Ödesgudinnans val är första boken i den planerade serien Själarnas öden och är den andra boken jag läst av en egenutgivare. Verkligen spännande att få läsa böcker som man annars inte hade fått läsa alls eftersom förlagen är så restriktiva. Mer egenutgivare, tack!

Ödesgudinnans val är en bok vars handling är placerad i dimension jämte vår. I denna andra dimension finns hela den nordiska folktron samlad i stort sett. Vi har vättar, tomtar, demoner, alver, andar och Hurtigs egna skapelse svartänglarna och hybriderna. Och så har vi ödesgudinnorna. Givetvis!
De är fem till antalet och styr tillsammans över alla själars öden både i vår dimension och deras egen. De guidar, styr och vakar över alla själar som finns och ser till att de följer den väg som lagts ut eller guidar dem in på en bättre. Vi får särskilt följa en av dessa gudinnor, gudinnan Aria och det är hennes liv och de val hon gör som bokens handling grundar sig på. Förutom henne har en svartängel vid namn Kol också en stor roll och hans krångliga öde styr i mycket mån också bokens handling. Förutom dessa två får vi följa de övriga gudinnorna, alla med olika krafter och personligheter, en hel del olika svartänglar knutna till Kol, några människor i vår dimension och även ett gäng demoner. 

Ödesgudinnans val är i mångt om mycket en berättelse som handlar om förändring, vad händer när saker varit på ett visst vis sedan tidernas begynnelse och helt plötsligt ändras. Hur reagerar folk som helt plötsligt blir utkastade i något nytt, vilka val gör de och vad har det för konsekvens för alla andras öden och även för själva tiden?
Hurtig har skapat en värld som på vissa håll känns väldigt välbekant om man är någorlunda bekant med nordisk folktro och traditionell fantasy i största allmänhet men hon har även lyckats skapa något helt unikt vilket gör att hennes bok känns både väldigt fräsch och samtidigt väldigt hemmastadd. 
Boken är inte särskilt lång vilket gör att händelser, strider, val och år kan förflyta på bara några sidor och är man inte försiktig kan man lätt missa en viktig händelse just på grund av detta. Men detta gör också att boken aldrig tappar fart. Om den riskerar att göra det hoppar Hurtig gärna fram ett par år till nästa avgörande händelse. Ingen långtråkig bok alltså!

Även om handlingen i boken inte är jätteinvecklad tror jag att historien i följande böcker kan bli både överraskande och härligt invecklad med alla öden som ska knytas ihop och själar som är sammanbundna. I denna boken känns det som om Hurtig bara har skrapat på ytan av det hon tänkt sig längre fram och handlingen känns än så länge som en upptakt till något större, det ges ledtrådar lite överallt om vad som komma skall osv. Det bådar gott men jag är inte övertygad om storyn kommer att hålla än men om Hurtig håller tungan rätt i mun kan det blir riktigt bra.

Något som däremot drar ner betyget på boken är dess språk. Jag själv är väldigt petig med både grammatik och ren stavning och tyvärr tycker jag att jag hittar alldeles för mycket fel som hade kunnat rättats till vid en korrekturläsning. En del är säkert slarvfel men en del är rena grammatikfel och Hurtig är även väldigt förtjust i att lägga in ordet ”så” överallt, något som stör flödet i läsningen rätt rejält. Jag kan inte heller låta bli att reagera när det används flera utropstecken på raken och ibland är det konstiga radbyten osv. Det är dock inget som jag inte tror en ordentlig genomläsning hade kunnat åtgärda och är man inte lika petig som jag märker man det säkert inte så mycket!

Allt som är är Ödesgudinnans val en lättläst bok som blandar folktro med nytänkande idéer och som säkert kan utvecklas till något riktigt bra längre fram, förutsatt att den korrekturläses lite mera!

 I söndags var det även dags för mig att se The Hobbit. Anledningen till att jag inte sett den förrän nu berodde främst på att jag inte hade lust att köpa 3D-glasögon bara för en bio i Luleå då jag i vanliga fall går på en så mycket bättre självständig bio som både är billigare och delar ut glasögon. Nu är jag alltså hemma i söder igen och de senaste veckornas kaos med tenta, hemtenta, flytt och meck med kandidatarbetet är över för tillfället vilket gjorde att jag och pojkvännen tog första bästa chans att gå och se filmen.

Så här kommer lite (hehe mycket, applåder till alla som läst allt!) tankar kring den och massiv spoilervarning utfärdas (kan även dyka upp nåt från boken).

 

Jag recenserade även första filmen som du kan läsa här!

 

Jo, The Hobbit alltså. Förväntningarna var både höga och väldigt låga. Jag är som bekant inget vidare förtjust i 3D och det här nya HFR verkade för mig bara vara ett försäljningsargument för att ta lite mer betalt. Dessutom tycker jag att 3D mest gör att man ser alla defekter och effekter (hehe, här rimmas det friskt) ännu mer. Dwalin med de båda yxorna på ryggen till exempel. Herregud, gummi eller? Och Radagast slädfärd, jisses. Dör varje gång jag ser det. Dessutom tyckte jag det var svårt att få någon relation till alla dvärgarna i förra filmen, jag menar de är ju för fan typ fjorton stycken!

Först och främst måste jag säga att andra filmen var långväga bättre än första. Det var bättre effekter, bättre karaktärsbyggande och bättre fart helt enkelt. Mer spännande handling också.

Vidare, Evangeline Lilly! Ända sedan jag såg henne i Lost har jag tänkt ”hon skulle ju passa bra som alv!” och nu äntligen var det dags! Woho! Jag kan ärligt erkänna att jag inte alls var beredd på den helt oväntade kärlekshistorian mellan henne och Kili men även här blev jag positivt överraskad. Kärlekshistorier som sidospår är oftast väldigt ointressanta och platta men jag gillade det! Synd bara att Kili dör i boken, men det kanske han inte gör nu? Teorier? Han är ju på fel plats just nu. 

 

 Angående själva handlingen så är snart allt ändrat från boken Bilbo vilket jag inte ser som ett problem. Det känns mer som om de bara gjort en prolog till Sagan om ringen (vilket jag sa redan förra året) och namngett den Bilbo än att de faktiskt gjort en film baserad på boken. Jag har hört att en del är taget från Silmarillion, det här med nekromantikern t.ex. men mycket är nog rent påhitt. Vilket är bra för ärligt talat orkar jag inte med när fjorton dvärgar ska ta sig över en flod en i taget eller vilken färg de har på luvorna som det är utförligt beskrivet i boken. Det gör också att vi som har koll på boken inte riktigt vet vad som ska hända. Mumma!

Vad är dåligt med The Hobbit då? 

Först vill jag bara skrika: vad hände med sångerna?! Jag som var så överlycklig över att de äntligen tagit till vara på den skatt i form av dikter, sånger och ramsor som finns i böckerna och nu skiter de i det igen. Vill gråta! Och dessutom var filmmusiken rätt lam den med. Lyssnade igenom det hemma sen och det är ju milväga ifrån den första filmens kvalitet. Howard Shore, fick du lönesänkning eller? Besviket fan här!

Förutom musiken tycker jag fortfarande att det ser för ”krispigt” ut i HD. Det blir liksom så skarpt att det inte ser verkligt ut och jag saknar de gamla filmernas ingåddhet (bra ord!). Låt det inte bli så skarpt att jag ser att sömmarna är maskinsydda, det förtar känslan. För The Hobbit har inte riktigt den där känslan av verklighet de gamla filmerna har och det är synd. Det gör att jag aldrig kommer att uppskatta dessa filmerna riktigt så mycket som de gamla, tyvärr. Dessutom tyckte jag att den kändes lite lång (och när jag säger det, då är det långt!), trodde nästan de skulle hinna fram till Bards stora roll men nej, det blev en cliffhanger istället.

Jag kan förstå att man kan bli besviken av att behöva plöja igenom en massa kapitel med Cersei när man egentligen vill läsa om Jon eller Daenerys men jag känner ändå när jag sitter och läser att jag inte kan bli besviken på Martin. Det får vara hur det vill med tråkiga karaktärer och förlängda releasedatum men jag älskar Martins sätt skriva. Alla namn, legender, historier gör att världens känns så levande att det inte gör något att jag stör mig på Cersei eller att det ibland blir lite väl invecklade beskrivningar av mat och kläder, jag köper det ändå. Jag kan ärligt säga att A song of ice and fire är bland, om inte det bästa jag någonsin har läst.
Hur som helst så kan jag väl hålla med om att A feast for crows inte är den klarast lysande stjärnan i serien men jag tycker inte heller att den förtjänar att ses som tråkig. Efter att ha läst A storm of swords är ju det mesta tråkigt, sådan fart som den boken hade i slutet men om man jämför med A game of thrones och A clash of kings tycker jag att A feast for crows står sig lika bra. I slutet fick jag nästan en hjärtattack på grund av en viss sak som hände med Lady Stoneheart hmpf hmpf och jag hoppas det löser sig i nästa (men det är ju verkligen inte säkert). Visst känns det som ”the great leap before the plunge” som Gandalf hade sagt men trots det vänder jag sida efter sida för att följa framförallt Jaime som jag gillar mer och mer och Brienne som bara är awesome mest hela tiden. Och inte blir jag besviken, en hel del vändningar hinns med och slutet blir ändå någon form av cliffhangers. Men det är ändå karaktärsutvecklingen som gör att man gillar Martins böcker och den delen av historien är väldigt framträdande i A feast for crows. Särskilt när det gäller Cersei som är på god av väg att bli helt galen. Vi får se hur det blir med den saken i The winds of winter. Även Jaime, särskilt hans relation till Cersei, och Sansa utvecklar sina karaktärer enormt i den här boken. Den som nästan utvecklas minst är Brienne men det kan också bero på att man inte har följt henne så länge som de andra.
Det tråkigaste med A feast for crows är när Martin lagt in enstaka kapitel med en ny POV som bara dyker upp en endaste gång eller som heter något kryptiskt som The queenmaker eller The soiled knight. Dessa kapitel behandlar främst Dorne och The Iron Islands och även om jag gärna lär mig mer om dessa ställen kommer man aldrig in i det när respektive karaktär bara får ett kapitel var. Det var inget som fanns i de föregående böckerna och är inget jag gillar direkt. Sen undrar jag vad som händer med Theon? Han hade ju POV i tidigare böcker men nu verkar han ha glömts bort. Nja, gillar inte.
Något annat som jag gillar med A feast for crows jämfört med föregående böcker är att det finns mer magi med och profetior som jag är ett fan av sen Sanningens svärd-serien. Nu är jag inte överförtjust i magi sen innan men det är trevligt när det tas med på det dunkla och lågmälda sättet som Martin gjort.

Sådär, några tankar om A feast for crows. Nu ska jag iväg ett tag och kommer inte att kunna uppdatera så mycket, ni får hålla tillgodo! Under tiden jag är borta ska jag läsa The doomsday vault av Steven Harper och när jag kommer hem tar jag kanske tag i A dance with dragons. Vi får se!

I slutändan är Det levande slottet en mycket mysig och väldigt fin bok som tar upp både det barn kan uppskatta men som ändå har något som tilltalar en person som mig. Så en barnbok för både vuxna och barn kan man säga!