Tips - What we do in the shadows
Ett dokumentärteam får följa vampyrerna Vladislav, Viago och Deacon som försöker leva med sina ganska extravaganta personligheter och begäret efter mänskligt blod samtidigt som de får hantera vardagliga problem som vem som städar i lägenheten, hur man ska ta sig in på nattklubbar (ni vet, man måste ju bli inbjuden) och försöka hänga med i dagens mode (tiden flyger ju förbi så fort när man är flera hundra år gammal). Som tur är får de snart "hjälp" av en alldeles nybliven vampyr som bl.a. hjälper dem med Skype och annat smått och gott.
Kostymdramahelg - Topp tre wuxia-filmer alla människor borde ha sett!
Det finns ju en hel uppsjö av dessa typer av filmer, många ganska dåliga men jag tänkte här lista de tre som jag anser vara bäst. Jag tar dock gärna emot tips på andra bra om ni vet någon! ^^
House of flying daggers centreras runt en ung kvinna vid namn Mei, dotter till den mördade ledaren för en order som har som mål att utrota Tandynastin och Jin, en ung poliskapten som tillsammans med sin överordnade kommer på en plan att en gång för alla slå ut ledarna för ordern genom att låtsas befria Mei från fängelset i hopp om att hon ska leda dem till ledaren för ordern. Men allt är inte som det verkar och det hinns med både en och två vändor innan historien är fullt förklarad.
Men man tittar ju inte på sådana här filmer för den komplexa plotens skull utan för scenografin och här är House of flying daggers inget undantag. Även om effekterna ibland är lite väl extravaganta bjuds man på en lågmäld film där varje scen får ta tid och fokus lagts på landskap och färg istället för dialog. Särskilt slutscenen är något riktigt extra där en fight utspelar sig på en äng och träden skiftar från höstfärger till snö. Mycket vackert!
Det är på något vis skönt med filmer där det inte pratas för mycket, där bildspråket får tala istället för skådespelarna och det lyckas verkligen House of flying daggers med. Den lågmälda framtoningen fungerar så bra ihop med de färgladda kostymerna och landskapen så att allt känns som en enda lång tavla.
Föga oväntat blev Ang Lees mästerverk etta på listan. Det är få filmer som kan mäta sig med denna och ända sedan jag såg den för första gången (när jag var alldeles för ung, egentligen) har jag älskat den.
Handlingen är satt på 1700-talet, alltså mycket senare än de andra filmerna och kretsar kring den gamle svärdsveteranen Li Mubais (Chow-Yun Fat) svärd Green Destiny. Svärdet ska transporteras av hans vän och hemliga kärlek Yu Shu Lien (Michelle Yeoh) men blir stulet av en ökänd tjuv och krigare kallad Jaderäven och filmen går sedan i korta drag ut på att återställa svärdet till dess rättmätiga ägare. Men det är inte riktigt allt för Crouching tiger har en uppsjö av genomarbetade karaktärer,alla med sina egna livshistorier och öden som följs ingående och noggrant under hela filmen. Ingen karaktär är mindre viktig och ingen lämnas åt sidan.
Detta leder till att handlingen är relativt avancerad och det gäller att hänga med annars är man snart mycket förvirrad.
Men förutom en bra handling är Crouching tiger så mycket mer. Det är fantastiska miljöer och fantastiska fightingscener som trots att de är helt överdrivna känns mycket äkta, framförallt eftersom Lee har använt sig helt av rep och ej specialeffekter. Snälla kan inte fler vara så grundliga i sitt filmskapande?! Det här är action som inte känns påklistrad, som är där av en anledning; att den tillför filmen något. Sedan skulle jag också vilja påstå att fighten mellan Michelle Yeoh och Ziyi Zhang är en av de bästa fighterna all time, särskilt eftersom man verkligen ser hur duktiga skådespelarna är på det de gör, tagningarna är nämligen ovanligt långa för en fight. Bra där!
Så summa sumarum, Crouching tiger är en film som både känns väldigt äkta och verklighetstrogen men som ändå är något helt unikt. Ska ni bara se en wuxia-film skulle jag vilja att ni såg denna!
Tips - Constantine
Det jag tycker om med Constantine är att den verkligen inte håller en i handen. Har man inte så bra koll på biblisk mytologi och annat kan det ta några gånger innan man faktiskt förstår handlingen fullt ut. Men jag tycker det är uppfriskande skönt, här är det ingen som förklarar ploten i onödan, de tar helt enkelt för givet att du som tittare hänger med. Dessutom tycker jag om att de snurrar till det lite med de traditionella aspekterna, framförallt eftersom de har gett rollen som Gabriel till en kvinna men även för att det inte pratas så särskilt mycket om Gud. Gud är liksom något ouppnåligt fenomen som alla strävar efter men som ingen egentligen vet vad är och dessutom får hela religionsbiten sig en törn när det förklaras som att varje mänsklig själ bara är en vadslagning i kampen mellan himmel och helvete. Man får mycket bättre relation till Satan och Gabriel till exempel.
En annan apsekt jag gillar är själva känslan i filmen som är rätt rå, lite tech noir på sitt eget vis. Det är knäppa prylar som skjutvapen i form av stora kors och en jäkla massa cigarretter, men utan att det blir löjligt. Det är inte många filmer där ärkeängeln Gabriel helt casually snackar om att det är dåligt att röka när föremålet för uppvaktningen uppenbarligen skiter ett långt stycke i det för han vet att han kommer att hamna i helvetet ändå.
Sen är den väl inget mästerverk direkt men det är helt klart en spännande film som inte påminner om så mycket annat.
En såndär lista...
Senaste böckerna jag läste: läsåret 2015 har startat uruselt. Tror jag har läst 2 böcker sedan årsskiftet ungefär. Dreadnought som var skitbra och steampunk när den är som bäst och Delad identitet som är svensk fantasy i framkant.
Böcker jag läser just nu: Vid min säng ligger Eragon som jag såhär femton år för sent tänkte ta och avsluta (har bara läst tom. andra boken) tillsammans med Kodnamn Verity som jag köpte på bokrean. På toan (jag har ingen täckning på toan alltså gäller gammal hederlig toalettlektyr) ligger andra delen av Maria V. Snyders Healer series Scent of magic. Den är rätt tråkig men jag kämpar på. Som kontrast till de andra två har jag även börjat på Susan Hills Kvinnan i svart (också ett reafynd) men den verkar vara halvkasst översatt tyvärr.
Böcker jag ser fram emot: Winds of winter. 'Nuff said.
Senaste filmerna jag såg: Maze runner, The theory of everything (som var jättebra, grät som ett barn. Se den!) och The Wolverine (som mest var ett enda stort gäsp).
Filmer jag ser fram emot: Kan inte komma på en enda film jag ser fram emot just nu. Mockingjay part 2 såklart men jag har överlag tappat intresset för film litegrann. Konceptet tv-serie är så mycket mer lockande för mig just nu. Men jag kan ju inte säga att jag inte är nyfiken på Terminator Genesys heller.
Senaste teveserierna jag såg: Här händer det lite mer! Teen Wolf säsong 3, dat säsongsavslutning liksom! Även Smallville till frukosten varje dag och Once upon a times senaste säsong. Gänget från Frost dök upp! Svenska Jordskott (som har tråkat ned sig något efter ett ganska inspirerande pilotavsnitt) och även ett avsnitt av Fortitude (glaciärforskare på Grönland måste man ju ha koll på!)
Teveserier jag längtar efter: Outlander kan börja bums så jag kan få se Sam Heughen i kilt och bar överkropp igen. Givetvis också Game of thrones men jag har lite onda aningar om denna säsongen. Vi får se om jag blir motbevisad.
Musik jag lyssnar på just nu: Rammstein går varmt oavsett om jag är ute och springer, lagar mat, pluggar eller bloggar. Lagom hårt, lagom lätt att sjunga med i, lagom provocerande kul. Till Lindemanns röst funkar till allt helt enkelt.
Musik jag ser fram emot: Nightwish släpper nytt nu i mars vilket genererar glädjeskutt hos mig. Ni som känner mig vet ju att jag har haft dem som stående favoritband sen jag gick i sexan ungefär och nu när de har slagit sig i lag med fantastiska Floor Jansen är förväntningarna skyhöga!
Om Dylan O'Brien, facket tonårsdystopi och produktioner som lyckas sticka ut
Så här i efterhand kan jag ju lätt konstatera att han verkligen vet vad han gör. Det var riktigt påfrestande att se på när han spelade psykopatisk galning aka. besatt av en japansk yako (se bild nedan). Men nog om det nu.
Vad hände egentligen?
The Hobbit battle of the five armies - recension
När filmen var över kände jag mest ett väldigt stort Mje över alltihopa. Javisst, fanns det bra partier som när Galadriel fick visa vad hon gick för. Heja! Och jag kan ju inte säga att jag inte tyckte att det var awesome att se Saruman puckla på ett gäng nazgûls med sin stav.
Men i övrigt, inte så bra. De påkostade kostymerna och tusenfaldiga statisterna är ju ett minne blott. Istället fick vi datoranimerade bergsgetter. WTF?!
För hur det än är kvittar det hur epic de försöker göra Bilbo-filmerna, de kommer aldrig att överträffa den ursprungliga trilogin, hur mycket de än försöker. Det är nästan tråkigt att de försöker, det tar kål på sig själv litegrann. Men sedan ska jag inte vara orättvis, för att vara en film som till 90 % bestod av slagsmål blev det inte långtråkigt. De hade fokuserat ganska mycket på man-mot-man-fighter och det är ju bra mycket mer intressant att titta på än 100 000 datoranimerade alver som slåss mot yterliggare 100 000 datoranimerade orcher. Så plus på det!
Jaja, vad ska man säga. Det var kul så länge det varade men The Hobbit är inte Sagan om ringen även om den så klart fortfarande är en imponerande fantasyfilm (det finns ju inte direkt högvis med bra fantasyfilmer om vi säger så). Men även om den givetvis står sig bra mot ungefär allt annat utom sina föregångare räcker det liksom inte riktigt. Avslutningen på Hobbit-filmerna var medelmåttig; bra men inte fantastisk. Jag gillade första bättre.
F.ö. så blir jag mer och mer imponerad av Luke Evans, av alla välrenomerade skådespelare i The Hobbit så stod han ut som den med mest själ i sin roll. Ge mig mer med honom, nu!
Nyheter i filmvärlden
Av dessa tre kände jag bara att den enda jag ens vill överväga att se är Terminator.
Jag menar, ta Jurassic Park t.ex. Efter att jag såg trailern ville jag bara gå och dunka huvudet i väggen nånstans. Hur kan man misslyckas så kopiöst med en trailer?! Till att börja med kändes som om man sett hela filmen (världens största misstag i trailerbranschen) men framförallt... HAR VI INTE SETT DETTA FÖRR?! Och bättre dessutom. Det var som om de tagit de tre föregående filmerna, slagit ihop dem och bantat budgeten med ungefär 90 %. Totalt jävla skräp verkade det enligt mig. *Stor suck*.
So many books, so little time...
Sedan har jag också tittat på Sleeping Beauty som var väldigt disturbing och precis vad jag var ute efter ungefär. Idag har jag tittat på My week with Marilyn (Eddie Redmayne <3) och igår såg jag ytterligare en närgången Eva Green-film (gud, den kvinnan är bra!). Cracks hette den.
Puh!
Mockingjay part 1 - recension
För de har faktiskt gjort helt rätt, istället för att fokusera på handlingen som inte finns har de verkligen gått in för att få publiken att känna sig bedrövlig och förmedla Katniss svåra sits.
Jag kände inte ett så stort behov att gråta som jag gjorde i Catching fire, istället kände jag bara en stor klump i magen och känslan av att jag helst ville gå ut för att jag inte orkade se mer. Det började ju redan med scenen när Katniss åker tillbaka till 12 och de visar en hel gata full av sönderbrända kroppar. Det tillsammans med Lawrences fantastiska rollprestation gjorde att man verkligen fick det där fruktansvärda slängt rätt i ansiktet. Det fortsatte med bombningen som överträffade många bunkerscener från andra världskriget, total klaustrofobi och när man mellan dessa scener trodde att man skulle få lite andrum fick man istället se Peeta se alltmer plågad ut på diverse tv-skärmar.
Dracula untold - recension
Som omväxling får vi också se ett par på film som faktiskt kommunicerar och jobbar ihop, även om jag såklart muttrar lite tjurigt över att kvinnan alltid måste vara den genomgoda människan som håller kvar mannen med mörkret inuti sig i ljuset. Men det kunde faktiskt blivit så mycket sämre och i nästan alla andra fall hade det blivit det. T.ex. när Vlad till min största förvåning faktiskt berättade för sin fru Mirena vad han gjort för att försöka rädda sitt folk. Herregud, ett par som pratar med varandra?! Och som frågar varandra om råd och berättar om sin oro?! Så jäkla nytänkande, pinsamt nog men jag bugar och bockar. Trodde inte att det skulle vara i Dracula untold jag såg det först bara. Oväntat, men roligt!
Redan de första minutrarna syntes det också att de istället för att lägga pengarna på överdrivna specialeffekter lagt krutet på bra och verklighetsstrogna kostymer vilket jag blir mycket glad för. FÖRUTOM Vlads egna rustning som han sätter på sig i slutet. Jisses så plastig den såg ut! Usch.
Så mitt tips, se den men ha inte för höga förväntningar. Om ni går in i biosalongen med förväntningen att den ska vara som vilken annan liknande film som helst kommer ni att bli positivt överraskade.
Dracula - untold
Maleficent - recension
Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken på Maleficent. Jag köpte inte riktigt historien, varken när det gäller Maleficents bakgrundshistoria med Stefan eller hennes relation till Aurora. Varför var Stefan så girig? Varför vill Maleficent inte bara döda Aurora? Det kändes väldigt stressat de första tjugo minutrarna. Som om de inte var riktigt säkra själva på hur de skulle knyta ihop allt och istället gjorde det så snabbt i förhoppningen om att ingen skulle märka något. Mje, inte så värst lyckat måste jag säga.
Är det möjligt?
Eller berodde det på att Battleship hade två (!) rätt välskrivna (iafal lika välskrivna som resterande) kvinnor och att filmen inte kändes fullt så mycket "Merica, fuck yeah!" som den kunde ha gjort. Inte vet jag. Här är en bild hur som helst! (Det är Rihanna som håller i det stora manliga vapnet btw)