Mellody Looh Födelsemärket av Gabriella P. Kjeilen

Publicerad 2015-06-26 21:34:05 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

Så var det dags för ännu en egenutgiven bok, denna gång av svenska Gabriella Kjeilen. Det börjar bli några stycken nu och jag har hitintills inte blivit nämnvärt besviken. Jisses så många förlagsutgivna böcker det finns som är riktig skit jämfört med de egenutgivna jag har läst!
 
Hur som haver. Födelsemärket utspelar sig delvis på jorden men mest på planeten Lavida. På Lavida finns det en mängd olika länder, en mängd olika raser och en mängd olika magiformer. Men främst finns det två sidor, den ljusa och den mörka; ett val som alla varelser på Lavida måste genomgå.
Huvudpersonen är Mellody eller Erika som är namnet hon går under på jorden men vi får även följa en hög med andra personer bl.a. Mellodys syster Rose och vampyren Triton. I början av boken befinner sig Mellody på jorden, ovetandes om att hon härstammar från en annan planet men när hennes syster dyker upp och berättar om raderade minnen, att Mellody har krafter hon själv inte vet om och ett inre mörker som kan vara svårt att kontrollera bestämmer hon sig för att följa med sin syster till Lavida. Väl där konfronteras hon med ett uppdelat samhälle, en mansdominerad värld och en mängd personer som kan vara hennes vänner eller bara vilja utnyttja henne för sina egna syften.
 
Födelsemärket går snabbt att läsa, den är lättläst, fartfylld och färgstark. Mellody för inget lätt liv i Lavida och sidorna är fyllda av slagsmål, blod, magi, sex och svåra val. Jag fascineras av de olika karaktärerna, särskilt Mellodys bror Leo och önskade att jag fått läsa mer om honom, men även Rose som hela tiden försöker göra det rätta och Triton med sina inre demoner. Dessutom tycker jag det är intressant att Kjeilen vågar trycka på den feministiska sidan av huvudkaraktärerna och peka på problemen i en mansdominerad värld. Jag hade gärna sett mer av det!
Jag tror man kan uppskatta Födelsemärket om man vill ha en spännande bok i en färgstark värld med välutvecklade karaktärer, kanske om man är i tonåren och har tröttnat på de politiskt korrekta, tillrättalagda YA-romanerna som bokhandlarna numera är fulla av.
Boken har några små grammatikfel och stavfel men inget som inte vilken annan bok som helst kan ha, i övrigt har Kjeilen ett rakt och rappt språk. Här slösas inga ord i onödan utan varenda mening är placerad för att föra handlingen framåt. 
Det som gör boken sämre för mig är att jag inte riktigt fastnar för Mellody. Jag tycker om nästan alla andra karaktärer men Mellody tycker jag ibland är långsint, småtrög och tjurigt barnslig. Men framförallt för att jag aldrig tycker att hon ifrågasätter något, det dröjer till bokens sista kapitel innan hon ens reflekterar över all död och stridigheter som hon genomgår, något som gör mig smått irriterad. Jag hoppas hon skärper sig i kommande böcker! Vidare har jag lite svårt för att köpa att Lavida är full av magi och varelser men ändå t.ex. har jeans. Jeans känns liksom som en väldigt jordisk grej. Men det kanske bara är jag som är petig!
 
Over and out! ^^
 

Game of thrones - Hardhome

Publicerad 2015-06-03 22:14:00 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier,

Jag är visst lite oregelbunden med mina GoT-uppdateringar... Jaja, sånt är livet!
Spoilers för er som inte sett avsnittet, tror jag klarar mig från bokspoilers dock.
 
I måndags var det så dags för Hardhome och vi alla vet ju vad det innebar. White walkers! Det var alldeles för länge sedan vi hörde av dem senast vilket det också kändes som filmskaparna tyckte för jäklar vad de tog i denna gången! Det var helt enkelt ett riktigt, riktigt bra avsnitt!
Jag gillar hur de byggde upp det, att det var avsnitt åtta där skiten träffade fläkten och inte nio som det brukar vara. Man var inte riktigt beredd på att det skulle bli en sådan massiv attack och ett sånt snabbt hopp framåt händelsemässigt bara sådär. I avsnitt åtta, när det var tjugo minuter kvar. Men kanske var det därför det blev så bra. För ärligt talat, vi har saknat lite action i denna säsongen. De flesta karaktärerna har tråkat ned sig rejält (Arya är ju ett givet exempel på det) och trots allt som hände i förra säsongen har det liksom inte tagit fart ordentligt i denna. Men nu, nu jäklar blev det åka av. 
Jag gillar att man inte var så beredd på det. Jag gillade också hur de introducerade the White walkers lite mer gentemot the Nights Watch och jag gillar hur Jon Snow nästan fick nit. Herregud, jag blev nästan lite nervös några sekunder där när han låg och kippade efter luft och allt annat bara blev tyst. Tänkte, nee, nu dör han. Trots att jag läst böckerna. Kul att hans Valyrian Steel räddade honom i sista sekunden. Då vet vi det. 
Jag gillade också hur de gjort Tormund till diplomat och kvinnan Karsi. Det är alltid trevligt när man märker att de ger djup åt en bikaraktär. Skönt att Jon också fick ur sig det här med "When the real war comes" för ibland känns det, mitt bland allt ränksmideri i Kings Landing som om vi glömmer bort vad nyckeln i hela den här historien faktiskt är; is och eld. Jag blir därför alltid lika glad när de hittar tillbaks till det. Mer sånt tack!
I övrigt bockar och bugar jag som vanligt åt kvaliteten i allt de gör. Det är prioritering på det som är viktigt som att bygga sets istället för att använda specialeffekter, att låta folk slåss på riktigt och inte i datorn, att använda smink osv. T.ex. klappar jag händerna av förtjusning när jag ser scener som när Jon slår sig fram över planen helt utan att de klipper en enda gång. Mumma!
 
Men om vi ska lämna Jon Snow och de andra så fanns det även andra ljuspunkter i avsnittet. För första gången sedan säsong ett har Sansa faktiskt fått utvecklas och fått sin egen vilja. Jamendetvarjuinteendagförsent om man säger så. Och jag tar tillbaka allt jag har sagt om Alfie Allen, han är en fantastiskt bra skådespelare. Jag blir överbevisad i varje scen han är med i. Det ska bli spännande att se hur deras relation utvecklas. 
En relation som däremot var rent plågsam att se på var när Peter Dinklage fick interagera med Emilia Clarke. Jag vet inte vad de håller på med men antingen är Clarke helt enkelt ingen bra skådespelerska eller så ger de henne helt enkelt dåliga instruktioner för jag ryser nästan av obehag varje gång hon ska leverera one-liners. Så fruktansvärt dåligt. Och när hon dessutom ska leverera det mot Dinklage blir kontrasten nästan outhärdlig eftersom han är så naturlig i sitt skådespeleri och hon känns så fruktansvärt krystad. Uäh så påfrestande!
 
Jaja, nu kör vi mot säsongsavslutning och förhoppningsvis lika bra fart som senast!
 

(Många) tankar om Vikings säsong 1 (och lite feminism och religion också)

Publicerad 2015-05-18 09:06:00 i Allmänt, Recensioner, Tv-serier,

Varning för spoilers för säsong ett!
 
Jag tog tag i mig själv nu när jag anlänt till Norrland igen och började titta på Vikings. Jag såg ju ca två avsnitt för något år sedan men fastnade inte riktigt och har sedan dess inte tittat vidare utan någon särskilt anledning. Nu har jag sett hela första säsongen och tänkte att jag skulle ge luft åt lite (hehe dagens underdrift) tankar som uppkommit under säsongens gång. 
Vikings är helt klart en sevärd serie, jag är ett stort fan av Travis Fimmel som spelar Ragnar (tillika huvudperson) för han lyckas med konststycket att få mig att i ena sekunden avsky honom för hans dåliga respekt för mänskligt liv för att i nästa sekund förstumma mig med insiktsfulla kommentarer om liv, död och religion. Han har det där flinet på läpparna som gör att jag inte alls vet vad han tänker; vill han döda någon eller är han bara road? Nej, Fimmel har lyckats särdeles bra med att få Ragnar både sympatisk och mystisk. 
Förutom Ragnar själv skulle jag vilja buga och bocka för hans relation till sin fru Lagertha (Katheryn Winnick) för även om det är lite macho ibland och jag retar ihjäl mig på att man ska bli superimponerad så fort en kvinna kan hantera ett svärd tycker jag ändå om kemin mellan de båda. Ragnar och hans fru är jämlikar, han lyssnar på henne och uppskattar hennes råd. De grälar och bråkar men är ändå jämställda vilket får min inre feminist att jubla. För det är jävlari inte ofta man får se nyanserade par på tv (Dracula untold var ju en klar överraskning på den fronten t.ex.) så när det väl händer verkar det så jäkla nytänkande (vilket i sig är rätt hemskt). Men i Vikings har de faktiskt lyckats. De hade kunnat göra det så förbannat mansgrisigt om de hade velat men istället fick Ragnar sin like i Lagherta och det känns som om han och hans fru kämpar tillsammans för varandra och sina barn, inte mot ära och makt. Det är ju en av de aspekterna som gör att Ragnar inte märker av sin brors svek och lögner, han kan inte tänka sig att behandla en kvinna illa och tror därför inte att Rollo kan det heller. 
MEN. 
Jag ska inte jubla för mycket här. För i sista avsnittet föll i de ner i en riktigt djupt och otrevligt klichéträsk. Nämligen att låta Ragnar vara otrogen. Jag satte nästan teet i halsen för det var så oväntat och även om Ragnar fick sig en rättmätig utskällning av sin son efteråt kändes det bara så tarvligt. Varför, varför, varför?! 
Så nu hoppas jag att Laghertas och Ragnars jämställda relation inte bara var något som skulle vara en upptakt till det här för då får jag spader och slutar titta. Nuff said.
Men om vi släpper det här med relationerna och går vidare till handlingen. Jag gillade det bättre när Ragnar slog underifrån, avsnittet när huset brändes ner var lätt bäst under säsongen. I övrigt är det ganska bra fart på det hela, ibland förstår man knappt att det gått flera månader men det är väl egentligen positivt antar jag. Spännande är det också. Fast på något sätt ändå lite halvtråkigt, inte jättenegagerande.
Men det tror jag beror på nästa punkt i min lista:
Nämligen de historiska felaktigheterna. Och för att tydliggöra, jag är ingen såndär besserwisser som viftar med pekpinnen så fort något påstår sig vara historiskt (hej, det ska ju vara underhållning också) men eftersom man är från norden, har läst om vikingarna, kan den nordiska mytologin och hänger någorlunda med i de arkeologiska upptäckterna rörande detta blir det liksom lite för mycket fantasi. 
Solskivan och linserna till exempel, finns det några bevis på att de faktiskt använde sådana? För att inte tala om Uppsala! HAHAHAHAHA! Vilket skämt! Det är ju för fan falsk marknadsföring att visa upp en nuvarande stad på det där sättet! Och frisyrerna. Nej, vi ska inte ens tala om frisyrerna.
Dessutom blir det liksom lite långtråkigt när de ska sitta och berätta om Ragnarök för Athelstan och man själv bara: jaja, get on with it! Det är säkert jättespännande för en person som inte vet något om det men för mig (och oss nordbor) är det ju vardagsmat. 
Alltså förtas effekten av vikingarna lite för oss som redan är insatta. Men det är klart, är du amerikan och inte har en aning är serien säkert jättehäftig!
Och en sista sak.
Det här med religion. Jag gillar kemin mellan Ragnar och Athelstan. Hur Ragnar funderar och tar åt sig vad Athelstan berättar och vice versa, det är nyanserat och finkänsligt gjort, att de försöker peka på att religion inte är något som behöver skilja människor åt utan att det är samma sak i olika högar, så att säga.
MEN.
Jag hoppas verkligen inte att de kommer att göra Ragnar kristen i slutändan. För ibland tycker jag att de hintar åt det hållet, särskilt eftersom Ragnar själv bara verkar tillbe Oden vilket skulle kunna ses som en metafor för den enda kristna guden. 
Jag vet inte jag men det hade bara varit så otroligt fånigt om de hade gått den vägen för att på något sätt rättfärdiga den amerikanska gudfruktigheten. Uäh, ge mig en hink! 
Jag håller helt enkelt tummarna för att de låter bli det spåret och låter Ragnar och Athelstan behålla sina egna gudar men ändå visar på att man kan respektera varandra ändå. Snälla, låt det bli så!
 
Japp, så var det med det. Nu ska jag försöka skotta mig fram till bastun inför finbesöket i veckan.
 

Månfolkets land av Caroline Hurtig

Publicerad 2015-05-14 11:05:00 i Allmänt, Böcker, High fantasy, Recensioner,


Sent omsider läste jag ut Månfolkets land, andra delen i Själarnas öden som svenska Caroline Hurtig var så snäll och skickade till mig i vintras. Tackar, tackar!
Jag läste ju första delen förra vintern (recension här!) och nu var det alltså dags för andra delen, tredje är väl på väg har jag för mig.
Andra delen är nästan fristående men jag skulle ändå rekommendera att man läser första delen. Tolv år har gått sedan händelserna i första delen och Arias tvillingdöttrar; Vilja och Vilda har vuxit upp och det är runt dem som handlingen kretsar. Eftersom de är döttrar till en gudinna och därför födda med krafter ingen vet något om eller kan tänka sig finns det många som vill uttnyttja dem och deras krafter. Samtidigt går det rykten om att de som rövades bort under kriget för tolv år sen inte är döda utan bara fångade på en plats man inte kan ta sig till. Men kanske Vilja och Vilda kan?
Hurtig håller samma stil som i förra boken, det är mycket känslor inblandade och Vilja och Vilda ställs inför svåra val och deras tankar och olika vägar de kan ta i livet genomsyrar hela boken. 
Det märks att det är författarens andra bok, hennes språk har förbättrats och jag tycker även att handlingen håller ihop bättre än förra eftersom det fokuseras mer på själva tvillingarna än allt runtomkring. Hurtig har lagt ned mycket jobb på att utarbeta färgstarka och trovärdiga personligheter till nästan alla namngivna karaktärer där ingen är någon annan lik. Jag är särskilt intresserad av Tristan och hans förmåga att kunna vrida tiden och önskade att han hade fått ta större plats. Men man kan ju inte få allt? Kanske var det bra att det fokuserades mer på tvillingarna. 
Allt som allt skulle jag vilja påstå att om ni gillade första boken kommer ni inte att bli besvikna på andra eftersom den är bättre rent språkligt och man dessutom redan har bra koll på världen. Här slängs man istället direkt in i nya intriger och spännande händelser vilket var skönt, inga transportsträckor!
Däremot finns det fortfarande några saker som stör läsningen, enligt mitt tycke. Framförallt gäller det trovärdigheten i världen. Hurtig beskriver en sagovärld med troll, alver, demoner och gudinnor som dock är fullt medvetna om vår värld men ibland känns varelserna lite väl "moderna". Och det är inget fel i det men när man på ena sidan skriver nästan sagoberättande för att på nästa beskriva hur Vilda satte sig i soffan (har de soffor? Vad är dessa soffor gjorda av? Är de köpta på IKEA?) och att hon gick en meter (har de metersystemet?) avbryts flödet i läsningen och jag börjar fundera på hur världen egentligen ser ut. Är varelserna i den precis som vi fast de är alver eller gudinnor eller är de annorlunda? Jag önksar att Hurtig kunde hålla sig till en av de två stilarna. 
Men är man inte så kinkig med detaljer som jag är kan man lätt bortse från detta och istället njuta av boken som ren underhållning. 
 

Shades of milk and honey av Mary Robinette Kowal - recension

Publicerad 2015-04-23 16:28:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

Åh, vad roligt det var att läsa den här boken! För det första var den inte så lång (ca 250 sidor) vilket var trevligt som omväxling mot tegelstenarna jag annars brukar läsa. För det andra var det mycket underhållande att få läsa en historia i Jane Austen-anda igen, det var ju ett tag sedan man gick i högstadiet och läste Stolthet och Fördom. För det tredje innehöll den ett mycket intelligent och ovanligt men samtidigt häpnadsväckande enkelt magisystem. I Jane Ellsworths England kan man nämligen väva illusioner av magi, av trådar som utövaren drar ut från etern och formar efter önskat ändamål, kanske en lätt bris eller ljus i form av en eld i salongens hörn? Kanske för att få näsan att se kortare ut? Men det är inte lätt att väva glamour (som det kallas i böckerna i brist på bättre svenskt ord), det är en konstform, något som man måste öva på och ha öga för att förstå. Jane (vår huvudperson) är en sådan person. Hon är, trots sitt något alldagliga utseende, en mästare på att väva magi och hade gärna lärt sig mer om det inte hade varit för att det i 1700-talets England är viktigare att skaffa sig en bra make, något Jane i stort sett gett upp.
Magin är och det intrikata språket är bokens kärna, det är otroligt underhållande att läsa dialogen, alltid ofelbart artig, mellan de olika parterna i boken och följa Robinette Kowals detaljerade tankar om konst, vad är konst och hur uppskattar man den bäst. 
I övrigt är handlingen något långtråkig. Har man läst Austen kan man förstå redan de första sidorna hur det kommer att utspela sig, inga större överraskningar alltså. Dessutom händer det förbluffande lite i boken, ni förstår säkert vad jag menar när en av de större händelserna är när Melody, Janes syster, vrickar foten. Så vill man läsa en fartfylld bok är Shades of milk and honey troligtvis det sämsta alternativet. 
Men det gör faktiskt inte så mycket för det här är ingen bok som bygger på händelser. Och på något vis är det rättså skönt att bara läsa om små oviktigheter ibland. 
Dessutom ska det tydligen finnas en Doctor Who-referens i boken vilket jag totalt missade men läser ni den så kommer ni garanterat att lägga märke till det. Roligt, roligt!
 

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren - recension

Publicerad 2015-04-18 12:28:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

Hoppsan! Nu har till och med jag läst Cirkeln som det har varit ett sådant rabalder om det senaste året. Jag blev lite halvtvingad eftersom jag fick den i present av en vän men vad gör man inte för vänskapen. Haha!
 
Hur som helst, jag har ju inte läst den här boken just för att jag inte är speciellt förtjust i svensk förortsrealism oavsett om det finns magi inblandat eller inte. Men visst, alla säger ju att det här är så jäkla bra and so on så jag ger väl den en chans.
 
Så hur faller domen? 
Jag förstår grejen, till viss del. Och med del menar jag delen som handlar om huvudkaraktärernas liv. Tjejerna som historien centreras kring är alla välporträtterade, trovärdiga och mycket intressanta att följa med sina olikheter och komplicerade familjeförhållanden, både bra och dåliga. Där har de lyckats mycket väl. Jag tycker om att läsa om tjejernas privatliv, det är trovärdigt och realistiskt utan att det blir deprimerande som det så ofta blir i svenska böcker. Så där är jag helt med på noterna.
Men däremot magin och fantasydelen av boken är inte jättebra tycker jag. Jag tyckte att det kändes nytt och fräscht i början när man inte visste så mycket men allt eftersom tjejerna lär sig mer tycker jag det faller ganska platt. Jag menar demoner? Som är genomgående onda enbart för att de är demoner, hur gjort är inte det? Väldigt tröttsamt måste jag säga. Likadant med Rådet, också väldigt gjort. Nee, gäsp på hela den biten. Det blir liksom extra tråkigt också när författarna uppenbarligen är skitduktiga på att skildra tonåringar i en svensk bruksort men misslyckas med att hitta på en originell magihistoria. Så synd! Ibland känner jag till och med att det hade varit bättre utan den biten, att man bara kunde fått följa tjejernas liv.
Men även om jag gäspar lite på den tråkiga bakgrundshistorian är Cirkeln mycket spännande. Jag vänder sidor i rasande fart och det är mer än en gång man höjer på ögonbrynen i chock över vad som händer. Författarna backar ju inte för särskilt mycket om man säger så. Det tycker jag är bra dock, vi behöver inte mer bomullsinlindad ungdomslitteratur, det finns det för mycket av från USA allaredan. Det är trevligt att se en svensk ungdomsbok som inte väjer för varken våld, sex, missbruk eller andra tabubelagda ämnen. 
 
Men allt som allt är jag personligen inte överförtjust i svensk urban fantasy, det tenderar att bli så grått, så mycket betong och så mycket depp att det känns som jag aldrig kommer att ta mig upp ur skiten igen. Och Cirkeln är även den framme vid depressionsavgrunden och vänder. Det blir lite som när jag försökte läsa Låt den rätte komma in. Jag blev så depp redan efter kapitel att jag la ner boken och bestämde mig för att aldrig mer läsa nåt av Ajvide Lindqvist. 
Nu är ju Cirkeln inte på långa vägar så depp som Låt den rätte komma in men det bli ändå lite samma känsla, i viss mån. Och det är klart, är man tonåring själv eller är tonårsförälder kan jag förstå att det finns en viss tröst i igenkänningsfaktorn men för jag själv som är någonstans mitt i mellan blir det mest eländigt. 


Så ja, vad ska jag säga. Jag gillade den på vissa plan men på andra plan förstår jag inte alls varför den blivit så stor. Bra marknadsföring kanske? Hur som helst så tror jag det är bättre att läsa den med utgångspunkt; en bra relationsbok, inte en bra fantasybok. 
 

Game of thrones - The wars to come

Publicerad 2015-04-14 14:09:00 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier,

Jodå, helt plötsligt var det så dags för säsongspremiär av Game of thrones i söndags. Jag tänkte dela lite tankar om avsnittet så spoilervarning för er som inte sett det och spoilervarning för er som inte läst böckerna. Ja, jag hade egentligen inte velat utfärda spoilervarning för böckerna också men jag känner att jag är alldeles för färgad av dem så det blir helt enkelt omöjligt att reflektera utan att hänvisa till dem.
 
Först och främst så har de ju infört flashbacks. Jag är inget fan. För det första var det ju helt onödigt. Jag menar, profetian sa ju inget mer än vi redan vet och det den sa vi inte vet tog de bort. Fruktansvärt onödigt att ändra koncepetet i serien för en sån här sak. 
Men förutom det tyckte jag ändå att det var en bra start på säsongen. Vi fick följa de flesta karaktärer och det kändes som om att nästan alla var vi någon sorts vändpunkt vilket var trevligt eftersom nästan alla stått och stampat den senaste tiden. Tyrion är äntligen på väg till någon som ev. kan uppskatta honom och hans och Varys tjafsande var bland det roligaste i avsnittet, Cersei och Margeary är i luven på varandra ordentligt (äntligen!), Jon Snow är lika förvirrad som vanligt och blir allmänt obekväm av Melisande, mycket underhållande, Arya är på god väg att bli lönnmördare och Sansa är för första gången i serien faktiskt på väg nånstans av (typ) egen fri vilja. Dessutom är Brienne och Pod alltid lika underhållande att följa, vi får hoppas att de inte stryker med.
Dialogerna är lika bra som vanligt och trots att de klämt in nästan varanda karaktär i första avsnittet känns det inte stressat vilket är en av seriens stora pluspoänger. Dialoger, blickar, allt får ta sin tid. 
MEN (och nu blir det lite rantande)
Jag blir fly förbannad när de går ifrån böckerna. Och det har inte att göra med att jag är obekväm med att inte veta vad som händer, nej, det har att göra med att det känns som om jag blir spoilad baklänges. 
Jamie till exempel, vad gör han i Dorne? Tuppfäktning med Martells uppenbarligen, vilket är fan så mycket tråkigare än att se honom jaga efter Brienne i Riverlands. Anyhow, problemet blir nu att jag kan anta att Jamies arc i böckerna inte är särskilt viktig, annars hade de inte vågat ändra (förstår ni vad jag menar med spoilad baklänges?) och dessutom verkar det som om de, istället för att hitta på något helt nytt, har ersatt en arc i böckerna med vederbörande person i tv-serien. Detta stämmer för t.ex. Sansa och jag tror det stämmer för Jamie också. Vilket gör att jag ÄNDÅ vet vad som ska hända. Suck. 
Nej, jag är inte glad. Inte glad alls. Men från en person som inte läst böckernas perspektiv tror jag serien är lika bra som vanligt. För första gången på länge känns det ju faktiskt som om de olika karaktärerna jobbar mot varandra istället för ifrån varandra vilket är trevligt. Fortsätt gärna med det! 
Nu får vi se vad som händer i de andra avsnitten. De har ju inte släppt namnen på de sista men jag har en känsla av att jag vet var de kommer att avsluta. Aaaaah...
 
 

Kodnamn Verity av Elizabeth Wein - recension

Publicerad 2015-03-24 16:23:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner,

 Som vanligt är jag sist på pucken och har inte läst Kodnamn Verity förrän nu trots att jag har tänkt läsa den i flera år. Men sån är jag, det tar ett tag innan jag känner att en hype är tillräckligt bra för att jag faktiskt ska lägga ned tid på den. Yup.
 
Hur som helst så har jag nu läst Kodnamn Verity och ja, den var ju bra. Wein har ett mycket unikt språk och hela berättelsen är skriven som att det är huvudpersonernas egna anteckningar och biografi man läser. Under första halvan av boken får vi läsa Veritys historia. Hon är spion/radiotelegrafist som jobbar bakom fiendens linjer i det naziockuperade Frankrike under 1943. Av en oturlig händelse åker hon fast och blir satt i ett av nazisternas ökända fängelser för krigsfångar där hon under tortyr går med på att berätta allt hon vet. Hon får papper och bläck och börjar skriva. Det är hennes ord vi får läsa. 
Under andra halvan av boken får vi följa Maddie Brodatt, Veritys bäste vän och den brittiske piloten som flög henne till Frankrike. Tillsammans berättar de en enstående historia om sin vänskap, det brittiska flygvapnet och hur det är att arbeta inom motståndsrörelsen och för de allierade i Frankrike mitt under brinnande krig. 
Som sagt, Weins språk är verkligen originellt. Veritys anteckningar är kaxiga, fyllda med bitska kommentarer och detaljer om både flyg, hennes fångvaktare och sina egna skotska förfäder. Hon är arg, mycket arg på allting. Sina bödlar, kriget och även på sig själv att hon gått med på den här uppgörelsen och det visar sig tydligt i anteckningarna. Men där är också en annan historia som gömmer sig mellan raderna. En historia där hon drömskt beskriver vänskapen och historien om Maddie, frihetskänslan i att flyga och vad för hopp och drömmar den andre flickan har. 
Weins språk är undvikande, man får alltid en känsla av att man inte får hela historien, den är fylld av tekniska detaljer och är emellanåt riktigt obehaglig. Men Wein har också en förmåga att inte beskriva något rakt ut som jag tycker är väldigt skickligt. Ni har säkert hört talas om begreppet "Unreliable narrator" och Verity är just en sådan, pay attention, säger jag bara! 
Jo, det här med att förmedla fruktansvärda händelser utan att beskriva det, är något Wein lyckats förfina till perfektion. Hon sätter aldrig ord på tortyren som Verity och de andra fångarna utsätts för men genom subtila detaljer och små ledtrådar förstår man ändå. Det är brännmärken, fotogen, syra och även avrättningar. Något som gör att jag blir rätt förvånad över att boken är riktad till ungdomar då den är bra mycket mer obehaglig än många böcker som riktar sig till en betydligt äldre publik. Nu ser jag inget problem i att ungdomar läser sånt där för gällande krig och andra hemskheter är det viktigt att man verkligen förstår hur det var, inte att det lindas in i något fint gullegullfluff. (Dagens ord: Gullegullfluff).
Jag kan dock tänka mig att förlagen kanske inbillade sig att ungdomar skulle missa en del av de mer subtila detaljerna och därför ansåg att det var okej men jag vet inte. Kodnamn Verity är obehaglig på sitt kaxiga sätt. Inget snack om saken. 
Sedan ska man inte heller förringa faktumet att det är en bok skriven om en tid då nästan allt var centrerat kring männen i världen. Det var män som slogs i skyttegravarna, det var män som flög bombplanen och det var män som satt vid makten och tog beslut. Men Wein har skrivit en bok om två kvinnor i detta kaos av män. Två kvinnor som inte ber om ursäkt, som är mänskligt porträtterade och som kan sina jobb. Jag blir varm inombords!
Hur som helst, det är en bladvändare det här, skickligt skriven och med flera lager varav de sista inte uppenbaras förrän de sista sidorna. Det är en bok att läsa om för det finns ett mervärde i den. Alla de saker man missade eftersom man inte hade hela historien klart för sig. Och det är inte många författare som lyckas få mig att vilja läsa om en bok för att jag missade en del första gången. 
Så läs den, ni blir inte besvikna!
 

Delad identitet av Astrid Ahlberg - recension

Publicerad 2015-02-23 09:16:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

I julas fick jag hem Astrids senaste bok, fortsättningen på Porten som jag läste förra året och andra boken i serien om Ön. Jag tyckte mycket om förra boken och hade väl en del förväntningar på denna därav, även om den skulle vara relativt fristående. 
Vi börjar direkt efter händelserna i Porten men flyttas snart framåt 12 (!) år i tiden. Miranda, Miro och de andra är med men fokus skiftar mot nya karaktärer där Teo, en pojke som blivit utsatt för ett hemskt experiment och nu är fast med en annan människas personlighet i huvudet, är den som handlingen centreras runt. 
Jag kan inte beskriva handlingen så mycket mer utan att spoila för mycket så jag håller det där och går raskt vidare till vad jag tyckte om boken.
 
Hade jag inte läst Porten hade jag nog tyckte bättre om Delad identitet men tyvärr måste jag säga att den inte håller riktigt samma standard som förra boken. På något sätt känns Delad identitet längre trots att den nästan bara är hälften så lång som Porten. Jag tror det beror på att det faktiskt inte händer så speciellt mycket, istället fokuseras det (lite väl mycket, enligt mig) nästan enbart på Teo och hans inre demoner, allt annat kommer liksom lite i skymundan vilket är tråkigt eftersom Astrid har byggt upp så många bra karaktärer och en så spännande värld att det gott kunde fått ta lite plats också. Missförstå mig rätt, Teo är en välskriven och intressant karaktär och är man inställd på att det, till skillnad från förra boken, främst ska handla om psykologi än yttre konflikter så är det inget fel i det. Men jag blev lite överraskad eftersom det ändå är en fortsättning och man brukar ju hålla samma stil genom en hel serie. Jag tror att det som gjorde att den inte riktigt kom upp i samma standard berodde på att hela boken egentligen utspelade sig under en relativt kort tid och dessutom inte innehöll så väldigt många händelser, som sagt, det utspelade sig främst i Teos huvud. På något sätt kändes det lite magert. Jag hade hoppats på mer omvälvande händelser efter slutet på förra boken och kanske en mer kontinuerlig storyline. Men däremot tror jag att om man bara är inställd på att fokus har skiftat sedan förra boken och är beredd på mer hjärnspöken än riktiga spöken uppskattar man den lika mycket som föregående del. Ahlbergs språk har utvecklats och hon skriver mer målande och mindre beskrivande i denna boken, något som uppskattas av mig eftersom jag inte är så mycket för författare som kastar beskrivningar i ansiktet på mig. Jag är också full av beundran över hennes sätt att skifta perspektiv i samma stycke, något som många mer berömda författare ofta misslyckas med. Man får följa i stort sett alla namngivna karaktärers tankar åtminstone en gång i boken och övergångarna görs alltid med varsam hand så att man som läsare aldrig stakar sig eller blir förvirrad över vem det är man följer. Efter att ha försökt läsa Guy Gavriel Kay där jag mest satt och rynkade pannan åt vem det var jag följde blir jag varm i hjärtat när det flyter så fint som det gör i Delad identitet. Bravo!
Jag tror att om Ahlberg kunde bestämma sig lite mer för vilken stil hon vill ha i sin serie eller bara skriva en helt fristående bok löser sig resten av sig själv för det är inget fel på hennes fantasi eller sätt att skriva, verkligen inte! Jag blev bara något förvirrad över vändningen i samma serie men jag kommer givetvis att vilja läsa nästa del också. 
 

Tankar om Jordskott

Publicerad 2015-02-16 22:41:21 i Allmänt, Paranormal, Recensioner, Tv-serier,

Efter att ha blivit lite oväntat tipsad av PP3 om den nya svenska tv-serien Jordskott bänkade sig jag och pojkvännen framför svt (!) ikväll med en försiktig nyfikenhet i våra sinnen.
Jordskott är en tv-serie som bäst kan beskrivas som vilken kriminalserie som helst fast med en vital skillnad. Den har övernaturliga inslag i form av nordisk folktro. Det vill man ju inte missa för allt i världen!
 
Jag var lite tveksam den första kvarten. T.ex. irriterar jag mig på huvudpersonen Eva (varför måste alla kvinnliga huvudkaraktärer vara arga bitterfittor med psykologiska problem?) och det var mer Beck (usch, fy och ve!) än skogsrån. Men jag höll hoppet uppe för jag antar att filmskaparna är livrädda för att det ska bli för mycket fantasy och för lite Beck och att det då ska stämplas som nördigt och för barn, tråkigt nog. Men jag som inte har något problem med det tyckte det var lite lame. Men sen tog det faktiskt fart, det blev både kusligt och övernaturligt utan att för den delen tappa det "svenska" och såhär i efterhand tror jag ändå att det var bra att de tog det lite lugnt i början och befästa den realistiska biten, den svenska landsbygdsverkligheten. Det gjorde i sin tur att när det sedan väl hände något så var det desto kusligare och kändes mer trovärdigt. 
Jag är positiv till det här, det kan bli riktigt bra om de fortsätter i samma stil och inte är för rädda för att tappa den "vanliga" tittaren. Och om Eva aldrig mera har på sig den där gräsliga jackan.
Sen att man redan har listat ut vad som ligger bakom allt och vart serien troligtvis kommer att bära hän gör inte så mycket, det är upp till filmskaparna att överraska mig nu ;)
 
Fast jag vill ändå påpeka vilken rip-off det är på Kristina Hårds bok Kleptomania som jag läste för något år sedan (recension här). Nästan så man tycker att Hård borde fått någon form av ersättning och erkännande för det så illa, faktiskt. 
 

Tankar om Once Upon a Time säsong nåt-högt-nummer

Publicerad 2015-02-15 00:06:58 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier,

Jisses vad tiden går, ibland känns det som om livet rusar fram i 190 utan att jag har någon som helst kontroll över det. En inte särskilt rolig känsla, måste jag säga. Jag har hunnit med en flytt på 70 mil, kommer kanske att få flytta yterliggare 70 mil (med pojkvännen kvar på punkt B) och försöker däremellan få mitt liv att fungera någorlunda normalt med träning, läsning och annat. 
 
Mellan varven har jag hunnit med senaste säsongen av Once Upon a Time. Som bekant var jag inte särskilt imponerad av förra säsongen; herregud, hur många vändor kan vi köra det här tappa minnet, att göra dåliga val, inte lita på personerna man alltid litat på förr etc. etc.? 
Så givetvis var jag rätt skeptisk när jag satte mig ned och tittade på de senaste avsnitten. Vad skulle de nu hitta på? Allting känns så gjort. Jag menar, låt Regina vara god nu då!
Men hör och häpna, det hämtade sig faktiskt rejält! Först och främst introducerades karaktärerna från Frost inkl. Kristoph, Elsa, Anna, Hans och Sven. Detta var jag i och för sig lite skeptiskt till, det kändes lite väl too soon men de hade lyckats så fruktansvärt bra med castingen både utseendemässigt och från skådespelarinsats sett att de efter några avsnitt fick mitt hjärta att smälta (jag bjuder på ordvitsen). Jag menar Hans, så sjuuukt lik! Dessutom kändes det som om de gamla karaktärerna utvecklades för första gången på länge; Regina utvecklas hela tiden precis som Hook (jag kan numera inte förstå att jag störde mig på honom så mycket som jag faktiskt gjorde i början), vi slapp en massa krystade scener med Henry (herregud, kan alla sluta tassa på tå kring denna unge, typ bums?!) och ploten var också helt ok om än lite lame i slutet. Däremot bjöd de sista avsnitten på några rejäla vändningar för några av de andra karaktärerna (som jag i och för sig inte är helt nöjd med) även om överraskningsmomentet var skoj. 
 
Spoiler alert!
 
Snälla låt Rumplestiltskin vara! Robert Carlayle är den som gjort att jag hela tiden hållt hoppet uppe genom den här serien, ni får INTE skriva bort honom som någon som aldrig kan ändra sig, det är ju för fasiken tjugonde gången han gör Belle besviken nu och jag orkar inte. Låt honom vara mitt Odjur precis som han ska vara, tack!
 
Slut spoiler!
 
Så ja, Once Upon a Time hämtade sig, oväntat nog. Nu får jag väl ändå titta vidare, om inte annat för den lättsamma underhållningen.För visst, man kan ju inte komma ifrån de urusla effekterna eller de extravaganta kostymerna (även om det är lite av charmen) men serien håller ändå en jämn standard. De har satsat på bra skådespelare istället för flashiga sets vilket jag alltid gillar och även om historien allt mer dras bort från de gamla huvudkaraktärerna gör det inte så mycket. Det är fortfarande en av få serier med fler kvinnliga huvudrollsinnehavare än manliga och även med något så nytänkande som par som kommunicerar och kvinnor som kan tala. Det gör det helt klart överkomligt med dåliga effekter.
 

Dreadnought av Cherie Priest - recension

Publicerad 2015-01-19 13:14:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Steampunk,

Så var det dags för steampunk igen! Jag beställde ju andra delen i Cherie Priests Clockwork Century i höstas men har inte riktigt haft lust att läsa den förrän nu. Första delen hette ju Boneshaker (recension här) och den gillade jag skarpt, inte minst för att det fanns en fin balans mellan män och kvinnor som alla var mycket väl porträtterade. 
Andra delen heter Dreadnought och är en fristående fortsättning på första boken, dvs. den utspelar sig i samma värld och en del av karaktärerna från förra boken dyker upp men man behöver inte ha läst första för att förstå Dreadnought.
Huvudperson i Dreadnought är sjuksköterskan Mercy Lynch som arbetar på ett sjukhus mitt i amerikanska inbördeskrigets Tennessee. När hon plötsligt blir änka och i samma veva får telegram från sin länge försvunne far att han är döende och vill träffa henne i Seattle har hon inte mycket att förlora än att genomföra den långa resan tvärs igenom ett krigshärjat Amerika. Därifrån är det, luftskepp, ångbåtar, järnväg och en lång lista på färgstarka personer plus en hel del zombies. Många trevliga aspekter alltså.
Jag gillade ju som sagt Boneshaker men Dreadnought är faktiskt bättre. Det är mer fart, mindre störiga tonåringar, en bättre handling helt enkelt. 
Mercy Lynch är en karaktär man trivs med att läsa om, hon är stark men ingen superwoman, tycker om att vara för sig själv, kan ta hand om sig själv och har ganska dåligt tålamod med personer hon tycker är naiva. Jag gillar henne skarpt! Förutom Mercy gick blev jag lite småförälskad i hennes ofrvillige partner in crime, Horatio Korman, en sheriff från det neutrala Texas med mustasch, stetsonhatt och pistolhölster. Jag menar, bara där är man ju fast! Dessutom respekterar han Mercy (trots att hon är kvinna) har en egen hemlig agenda, pratar lite sådär muttrande och är lugn oavsett hur många kulor som viner runt öronen på honom. Ett riktigt radarpar faktiskt, han och Mercy. Det borde skrivas en bok om bara de två!
För att inte spoila för mycket tänker jag inte ta upp de andra karaktärerna men jag kan lova att det finns många, alla med lika stor personlighet.
Förutom persongalleriet och en mycket behaglig huvudkaraktär är handlingen rejält spännande genom hela boken. Ibland har jag problem med böcker som främst kretsar kring faktiska händelser, det blir gärna lite platt som när man går på en konsert och de försöker dölja artistens dåliga röst bakom en flashig show (*host, gamla rockband, host*) men Dreadnought går verkligen inte ner sig i det träsket. Eftersom Mercy är ute på en resa mitt i ett krig genom hela boken blir det aldrig tråkig eftersom bakgrunden hela tiden ändrar sig. Dessutom är Priest riktigt bra på att beskriva actionscener vilket jag har märkt att många andra författare har svårt för. När man läser Priest känner man verkligen hur kulorna viner runt en, hur zombiesarna flåsar en i nacken och hettan från ånglokens maskineri bränner en i ansiktet. Sidorna vänder nästan sig själva i de partierna!
Sen kan jag inte låta bli att gilla att hon ändå har knutit ihop de två berättelserna i slutet, det bådar gott inför framtiden! Nu vill jag bara läsa vidare i nästa del!
 

Outlander av Diana Gabaldon - recension

Publicerad 2015-01-09 15:33:28 i Allmänt, Böcker, Recensioner,

Jag kunde inte hålla mig hehe. Efter att ha sett första säsongen av tv-serien och hört alla lovord om bokserien var jag tvungen att läsa åtminstone första boken i serien om Claire och Jamie.
Outlander som första boken heter är skriven av Diana Gabaldon och utspelar sig i Skottland. Den är skriven i jag-form och vi får följa Claire, en sjuksköterska som är på semester i Skottland strax efter andra världskrigets slut med sin man hon knappt sett på fem år. En av dagarna gör de en utflykt till en stenring och Claire återvänder senare till den för hon har sett en ovanlig blomma där. När hon är där hör hon ett underligt ljud från en av stenarna och när hon lägger händerna på den vaknar hon upp nästan 200 år tidigare 1742. Där tas hon in av klanen MacKenzie i ett Skottland präglat av maktstrider och uppror och laglösa men hon träffar också Jamie, en ung skotte vars liv är ofrånkomligt sammanlänkat med hennes eget.
 
Ja, det har ju varit ganska (dagens underdrift) mycket snack om Outlander den senaste tiden, både positiva och negativa så det känns ändå skönt att jag tog chansen att bilda mig en egen uppfattning om boken. Som ni som läser min blogg vet gillade jag tv-serien riktigt mycket och visst gjorde det att man hade en del förväntningar om boken men jag försökte ändå vara opartisk.
Så vad tyckte jag då om Outlander?
Ska jag vara ärlig har jag fruktansvärt svårt att bestämma mig. Å ena sidan tycker jag den är riktigt bra, spännande med välbyggda karaktärer och medryckande. Å andra sidan ser jag en hel del problem med den. Det största problemet så som jag ser det är att jag överhuvudtaget inte kan förstå hur man kan skriva åtta (!) böcker om dessa två. Jag blir trött bara jag tänker på det! För i ärlighetens namn händer det inte särskilt mycket i boken trots sina många sidor (den är ju inte tunn direkt). Gabaldon vet verkligen hur man kan bre ut sig sida efter sida, på gott och ont. Det är ju mer beskrivningar av omgivningar och småsysslor än ordentlig handling, tyvärr och just därför är jag tveksam till åtta böcker i samma stil. Det känns inte som om det finns underlag för åtta böcker helt enkelt. 
Vidare kände jag ganska tidigt att boken blev lite upprepande enligt proceduren: Jamie säger åt Claire att inte göra en sak-Claire gör det ändå-Claire råkar illa ut, (för det mesta utsätts hon för våldtäktsförsök)-Jamie räddar Claire etc. etc. Jag orkar inte riktigt räkna hur många gånger hon är på väg att bli våldtagen i boken, väldigt tröttsamt måste jag säga. Det känns bara som en feg utväg för att författaren inte har kommit på något bättre. Nej, inget för mig alltså.
Sedan saknar jag hela tidsreseresonemanget. Hade jag varit Claire hade jag funderat otroligt mycket på det, om tiden är parallell, om hon har ändrat hela historien osv. men istället tänker hon mest på hur hon ska ta sig tillbaka, som om det är en självklarthet?! Nej, som ett fan av Doctor Who ifrågasätter jag hela tidsresan. Jag hade förväntat mig mer handling runt den och Claires tankar om tid och rum. Istället ursäktas det lite med att Claire är bra på att anpassa sig. Pfft. Men jag antar (hoppas) att det tas upp i senare böcker, vi har ju fortfarande skotten som Frank sprang in i...
Men trots att det låter som om jag hatar boken tyckte jag faktiskt också att den hade sina bra stunder. Tillräckligt bra för att jag skulle läsa ut den vilket alltid är ett plus!
Jag gillar Jamie skarpt. Även om han bagatelliserar misshandel och våld så är han och Claires kemi riktigt bra, han känns nyanserad och väldigt trovärdig genom hela boken. (Om än något ung fast det tror jag är ett medvetet val). Det märks att Gabaldon har ansträngt sig för att få honom att både passa in i sin tidsålder och i sin kärlek till Claire. Resten av karaktärerna är också välbyggda, alla med sin egen personlighet och sina egna mål. Dessutom är jag ett stort fan av idéen Skottland på 1700-talet. Gabaldon målar upp en mycket rik backdrop fylld av intriger, vackra landskap, släktlinjer och annat som verkligen gör boken levande. 
 
Så vad blir slutsatsen? Jag gillade tv-serien bättre men boken har sina stunder. Jag tror att den kan tilltala en person som inte har så stora problem med kvinnor som behöver bli räddade hela tiden. Om man bortser från det tror jag att man uppskattar boken mer. Men som sagt, jag tror jag håller mig till tv-serien.
 
Så ni, Outlander-fans därute, övertyga mig om varför den är så bra!
 

Monstrous beauty av Elizabeth Fama - recension

Publicerad 2015-01-02 09:06:00 i Allmänt, Böcker, Paranormal, Recensioner,

Eftersom jag nu är hemma i söder igen över jul och nyår kunde jag ta tag i den sista boken i 3 på 3-utmaningen. Som bekant så trodde jag  att jag skulle komma hem långt tidigare och lämnade därför kvar boken i föräldrahemmet för att minska på bagagets vikt men istället blev jag kvar i norrland ända till jul. Hoppsan.
Det första jag gjorde när jag kom hem för lite julledighet var ju därför att börja läsa den sista boken. Jag valde ju att läsa tre böcker om vattenvarelser där In Great Waters (recension här) och The Brides of Rollrock Island (recension här) var de första två. 

Nu var det dags för Monstrous Beauty av Elizabeth Fama som även den skiljde sig markant från de tidigare böckerna. Här får vi följa människan Hester som försöker förstå varför kvinnorna i hennes släktled alltid dör efter att ha fött barn. Hon tror att det beror på någon okänd genetisk sjukdom men allteftersom boken framskrider visar det sig att hennes familjehistoria bär på många hemligheter, alla knutna till havet, varelserna som lever i djupet och till en tragedi som inträffade i kryptan på den lokala kyrkogården för 150 år sedan. För att undvika samma öde som sin mor och resten av kvinnorna i släkten försöker Hester bryta förbannelsen (eller vad det nu är) som verkar vila över hennes släkt. 

Mounstrous Beauty handlar inte så mycket om havet, egentligen. Visst lurar det där i bakgrunden hela tiden men det är i mångt och mycket mer åt deckarhållet. Handlingen kretsar kring mysteriet som Hester försöker lösa varvat med flashbacks till varierande årtal och havsvarelserna har en ganska liten roll även om de givetvis är centrala för själva historien. Om man ska vara ärlig dyker det faktiskt upp fler spöken (i brist på bättre ord) än sjöjungfrur i boken. 
Men trots att den främst är en bok om ett mysterium som måste lösas med övernaturliga inslag gillade jag den. Hester är en trevlig huvudperson som trots sin ringa ålder (alla böcker med en kvinnlig huvudperson måste ju vara 17 år, tydligen) är ganska självmedveten och känns inte så värst tonårig. När man läser baksidetexten om hur hon dras till en ung man vid namn Ezra känner man ju direkt ostvibbar men det är faktiskt inte så mycket av den varan till min största lättnad. Själva gåtan hon försöker lösa är också relativt spännande. Givetvis är det ju inte så att man inte kan räkna ut hur det ligger till ganska snabbt men Fama lyckas ändå hålla tempot och spänningen uppe tills sista sidan. Hon är också bra på att få till den där vindpiskade känslan som alltid infinner sig i medelstora kuststäder där allt är nedstänkt av salt och vinden doftar tång. På så sätt är Monstrous Beauty ganska lik Brides of Rollrock Island
Som en bok om vattenvarelser lämnade dock Monstrous Beauty dock lite att önska. Sjöjungfrurna i boken porträtteras som vilken människa som helst (med fena istället för ben) och det skrapas bara lite på ytan om deras kultur och leverne vilket är lite tråkigt. När man redan har läst In Great Waters som verkligen kastade sig in i hur det skulle vara att leva i havet känns Monstrous Beauty lite lam, som om författaren inte riktigt orkat bry sig. Hade det inte varit för att historien är spännande, att Hester är en bra huvudperson och att Fama inte backar för våldsamma och sexuella scener hade boken känts som vilken paranormal YA som helst. Men som det är nu landar Monstrous Beauty nånstans mitt emellan en spännande mordhistoria och en kliché YA. För strightforward för att jag ska uppskatta den jättemycket och för våldsam och kuslig för att den ska landa i Twilight-facket. Jag tror det är ett helt okej betyg ändå.
 
Som avslutning måste jag säga att det har varit riktigt skoj att läsa tre väldigt, och då menar jag verkligen väldigt, olika böcker med samma kärna: vattenvarelser. Alla tre har varit bra på sina egna sätt och jag är mycket nöjd med mitt val av tema! 
 

The Hobbit battle of the five armies - recension

Publicerad 2014-12-28 16:03:00 i Allmänt, Filmer, High fantasy, Recensioner,

Igår var det dags att bege sig till bion för att se sista filmen om Midgård (På ett tag? Det måste ju vara fler än jag som hoppas på Sillmarillion, eller?).
Hur som helst hade jag mina tvivel om sista filmen, både eftersom jag hört att det skulle vara 45min slag i den och för att det ju egentligen bara är typ 30 sidor i boken kvar till denna filmen.
Tyvärr infriades mina farhågor. 
När filmen var över kände jag mest ett väldigt stort Mje över alltihopa. Javisst, fanns det bra partier som när Galadriel fick visa vad hon gick för. Heja! Och jag kan ju inte säga att jag inte tyckte att det var awesome att se Saruman puckla på ett gäng nazgûls med sin stav. 
Men i övrigt, inte så bra. De påkostade kostymerna och tusenfaldiga statisterna är ju ett minne blott. Istället fick vi datoranimerade bergsgetter. WTF?!
Dåliga effekter är en sak men i övrigt kändes det också ganska händelsefattigt. Jag menar, på de 30 sidorna som filmen utspelades på hann de ändå med att klippa bort en del vitalt. Som att Beorn inte var med (jag räknar inte den sekunden han skymtade förbi i slaget), att de inte grävde upp kistan de tog från trollen eller att Balin inte kom och hälsade på Bilbo i Fylke i slutet. Istället fick vi se ett onödigt långt slag och dessutom följa mannen med unibrows alldeles för mycket, fy vad trött jag var på snubben till slut!
För hur det än är kvittar det hur epic de försöker göra Bilbo-filmerna, de kommer aldrig att överträffa den ursprungliga trilogin, hur mycket de än försöker. Det är nästan tråkigt att de försöker, det tar kål på sig själv litegrann. Men sedan ska jag inte vara orättvis, för att vara en film som till 90 % bestod av slagsmål blev det inte långtråkigt. De hade fokuserat ganska mycket på man-mot-man-fighter och det är ju bra mycket mer intressant att titta på än 100 000 datoranimerade alver som slåss mot yterliggare 100 000 datoranimerade orcher. Så plus på det!
Men alltså jag fattar inte hela grejen med Tauriel och Kili. Trots att jag visste vad som skulle ske trodde jag ändå att de skulle twista till det på något sätt. Inte bara döda honom sådär appropå. Skit.tråkigt. Jajjemän. De kunde inte bara låtit dem "försvinna" eller något. Nejdå. *bitter romantiker här borta*. Det började ju såå bra i förra filmen! ><
Jaja, vad ska man säga. Det var kul så länge det varade men The Hobbit är inte Sagan om ringen även om den så klart fortfarande är en imponerande fantasyfilm (det finns ju inte direkt högvis med bra fantasyfilmer om vi säger så). Men även om den givetvis står sig bra mot ungefär allt annat utom sina föregångare räcker det liksom inte riktigt. Avslutningen på Hobbit-filmerna var medelmåttig; bra men inte fantastisk. Jag gillade första bättre. 
F.ö. så blir jag mer och mer imponerad av Luke Evans, av alla välrenomerade skådespelare i The Hobbit så stod han ut som den med mest själ i sin roll. Ge mig mer med honom, nu!
 

Om

Min profilbild

En lite egen tjej som älskar drakar, svärd, te och fantasivärldar driver denna bloggen. I en inte alltför avlägsen framtid, hoppas jag, arbetar jag som geolog, har ett eget bibliotek hemma och skriver bästsäljande böcker på fritiden när jag inte är ute i skogen med hästen. Hoppas ni gillar min blogg om allt inom fantasygenren!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela