare har en förmåga att dyka upp lite överallt också. Weird.

 

 

Vi fick tag på hela Sagan om ringen-trilogin i den utökade versionen begagnat för ett tag sen och håller i skrivande stund på att ta oss igenom Sagan om de två tornen. Det är för illa att man inte har sett extended-versionen förrän nu! Filmerna är ju tio år gamla för fasiken! 
Hur som helst så är det många timmars film att plöja igenom men inte klagar man när man helt plötsligt får titta om några av världshistoriens bästa filmer med nya ögon. Hallelujah!

Än så länge tycker jag både att det är bra och mindre bra med de nya scenerna. I första filmen, och då särskilt i början, tyckte jag mest att det blev rörigt med de nya scenerna och jag förstod varför de klippte väck många av dem. Däremot i Sagan om de två tornen tycker jag att nästan alla scener bara tillför mer djup åt varje karaktär, man får höra mer om Aragorn, om Eowyn och Gimli men även Leoglas och det gillas skarpt! Jag gillar också att de faktiskt hade filmat träden från Fangorn vid Helms klyfta för det saknade jag faktiskt lite i originalversionen. Nu ser vi fram emot att få se hur det artar sig i Sagan om konungens återkomst. 

Någonting som jag däremot blev mycket förvånad och även ledsen över att de klippte bort var alla sånger som uppenbarligen spelades in till trilogin. Varför, varför, varför klippte ni bort det?! Sångerna är ju en så stor del av böckerna och om ni nu ändå brydde er om att tonsätta dem och spela in dem varför klippa bort dem? Grät lite inombords när jag insåg vilken skatt de hade klippt bort. För jag var nog inte den enda som blev förvånad när Pippin helt plötsligt började sjunga i tredje filmen, det hade ju inte varit en enda sång med innan dess (trots det gedigna materialet i böckerna) men tydligen fanns det ju inspelat material. Mycket tråkigt!
Jag menar, jag förstår verkligen att tiden var ett problem för de här filmerna men sånger tillför ju sååå mycket till en sån här film. Så mycket att det faktiskt är värt några extra minuter. Jag är i alla fall glad att de verkar ha ändrat uppfattning till Bilbo-filmerna, hoppas de fortsätter i samma anda. Folk verkar ju uppskatta det!

 

 

 

Tänkte dela med mig av ett filmtips nämligen action/fantasyrullen Reign of fire (på svenska: Drakarnas rike) från 2002. Denna filmen hade jag aldrig hört talas om förrän pojkvännen rotade fram den i sin filmlåda, detta trots att det finns en massa kända namn med så som Christian Bale, Gerard Butler, Izabella Scorupco och Matthew McConaughey. Stoyrmässigt är filmen ganska rak och det är tyvärr det som gör att den inte blir någon fullpoängare, det hade behövts några vändningar till och den hade mått bra av att vara några minuter längre. Premissen är som sådan att drakar har tagit över världen för ca tjugo år sedan. Vi får följa människornas kamp i askorna efter världens undergång när det försöker överleva, låta bli att bli uppätna eller sönderbrända och försöker utrota drakarna. Filmen utspelar sig i Storbritannien och kretsar kring en liten grupp överlevande med Christian Bale som ledare. Dessa överlevande kommer i kontakt med några amerikanska marinkårssoldater ledda av Matthew McConaughey och därifrån bär det av. Något lame handling som sagt.
Men det är inte därför jag tycker att man ska se Reign of fire. Nej, det är för att de har skapat de absolut bästa drakarna jag nånsin har sett på film och detta trots att den har några år på nacken. Jag som verkligen avskyr filmer som skor sig på specialeffekter kan inte annat än bocka och buga inför dessa realistiska odjur som de har skapat. För det första gillar jag designen på drakarna, inte för häftiga och inte för gulliga utan precis som jag hade tänkt mig en drake. Har sett så många dåliga exempel på drakar att jag blir varm inombords varje gång nån faktiskt lyckas! För det andra är jag ett stort fan av hur mörka och skitiga de har gjort dem, inget blänkande fjäll har inte, detta gör att de smälter in bättre i omgivningen och det syns inte så mycket att de är gjorda i datorn. För det tredje har de lyckats få till det bra när de rör sig både på marken och i luften och när de sprutar eld ser man verkligen hur de har inspirerats av hur en orm sprutar sitt gift. Bra tänkt! Så ta och se Reign of fire bara för drakarnas skull! Om inte annat får ni 1,5h lättsam underhållning!

Ser att det tydligen är dags för en uppföljare av Thor. Alla superhjältefilmer måste ju ha minst två uppföljare, tydligen. 
Hur som helst så gillade jag ändå Thor på sitt vis. Trots våldtäkten på den nordiska mytologin och trots de utomordentligt fåniga rustningarna. Det kan ha och göra med att jag tycker Chris Hemsworth ser bra ut, men bara kanske ;) Gillade ju honom i Snow White and the huntsman också som du kan läsa om här. 

Hur som helst känns det som att de har chillat lite på rustningarna och det är kul att se att både Natalie Portman och Stellan Skarsgård är med igen. De saknades ju i Avengers, det var mycket annat som saknades i Avengers också men det tar vi en annan gång. Kanske går jag och ser Thor, kanske inte.

Här är trailern i alla fall. 

 

 

Det här blir en kort recension.

I den här spelar Jason Momoa (Khal Drogo) Conan och det gör han väl helt ok. Även om jag hela tiden blir förvånad när han pratar engelska och inte gormar på Dothraki ^^

Ja, filmen var väl ungefär som vi trodde förutom att Conan inte fick ta så mycket plats. Trist. Det blev ingen direkt karaktärsutveckling på honom vilket var tråkigt. Jag menar, döper man en film till Conan vill man ju se en film om Conan. 

Något lame storyline, dock pluspoäng på en mångfasetterad skurk (det kändes som om de hade lagt mer krut på att utveckla denne) och även helt ok specialeffekter, om man nu gillar sånt.
Tror också att filmen innehöll världshistoriens mest krystade sexscen. Momoas rumpa vägde upp det lite men inte på långa vägar tillräckligt för att jag skulle tycka att de inte skulle strukit den.

Filmen kändes även ganska stressad, som om de försökte få med så mycket de kunde på så kort tid som möjligt. Den hade mått bra av att vara en halvtimme längre enligt mig.

Till skillnad från gamla versionen med Arnold tog denna sig själv på lite för stort allvar, jag hoppas fortfarande att alla sånna här machofilmer kan ta efter Prince of Persia, vilket gjorde att betyget sjönk ytterliggare. Det blev tråkigt helt enkelt,

Sådär, lite korta tankar om Conan. Den infriade våra förväntningar på ungefär alla plan men jag är ändå glad att jag har sett den.

I måndags var vi sent omsider och såg World War Z vilket jag verkligen inte ångrar.
Både jag och pojkvännen tyckte att den var riktigt bra trots att i alla fall jag hade relativt höga förväntningar på den sen innan. Anledningen till att jag trodde att den skulle vara bra är att jag bara har hört gott om boken samt att Brad Pitt inte brukar vara med i dåliga filmer. Jag menar, varför skulle han vara med i en zombiefilm som inte är bra? Makes no sense.

Dessutom kan jag verkligen förstå hur panikslagen man måste bli när en katastrof inträffar och man har två små barn att ta hand om och få med sig. The horror!

Jag gillade att filmen hade så högt tempo hela tiden men ändå utan att det kändes stressad, en svår avvägning som jag tycker de har lyckats perfekt med. Det var också trevligt att man fick ett perspektiv på hela världen och inte bara USA utan vi hann med både Israel, Sydkora och Wales. Najs!

Någonting som också var bra var specialeffekterna, eller snarare bristen på dem. Här var inte mycket cg utan zombierna var sminkade och de enda gångerna cg användes var nästan i den scenen i trailern där de klättrar över muren. Pluspoäng för jag hatar filmer som lever på sina, ofta dåliga, specialeffekter. Men World War Z var precis tvärtom. Här fokuserar man på handling, nervkittlande spänning och intressanta karaktärer. Brad Pitt gjorde ett bra jobb som vanligt, precis lagom macho, lagom smart och lagom omtänksam. Det hade lätt kunnat bli macho-militärkille-skjuter-huvudet-av-folk-i-slow-motion men inte med Brad Pitt. Skönt att de castade honom! Även de andra inblandade var bra, den som kändes svagast var nog tyvärr Mireille Enos som spelade hans fru. Hon kändes inte riktigt äkta. Resten tyckte jag var klockrena, ända ner till den excentriska unga forskaren. 

En sak som också lätt händer med sådana här filmer är att man redan i början kan gissa sig till slutet vilket vi också gjorde. Döm om förvåningen när det visade sig att vi hade helt fel. Skönt att man fortfarande kan bli förvånad!

Så, vad var det som inte var bra då? 
Tyvärr måste jag säga slutet. Tio minuter innan filmen var slut sa vi till varandra att "det känns ju inte som om den är slut snart..." för det var så det kändes. Filmen var mitt uppe i  sin handling och det var fortfarande många lösa trådar när de bara på fem minuter knöt ihop allting och för min del kändes det väldigt stressat. Helt plötsligt var det slut och vi satt där och bara: "Va?". Filmen kändes ju verkligen inte stressad innan och det var väldigt synd att det helt plötsligt kändes som att de kom på att de måste avsluta och gjorde det lite hafsigt. Jag hade förväntat mig minst 20min längre och trodde det skulle bli några vändor till med familjen, labbet osv. 

 

Så sjukt tråkigt när man tyckte att hela filmen var jättebra och så snubblade de på mållinjen. Typiskt. 

Men jag kan ändå rekommendera World War Z för den är rysligt bra både handlings- och spänningsmässigt. Dessutom tyckte jag inte att den var för läskig heller. Jag gillar varken rysare eller skräckfilmer i vanliga fall men både jag och min skräckfilmsälskande pojkvän tyckte att den var precis lagom läskig. 

 

Så gå och se den vettja! Nu måste jag väl läsa boken också. 

 

 

I förra veckan stöttade jag och pojkvännen det lokala kulturlivet och cyklade in till stan för att gå på The lone ranger.
Vi förväntade oss en Pirates of the Caribbean-film med westerntema och jag för min del trodde att den svagaste länken skulle vara Johnny Depp. 
När vi cyklade hem var vi dock rörande överens om att det här var verkligen ingen Pirates-film med westerntema och hade det inte varit för Johnny Depp hade nog filmen varit ett riktigt bottennapp. Tyvärr.

Nu har jag, tråkigt nog, inte världens bästa koll på westernfilmer men nog förstod jag vissa hyllningar, t.ex. explosionen av bron och tåget som körde ner från den och lite annat smått och gott. Tyvärr köper jag inte en 2,5h lång hyllning, det måste finnas något mer. Och det är här The lone ranger faller. Förutom att de spelar på gamla westernklassiker har filmen ingenting. Jo ett bra soundtrack. Det köper jag.

Jag är inte riktigt med på handlingen, det gick nästan 1,5h innan jag kände att filmen tog någon som helst fart och förutom Johnny Depp och skurken var karaktärerna ganska tråkiga. Jag köper inte alls Armie Hammer (asså Armie Hammer?! Vem fan döper sin unge till det?!) som skulle vara the Lone Ranger. Han var rätt tråkig när han väl spelade överspelade han istället. Hmpf. 
Istället fick jag hålla tillgodo med Depp som i och för sig inte gjorde några större överraskningar jämfört med Jack Sparrow men som ändå levererade det han skulle. Den absolut bästa karaktären var ju skurken Butch Cavendish. William Fitchner som spelade honom gjorde det sådär lagom avskyvärt, kliché och underfundigt som det behövdes. Gillas!

Om skådespelarna var lama så var det inget mot vad skämten var. Där Pirates (asså, jag vet inte men det känns som om man måste jämföra med dem) var fnittrande rolig mest hela tiden är The Lone Ranger mest tråkig. Skämten kändes plumpa, väldigt väntade och som följd inte ett dugg roliga. Det roligaste var när Hammer fick en pil i axeln och la av ett väldigt oväntat high-pitched tjut. Den var jag inte med på. Men förutom det. Mje. Mest trist.

 

Så mitt slutbetyg för The Lone Ranger blir inte särskilt högt. En film för de yngre självklart men för oss som ville ha något i stil med Pirates-filmerna var den ingen höjdare. Tyvärr. Jag hade gärna gillat den!
Som hästmänniska kan jag också tillägga att om man nu tvunget ska ha med en albinohäst kan man ju se till att stunthästen också är det. Bara ett tips. 

Insåg när jag googlade på Conan The barbarian i jakt på rustningar härom dagen att det tydligen har kommit en ny Conanfilm med Jason Momoa i huvudrollen. Nu är jag inte riktigt säker på vad jag tycker om detta eftersom jag är ett stort fan av de gamla filmerna med Arnold Schwarzenegger. Inte för att de är några mästerverk rent filmiskt utan mer för att man kan ju inte ogilla en bodybuilding österrikare med långt hår och ett alldeles för stort svärd.

 

Jason Momoa passar nog bättre i rollen som Conan, det är ju praktiskt taget samma roll som han hade i Game of thrones haha så vad kan gå fel? Dessutom är han ju mer lik Conan i serietidningarna än Arnold. No shit Sherlock...
Jag får hur som helst nästan ta och se filmen. Hoppas bara att de inte tar det på för stort allvar för då kommer jag att gäspa mig igenom hela skiten. 

Jag och pojkvännen sitter och lyssnar på kommentatorspåret till Game of thrones och har osökt kommit in på en mycket lång och inlevelsefull diskussion om rustningar. Nog för att jag inte har världens bästa akademiska koll på ämnet men visst har jag sett tillräckligt många för att se skillnad på bra och dåliga.
Rustningen i en fantasyfilm/tv-serie är ju ändå en relativt viktig del, många karaktärer spenderar ju ganska mycket tid i den och för min del kan jag döma en film i stort sett bara på det.

Så vad gör en rustning inte bara snygg utan också trovärdig? Först och främst tycker jag att den borde ha någon form av emblem, förutsatt att det inte är en personlig rustning givetvis, för att tillhör man någon här, familj, band osv. är det ju bra om man känner igen sin egen sida. Förutom det, bör den framförallt vara praktisk. Det värsta jag vet är när man ser rustningar som ser snygga och häftiga ut men som har en massa onödiga läderremmar, plates och annat som inte fyller någon funktion. När man ser att ”det där har de bara satt dit för att det ska se coolt ut”. Nej, inget onödigt tack! En rustning består av så många olika delar och med vapen på det behövs det sällan någon kuriosa.
Det tråkigaste jag vet är också när man ser en hel film och de bara använder en sorts rustning, oftast typ ringbrynja och någon form av full plate mail (jag kan absolut inga svenska ord om vapen och rustningar så ni får stå ut med min svengelska). Så jäkla boring! Det finns ju en hel del andra sorters rustningar som man kan välja på förutom ringbrynja och plate mail. Padded leather, nitbeklätt läder, halv plate mail och typ en hel hög annat. Kom igen nu liksom, använd fantasin och gör er research!
Och till sist, det som gör en rustning trovärdig mer än allt annat, vad kan det vara? Jo, att den ser använd ut! Gud, hur många scener har man inte sett där det ser ut som om riddarna klivit direkt ut ur någon fabrik när de egentligen ska ha varit med om världens slag. Ursäkta mig, men det är inte okej att rustningen inte har en enda skråma när personen i den ska föreställa någon som varit med om hundratals slag. En rustning ska ha repor, den ska ha bucklor och den ska ha fläckar. Tunikor och allt i tyg ska vara smutsigt, inte rent! Det är förvånansvärt hur många det är som missar detta och jag blir lika frustrerad varje gång!

Några exempel på bra respektive dåliga rustningar:

Thor – innehar en självklar förstaplats gällande dåliga rustningar. Herregud! Glömde ni bort att det fanns andra material än plast?!

The Lord of the Rings – både bra och dåliga rustningar. Plus på huvudkaraktärerna och på designen men minus på slitenheten om man säger så. Det är väl ungefär bara Aragorns rustning som ser sliten ut medan t.ex. alvernas ibland ser lite väl ”balklänning” ut.

Game of thrones – höhö, en klar etta. Inget att klaga på. Jag önskar att alla gjorde sina rustningar som dessa!

Legend of the seeker – snygga men alldeles för nya. Dessutom lite brist på verklig rustning och inte bara läderskjortor.

Merlin – också lite för nya men passar ändå serien på något vis. Jag gillar Arthurs rustning för den är snygg, funktionell och passar det högtravande temat i serien.

Arn – i klass med Game of thrones. Funktionellt, skitigt och historiskt korrekt.

Just nu kommer jag inte på mer exempel men det var några stycken ändå! Andra filmer där man kan syna rustningar i är ju King Arthur, Narnia, Kingdom of Heaven, Snowwhite and the huntsman, Gladiator, Conan Barbaren (HAHA, hur kunde jag glömma Arnold?!) etc. etc. De flesta är ganska så halvkassa. Gillar dock Kirsten Stewarts. Den är förvånansvärt bra faktiskt!
Har ni som läser några fler exempel?

 

 

 

Spoilers för den som inte har sett den men vill se den kan förekomma ^^

 

Jo, i slutet av filmen ser vi hur den överlevande Ingenjören (Engineers som de kallar dem)  efter att ha krashat sitt skepp springer bort till Shaw's (Noomi Rapace) kapsel och får en otrevlig facehugger på sig och senare ser vi hur den i sann Alienanda dödar honom genom en chestburster, i avsaknad på svenska ord. 
Uhu, så länge allt väl men det jag inte förstår är att i Alien när folket från Nostromus hoppar ner på planeten hittar de samma (antar jag) skepp som den här ingenjören har krashat och de hittar även en av dessa ingenjörer sittande i sin stol i skeppet och med sin rustning på och med ett exploderat bröst. Det jag inte förstår är hur det har kunnat bli så när den enda överlevande ingenjören dog inne i Shaws kapsel. DAFUQ?! För att det ska funka med Alienfilmen borde han suttit i sin stol, som det nu ser ut är det ingen i stolen och därmed är ungefär världshistoriens största plothole upptäckt. 
Jaja, säger du. Men det var ju ett annat skepp bara. Men icke, säger jag då för deras skepp var nedgrävda under marken och detta hittade Nostromusmänniskorna bara för att det hade kraschat på ytan. Så nej, det kan inte vara ett annat skepp.

 

Nu är det såhär att jag har gjort lite efterforskningar på nätet om det här och då visar det sig att de benämner planeten som Prometheus åker till och den som de hamnar på Alien med olika namn. Hm, det innebär att det inte skulle vara samma planet ens. DAFUQ igen. Det innebär ju att det isåfall har gjorts en prequel till Alien som inte fyller någon funktion alls. DAFUQ?!  Varför göra en prequel som stämmer överens med Alien till 90% men ändra de sista 10 procenten? Skumt asså. 
Tydligen har Ridley Scott också sagt att ingenjören i stolen är mycket äldre än de vi ser i Prometheus antyder då att det fortfarande handlar om två olika planeter men asså ursäkta, om så var fallet kunde ni gärna hintat liiiite mer om det. Som sagt varför ändra de sista tio procenten? 
Men om det skulle vara två olika planeter skulle jag ändå vilja opponera mig lite och inflika: SOS-meddelandet då? Ni som sett Alien vet att anledningen till att de landade var att de upptäckte en radiosignal som repeterades från i närheten av, ja just det, det kraschade skeppet. Och var hör vi i slutet av Prometheus? Jo, vi hör hur Shaw i sann Alienanda skickar ut Prometheus sista meddelande med budskapet "Kom inte hit." Min slutsats när jag såg filmen var ändå att det måste ju varit signalen Nostromus snappade upp för Shaw sände den precis från det kraschade skeppet. Nej, komma och säga att det skulle vara en helt annan planet funkar liksom inte då. Eller har Shaw åkt runt till alla planeter där ingenjörerna hängt och skickat ut varningsmeddelanden från alla? DAFUQ?! Ni hade väl kunnat säga det i filmen isåfall, tack. Som det är nu sitter jag bara här och undrar om det är något fatalt som jag har missat eller om Ridley Scott var så dum så han glömde att det skulle sitta en snubbe i stolen. Jag tror egentligen inte det, det känns som en alltför stor miss. Men att skyla över det genom att säga att det är två olika planeter köper jag inte i och med meddelandet. 

 

Om någon har någon bättre förklaring som jag inte har kommit på får ni gärna upplysa mig ^^