Vid min sovsäck

Publicerad 2015-07-11 19:14:57 i Allmänt, Böcker, High fantasy, Science Fiction,

Ny version av gammal rubrik haha! Det är lite sparsamt med inlägg under sommaren. Det beror inte på att jag inte har något att skriva om utan snarare om att jag arbetar väldigt mycket i fält just nu = noll internetuppkoppling + sena kvällar. 
Men jag försöker i alla fall läsa litegrann mellan varven. Särskilt med tanke på Norrbottens eminenta biblioteksservice som jag önskar kunde smitta av sig till resten av Sverige asap. 
 
Hur som helst så har jag med mig polska Andrzej Sapkowskis Den enda önskningen som tyvärr är den enda av hans böcker som är översatta till svenska. Om han inte är bekant kanske dataspelen Witcher är bekanta? Hans böcker ligger till grund till dessa spel.
 
Vidare har jag också kastat mig in i Andy Weirs Ensam på Mars som jag än så länge tycker är både rolig och tekniskt underhållande. Alltid lika roligt med bra sifi!
 
Kommentarer (1)

Game of thrones - Hardhome

Publicerad 2015-06-03 22:14:00 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier,

Jag är visst lite oregelbunden med mina GoT-uppdateringar... Jaja, sånt är livet!
Spoilers för er som inte sett avsnittet, tror jag klarar mig från bokspoilers dock.
 
I måndags var det så dags för Hardhome och vi alla vet ju vad det innebar. White walkers! Det var alldeles för länge sedan vi hörde av dem senast vilket det också kändes som filmskaparna tyckte för jäklar vad de tog i denna gången! Det var helt enkelt ett riktigt, riktigt bra avsnitt!
Jag gillar hur de byggde upp det, att det var avsnitt åtta där skiten träffade fläkten och inte nio som det brukar vara. Man var inte riktigt beredd på att det skulle bli en sådan massiv attack och ett sånt snabbt hopp framåt händelsemässigt bara sådär. I avsnitt åtta, när det var tjugo minuter kvar. Men kanske var det därför det blev så bra. För ärligt talat, vi har saknat lite action i denna säsongen. De flesta karaktärerna har tråkat ned sig rejält (Arya är ju ett givet exempel på det) och trots allt som hände i förra säsongen har det liksom inte tagit fart ordentligt i denna. Men nu, nu jäklar blev det åka av. 
Jag gillar att man inte var så beredd på det. Jag gillade också hur de introducerade the White walkers lite mer gentemot the Nights Watch och jag gillar hur Jon Snow nästan fick nit. Herregud, jag blev nästan lite nervös några sekunder där när han låg och kippade efter luft och allt annat bara blev tyst. Tänkte, nee, nu dör han. Trots att jag läst böckerna. Kul att hans Valyrian Steel räddade honom i sista sekunden. Då vet vi det. 
Jag gillade också hur de gjort Tormund till diplomat och kvinnan Karsi. Det är alltid trevligt när man märker att de ger djup åt en bikaraktär. Skönt att Jon också fick ur sig det här med "When the real war comes" för ibland känns det, mitt bland allt ränksmideri i Kings Landing som om vi glömmer bort vad nyckeln i hela den här historien faktiskt är; is och eld. Jag blir därför alltid lika glad när de hittar tillbaks till det. Mer sånt tack!
I övrigt bockar och bugar jag som vanligt åt kvaliteten i allt de gör. Det är prioritering på det som är viktigt som att bygga sets istället för att använda specialeffekter, att låta folk slåss på riktigt och inte i datorn, att använda smink osv. T.ex. klappar jag händerna av förtjusning när jag ser scener som när Jon slår sig fram över planen helt utan att de klipper en enda gång. Mumma!
 
Men om vi ska lämna Jon Snow och de andra så fanns det även andra ljuspunkter i avsnittet. För första gången sedan säsong ett har Sansa faktiskt fått utvecklas och fått sin egen vilja. Jamendetvarjuinteendagförsent om man säger så. Och jag tar tillbaka allt jag har sagt om Alfie Allen, han är en fantastiskt bra skådespelare. Jag blir överbevisad i varje scen han är med i. Det ska bli spännande att se hur deras relation utvecklas. 
En relation som däremot var rent plågsam att se på var när Peter Dinklage fick interagera med Emilia Clarke. Jag vet inte vad de håller på med men antingen är Clarke helt enkelt ingen bra skådespelerska eller så ger de henne helt enkelt dåliga instruktioner för jag ryser nästan av obehag varje gång hon ska leverera one-liners. Så fruktansvärt dåligt. Och när hon dessutom ska leverera det mot Dinklage blir kontrasten nästan outhärdlig eftersom han är så naturlig i sitt skådespeleri och hon känns så fruktansvärt krystad. Uäh så påfrestande!
 
Jaja, nu kör vi mot säsongsavslutning och förhoppningsvis lika bra fart som senast!
 
Kommentarer (0)

Månfolkets land av Caroline Hurtig

Publicerad 2015-05-14 11:05:00 i Allmänt, Böcker, High fantasy, Recensioner,


Sent omsider läste jag ut Månfolkets land, andra delen i Själarnas öden som svenska Caroline Hurtig var så snäll och skickade till mig i vintras. Tackar, tackar!
Jag läste ju första delen förra vintern (recension här!) och nu var det alltså dags för andra delen, tredje är väl på väg har jag för mig.
Andra delen är nästan fristående men jag skulle ändå rekommendera att man läser första delen. Tolv år har gått sedan händelserna i första delen och Arias tvillingdöttrar; Vilja och Vilda har vuxit upp och det är runt dem som handlingen kretsar. Eftersom de är döttrar till en gudinna och därför födda med krafter ingen vet något om eller kan tänka sig finns det många som vill uttnyttja dem och deras krafter. Samtidigt går det rykten om att de som rövades bort under kriget för tolv år sen inte är döda utan bara fångade på en plats man inte kan ta sig till. Men kanske Vilja och Vilda kan?
Hurtig håller samma stil som i förra boken, det är mycket känslor inblandade och Vilja och Vilda ställs inför svåra val och deras tankar och olika vägar de kan ta i livet genomsyrar hela boken. 
Det märks att det är författarens andra bok, hennes språk har förbättrats och jag tycker även att handlingen håller ihop bättre än förra eftersom det fokuseras mer på själva tvillingarna än allt runtomkring. Hurtig har lagt ned mycket jobb på att utarbeta färgstarka och trovärdiga personligheter till nästan alla namngivna karaktärer där ingen är någon annan lik. Jag är särskilt intresserad av Tristan och hans förmåga att kunna vrida tiden och önskade att han hade fått ta större plats. Men man kan ju inte få allt? Kanske var det bra att det fokuserades mer på tvillingarna. 
Allt som allt skulle jag vilja påstå att om ni gillade första boken kommer ni inte att bli besvikna på andra eftersom den är bättre rent språkligt och man dessutom redan har bra koll på världen. Här slängs man istället direkt in i nya intriger och spännande händelser vilket var skönt, inga transportsträckor!
Däremot finns det fortfarande några saker som stör läsningen, enligt mitt tycke. Framförallt gäller det trovärdigheten i världen. Hurtig beskriver en sagovärld med troll, alver, demoner och gudinnor som dock är fullt medvetna om vår värld men ibland känns varelserna lite väl "moderna". Och det är inget fel i det men när man på ena sidan skriver nästan sagoberättande för att på nästa beskriva hur Vilda satte sig i soffan (har de soffor? Vad är dessa soffor gjorda av? Är de köpta på IKEA?) och att hon gick en meter (har de metersystemet?) avbryts flödet i läsningen och jag börjar fundera på hur världen egentligen ser ut. Är varelserna i den precis som vi fast de är alver eller gudinnor eller är de annorlunda? Jag önksar att Hurtig kunde hålla sig till en av de två stilarna. 
Men är man inte så kinkig med detaljer som jag är kan man lätt bortse från detta och istället njuta av boken som ren underhållning. 
 
Kommentarer (3)

Game of thrones - The wars to come

Publicerad 2015-04-14 14:09:00 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier,

Jodå, helt plötsligt var det så dags för säsongspremiär av Game of thrones i söndags. Jag tänkte dela lite tankar om avsnittet så spoilervarning för er som inte sett det och spoilervarning för er som inte läst böckerna. Ja, jag hade egentligen inte velat utfärda spoilervarning för böckerna också men jag känner att jag är alldeles för färgad av dem så det blir helt enkelt omöjligt att reflektera utan att hänvisa till dem.
 
Först och främst så har de ju infört flashbacks. Jag är inget fan. För det första var det ju helt onödigt. Jag menar, profetian sa ju inget mer än vi redan vet och det den sa vi inte vet tog de bort. Fruktansvärt onödigt att ändra koncepetet i serien för en sån här sak. 
Men förutom det tyckte jag ändå att det var en bra start på säsongen. Vi fick följa de flesta karaktärer och det kändes som om att nästan alla var vi någon sorts vändpunkt vilket var trevligt eftersom nästan alla stått och stampat den senaste tiden. Tyrion är äntligen på väg till någon som ev. kan uppskatta honom och hans och Varys tjafsande var bland det roligaste i avsnittet, Cersei och Margeary är i luven på varandra ordentligt (äntligen!), Jon Snow är lika förvirrad som vanligt och blir allmänt obekväm av Melisande, mycket underhållande, Arya är på god väg att bli lönnmördare och Sansa är för första gången i serien faktiskt på väg nånstans av (typ) egen fri vilja. Dessutom är Brienne och Pod alltid lika underhållande att följa, vi får hoppas att de inte stryker med.
Dialogerna är lika bra som vanligt och trots att de klämt in nästan varanda karaktär i första avsnittet känns det inte stressat vilket är en av seriens stora pluspoänger. Dialoger, blickar, allt får ta sin tid. 
MEN (och nu blir det lite rantande)
Jag blir fly förbannad när de går ifrån böckerna. Och det har inte att göra med att jag är obekväm med att inte veta vad som händer, nej, det har att göra med att det känns som om jag blir spoilad baklänges. 
Jamie till exempel, vad gör han i Dorne? Tuppfäktning med Martells uppenbarligen, vilket är fan så mycket tråkigare än att se honom jaga efter Brienne i Riverlands. Anyhow, problemet blir nu att jag kan anta att Jamies arc i böckerna inte är särskilt viktig, annars hade de inte vågat ändra (förstår ni vad jag menar med spoilad baklänges?) och dessutom verkar det som om de, istället för att hitta på något helt nytt, har ersatt en arc i böckerna med vederbörande person i tv-serien. Detta stämmer för t.ex. Sansa och jag tror det stämmer för Jamie också. Vilket gör att jag ÄNDÅ vet vad som ska hända. Suck. 
Nej, jag är inte glad. Inte glad alls. Men från en person som inte läst böckernas perspektiv tror jag serien är lika bra som vanligt. För första gången på länge känns det ju faktiskt som om de olika karaktärerna jobbar mot varandra istället för ifrån varandra vilket är trevligt. Fortsätt gärna med det! 
Nu får vi se vad som händer i de andra avsnitten. De har ju inte släppt namnen på de sista men jag har en känsla av att jag vet var de kommer att avsluta. Aaaaah...
 
 
Kommentarer (1)

Tankar om Once Upon a Time säsong nåt-högt-nummer

Publicerad 2015-02-15 00:06:58 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier,

Jisses vad tiden går, ibland känns det som om livet rusar fram i 190 utan att jag har någon som helst kontroll över det. En inte särskilt rolig känsla, måste jag säga. Jag har hunnit med en flytt på 70 mil, kommer kanske att få flytta yterliggare 70 mil (med pojkvännen kvar på punkt B) och försöker däremellan få mitt liv att fungera någorlunda normalt med träning, läsning och annat. 
 
Mellan varven har jag hunnit med senaste säsongen av Once Upon a Time. Som bekant var jag inte särskilt imponerad av förra säsongen; herregud, hur många vändor kan vi köra det här tappa minnet, att göra dåliga val, inte lita på personerna man alltid litat på förr etc. etc.? 
Så givetvis var jag rätt skeptisk när jag satte mig ned och tittade på de senaste avsnitten. Vad skulle de nu hitta på? Allting känns så gjort. Jag menar, låt Regina vara god nu då!
Men hör och häpna, det hämtade sig faktiskt rejält! Först och främst introducerades karaktärerna från Frost inkl. Kristoph, Elsa, Anna, Hans och Sven. Detta var jag i och för sig lite skeptiskt till, det kändes lite väl too soon men de hade lyckats så fruktansvärt bra med castingen både utseendemässigt och från skådespelarinsats sett att de efter några avsnitt fick mitt hjärta att smälta (jag bjuder på ordvitsen). Jag menar Hans, så sjuuukt lik! Dessutom kändes det som om de gamla karaktärerna utvecklades för första gången på länge; Regina utvecklas hela tiden precis som Hook (jag kan numera inte förstå att jag störde mig på honom så mycket som jag faktiskt gjorde i början), vi slapp en massa krystade scener med Henry (herregud, kan alla sluta tassa på tå kring denna unge, typ bums?!) och ploten var också helt ok om än lite lame i slutet. Däremot bjöd de sista avsnitten på några rejäla vändningar för några av de andra karaktärerna (som jag i och för sig inte är helt nöjd med) även om överraskningsmomentet var skoj. 
 
Spoiler alert!
 
Snälla låt Rumplestiltskin vara! Robert Carlayle är den som gjort att jag hela tiden hållt hoppet uppe genom den här serien, ni får INTE skriva bort honom som någon som aldrig kan ändra sig, det är ju för fasiken tjugonde gången han gör Belle besviken nu och jag orkar inte. Låt honom vara mitt Odjur precis som han ska vara, tack!
 
Slut spoiler!
 
Så ja, Once Upon a Time hämtade sig, oväntat nog. Nu får jag väl ändå titta vidare, om inte annat för den lättsamma underhållningen.För visst, man kan ju inte komma ifrån de urusla effekterna eller de extravaganta kostymerna (även om det är lite av charmen) men serien håller ändå en jämn standard. De har satsat på bra skådespelare istället för flashiga sets vilket jag alltid gillar och även om historien allt mer dras bort från de gamla huvudkaraktärerna gör det inte så mycket. Det är fortfarande en av få serier med fler kvinnliga huvudrollsinnehavare än manliga och även med något så nytänkande som par som kommunicerar och kvinnor som kan tala. Det gör det helt klart överkomligt med dåliga effekter.
 
Kommentarer (3)

Vad hände egentligen?

Publicerad 2015-01-04 13:19:00 i Allmänt, Filmer, High fantasy, Reflektioner,

Satt och funderade på sista Bilbo-filmen igen och kan för mitt liv inte komma fram till vad som hände med The Arkenstone?! Vad jag minns hade Bard den efter att Bilbo gett den till honom att köpslå med men till skillnad från boken gick det ju åt helvete och Thorin valde att starta ett krig istället. Efter det såg man inte röken av den såvitt jag kommer ihåg. Vad hände egentligen? Nån som förstod nåt jag inte fattade?
 
Kommentarer (5)

The Hobbit battle of the five armies - recension

Publicerad 2014-12-28 16:03:00 i Allmänt, Filmer, High fantasy, Recensioner,

Igår var det dags att bege sig till bion för att se sista filmen om Midgård (På ett tag? Det måste ju vara fler än jag som hoppas på Sillmarillion, eller?).
Hur som helst hade jag mina tvivel om sista filmen, både eftersom jag hört att det skulle vara 45min slag i den och för att det ju egentligen bara är typ 30 sidor i boken kvar till denna filmen.
Tyvärr infriades mina farhågor. 
När filmen var över kände jag mest ett väldigt stort Mje över alltihopa. Javisst, fanns det bra partier som när Galadriel fick visa vad hon gick för. Heja! Och jag kan ju inte säga att jag inte tyckte att det var awesome att se Saruman puckla på ett gäng nazgûls med sin stav. 
Men i övrigt, inte så bra. De påkostade kostymerna och tusenfaldiga statisterna är ju ett minne blott. Istället fick vi datoranimerade bergsgetter. WTF?!
Dåliga effekter är en sak men i övrigt kändes det också ganska händelsefattigt. Jag menar, på de 30 sidorna som filmen utspelades på hann de ändå med att klippa bort en del vitalt. Som att Beorn inte var med (jag räknar inte den sekunden han skymtade förbi i slaget), att de inte grävde upp kistan de tog från trollen eller att Balin inte kom och hälsade på Bilbo i Fylke i slutet. Istället fick vi se ett onödigt långt slag och dessutom följa mannen med unibrows alldeles för mycket, fy vad trött jag var på snubben till slut!
För hur det än är kvittar det hur epic de försöker göra Bilbo-filmerna, de kommer aldrig att överträffa den ursprungliga trilogin, hur mycket de än försöker. Det är nästan tråkigt att de försöker, det tar kål på sig själv litegrann. Men sedan ska jag inte vara orättvis, för att vara en film som till 90 % bestod av slagsmål blev det inte långtråkigt. De hade fokuserat ganska mycket på man-mot-man-fighter och det är ju bra mycket mer intressant att titta på än 100 000 datoranimerade alver som slåss mot yterliggare 100 000 datoranimerade orcher. Så plus på det!
Men alltså jag fattar inte hela grejen med Tauriel och Kili. Trots att jag visste vad som skulle ske trodde jag ändå att de skulle twista till det på något sätt. Inte bara döda honom sådär appropå. Skit.tråkigt. Jajjemän. De kunde inte bara låtit dem "försvinna" eller något. Nejdå. *bitter romantiker här borta*. Det började ju såå bra i förra filmen! ><
Jaja, vad ska man säga. Det var kul så länge det varade men The Hobbit är inte Sagan om ringen även om den så klart fortfarande är en imponerande fantasyfilm (det finns ju inte direkt högvis med bra fantasyfilmer om vi säger så). Men även om den givetvis står sig bra mot ungefär allt annat utom sina föregångare räcker det liksom inte riktigt. Avslutningen på Hobbit-filmerna var medelmåttig; bra men inte fantastisk. Jag gillade första bättre. 
F.ö. så blir jag mer och mer imponerad av Luke Evans, av alla välrenomerade skådespelare i The Hobbit så stod han ut som den med mest själ i sin roll. Ge mig mer med honom, nu!
 
Kommentarer (6)

Dracula untold - recension

Publicerad 2014-11-06 18:37:00 i Allmänt, Filmer, High fantasy, Paranormal, Recensioner,

Igår gick jag och pojkvännen den enda gången biografen i byn visade Dracula untold. Och det var inget dåligt val, faktiskt. 
Dracula untold var oväntat välgjord och oväntat välnyanserad. Visst, man kanske inte ska förvänta sig ett mästerverk men om man jämför med liknande filmer och om man jämför med andra vampyrfilmer står sig Dracula untold bra, faktiskt riktigt bra.
Varför?
För det första är storyn nyanserad, vi får följa Vlad Tepes efter att han har fått det osmickrande smeknamnet "Pålspetsaren" men fokus läggs inte på de brutala och våldsamma sidorna av hans personlighet utan istället läggs fokus på mannen bakom myten. Vi möter en Luke Evans som är som klippt och skuren för rollen och han gestaltar en man som endast försöker hålla sin familj vid liv och sitt land i fred, med alla tänkbara medel. Att kärnan i filmen är hur långt man är beredd att gå för att rädda sin familj genomsyrar allt. 
Som omväxling får vi också se ett par på film som faktiskt kommunicerar och jobbar ihop, även om jag såklart muttrar lite tjurigt över att kvinnan alltid måste vara den genomgoda människan som håller kvar mannen med mörkret inuti sig i ljuset. Men det kunde faktiskt blivit så mycket sämre och i nästan alla andra fall hade det blivit det. T.ex. när Vlad till min största förvåning faktiskt berättade för sin fru Mirena vad han gjort för att försöka rädda sitt folk. Herregud, ett par som pratar med varandra?! Och som frågar varandra om råd och berättar om sin oro?! Så jäkla nytänkande, pinsamt nog men jag bugar och bockar. Trodde inte att det skulle vara i Dracula untold jag såg det först bara. Oväntat, men roligt!
Vidare är tempot bra i hela filmen, jag känner mig sådär lagom underhållen hela tiden. Det går aldrig för snabbt och inga scener är för långa. Den här sortens film brukar ju annars vara kvick på att försöka dölja en tunn story och dåligt manus med utdragna och påkostade actionscener men även där blev jag dragen vid fördomsnäsan. Dracula untold fokuserar oväntat nog inte på actionscenerna. Istället blandas action med långsamma partier av dialog och karaktärsbyggande. Mycket trevligt säger jag som avskyr för mycket tuppfäktning.
Actionscenerna som fanns var också ovanligt kreativa och konstlade för denna sortens film, jag tänker inte spoila för mycket men där fanns en del element som gjorde att även jag som mest gäspar mig igenom actionscener tyckte att det blev underhållande att titta på. Dessutom ger jag ett stort pluspoäng för introt i filmen. Kreativt! 

Redan de första minutrarna syntes det också att de istället för att lägga pengarna på överdrivna specialeffekter lagt krutet på bra och verklighetsstrogna kostymer vilket jag blir mycket glad för. FÖRUTOM Vlads egna rustning som han sätter på sig i slutet. Jisses så plastig den såg ut! Usch.
Det var ju också en vild namnjakt genom hela filmen. Vi hann med Luke Evans (Bard, The Hobbit), Dominic Cooper (Mamma Mia), Charles Dance (Tywin, GoT etc.) Art Parkinson (Rickon Stark, han kan prata!!), Paul Kaye (Thoros of Myr, GoT) och Zach McGowan (Black Sails). Gudar skymning liksom!
 
Det negativa med filmen är väl det vanliga, bristen på kvinnliga karaktärer även om Mirena, spelad av Sarah Gadon, faktiskt fick vara något mer än ett snyggt ansikte. Den var även lite kort och även fast den inte kändes så stressad kunde karaktärerna utvecklats mer, där fanns faktiskt en hel del potential.
Så mitt tips, se den men ha inte för höga förväntningar. Om ni går in i biosalongen med förväntningen att den ska vara som vilken annan liknande film som helst kommer ni att bli positivt överraskade.
Fotnot på allt, se på trailern nedan och se sedan filmen. Trailern nedan är från spelet Castlevania Lord of Shadows 2 och jag vet inte men herregudijävlar vad likt det är filmen. Känns som om de velat göra en Prince of Persia men inte fått rättigheterna alltså. Kläderna, rörelserna, håret, scenerna, allt! Förutom Transformern i slutet dock men hilarious i vilket fall! XD
 
Kommentarer (0)

Vid min säng och nytt i bokhyllan

Publicerad 2014-10-13 19:44:39 i Allmänt, Böcker, High fantasy, Paranormal,

Istället för att ha en lugn höst med enbart några distanskurser på schemat fick jag istället heltidsjobb och distanskurser att fylla dagarna med. Yay.
Hur som helst är fortfarande planen att göra klart 3 på 3-utmaningen men jag får nog utvidga min fantasyhöst till fantasyvinter (det är 1dm snö här). 
Hur som helst så är i alla fall Richard Morgans The steel remains tryggt placerad på nattduksbordet sen drygt en vecka tillbaka. And I like it! Magkänslan säger mig att boken bara kommer att bli bättre och bättre.
 
Jag sneglar också lite mot The Brides of Rollrock Island som är andra boken i utmaningen och som jag verkligen ser fram emot. Men först tänkte jag knäcka The steel remains. Börjar tiden rinna ut får jag ta en paus och börja på Rollrock Island istället. Stressen, den stressen.
 
För någon vecka sedan fick jag också hem Caroline Hurtigs senaste bok Månfolkets Land. Det är uppföljaren till Ödesgudinnans val som jag läste i vintras (recension här) och det ska verkligen bli spännande att få se hur Hurtig har utvecklats som författare sedan första boken.
 
Kommentarer (1)

Höstens tema: svärd, drakar och medeltida världar

Publicerad 2014-09-03 10:11:00 i Allmänt, Böcker, High fantasy,

Nu är hösten i antågande ,även om jag förlängde sommaren några dagar med att åka söderut, och eftersom jag är så pepp på 3 på 3-utmaningen tänkte jag sätta upp en egen utmaning åt mig själv. Eller snarare ett hösttema, nämligen svärd, drakar och medeltida världar. Med det menar jag helt enkelt vanlig traditionell high fantasy. 

Den senaste tiden har jag mest läst alternativ fantasy. Det har varit dystopier, steampunk, japanskt och även lite sifi och historiska romaner men inte direkt någon vanlig fantasy och eftersom jag faktiskt driver en fantasyblogg känner jag att det är dags för en rejäl dos sådant i höst. 
Så planen är helt enkelt att läsa så mycket high fantasy jag kan och dessutom beta av högen med olästa böcker i bokhyllan samtidigt, att det sen råkade bli några svenska författare ser jag bara som ett plus!
 
Planen är att läsa följande böcker:
 
The steel remains av Richard Morgan som inte är särskilt tjock och dessutom ska vara härligt nytänkande med en homosexuell huvudperson. Bloggen Bokstävlarna rekommenderade den och hon brukar veta vad hon snackar om!
 
The dragons path av Daniel Abraham som jag började lite försiktigt för något år sedan men av någon anledning la ned. Jag tror dock att boken är riktigt bra om jag bara kommer in i den. Flera POV's och en författare med tighta band till George Martin kan ju inte vara dåligt alltså!
 
The red knight av Miles Cameron där drakar inte verkar vara några gullegulldjur direkt och där byarna betalar stora pengar för att inte bli plågade av bestarna.
 
Scent och magic och Taste of darkness av Maria V. Snyder som är fortsättningen på Touch of power jag läste i början av sommaren (recension här) och som jag gärna vill avsluta. Man får alltid ta chansen att avsluta en serie när man kan ;)
 
Fred så gyllene av Stefan Hagel som så snällt fick skickat till mig av Undrentide i våras och som stått och glimrat i bokhyllan sedan dess. Svensk high fantasy finns det inte jättemycket av men denna är ju det och verkar dessutom falla mig i smaken utmärkt!
 
Svavelvinter av Erik Granström. Men vad är det här? En svensk till? Japp, svavelvinter köpte jag när den precis kom ut men den har av någon anledning blivit stående i bokhyllan sedan dess helt oförtjänt. I början av sommaren tog jag upp och fingrade lite på den och insåg att vafan, det här borde jag gilla och nu känner jag att det är dags när den tredje delen precis kommit ut.
 
Sådär, det var den läsning jag planerat. Det är inte säkert att jag hinner med allt men jag ska göra ett tappert försök. Är den någon som vill hänga på mitt hösttema så är ni mer än välkomna! Det är ju inte de vanligaste böckerna men nog måste det väl finnas någon därute som är sugen på åtminstone en av dem?
 
Kommentarer (0)

Utmattad och Once upon a time too many

Publicerad 2014-07-04 23:30:46 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier, Urban fantasy,

Här var det inte mycket som händer. Jag har haft en helvetisk vecka med tidiga morgnar och sena kvällar och en jäkla massa flängande på de rätt skumpiga norrländska vägarna. Detta har lett till att jag inte orkat göra något mer än att typ komma hem, laga mat, duscha och däcka i sängen om dagarna. Uäh. 
 
Hur som helst så har jag tittat ifatt de senaste avsnitten av Once upon a time och nu är det uppehåll till hösten igen. Känns bra att vara ifatt men annars vetifan. Jag älskar Once upon a time men nu, efter tre säsonger, känns det lite som att serien blivit rättså urvattnad. De har ju tagit upp de flesta sagokaraktärer, historier och myter och vridit runt dem ungefär en miljon gånger och några gånger till bara för sakens skull och tja, ärligt talat börjar det kännas lite krystat. För vi vet ju alla att de löser säsongens agenda snyggt i sista avsnittet men att de sista fem minutrarna alltid lyckas fördärva allas lyckliga slut och denna säsongen var inget undantag. Och det hade inte varit något problem om jag hade känt att en säsong till hade tillfört något. Men just nu känner jag inte så. Jag gillar ju karaktärerna som de redan etablerat och sämsta skurken i alla säsonger är ju helt klart The wicked witch of the west och när de också slänger in tidsresor för att spexa till det känns det faktiskt lite desperat. Jag hade gärna sett ett slut på serien med denna säsongen för nu känns det liksom klart. Det behövs inte mer, låt mina favoritkaraktärer vara, förstör dem inte! För jag känner verkligen att nu är det nära att de börjar göra det klassiska med alla serier som körs för länge. Nämligen att de börjar ändra i personligheten hos huvudkaraktärer, återuppväcka döda personer och försöka börja om från början. Tyvärr fick jag rejält många sådana vibbar i denna säsongen vilket gör att jag har mina tvivel inför ännu en säsong med den här serien. 
Men sedan ska jag inte skälla för mycket för Once upon a time är fortfarande en riktigt underhållande serie. Robert Carlyle som Rumplestiltskin är fortfarande en av mina favoritkaraktärer även om man ser till andra serier och han höjer som vanligt seriens kvalitet markant i sina scener. Jag har även börjat gilla Colin O'Donoghue som spelar Captain Hook och detta trots att jag störde mig på honom i början. Han är nog den karaktär som lyser starkast i senaste säsongen så visst det finns bra saker även med denna säsongen. Och givetvis tycker jag det kan bli spännande att få se seriens svar på Frozen i nästa säsong men det är också det enda jag ser fram emot. Tyvärr. 
De jobbigaste är att de hade ett jäkligt bra slut i denna säsongen som gjorde att det kändes som ett fint avslut för serien men precis som med allt annat måste de krama ur den sista kronan och därmed köra ända in i kaklet. Tråkigt men sant. Jag hoppas bara att jag har fel och att nästa säsong blir bättre.
Ska jag behöva ha den här läderrocken i en säsong till?! säger Hook.
 
Kommentarer (0)

Touch of power av Maria V. Snyder - recension

Publicerad 2014-06-28 19:02:00 i Allmänt, Böcker, High fantasy, Recensioner,

Wow, till skillnad från Stormdancer som tog mig över en månad att läsa ut lyckades jag ta mig igenom Maria V. Snyders Touch of power på bara tio dagar. Och det trots att jag just då var i sluttampen på examensarbetet. Heja mig!
 
Jag har aldrig läst något av Maria V. Snyder innan trots att hon har skrivit en hel del och jag har hört mycket gott om henne. Hon har mest skrivit trilogier inom high fantasy, riktad mot en lite yngre publik (fast det skiter jag i som bekant) och det här är hennes senaste trilogi.
Healer series som denna trilogin kallas utspelar i det fiktiva Fifteen Realms vars befolkning plågas av nån sorts pest. Stora delar av rikena ligger i ruiner och de som är kvar kämpar om makten i en förändrad värld. Innan pesten dödade majoriteten av befolkningen fanns det helare i alla rikena men när pesten kom och inte kunde läkas av dessa skylldes helarna för att ha orsakat sjukdomen. Helarna jagades och dödades och när Touch of power börjar finns det bara en kvar, nämligen vår huvudperson Avry av Kazan. Avry är inte fullärd helare men har lyckats hålla sig undan inkvisationen utan att bli upptäckt och dödad. Men hur det än är så är det faktiskt bra med helare då och då och eftersom Avry är den enda som fortfarande är i livet är det många som vill använda hennes krafter för sina egna syften.
 
Touch of power var en underhållande bok, det kan man inte komma ifrån. Sidorna flög förbi och tempot är högt. Långa tidsperioder kan avhandlas på bara någon sida och det händer något precis hela tiden. På gott och ont förstås. 
Jag tror att Touch of power är en perfekt sommarbok. Den kräver inte så mycket av läsaren, språket är enkelt, storyn är underhållande och det är högt tempo. Däremot hade jag, som gillar tjocka, långsamma böcker, gärna sett att Snyder byggt karaktärerna och världen lite mera och låtit det få ta lite mer plats. De personer som inte är direkt relevanta för handlingsutvecklingen beskrivs knappt alls och det gör att boken tappar lite substans och man direkt märker vilka partier/personer som är viktiga för handlingen eller inte. Lite förutsägbart blir det allt. Men jag tycker inte det gör så mycket för slutresultatet. Hur det än är gillade jag boken, har redan beställt de två andra delarna och läste ut den på bara någon vecka. Då kan det ju inte vara dåligt? 
Som sagt, jag tror att Touch of power är perfekt om man är ute efter en lättsam men ändå välskriven fantasy att läsa i hängmattan nu under sommaren. Givetvis finns det en del vanliga YA-klyschor som t.ex. kärleksintresset som var uppenbart redan från sida tio ungefär, men ärligt talat, ibland är det skönt med lite klyschor också. Vissa böcker anstränger sig så mycket för att vara nytänkande och egna att de liksom kvävs av sig själva och då kan Touch of power vara skönt traditionell. Inga överraskningar, inga konstigheter bara helt vanlig, fartfylld fantasy.
 
Kommentarer (1)

Maleficent - recension

Publicerad 2014-06-22 21:19:38 i Allmänt, Filmer, High fantasy, Recensioner,

Innan jag åkte upp till norr igen var jag och pojkvännen och såg Maleficent. Det var ju över två veckor sedan nu och jag minns inte allt men jag tänkte ändå skriva lite om vad jag tyckte. 
Maleficent hade verkligen de bästa förutsättningarna för att jag skulle gilla den. Jag tycker ju som bekant mycket om Snow White and the Huntsman och hoppades på att Maleficent skulle vara något liknande och att jag därför skulle tycka om den lika mycket.
Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken på Maleficent. Jag köpte inte riktigt historien, varken när det gäller Maleficents bakgrundshistoria med Stefan eller hennes relation till Aurora. Varför var Stefan så girig? Varför vill Maleficent inte bara döda Aurora? Det kändes väldigt stressat de första tjugo minutrarna. Som om de inte var riktigt säkra själva på hur de skulle knyta ihop allt och istället gjorde det så snabbt i förhoppningen om att ingen skulle märka något. Mje, inte så värst lyckat måste jag säga. 
Det tog ju inte heller många minutrar innan man insåg hur alltihopa skulle sluta. Det är tydligen systerskap som är grejen hos Disney nuförtiden. Inte så särskilt oförutsägbart om du frågar mig. Faktiskt ganska tråkigt efter att man såg Frozen för ett tag sen. Nej, tummen ner på ploten måste jag tyvärr säga. 
Dessutom är jag så innerligt trött på filmer som lägger ned vad som verkar vara mestadelen av budgeten på effekter. För ärligt talat, det ser inte verkligt ut hur många miljoner ni än använder till det. Jag ser fortfarande att ni gjort trädet i datorn. Och vet ni vad. Jag hatar skiten! Jag blir inte imponerad, jag tycker inte det ser bra ut och jag tycker inte att det tillför ett skit för filmen. Snarare drar det ned betyget för enligt mig är effekter bara en genväg för att man inte orkar filma på plats eller påkosta ordentliga sets. Maleficent var ett ypperligt exempel på detta. Tyvärr. 
Men, jag kan inte säga att Maleficent var rakt igenom dålig heller. Angelina Jolie var fantastisk, vilket jag i och för sig vet att hon kan vara efter att ha sett henne i A mighty heart. Hon är verkligen som skapad för den här rollen och hennes insats lyfter filmen rejält. Så visst, man kan se Maleficent bara för henne. Så tråkigt bara att dialogen är lite platt ibland. Ibland känns det som om de inte bestämt sig för om de ska rikta sig åt vuxna eller barn. Ibland är det så banalt skrivet att det nästan blir löjligt för att i nästa sekund vara ganska rått och brutalt. Skumt. Get your priorities right!
Hur som helst så tyckte jag även om Sam Riley som Diaval, åh vad jag önskade att deras förhållande hade fått mer speltid. När de två får spela ihop var det som en annan film. 
Så, Maleficent var verkligen inte så bra som jag hade hoppats men den var inte dålig heller. Se den för Jolie och Riley åtminstone. Eller se Snow White and the Huntsman för den är faktiskt bättre.
 
Kommentarer (1)

Game of thrones - The Children

Publicerad 2014-06-19 21:30:00 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier,

Så var GoT slut för det här året. Skittråkigt och så med tanke på att Winds of winter inte direkt är i antågande heller. Uäh! Jag får väl ta och läsa Dreamsongs eller nåt sånt tills dess.

 

Spoilers för er som inte sett avsnittet!

 

The Children tar vid där förra avsnittet slutade dvs. uppe vid The Wall och jag förstår fortfarande inte varför de inte tog med detta i förra avsnittet. Nu kändes det mest som ett lite snörpligt avslut på ett fantastiskt slag. Visst, det ÄR oväntat att Stannis kommer dit, jag tror inte en människa var beredd på det (allra minst jag när jag läste det) men ändå, kunde ni inte tagit med det i förra avsnittet och avrundat det på det viset? Nee, jag fattar inte. Dock tyckte jag om scenen mellan Jon och Melisandre, när hon synar honom noggrant över lågorna. Snyggt gjort. Det är nåt där, jag vet det! Också skönt att det nu är några POV's som äntligen är på samma ställe, det bådar gott inför kommande säsong. Det tillsammans med alla dödsdfall i säsong fyra leder till mer speltid för dem som man faktiskt gillar i nästa. Yay!

Vidare fick största delen av avsnittet utspela sig hos Arya och the Hound. Inte mig emot, mitt favoritpar helt klart (om ni inte förstått det innan). Jag tycker fortfarande att personkemin mellan de två är så jäkla bra och man ser det verkligen när Brienne försöker få med sig Arya men inte lyckas. Man förstår verkligen att hon inser att hon måste försöka bygga sitt eget liv nu och inte följa någon annan men ändå så måste hon gå tillbaka och se Clegane en sista gång. För ärligt talat, alla vet ju att han är mer far för henne än nån annan har varit för han förstår henne. Men givetvis kan hon inte erkänna det för sig själv och jaa, resultatet är ju att hon lämnar honom att dö. Jag gillar hela scenen, på ett sätt gillade jag också hans kommentar om Sansa för de har tonat ned hela den biten så mycket men nu tog de upp det igen vilket var skönt på nåt vis.
Jaja, fighten mellan Clegane och Brienne var ju awesome. Gwendoline Christie är ju bara sååå bra och i kombo med Rory McCann som också är fenomenal kan det inte bli bättre. I böckerna träffar ju inte Brienne dem utan det är när Arya och Clegane hamnar i en fight som han blir skadad och hon lämnar honom att dö men jag gillade att de skrev ihop det såhär. Det gav mer djup åt varje persons storyline.
En negativ sak, varför vände de bara vid The bloody gate när de fick reda på att Lady Arryn var död? Det hade väl inte skadat nån att fortsätta ändå? Eller vad är det jag inte fattar?

Fråga: Vad tror ni nu då? Är the Hound död?

Vad hände mer? Jo, Tyrion, Tyrion... Som vi har väntat. Nästan lite för länge efter klimaxet i The mountain and the viper. Mje, lite dålig planering på det måste jag säga. Slaget i förra avsnittet passade liksom inte in riktigt, enligt mig.

Hur som helst så funderade jag länge på om de skulle hinna med att avverka Tywin också eller om de skulle spara det till första avsnittet i nästa säsong men icke. De sparar inte på krutet i säsong fyra alltså! Ja, man kan väl inte säga så mycket om det mer än att jag fortfarande inte tycker att Shaes utveckling är ologisk efter hur hon porträtterats i serien, i boken förstår man men häri? Njae, det håller inte. Varför skulle hon tvärvända sådär? Bad writing! 

Nu börjar det bli ett långt inlägg här men hey, vem gillar inte att läsa om GoT?

Tja, Daenerys var tråkig som vanligt. Jaja, du har uppfostringsproblem, tycker det är svårt att vara drottning och är kär i ett sellsword, typ. Blabla, get a move on ffs!

Och Bran! Ojojoj, jag kan inte fatta att de gått så långt i hans POV. Jag läste ju det här i ADWD för nån månad sedan! Hur vågar de? Jag blev lite besviken på The last greenseer faktiskt. I böckerna beskrvis denne figur som halvt skelett, halvt träd ungefär. Som om trädet vuxit in i denne och bara han bara hålls vid liv av trädet. Nu blev det mer orakel över det hela. Lite mer krut kunde ni väl lagt på det? Men vilken avslutning sen! "But you will fly..." Det måste ju syfta på drakarna, eller?
Så spännande Brans POV ändå är när det händer något! Helt plötsligt blev det ju värsta Dungeons and Dragons ett tag med zombies, fireballs och magic missiles. Inte mig emot, det vara bara så icke-GoT. Trist att Jojen strök med, han lever fortfarande i böckerna så vitt jag vet. 

Oj, nu blev det mycket text här men som slutord får jag väl ändå säga att det var den bästa säsongsavslutningen hittills av den bästa säsongen hittills. Den hade en del continuityprobles men överlag, sjukt mycket oväntade trådar, sjukt mycket action (för att vara GoT) och sjukt mycket död.

Frågan är hur de ska göra med nästa säsong... Många är ju nästan ifatt böckerna. Menmen, det är deras problem!

 
 
Kommentarer (1)

Game of thrones - The Watchers on the Wall

Publicerad 2014-06-15 21:11:00 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier,

Nu blir det lite fel ordning, veckorna går ju så fort, men jag ska skriva om åttonde också, jag lovar!

Då var det nionde avsnittet här, och säsong fyras klimax har nåtts. Folk har ju dött som flugor i den här säsongen och det ändrade ju inte direkt sig i The watchers on the wall.
Hela avsnittet utspelar sig hos Jon, Sam, Ygritte och de andra uppe vid The Wall och det stora slaget mellan de drygt hundra männen vid The Night Watch och Mance Ryders armé av Wildlings. Precis som under Blackwaterslaget (och som alltid i GoT) får man följa båda sidor och man är egentligen inte säker på vem man vill ska vinna. Något som är rätt ovanligt i traditionell fantasy. När Alliser Thorne och Thenn slogs mot varann visste jag ärligt talat inte vem jag skulle heja på.
Som alltid är setten fantastiska i GoT, det är en sådan kvalitetsskillnad när man ser att de byggt upp ordentliga miljöer istället för att använda CG. Borggården vid Castle Black och toppen av The Wall är kusligt realistiska. Det bevisades också när de hade en riktigt lång, obruten tagning som tog oss runt hela borggården. Snyggt! Jag älskar långa, timade tagningar, det visar verkligen att filmskaparna ansträngt sig.
Även när de använt effekter ser det bra ut, man fick ju inte lite gåshud när Jon och de andra såg den stora elden från toppen av The Wall. Även mammutarna och jättarna såg riktigt, riktigt bra ut.
Men hur det än är så är det inte actionscenerna som är GoT's starkaste sida. Nej, precis som under Blackwater är det dialogen och karaktärsutvecklingen mellan actionsscenerna som är det bästa och så även i detta avsnittet. Scenen om ledarskap mellan Alliser och Jon är ju ett ypperligt exempel på detta. När man tom. sympatiserar med översittarna vet man att det är bra gjort.

Men sedan måste jag också säga att jag blev lite besviken på detta avsnittet. Ni som har läst böckerna vet säkert vad jag menar. På något sätt kändes det så oavslutat. Vilket det ju också var för de slutade ju mitt i striden ungefär. De misslyckades liksom lite med tempot på något vis. Det var en så jämn nivå på hela avsnittet att klimaxet som t.ex. var så gigantiskt i The Mountain and the Viper, uteblev. Jag förstår inte varför de inte gjorde hela slaget på ett avsnitt!
Dessutom är det nog många som inte var så peppade på ett helt avsnitt med The Wall efter förra avsnittet så jag vet inte riktigt hur de tänkt där heller. De flesta är väl mest intresserade av hur det ska gå med Tyrion kan jag tänka.

Anyhow, musiken var awesome! 

 

Spoilers för er som inte läst boken: 

 

Visst var det konstigt att de inte avslutade avsnittet med att Stannis och Co kom dit, det hade varit ett mycket mer tillfredsställande slut på avsnittet och hade förändrat tempot en del. Skumt.
Jag vet inte vad jag tycker om att de ändrade Ygritte, det blev lite kliché med att hon dog i hans armar. Men visst, de var väl tvungna att avsluta med You know nothing, Jon Snow så jaa... Men jag tror jag gillar det bättre hur det är i boken. Att han bara hittar henne sen och är glad att det inte var en av hans egna pilar.

 

Slut på spoilers!

 
 
Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

En lite egen tjej som älskar drakar, svärd, te och fantasivärldar driver denna bloggen. I en inte alltför avlägsen framtid, hoppas jag, arbetar jag som geolog, har ett eget bibliotek hemma och skriver bästsäljande böcker på fritiden när jag inte är ute i skogen med hästen. Hoppas ni gillar min blogg om allt inom fantasygenren!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela