I julas fick jag hem Astrids senaste bok, fortsättningen på Porten som jag läste förra året och andra boken i serien om Ön. Jag tyckte mycket om förra boken och hade väl en del förväntningar på denna därav, även om den skulle vara relativt fristående. 
Vi börjar direkt efter händelserna i Porten men flyttas snart framåt 12 (!) år i tiden. Miranda, Miro och de andra är med men fokus skiftar mot nya karaktärer där Teo, en pojke som blivit utsatt för ett hemskt experiment och nu är fast med en annan människas personlighet i huvudet, är den som handlingen centreras runt. 
Jag kan inte beskriva handlingen så mycket mer utan att spoila för mycket så jag håller det där och går raskt vidare till vad jag tyckte om boken.

 

Hade jag inte läst Porten hade jag nog tyckte bättre om Delad identitet men tyvärr måste jag säga att den inte håller riktigt samma standard som förra boken. På något sätt känns Delad identitet längre trots att den nästan bara är hälften så lång som Porten. Jag tror det beror på att det faktiskt inte händer så speciellt mycket, istället fokuseras det (lite väl mycket, enligt mig) nästan enbart på Teo och hans inre demoner, allt annat kommer liksom lite i skymundan vilket är tråkigt eftersom Astrid har byggt upp så många bra karaktärer och en så spännande värld att det gott kunde fått ta lite plats också. Missförstå mig rätt, Teo är en välskriven och intressant karaktär och är man inställd på att det, till skillnad från förra boken, främst ska handla om psykologi än yttre konflikter så är det inget fel i det. Men jag blev lite överraskad eftersom det ändå är en fortsättning och man brukar ju hålla samma stil genom en hel serie. Jag tror att det som gjorde att den inte riktigt kom upp i samma standard berodde på att hela boken egentligen utspelade sig under en relativt kort tid och dessutom inte innehöll så väldigt många händelser, som sagt, det utspelade sig främst i Teos huvud. På något sätt kändes det lite magert. Jag hade hoppats på mer omvälvande händelser efter slutet på förra boken och kanske en mer kontinuerlig storyline. Men däremot tror jag att om man bara är inställd på att fokus har skiftat sedan förra boken och är beredd på mer hjärnspöken än riktiga spöken uppskattar man den lika mycket som föregående del. Ahlbergs språk har utvecklats och hon skriver mer målande och mindre beskrivande i denna boken, något som uppskattas av mig eftersom jag inte är så mycket för författare som kastar beskrivningar i ansiktet på mig. Jag är också full av beundran över hennes sätt att skifta perspektiv i samma stycke, något som många mer berömda författare ofta misslyckas med. Man får följa i stort sett alla namngivna karaktärers tankar åtminstone en gång i boken och övergångarna görs alltid med varsam hand så att man som läsare aldrig stakar sig eller blir förvirrad över vem det är man följer. Efter att ha försökt läsa Guy Gavriel Kay där jag mest satt och rynkade pannan åt vem det var jag följde blir jag varm i hjärtat när det flyter så fint som det gör i Delad identitet. Bravo!
Jag tror att om Ahlberg kunde bestämma sig lite mer för vilken stil hon vill ha i sin serie eller bara skriva en helt fristående bok löser sig resten av sig själv för det är inget fel på hennes fantasi eller sätt att skriva, verkligen inte! Jag blev bara något förvirrad över vändningen i samma serie men jag kommer givetvis att vilja läsa nästa del också. 

Åhåhå! Ni anar inte vad jag har gett mig i kast med som frukostunderhållning de senaste veckorna! 

*trumvirvel*

 

Smallville!
Japp, ni läste rätt. Den längsta kontinuerligt pågående sifi-serien ever. Inget litet projekt inte, dock perfekt som lättsam underhållning när man lite trött maslat sig ur sängen och lyckats göra frukost (alla som känner mig vet att jag behöver några timmar på mig att komma igång efter att jag har vaknat, oavsett tid på dygnet). Med sina 43 minuter är ett avsnitt av Smallville perfekt!

Om ni (helt omöjligt, egentligen) har missat serien så handlar den om Clark Kents (senare Stålmannen) uppväxt i den lilla staden Smallville och hur han hanterar sina något okontrollerade krafter, sitt mystiska arv och vanliga tonårsproblem som att vara kär i skolans sötaste tjej, friendzona den enda vettiga tjejen i serien och se till att hålla föräldrar, lärare och andra på gott humör samtidigt som han försöker rädda världen (typ). Att hela känslan i serien dessutom är klatschigt, amerikanskt färgglad med en evighetslång sommar och aldrig natt såvida inte något dåligt ska hända gör ju inte det mindre trevligt. 
Just nu är jag i början av säsong 3 och från en ganska dålig första säsong har det utvecklats rätt rejält med bättre plot, mer kontinuitet och mer personlig utveckling för Clark. Sen att man stör ihjäl sig på Lana Lang och på Clarks totala oförmåga att förstå att han kan berätta om sina förmågor för henne utan att hon ska titta äcklat på honom är smärre problem när man får se Tom Wellings magmuskler och sådär gulligt förvirrade blick så fort nån försöker insinuera något sexuellt för honom. 
Nej, det här är faktiskt riktigt roligt! Jag är bra nöjd med mig själv som kom på idéen måste jag säga!

Efter att ha blivit lite oväntat tipsad av PP3 om den nya svenska tv-serien Jordskott bänkade sig jag och pojkvännen framför svt (!) ikväll med en försiktig nyfikenhet i våra sinnen.

Jordskott är en tv-serie som bäst kan beskrivas som vilken kriminalserie som helst fast med en vital skillnad. Den har övernaturliga inslag i form av nordisk folktro. Det vill man ju inte missa för allt i världen!

 

Jag var lite tveksam den första kvarten. T.ex. irriterar jag mig på huvudpersonen Eva (varför måste alla kvinnliga huvudkaraktärer vara arga bitterfittor med psykologiska problem?) och det var mer Beck (usch, fy och ve!) än skogsrån. Men jag höll hoppet uppe för jag antar att filmskaparna är livrädda för att det ska bli för mycket fantasy och för lite Beck och att det då ska stämplas som nördigt och för barn, tråkigt nog. Men jag som inte har något problem med det tyckte det var lite lame. Men sen tog det faktiskt fart, det blev både kusligt och övernaturligt utan att för den delen tappa det "svenska" och såhär i efterhand tror jag ändå att det var bra att de tog det lite lugnt i början och befästa den realistiska biten, den svenska landsbygdsverkligheten. Det gjorde i sin tur att när det sedan väl hände något så var det desto kusligare och kändes mer trovärdigt. 
Jag är positiv till det här, det kan bli riktigt bra om de fortsätter i samma stil och inte är för rädda för att tappa den "vanliga" tittaren. Och om Eva aldrig mera har på sig den där gräsliga jackan.

Sen att man redan har listat ut vad som ligger bakom allt och vart serien troligtvis kommer att bära hän gör inte så mycket, det är upp till filmskaparna att överraska mig nu ;)

 

Fast jag vill ändå påpeka vilken rip-off det är på Kristina Hårds bok Kleptomania som jag läste för något år sedan (recension här). Nästan så man tycker att Hård borde fått någon form av ersättning och erkännande för det så illa, faktiskt. 

Jisses vad tiden går, ibland känns det som om livet rusar fram i 190 utan att jag har någon som helst kontroll över det. En inte särskilt rolig känsla, måste jag säga. Jag har hunnit med en flytt på 70 mil, kommer kanske att få flytta yterliggare 70 mil (med pojkvännen kvar på punkt B) och försöker däremellan få mitt liv att fungera någorlunda normalt med träning, läsning och annat. 

 

Mellan varven har jag hunnit med senaste säsongen av Once Upon a Time. Som bekant var jag inte särskilt imponerad av förra säsongen; herregud, hur många vändor kan vi köra det här tappa minnet, att göra dåliga val, inte lita på personerna man alltid litat på förr etc. etc.? 
Så givetvis var jag rätt skeptisk när jag satte mig ned och tittade på de senaste avsnitten. Vad skulle de nu hitta på? Allting känns så gjort. Jag menar, låt Regina vara god nu då!
Men hör och häpna, det hämtade sig faktiskt rejält! Först och främst introducerades karaktärerna från Frost inkl. Kristoph, Elsa, Anna, Hans och Sven. Detta var jag i och för sig lite skeptiskt till, det kändes lite väl too soon men de hade lyckats så fruktansvärt bra med castingen både utseendemässigt och från skådespelarinsats sett att de efter några avsnitt fick mitt hjärta att smälta (jag bjuder på ordvitsen). Jag menar Hans, så sjuuukt lik! Dessutom kändes det som om de gamla karaktärerna utvecklades för första gången på länge; Regina utvecklas hela tiden precis som Hook (jag kan numera inte förstå att jag störde mig på honom så mycket som jag faktiskt gjorde i början), vi slapp en massa krystade scener med Henry (herregud, kan alla sluta tassa på tå kring denna unge, typ bums?!) och ploten var också helt ok om än lite lame i slutet. Däremot bjöd de sista avsnitten på några rejäla vändningar för några av de andra karaktärerna (som jag i och för sig inte är helt nöjd med) även om överraskningsmomentet var skoj. 

 

Snälla låt Rumplestiltskin vara! Robert Carlayle är den som gjort att jag hela tiden hållt hoppet uppe genom den här serien, ni får INTE skriva bort honom som någon som aldrig kan ändra sig, det är ju för fasiken tjugonde gången han gör Belle besviken nu och jag orkar inte. Låt honom vara mitt Odjur precis som han ska vara, tack!

 

 

Så ja, Once Upon a Time hämtade sig, oväntat nog. Nu får jag väl ändå titta vidare, om inte annat för den lättsamma underhållningen.För visst, man kan ju inte komma ifrån de urusla effekterna eller de extravaganta kostymerna (även om det är lite av charmen) men serien håller ändå en jämn standard. De har satsat på bra skådespelare istället för flashiga sets vilket jag alltid gillar och även om historien allt mer dras bort från de gamla huvudkaraktärerna gör det inte så mycket. Det är fortfarande en av få serier med fler kvinnliga huvudrollsinnehavare än manliga och även med något så nytänkande som par som kommunicerar och kvinnor som kan tala. Det gör det helt klart överkomligt med dåliga effekter.