Hade helt glömt bort att jag inte postat recensionen av The ocean at the end of the lane. Förvirrade jag! Men här kommer det till slut!

Det blev alltså lite kuslig läsning såhär i Halloweentider. Närmare bestämt The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman som har stått i bokhyllan i några månader utan att bli läst. Konstigt för jag har varit väldigt pepp på boken ända sedan den kom ut.

Nu var det i alla fall dags.

 

The ocean at the end of the lane handlar om en man som tar en trip down memory lane när han är tillbaka där han växte upp, vilket är någonstans på landsbygden i Storbritannien. Av någon anledning hamnar han vid dammen hos familjen Hempstock vilka var hans grannar när han var liten och när han sitter där börjar halvglömda minnen komma upp till ytan och hans minns händelser som är långt ifrån trevliga och rationella. Som att hans nanny var en varelse från en annan värld som kom till denna världen genom ett hål i hans fot eller att gamla mrs Hempstock minns Big Bang. Helt normalt.
Boken är väldigt lågmäld men ändå väldigt omvävlande. Man får följa allt som händer genom ett barns ögon vilket gör att små händelser kan verka väldigt stora och större händelser inte spelar så väldigt stor roll. För det är så det är när man är barn. I pojkens ögon är det inte konstigt att Hempstockfamiljen tar med honom till världar där himmeln alltid är orange eller att det alltid är fullmåne från fönstren på baksidan av gården oavsett vad för väder det är på andra sidan. Det är däremot väldigt omvälvande att få flytta ur sitt egna rum med det lilla handfatet. 
Trots sina väldigt skrämmande inslag känns The ocean at the end of the lane som om den främst handlar om hur en liten pojke ser världen och hur hans tankar går under tiden han växer. Den handlar också om hur det känns att vara ett litet barn i en skrämmande värld där det inte finns någon som kan hjälpa dig att springa ifrån monstren. Som Gaiman själv lär ha sagt: The ocean at the end of the lane är främst en bok om överlevnad, vilket jag tycker låter som en perfekt beskrivning av den. 
Gaiman har lyckats fånga den där konstiga känslan man kan få när man tänker tillbaka på barndomsminnen och inte själv är riktigt säker på hur det faktiskt var, hur tiden fungerade och om det faktiskt finns världar där himmeln alltid är orange. Man är inte riktigt säker för man vet att så kan det inte vara, men man är inte riktigt övertygad om att det inte var så heller. 

The ocean at the end of the lane är en bok man antingen kan läsa rätt upp och ner eller fundera i timtal över och trots sitt låga sidantal tar den ändå tag i en. Det är en liten, tunn bok men som är väl värd att läsa. Och jag kommer givetvis läsa mer av Gaiman i framtiden!