Doctor Who - några avsnitt senare

Publicerad 2014-10-16 09:18:00 i Allmänt, Recensioner, Science Fiction, Tv-serier,

Doktorn är tråkig. 
Nej, jag skojar inte. Avsnitt efter avsnitt har gått och till slut kan jag inte förneka det längre. Doktorn har blivit tråkig. Från början tänkte jag bara att det var en övergående fas, att Capaldi bara hade lite svårt att hitta in i rollen men nu har jag insett att det faktiskt är så Doktorn är nuförtiden. Bitter, cynisk och utan medkänsla. Jag menar Eccleston var bitter men han kunde ändå skina upp och bli barnsligt lycklig över småsaker medan Capaldi bara är kall och okänslig. Tillsammans med Clara som i sin tur inte har världens personlighet blir det rätt tråkigt. Jag menar, har vi inte känt att det är dags för en ny följeslagare i typ fem avsnitt nu? Clara är trött på det Doktorn är trött på det och jag är jävligt trött på det. Vi behöver en excentrisk följeslagare nu, ja tack. 
Däremot gillade jag de två senaste avsnitten, Kill the moon och Mummy on the Orient Express. Dog så hårt när Capaldi sådär i förbifarten mumlar: Are you my mummy?
Kill the moon var ett såntdär klassiskt Who-avsnitt som man känner igen från t.ex. Satans pit osv. När stora beslut ska tas av små människor och det i sig är skitbra men återigen blev jag besviken på Capaldi som bara stack. Det är ju inte så Doktorn gör. Istället för att lämna folk i sticket får han ju folk att tro på sig själva, tro på att de kan ta det rätta beslutet. Vad hände egentligen?
Och vad är egentligen den röda tråden i den här säsongen? Nånting med de döda som dyker upp i några sekunder i ett avsnitt då och då. Hmpf... Tackar vet jag River Song och The Silence eller Bad Wolf. Nee, just nu känns det väldigt löst.
Nu förväntar jag mig en jävligt bra säsongsfinal om jag inte ska tjura till nästa doktorsbyte.
Tackbrahej.
 

Etiquette and Espionage av Gail Carriger - recension

Publicerad 2014-10-05 18:59:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Steampunk,

Efter mycket om och men har jag äntligen läst ut första boken i Gail Carrigers YA- och spinoffaktiga Finishing School. Det tog sin lilla tid eftersom jag klämde in In Great Waters och Jakten på kapten klänning (mysläsning?) emellan men nu är den klar!
 
Vi befinner oss i samma universum som Parasollprotektoratet (recension på dem finns här, här och här ^^) men cirka tjugo år tidigare än händelserna i Själlös. Vampyrer och varulvar är accepterade men fortfarande något man inte talar så mycket om och de olika varelserna håller hårt i sina hemligheter. Vi får följa Sophronia, en ung tjej som kanske kan lite för mycket om hur man klättrar på husfasader och lite för lite om hur man niger ordentligt. För att råda bot på dessa problem skickas Sophronia iväg på internatskola för flickor där poängen är att hon ska lära sig allt som en ung dam i det viktorianska Storbritannien behöver kunna. Och visst lär hon sig det. Men hon lär sig också hur man kastar kniv, svimmar vid bästa tidpunkten för att avleda uppmärksamhet och spionerar på någon utan att bli upptäckt. Dessutom är skolan ingen egentlig byggnad utan ett luftskepp! Sug på den, liksom!
 
Det jag tycker om med Carrigers sätt att skriva är humorn, Alexias rappa sätt och ironiska världsbild är det som gör ett par ganska medelmåttiga böcker till riktigt underhållande och roliga. Tyvärr har Carriger tappat rätt mycket av det som jag tycker gör henne så bra i  Etiquette and Espionage. Humorn är rejält tillbakavisad till förmån för mekaniska husdjur och en ganska svag handling. Det enda Sophronia gör är att smyga runt och ta sig in på olovliga ställen, till ingen större nytta enligt mig. Det känns inte som om Carriger tänkt så mycket på vad boken egentligen ska handla om som att hon ville skriva en bok om en skola på ett luftskepp. Tyvärr. Om man inte är överväldigad av världen och Carrigers påhittighet när det gäller ångpunkiga uppfinningar är Etiquette and Espionage ganska trist och oengagerande. Jag som redan läst tre böcker i samma värld med en bra mycket bättre story och en bättre huvudkaraktär gäspar mest. 
Däremot kan jag mycket väl tänka mig att en tonåring som inte läst något liknande tidigare (hur många steampunk-YA finns det?) kommer att älska boken och man kan ju inte komma ifrån att Sophronia är en bra karaktär. Hon är målmedveten, intelligent, ber inte om ursäkt och tar hand om sig själv. Fin förebild alltså! Och dessutom slipper vi alla jobbiga kärlekstrianglar även om det såklart finns potential. Däremot tror jag inte att det är något Carriger kommer att rikta in sig på, det är inte direkt hennes stil. Applåder för det! 
 
Sammanfattningsvis var Etiquette and Espionage något av en besvikelse men för rätt målgrupp kan jag tänka mig att den går hem galant!
 

In Great Waters av Kit Whitfield - recension

Publicerad 2014-09-26 19:35:30 i Allmänt, Böcker, Paranormal, Recensioner,

Då var första boken i 3 på 3-utmaningen utläst. Heja mig! 
Jag har ju som bekant valt vattenvarelser som årets tema och första boken ut är Kit Whitfields In Great Waters. Kit Whitfield är ingen författare jag läst tidigare och såvitt jag vet har hon bara skrivit en bok till, Bareback heter den. Detta ledde alltså till att jag inte alls vad jag hade att vänta mig när jag slog upp boken, spännande!
 
In Great Waters utspelar sig i ett alternativt England där en skakig allians mellan olika klaner av vattenvarelser och olika länder råder. Denna annorlunda form av symbios startade när Angelica, halvt människa, halvt vattenvarelse klev upp ur djupet utanför Venedig och erbjud Venetiarnerna sitt och sin klans stöd mot utbyte av en allians och skydd från andra klaner. Sedan dess har bara ättlingar till Angelica fått regera i Europas olika kungahus och oäktingar, halvt människa halvt vattenvarelse straffas obevekligen med döden för att dessa inte ska kunna utmana maktpositionerna. Detta har lett till att alla kungahusen lider av allvarlig inavel och för varje generation blir ättlingarna mer och mer groteska, eran är på väg mot sitt slut och den gamla ordningen vacklar.
I en sådan värld växer Henry och Anne upp. De är likadana, halvt människa halvt vattenvarelse men är födda med helt olika förutsättningar. Anne är yngst i Englands kungafamilj och växer upp i skuggan av sin äldre syster som både är vackrare och mer utåtriktad. Men trots att hovet försöker undanhålla det för henne ser Anne sin mor Erzebet kämpa för att behålla kontrollen över ett allt mer osäkert och instabilt kungadöme. Trots att hon egentligen är tillbakadragen gör Anne allt för att hennes mor ska uppskatta henne och allt eftersom åren går förstår hon att om England någonsin ska klara sig måste hon använda allt sitt mod och sin intelligens.
Henry är oäkting, utstött och lämnad att dö av sin mor från havet men istället uppfostrad i hemlighet med visionen att han någon gång ska ta över Englands tron. Henry är ovan vid livet på land och har ett rakt sätt och en ärlighet som får folk att rygga tillbaka. Men trots att olika personer försöker göra honom till en troninkräktare har han själv en enorm vilja och ett eget sätt att få som han vill.
Deras vägar kommer inte helt oväntat att korsas men hur och vem som överlever sammandrabbningen är inte klart förrän på sista sidan.

Jag kan utan att överdriva konstatera att det här var en av de mest annorlunda böckerna jag har läst. Whitfield sätter ribban redan de första sidorna med att ge en inblick i hur det kan vara att leva under ytan. Det är inga människolika Arieltyper i den här boken direkt. Vattenvarelserna är inte ett dugg som människor, de är rovgiriga, lever med en ständig rädsla för andra varelser i djupen och är du inte tillräckligt stark stötts du ut. Hierarikierna är tydliga, den starkaste leder helt enkelt. Men inte bara det. Whitfield har lyckats med konststycket att få en att sätta sig in i hur en person som levt hela sitt liv under vatten kan känna sig på land. Att helt plötsligt inte vara tyngdlös, att luften snarare hämmar än lyfter dig, hur det är att helt plötsligt se saker klart flera mil bort och hur gränser runt en ö blir meningslösa för landet fortsätter under ytan. Allt detta förklaras och filosoferas mycket om genom hela boken och man märker hur länge Whitfield måste suttit och funderat på detta innan hon skrev ned det. Förutom perspektivet är också hennes språk lika flytande som havet hon beskriver, man kan ju inte låta bli att bli imponerad av en så okänd författare med ett så vackert språk!
Handlingsmässigt är väl inte boken den mest händelserika direkt. Det är en del händelser på lagom avstånd från varandra genom hela boken vilket gör den väldigt välbalanserad men man ska inte läsa den här boken för spänningens skull. För min del tog det nästan en månad att avsluta den men jag tror såhär i efterhand att det nästan var bra. Den behövde lite tid och eftertanke mellan varven innan man tog upp den igen helt enkelt. 
Nej, In Great Waters är inte direkt en spänningsroman istället kan man sitta och njuta av perspektivet, den välgenomtänkta bakgrunden och Anne, älskade Anne! Vilken enormt bra person att läsa om, äntligen en ordentligt skriven mänsklig kvinnlig karaktär. Hennes öde och hennes oro är riktigt, riktigt välskriven. 
 
Så första 3 på 3-boken var långsam, kanske lite väl långsam men med ett vackert språk, intressanta perspektiv, välporträtterade karaktärer och en intressant bakgrundshistoria. Jag hoppas Whitfield fortsätter att skriva! 
 

Tankar om Doctor Who - Into the dalek

Publicerad 2014-09-18 19:06:42 i Allmänt, Recensioner, Science Fiction, Tv-serier,

Jaha, då har jag sett avsnitt två i senaste säsongen av Doctor Who. Och vad ska jag säga. Tyvärr är jag inte direkt överväldigad och om jag ska vara ärlig var det ett rätt tråkigt avsnitt, jag menar allvarligt talat, är vi inte jäkligt trötta på Daleks? De har blivit så överanvända de senaste säsongerna att jag knappt lyfter på ögonbrynen längre. Istället drömmer jag mig tillbaka till skräcken som lyste i Ecclestons ögon när den första daleken dök upp i första säsongen. Då bara en Dalek kunde förinta hela universum. Det var tider, det! Nu gäspar jag mest och detta avsnittet var inget undantag. Inte heller i detta avsnitt fick jag så mycket kött på benen gällande hur Capaldis doktor kommer att bli. Jag gillar hans identitetskris, att han inte vet om han är god eller ond längre men på något vis blir det lite tråkigt med en icke-exentrisk doktor. Dessutom är Clara en inte så exentrisk följeslagare heller så det hela blir lite platt, vi behöver en Donna alltså! Men jag hoppas det tar sig, jag känner fortfarande att jag inte riktigt kan uttala mig om Capaldi som sådan. Däremot avsnittet var ingen höjdare, så mycket kan jag säga. 
Dock kan de lägga till ytterligare en skådespelare som varit med i både Game of thrones och Doctor Who till listan haha! Vet ni vilken jag menar?
 

Några tankar om nya Doctor Who

Publicerad 2014-09-08 21:15:14 i Allmänt, Recensioner, Science Fiction, Tv-serier,

I förra veckan bänkade sig jag och pojkvännen för att se första avsnittet av nya säsongen av Doctor Who. Det var ju doktorsbyte i vintras när Matt Smith regenererade till Peter Capaldi och så nu, efter månader av väntan var det äntligen dags att med skräckblandad förtjusning se vad det skulle bli av serien nu. 
 
Jag gillade det nya introt även om det skilde sig markant från tidigare versioner, dock kul när det verkar som de inspirerats av steampunk litegrann. 
 
Avsnittet i sig var väl inte det mest spännande jag sett av Doctor Who, (vad var grejen med dinosaurien?) istället fokuserade de på Doktorn och Clara och deras relation vilket jag tyckte var bra. Jag tror tanken var att Clara skulle symbolisera tittarna och den där jobbiga, tvivlande känslan som alltid infinner sig när de precis bytt doktor. Hennes tvivel och ifrågasättande kändes precis rätt i detta första avsnitt. För, om vi ska vara ärliga, det är en jäkla skillnad på Matt Smith och Peter Capaldi och då menar jag inte bara åldersmässigt. Men jag tyckte ändå att de lyckades relativt bra. Jag var rädd att de bara skulle kasta oss in i den nya doktorn och låtsas som ingenting och blev därför positivt överraskad när de istället valde att ta det lite lugnare och sätta ord och bild på tvivlen hos publiken. Det kändes skönt och jag är tacksam över att de förstod oron över Capaldi som doktor och tog den på allvar.
Capaldi i sig fick vi inte se jättemycket av, det var, som nämnts ovan, mer fokus på Clara, Madam Vastra och de andra än på själva doktorn. Han betedde sig mest som de brukar göra efter regenerering, halvt sinnesjukt och mest förvirrande och jag fick därför fortfarande ingen klar bild av hur Capaldis version av doktorn kommer att bli. Vi får se om de fokuserar mer på honom i nästa avsnitt.
Alltså återstår det att se om Capaldi kan axla manteln och göra en lika bra doktor som Smith, Tennant och Eccleston gjort, jag är inte övertygad än.
 
Dock måste jag ju säga att jag älskar avsnitten i viktorianska London! Och detta avsnitt var starkt steampunkinfluerat också, mer sånt tack!
 

Sommarens oväntade tema: snö, is och försvunna personer

Publicerad 2014-08-30 18:32:27 i Allmänt, Böcker, Recensioner,

 Eftersom sommaren bjöd på allt annat än svalka tror jag att min överhettade hjärna helt omedvetet valde ett tema i protest mot värmen. Nämligen snö och is (och försvunna personer).
Jag började sommaren med Dan Simmons The Abominable vars handling utspelar sig högt uppe på Mount Everest sluttningar (recension här) och gick sedan vidare med Yrsa Sigurdardottirs Ödemark om ett gruvbolag på Grönland vars medarbetare försvunnit bland snön och mörkret långt ifrån civilisationen. Dock måste jag säga att Ödemark inte direkt föll mig i smaken; kliché karaktärer, långsam handling och ett rejält antiklimax i slutet ger inget gott betyg från min sida. 
I samma veva som jag lyssnade på Ödemark lånade jag hem den illustrerade utgåvan av Bea Uusmas Expeditionen - min kärlekshistoria som en vän tjatat om i minst ett halvår. "Expeditionen" refererar till Andréexpeditionen där tre svenskar skulle försöka nå först till nordpolen i en luftballong men som försvinner spårlöst och hittas oförklarligt döda 30 år senare på en ö i Arktis. Ingen vet varför de dog. Till skillnad från Ödemark slukades jag av Expeditionen ochn när boken var slut känner jag mig nästan lika besatt av expeditionens öde som Uusma berättar att hon är. 
Inför sista ensamma bilresan i Norrland laddade jag ner Johan Theorins Ölandsdeckare Nattfåk som utspelar sig på en enslig gård på norra Öland när vintern och den ökända stormen fåken drar in tillsammans med drivis, dimma och legender om förlista skepp och slocknade fyrar. 
Så ja, kyla och is har helt klart varit grejen denna sommar. Nu laddar jag om inför en höst med mycket traditionell fantasy, vattenvarelser och svenska titlar! 
 

Metro 2033 av Dimitrij Gluchovskij - recension

Publicerad 2014-08-20 19:11:44 i Allmänt, Böcker, Dystopi, Recensioner,

Jag har länge funderat på att läsa Metro 2033 och efter rekommendationerna på bloggen kände jag att det nu äntligen var dags. Och vad passar bättre än en klaustrofobisk dystopi mitt i högsommaren?
 
Metro 2033 utspelar sig efter kärnvapenkatastrofen på en jord där jordytan är obebolig på grund av all strålning. Allt liv som vi känner till det har raderats ut och ersatts av muterade monster där människan är villebråd. En sista människospillra har tagit sin tillflykt i den atombombssäkra Moskvametron där mörkret och klaustrofobin kan göra vem som helst galen när man ska ta sig mellan de dåligt upplysta stationerna. Vad väntar på spåren i mörkret? En ung man vid namn Artiom ger sig ut på en vandring genom metron där han får möta såväl psykologiska faror som verkliga samtidigt som han träffar på en mängd färgstarka karaktärer på sin väg. 
 
Jag är väldigt kluven av Metro 2033. Å ena sidan är det en välskriven bok som tar upp många filosofiska frågeställningar med ett vackert språk, å andra sidan är den löjligt macho och oförsvarbart fattig på kvinnor. Jag kan inte annat än att bli trött när man läser sida efter sida med män, män och åter män. Artiom hinner avverka en mängd karaktärer på sin resa genom tunnelbanan med den enda gemensamma nämnaren att de är just män. Och till slut blir det riktigt löjligt. Det finns en namngiven kvinna med, hon är fru till en person som Artiom träffar och det hon gör är att laga mat och skälla på barnet. Ehum, tillåt mig att spy. Jag klarar inte av sånhär skit. För ärligt talat. Vi pratar år 2033. Jag har väldigt svårt att tänka mig att det enda kvinnorna gör år 2033 är att laga mat och ta hand om barnen. Och tyvärr drar detta ned betyget på boken rejält. För det kvittar hur bra språket är, eller hur många det än är som hyllar boken, jag kan inte tycka att en författare som i stort sett utelämnat kvinnor är en bra författare. Det går bara inte. Skärp dig Dimitrij!
 
Förutom problemet med avsaknaden på kvinnor är Metro 2033 en riktigt bra bok. Den tar upp de grundläggande filosofiska frågorna som ödet, meningen med livet, vad människan gör med jorden osv. och dessutom på ett mycket gripande och vackert sätt. Blandat med dessa grubblerier från Artioms sida håller boken högt tempo. En mängd stationer och underliga platser avverkas och vi hinner med en hel del eldstrider och närkamper med allehanda fiender, mutanter så väl som människor. Det figurerar en hel del vapen i boken och människorna i metron är inte sena till att skjuta, jag tror Artiom är nära att bli dödad ungefär en gång i varje kapitel. Det är ju inte allt folk som är trevligt liksom.
Gluchovskij har byggt en hel värld där nere bland tunnlarna med fascister, kulturvetare, tiggare, poliser, handelsresande och flyktingar. Det dras många anekdoter om gångna tider t.ex. Stora fosterlandskriget, Lenin, Kreml och andra viktiga händelser och platser i Rysslands gedigna historia och det är inte annant än att jag blir imponerad av äktheten i Gluchovskijs berättelse. Man är verkligen i Ryssland, i Moskva under jorden tillsammans med dessa människor med olika bakgrund från både före och efter katastrofen som med olika förutsättningar och olika åskådningar försöker ta sig fram genom livet i metron. Man kan inte komma ifrån att Gluchovskijs världsbygge är riktigt, riktigt bra. 

Dessutom är han väldigt bra på att beskriva den krypande skräcken som alltid lurar bakom hörnet i tunnlarna och det kan hända att jag vände mig om några gånger extra när jag vandrade runt i lägenheten här hemma själv i mörkret. Tunnelångesten är inte att leka med och jag tror ingen skräckläsare kan bli besviken på Metro 2033.
 
Allt som allt är Metro 2033 en rejält spännande historia fylld med filosofi och psykologisk skräck i en värld som känns så äkta att den lika gärna kunde utspelats sig nu och inte 2033. Tyvärr är avsaknaden på kvinnliga karaktärer ett rejält bakslag vilket gör att jag inte tyckte om den så mycket som jag hade kunnat göra. Jag kommer bara inte över det!
 

The Abominable av Dan Simmons - recension

Publicerad 2014-08-07 20:39:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner,

 728 sidor och två veckor senare har jag tagit mig igenom Simmons tegelsten The Abominable. Det var en lång men mycket underhållande resa måste jag säga!
Men vi börjar från början. 
Jag köpte The Abominable för att jag hörde att den skulle vara en blandning av historisk roman med övernaturliga inslag och med Mount Everest som backdrop. Eftersom jag vandrat i berg sen jag var tonåring och har en förkärlek för otillgängliga platser kunde jag inte motstå den utgångspunkten
Boken tar avstamp, efter en väldigt lång prolog, på Matterhorn år 1924 där de tre huvudpersonerna Jake Perry, som är vår narrator, Jean-Claude Clairoux och Richard Davis Deacon får reda på att de berömda bergsklättarna George Mallory och Sandy Irvine försvunnit på den ökända North Col på Mount Everest i ett försök att vara de första som når toppen. (Detta är faktiskt sant, Mallory och Irvine försvann faktiskt på Mount Everest 1924 och det är endast Mallorys kropp som har hittats, hela 75 år efter expeditionen. Ingen vet om de faktiskt klarade av att nå toppen. Lite anekdoter har väl ingen dött av?)
Förutom Mallory och Irvine får våra tre huvudpersoner reda på att två andra personer också försvunnit på Mount Everest i samma veva: Lord Percival Bromley och Kurt Meyer där den förstnämnda är en släkting till Deacon. Deacon som känner Lord Percivals mor ser sin chans att få bestiga världens högsta topp under förevändningen att ta reda på vad som hänt Lord Percy och Meyer. Sagt och gjort. De tre något omaka vännerna börjar förbereda expeditionen och nysta i mysteriet med de försvunna personerna vilket leder dem både till Wales, München, London och till sist Indien, Darjeeling och Himalaya.
The Abominable är en väldigt motsägelsefull bok. Till att börja med når expeditionen inte Mount Everest förrän nästan halva boken har gått och Simmons fokuserar mer på tekniska detaljer än på faktiska händelser. Jag vet numera mer om skillnaden mellan olika syretuber och hur man säkrar ett rep än vad jag trodde var möjligt. Dessutom är baksidetexten på boken helt missvisande; "As the winds rise and the temperature and oxygen levels go down, Deacon and his companions hear howls in the distance. A dark creature is tracking them up the mountain, sending them scrabbling blindly into Everest's heights to escape it."
Det här, stämmer inte alls. Det är inga howls, ingen mörk varelse och trots små ledtrådar genom hela boken, inga yetis. Jag förstår verkligen inte varför förläggaren (eller vem man nu ska skylla på) valde den vinkeln. Jag tror bara att de som läser boken med utgångspunkten att det ska handla om snömannen eller något liknande blir besvikna och det är synd. För The Abominable är en riktigt bra bok. Jag kan inte komma på någon annan bok som är så teknisk, så tjock och med en så missvisande baksidetext som The Abominable men som jag ändå läst så snabbt och tyckt var så spännande. Det, om något måste ju vara ett bra betyg?
För det stämmer faktiskt, har man det minsta intresse för bergsklättring eller bara mellankrigstiden för den delen kan jag inte förstå varför man inte skulle älska denna boken. Simmons väver samman fakta och fiktion så bra och med ett så fängslande språk att ingen kan påstå att boken, trots sina tekniska utläggningar inte är spännande. Det var längesen jag läste en så perfekt balanserad thriller och jag kan bara buga och bocka åt Simmons som trots bokens tjocklek lyckas hålla mitt intresse uppe hela vägen till sidan 728. Dessutom är boken skriven på ett sätt som fångar tidsandan på ett mycket bra sätt och jag sitter och myser när han målar upp teplantagen i Darjeeling och tar för givet att alla vet vad en lateralmorän eller en roche moutonneé är. Ack vilken tid det var!
Det som är negativt med The Abominable, för den har faktiskt en del negativa aspekter, är främst avsaknaden på vettiga kvinnor. Det finns en namngiven kvinna med, och hon är givetvis världens vackraste och dessutom världens tuffaste. Ursäkta mig men asså... KLICHÈ! Jag fattar att det inte hängde så många kvinnor i Himalaya i början av 1900-talet men om nu Simmons kände ett behov att skriva in en kunde han väl åtminstone gjort henne mänsklig?
Förutom problemet med kvinnorna är det största problemet med The Abominable längden på boken. Trots att sidorna flög förbi kan man inte komma ifrån att en hel del kunde kortats ned, särskilt i början av boken där byggnader och interiören i olika rum får ta alldeles för mycket plats enligt mig. Jag tror att längden och den något tunga första tredjedelen av boken tyvärr kan avskräcka en del läsare. Helt i onödan såklart! 
Vidare skulle jag vilja höja ett varningens finger för sluttvisten på hela historien, det blir en aningens för amerikanskt för att jag ska gilla det till hundra procent, mer än så säger jag inte med risk för spoilers. Ni som har läst boken förstår säkert vad jag menar. 
 
Allt som allt är The Abominable nog en av de böcker som jag läst fortast i förhållande till dess längd. Och det kan man inte klaga på!
 

Revolt av Lisa Rodebrand - recension

Publicerad 2014-07-19 16:19:13 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Science Fiction,

För ett tag sen (ett ganska bra tag sen faktiskt) fick jag hem Revolt som är svenska Lisa Rodebrands debutroman. Revolt är något så ovanligt som en sifi för ungdomar och utspelar sig i en nära framtid på en jord som tagits över av en annan ras. Jordborna är slavar under dessa så kallade klykoner och de lyckliga få av människorna som inte är slavar på jorden bor på en koloni på en annan planet där de är lyckligt ovetande om sina fränders situation.
Vi får följa två ungdomar i boken. André, vars far blivit förråd och mördad av en man som står på klykonernas sida och som kämpar för att få jordborna att göra uppror mot förtryckarna samt Caroline, en tjej från kolonin som smugit sig ombord på ett rymdskepp för att ta reda på vad som egentligen händer på jorden. 
Revolt är en underhållande bok. Tempot är högt och det läggs mest krut på actionscener och faktiska händelser, inte tankar och reflektioner vilket är skönt. Man förstår ändå att det är en diktatorisk dystopi, det behövs inte alltid reflekteras så mycket. Rodebrands språk är välskrivet och rakt på vilket jag också uppskattar, särskilt i en ungdomsbok. Dessutom passar det historien som berättas. Revolt är brutal, rå och väldigt rättfram, en del personer hade kanske tyckte att den är lite väl våldsam men jag har inget problem med våld, så länge det porträtteras som något ont och inte som något macho vilket Revolt verkligen inte gör. Som sagt, språket passar historien och Rodebrand brer inte ut sig i onödan. Kanske hade dock boken mått bra av lite mer förklaring emellanåt. Eftersom tempot var så högt lämnades vissa trådar hängandes och övergångarna från en händelse till en annan kändes då och då lite plötsliga och oavslutade. Det är dock ingenting som påverkar den totala läsupplevelsen. Jag tycker också om karaktärerna som är välnyanserade och drivna. Det enda jag inte gillar är att Caroline upplevs som lite mjäkig ibland. Varför det? Jag hoppas inte det är för att hon är tjej för i så fall blir jag lite tjurig. Lite mer sårbarhet från Andrés sida hade kunnat jämna ut könsrollerna lite. Men förutom det tycker jag om dem allesammans och trots att fokus inte läggs på karaktärsutveckling är alla karaktärerna väl utvecklade och alla har sina egna mål och drivkrafter. Bra jobbat av en bok på bara 250 sidor!
 
Revolt är ju givetvis en bok som inte är riktad direkt mot mig. Jag är över tjugo och har läst böcker hela mitt liv och just därför passar Revolt inte mig. Men det är det som är så bra med den här boken! Att den inte är riktad till förlästa kulturvetare som ska sitta och tolka in för mycket i både det ena och det andra. Istället har Rodebrand lyckats pricka en ganska bortglömd läsarkrets, nämligen de som kanske inte tycker om att läsa så mycket. Jag kan tänka mig att en person i yngre tonåren som inte läser så mycket och som tröttnat på att det bara finns tråkiga, konventionella tonårsböcker hade kunnat älska den här boken. För ärligt talat, hur många sifis för ungdomar finns det egentligen? Och dessutom en bok med bra språk, som inte skäms för sig, med starka karaktärer och högt tempo. Jag efterlyser mer tonårsböcker för tonåringar med annan smak än vad som räknas som "normalt". Jag vet själv hur det var när man var yngre och letade i skolans bibliotek, hade Revolt funnits där hade jag troligtvis huggt den direkt och troligtvis älskat den. För alla gillar inte Tvillingarna (har visserligen en massa Tvillingarna-böcker) eller sportböcker. Det finns annat också och det behöver komma fram i dagsljuset lite. Revolt är ett bra steg på vägen och jag hoppas Rodebrand fortsätter att skriva böcker i samma stil.
 

Utmattad och Once upon a time too many

Publicerad 2014-07-04 23:30:46 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier, Urban fantasy,

Här var det inte mycket som händer. Jag har haft en helvetisk vecka med tidiga morgnar och sena kvällar och en jäkla massa flängande på de rätt skumpiga norrländska vägarna. Detta har lett till att jag inte orkat göra något mer än att typ komma hem, laga mat, duscha och däcka i sängen om dagarna. Uäh. 
 
Hur som helst så har jag tittat ifatt de senaste avsnitten av Once upon a time och nu är det uppehåll till hösten igen. Känns bra att vara ifatt men annars vetifan. Jag älskar Once upon a time men nu, efter tre säsonger, känns det lite som att serien blivit rättså urvattnad. De har ju tagit upp de flesta sagokaraktärer, historier och myter och vridit runt dem ungefär en miljon gånger och några gånger till bara för sakens skull och tja, ärligt talat börjar det kännas lite krystat. För vi vet ju alla att de löser säsongens agenda snyggt i sista avsnittet men att de sista fem minutrarna alltid lyckas fördärva allas lyckliga slut och denna säsongen var inget undantag. Och det hade inte varit något problem om jag hade känt att en säsong till hade tillfört något. Men just nu känner jag inte så. Jag gillar ju karaktärerna som de redan etablerat och sämsta skurken i alla säsonger är ju helt klart The wicked witch of the west och när de också slänger in tidsresor för att spexa till det känns det faktiskt lite desperat. Jag hade gärna sett ett slut på serien med denna säsongen för nu känns det liksom klart. Det behövs inte mer, låt mina favoritkaraktärer vara, förstör dem inte! För jag känner verkligen att nu är det nära att de börjar göra det klassiska med alla serier som körs för länge. Nämligen att de börjar ändra i personligheten hos huvudkaraktärer, återuppväcka döda personer och försöka börja om från början. Tyvärr fick jag rejält många sådana vibbar i denna säsongen vilket gör att jag har mina tvivel inför ännu en säsong med den här serien. 
Men sedan ska jag inte skälla för mycket för Once upon a time är fortfarande en riktigt underhållande serie. Robert Carlyle som Rumplestiltskin är fortfarande en av mina favoritkaraktärer även om man ser till andra serier och han höjer som vanligt seriens kvalitet markant i sina scener. Jag har även börjat gilla Colin O'Donoghue som spelar Captain Hook och detta trots att jag störde mig på honom i början. Han är nog den karaktär som lyser starkast i senaste säsongen så visst det finns bra saker även med denna säsongen. Och givetvis tycker jag det kan bli spännande att få se seriens svar på Frozen i nästa säsong men det är också det enda jag ser fram emot. Tyvärr. 
De jobbigaste är att de hade ett jäkligt bra slut i denna säsongen som gjorde att det kändes som ett fint avslut för serien men precis som med allt annat måste de krama ur den sista kronan och därmed köra ända in i kaklet. Tråkigt men sant. Jag hoppas bara att jag har fel och att nästa säsong blir bättre.
Ska jag behöva ha den här läderrocken i en säsong till?! säger Hook.
 

Touch of power av Maria V. Snyder - recension

Publicerad 2014-06-28 19:02:00 i Allmänt, Böcker, High fantasy, Recensioner,

Wow, till skillnad från Stormdancer som tog mig över en månad att läsa ut lyckades jag ta mig igenom Maria V. Snyders Touch of power på bara tio dagar. Och det trots att jag just då var i sluttampen på examensarbetet. Heja mig!
 
Jag har aldrig läst något av Maria V. Snyder innan trots att hon har skrivit en hel del och jag har hört mycket gott om henne. Hon har mest skrivit trilogier inom high fantasy, riktad mot en lite yngre publik (fast det skiter jag i som bekant) och det här är hennes senaste trilogi.
Healer series som denna trilogin kallas utspelar i det fiktiva Fifteen Realms vars befolkning plågas av nån sorts pest. Stora delar av rikena ligger i ruiner och de som är kvar kämpar om makten i en förändrad värld. Innan pesten dödade majoriteten av befolkningen fanns det helare i alla rikena men när pesten kom och inte kunde läkas av dessa skylldes helarna för att ha orsakat sjukdomen. Helarna jagades och dödades och när Touch of power börjar finns det bara en kvar, nämligen vår huvudperson Avry av Kazan. Avry är inte fullärd helare men har lyckats hålla sig undan inkvisationen utan att bli upptäckt och dödad. Men hur det än är så är det faktiskt bra med helare då och då och eftersom Avry är den enda som fortfarande är i livet är det många som vill använda hennes krafter för sina egna syften.
 
Touch of power var en underhållande bok, det kan man inte komma ifrån. Sidorna flög förbi och tempot är högt. Långa tidsperioder kan avhandlas på bara någon sida och det händer något precis hela tiden. På gott och ont förstås. 
Jag tror att Touch of power är en perfekt sommarbok. Den kräver inte så mycket av läsaren, språket är enkelt, storyn är underhållande och det är högt tempo. Däremot hade jag, som gillar tjocka, långsamma böcker, gärna sett att Snyder byggt karaktärerna och världen lite mera och låtit det få ta lite mer plats. De personer som inte är direkt relevanta för handlingsutvecklingen beskrivs knappt alls och det gör att boken tappar lite substans och man direkt märker vilka partier/personer som är viktiga för handlingen eller inte. Lite förutsägbart blir det allt. Men jag tycker inte det gör så mycket för slutresultatet. Hur det än är gillade jag boken, har redan beställt de två andra delarna och läste ut den på bara någon vecka. Då kan det ju inte vara dåligt? 
Som sagt, jag tror att Touch of power är perfekt om man är ute efter en lättsam men ändå välskriven fantasy att läsa i hängmattan nu under sommaren. Givetvis finns det en del vanliga YA-klyschor som t.ex. kärleksintresset som var uppenbart redan från sida tio ungefär, men ärligt talat, ibland är det skönt med lite klyschor också. Vissa böcker anstränger sig så mycket för att vara nytänkande och egna att de liksom kvävs av sig själva och då kan Touch of power vara skönt traditionell. Inga överraskningar, inga konstigheter bara helt vanlig, fartfylld fantasy.
 

Maleficent - recension

Publicerad 2014-06-22 21:19:38 i Allmänt, Filmer, High fantasy, Recensioner,

Innan jag åkte upp till norr igen var jag och pojkvännen och såg Maleficent. Det var ju över två veckor sedan nu och jag minns inte allt men jag tänkte ändå skriva lite om vad jag tyckte. 
Maleficent hade verkligen de bästa förutsättningarna för att jag skulle gilla den. Jag tycker ju som bekant mycket om Snow White and the Huntsman och hoppades på att Maleficent skulle vara något liknande och att jag därför skulle tycka om den lika mycket.
Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken på Maleficent. Jag köpte inte riktigt historien, varken när det gäller Maleficents bakgrundshistoria med Stefan eller hennes relation till Aurora. Varför var Stefan så girig? Varför vill Maleficent inte bara döda Aurora? Det kändes väldigt stressat de första tjugo minutrarna. Som om de inte var riktigt säkra själva på hur de skulle knyta ihop allt och istället gjorde det så snabbt i förhoppningen om att ingen skulle märka något. Mje, inte så värst lyckat måste jag säga. 
Det tog ju inte heller många minutrar innan man insåg hur alltihopa skulle sluta. Det är tydligen systerskap som är grejen hos Disney nuförtiden. Inte så särskilt oförutsägbart om du frågar mig. Faktiskt ganska tråkigt efter att man såg Frozen för ett tag sen. Nej, tummen ner på ploten måste jag tyvärr säga. 
Dessutom är jag så innerligt trött på filmer som lägger ned vad som verkar vara mestadelen av budgeten på effekter. För ärligt talat, det ser inte verkligt ut hur många miljoner ni än använder till det. Jag ser fortfarande att ni gjort trädet i datorn. Och vet ni vad. Jag hatar skiten! Jag blir inte imponerad, jag tycker inte det ser bra ut och jag tycker inte att det tillför ett skit för filmen. Snarare drar det ned betyget för enligt mig är effekter bara en genväg för att man inte orkar filma på plats eller påkosta ordentliga sets. Maleficent var ett ypperligt exempel på detta. Tyvärr. 
Men, jag kan inte säga att Maleficent var rakt igenom dålig heller. Angelina Jolie var fantastisk, vilket jag i och för sig vet att hon kan vara efter att ha sett henne i A mighty heart. Hon är verkligen som skapad för den här rollen och hennes insats lyfter filmen rejält. Så visst, man kan se Maleficent bara för henne. Så tråkigt bara att dialogen är lite platt ibland. Ibland känns det som om de inte bestämt sig för om de ska rikta sig åt vuxna eller barn. Ibland är det så banalt skrivet att det nästan blir löjligt för att i nästa sekund vara ganska rått och brutalt. Skumt. Get your priorities right!
Hur som helst så tyckte jag även om Sam Riley som Diaval, åh vad jag önskade att deras förhållande hade fått mer speltid. När de två får spela ihop var det som en annan film. 
Så, Maleficent var verkligen inte så bra som jag hade hoppats men den var inte dålig heller. Se den för Jolie och Riley åtminstone. Eller se Snow White and the Huntsman för den är faktiskt bättre.
 

Game of thrones - The Children

Publicerad 2014-06-19 21:30:00 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier,

Så var GoT slut för det här året. Skittråkigt och så med tanke på att Winds of winter inte direkt är i antågande heller. Uäh! Jag får väl ta och läsa Dreamsongs eller nåt sånt tills dess.

 

Spoilers för er som inte sett avsnittet!

 

The Children tar vid där förra avsnittet slutade dvs. uppe vid The Wall och jag förstår fortfarande inte varför de inte tog med detta i förra avsnittet. Nu kändes det mest som ett lite snörpligt avslut på ett fantastiskt slag. Visst, det ÄR oväntat att Stannis kommer dit, jag tror inte en människa var beredd på det (allra minst jag när jag läste det) men ändå, kunde ni inte tagit med det i förra avsnittet och avrundat det på det viset? Nee, jag fattar inte. Dock tyckte jag om scenen mellan Jon och Melisandre, när hon synar honom noggrant över lågorna. Snyggt gjort. Det är nåt där, jag vet det! Också skönt att det nu är några POV's som äntligen är på samma ställe, det bådar gott inför kommande säsong. Det tillsammans med alla dödsdfall i säsong fyra leder till mer speltid för dem som man faktiskt gillar i nästa. Yay!

Vidare fick största delen av avsnittet utspela sig hos Arya och the Hound. Inte mig emot, mitt favoritpar helt klart (om ni inte förstått det innan). Jag tycker fortfarande att personkemin mellan de två är så jäkla bra och man ser det verkligen när Brienne försöker få med sig Arya men inte lyckas. Man förstår verkligen att hon inser att hon måste försöka bygga sitt eget liv nu och inte följa någon annan men ändå så måste hon gå tillbaka och se Clegane en sista gång. För ärligt talat, alla vet ju att han är mer far för henne än nån annan har varit för han förstår henne. Men givetvis kan hon inte erkänna det för sig själv och jaa, resultatet är ju att hon lämnar honom att dö. Jag gillar hela scenen, på ett sätt gillade jag också hans kommentar om Sansa för de har tonat ned hela den biten så mycket men nu tog de upp det igen vilket var skönt på nåt vis.
Jaja, fighten mellan Clegane och Brienne var ju awesome. Gwendoline Christie är ju bara sååå bra och i kombo med Rory McCann som också är fenomenal kan det inte bli bättre. I böckerna träffar ju inte Brienne dem utan det är när Arya och Clegane hamnar i en fight som han blir skadad och hon lämnar honom att dö men jag gillade att de skrev ihop det såhär. Det gav mer djup åt varje persons storyline.
En negativ sak, varför vände de bara vid The bloody gate när de fick reda på att Lady Arryn var död? Det hade väl inte skadat nån att fortsätta ändå? Eller vad är det jag inte fattar?

Fråga: Vad tror ni nu då? Är the Hound död?

Vad hände mer? Jo, Tyrion, Tyrion... Som vi har väntat. Nästan lite för länge efter klimaxet i The mountain and the viper. Mje, lite dålig planering på det måste jag säga. Slaget i förra avsnittet passade liksom inte in riktigt, enligt mig.

Hur som helst så funderade jag länge på om de skulle hinna med att avverka Tywin också eller om de skulle spara det till första avsnittet i nästa säsong men icke. De sparar inte på krutet i säsong fyra alltså! Ja, man kan väl inte säga så mycket om det mer än att jag fortfarande inte tycker att Shaes utveckling är ologisk efter hur hon porträtterats i serien, i boken förstår man men häri? Njae, det håller inte. Varför skulle hon tvärvända sådär? Bad writing! 

Nu börjar det bli ett långt inlägg här men hey, vem gillar inte att läsa om GoT?

Tja, Daenerys var tråkig som vanligt. Jaja, du har uppfostringsproblem, tycker det är svårt att vara drottning och är kär i ett sellsword, typ. Blabla, get a move on ffs!

Och Bran! Ojojoj, jag kan inte fatta att de gått så långt i hans POV. Jag läste ju det här i ADWD för nån månad sedan! Hur vågar de? Jag blev lite besviken på The last greenseer faktiskt. I böckerna beskrvis denne figur som halvt skelett, halvt träd ungefär. Som om trädet vuxit in i denne och bara han bara hålls vid liv av trädet. Nu blev det mer orakel över det hela. Lite mer krut kunde ni väl lagt på det? Men vilken avslutning sen! "But you will fly..." Det måste ju syfta på drakarna, eller?
Så spännande Brans POV ändå är när det händer något! Helt plötsligt blev det ju värsta Dungeons and Dragons ett tag med zombies, fireballs och magic missiles. Inte mig emot, det vara bara så icke-GoT. Trist att Jojen strök med, han lever fortfarande i böckerna så vitt jag vet. 

Oj, nu blev det mycket text här men som slutord får jag väl ändå säga att det var den bästa säsongsavslutningen hittills av den bästa säsongen hittills. Den hade en del continuityprobles men överlag, sjukt mycket oväntade trådar, sjukt mycket action (för att vara GoT) och sjukt mycket död.

Frågan är hur de ska göra med nästa säsong... Många är ju nästan ifatt böckerna. Menmen, det är deras problem!

 
 

Game of thrones - The Watchers on the Wall

Publicerad 2014-06-15 21:11:00 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier,

Nu blir det lite fel ordning, veckorna går ju så fort, men jag ska skriva om åttonde också, jag lovar!

Då var det nionde avsnittet här, och säsong fyras klimax har nåtts. Folk har ju dött som flugor i den här säsongen och det ändrade ju inte direkt sig i The watchers on the wall.
Hela avsnittet utspelar sig hos Jon, Sam, Ygritte och de andra uppe vid The Wall och det stora slaget mellan de drygt hundra männen vid The Night Watch och Mance Ryders armé av Wildlings. Precis som under Blackwaterslaget (och som alltid i GoT) får man följa båda sidor och man är egentligen inte säker på vem man vill ska vinna. Något som är rätt ovanligt i traditionell fantasy. När Alliser Thorne och Thenn slogs mot varann visste jag ärligt talat inte vem jag skulle heja på.
Som alltid är setten fantastiska i GoT, det är en sådan kvalitetsskillnad när man ser att de byggt upp ordentliga miljöer istället för att använda CG. Borggården vid Castle Black och toppen av The Wall är kusligt realistiska. Det bevisades också när de hade en riktigt lång, obruten tagning som tog oss runt hela borggården. Snyggt! Jag älskar långa, timade tagningar, det visar verkligen att filmskaparna ansträngt sig.
Även när de använt effekter ser det bra ut, man fick ju inte lite gåshud när Jon och de andra såg den stora elden från toppen av The Wall. Även mammutarna och jättarna såg riktigt, riktigt bra ut.
Men hur det än är så är det inte actionscenerna som är GoT's starkaste sida. Nej, precis som under Blackwater är det dialogen och karaktärsutvecklingen mellan actionsscenerna som är det bästa och så även i detta avsnittet. Scenen om ledarskap mellan Alliser och Jon är ju ett ypperligt exempel på detta. När man tom. sympatiserar med översittarna vet man att det är bra gjort.

Men sedan måste jag också säga att jag blev lite besviken på detta avsnittet. Ni som har läst böckerna vet säkert vad jag menar. På något sätt kändes det så oavslutat. Vilket det ju också var för de slutade ju mitt i striden ungefär. De misslyckades liksom lite med tempot på något vis. Det var en så jämn nivå på hela avsnittet att klimaxet som t.ex. var så gigantiskt i The Mountain and the Viper, uteblev. Jag förstår inte varför de inte gjorde hela slaget på ett avsnitt!
Dessutom är det nog många som inte var så peppade på ett helt avsnitt med The Wall efter förra avsnittet så jag vet inte riktigt hur de tänkt där heller. De flesta är väl mest intresserade av hur det ska gå med Tyrion kan jag tänka.

Anyhow, musiken var awesome! 

 

Spoilers för er som inte läst boken: 

 

Visst var det konstigt att de inte avslutade avsnittet med att Stannis och Co kom dit, det hade varit ett mycket mer tillfredsställande slut på avsnittet och hade förändrat tempot en del. Skumt.
Jag vet inte vad jag tycker om att de ändrade Ygritte, det blev lite kliché med att hon dog i hans armar. Men visst, de var väl tvungna att avsluta med You know nothing, Jon Snow så jaa... Men jag tror jag gillar det bättre hur det är i boken. Att han bara hittar henne sen och är glad att det inte var en av hans egna pilar.

 

Slut på spoilers!

 
 

Tankar om Sleepy Hollow

Publicerad 2014-06-12 21:57:07 i Allmänt, Paranormal, Recensioner, Tv-serier,

Efter ett tips från en vän började jag titta på Sleepy Hollow för ett tag sedan och nu i förra veckan såg jag sista avsnittet i första säsongen. 
 
Sleepy Hollow är en sådan där serie som man kan titta på lite avslappnat, kanske göra något annat under tiden och som inte kräver för mycket engagemang av en. Varje avsnitt är mer eller mindre fristående och precis sådär lagom avancerat för att man fortfarande ska tycka det är spännande. 
Serien är baserad, precis som Tim Burtons variant, på legenden om den huvudlöse ryttaren men till skillnad från i tidigare versioner är nu handlingen försatt till nutid och den huvudlöse ryttaren har fått sällskap av en hel flock andra ockulta karaktärer och händelser. Det är dock huvudpersonen Ichabod Crane som gör det hela helt skruvat. Som jag skrev är handlingen placerad i nutid men i första avsnittet får vi se Ichabod slåss mot britterna under amerikanska revolutionen och när han hugger huvudet av en viss hessier blir han själv sårad så han svimmar av. I nästa ögonblick vaknar han i en grotta flera hundra år senare och tillsammans med en något skeptisk afroamerikansk polis vid namn Abbie Mills tar han upp kampen mot den huvudlöse ryttaren. 
 
Sleepy Hollow kan vid första anblicken verka lite fånigt och kliché och visst det är ju inte utan att man kan gissa sig till en hel del saker men jag tycker man ska se förbi det uppenbart dåliga litegrann. För när man sett några avsnitt börjar man se de bra aspekterna av serien. Till exempel är Tom Mison som spelar Ichabod Crane helt fenomenal som gammalmodig gentleman med starka åsikter. Dialogen mellan honom och Nicole Beharie som spelar Abbie är stundtals riktigt, riktigt bra. Man sitter och fnissar den underfundiga jargongen mellan de två; Abbies tuffa attityd och Ichabods omedvetna samhällskritik på snustorr brittiska. 
Förutom välskrivna manuset är Sleepy Hollow också en av få tv-serier där det finns ett gäng kvinnliga karaktärer som till och med interagerar med varandra. Inte så ofta det är så i andra serien. Dessutom är det flera mörkhyade karaktärer plus en asiat vilket också gör att serien känns fräsch och modern. Mer sånt tack!
 
En negativ sak med serien är dock sista avsnittet på säsongen. 
Jag blir så trött på fenomenet "vi har fristående avsnitt men i sista avsnittet slutar vi med en cliffhanger". Varför? Om ni nu gått in för att ha en fristående serie kan ni väl hålla er till det och inte frångå hela konceptet bara för att ni tror att folk inte tittar vidare i nästa säsong om ni inte avslutar med en cliffhanger. Har ni verkligen så dålig tro på er egen serie? Trist måste jag säga. 
 
Men vill ni se en lagom avancerad serie med riktigt bra dialog och fylld med ockulta ting borde ni se Sleepy Hollow tycker jag!
 

Om

Min profilbild

En lite egen tjej som älskar drakar, svärd, te och fantasivärldar driver denna bloggen. I en inte alltför avlägsen framtid, hoppas jag, arbetar jag som geolog, har ett eget bibliotek hemma och skriver bästsäljande böcker på fritiden när jag inte är ute i skogen med hästen. Hoppas ni gillar min blogg om allt inom fantasygenren!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela