Porten är den första boken jag läst av en egenutgiven författare. Den är skriven av Astrid Ahlberg vars blogg du kan hitta här och är första delen i en serie kallad Ön. 
Det var som sagt den första boken jag läst av en egenutgivare och jag visste därmed inte riktigt vad jag skulle vänta mig samtidigt som jag också var väldigt nyfiken på hur det skulle vara.

Jag måste säga att jag är imponerad av Ahlberg, omslag, utformning, språk, karaktärer allt är proffsigt och genomtänkt, här har inget lämnats åt slumpen. Även om jag hittar några små stavfel och någon namnmiss är det inte mer än jag hittar i en förlagsutgiven bok. Det säger kanske mer om förlagen än om Ahlberg dock ;)

 

Men först till handlingen. Boken är uppdelad i olika delar där man bl.a. får följa huvudpersonen Miranda, en tjej i tjugoårsåldern som jobbar som djurskötare hemma hos sina föräldrars gård någonstans i Småland av beskrivningarna av naturen att döma. Miranda är väldigt lik mig, hon är en djurvän, gillar att vandra runt i skogen, vill bo i ett torp och har inte ett jättestort behov av att vara med andra människor. Det var nästan skrattretande hur mycket jag kände igen mig i henne i början av boken. 
Hur som helst, Porten handlar om just det. En port, en port Miranda hittar i skogen, som leder till en plats som kallas för Ön, där folk lever ett väldigt annorlunda liv mot vad Miranda är van vid och där deras värderingar och åsikter krockar med hennes. 
Porten är en fantasy, men en väldigt lågmäld fantasy. Det fokuseras mer på karaktärernas utveckling, värderingar och personlighet än på magi, svärd och det faktum att vi har att göra med en annan värld à la Narnia. Det är en sorts fantasy jag inte har läst så mycket av tidigare och det gör att den känns fräsch och rätt nytänkande. Det är härligt att läsa om platser man kan känna igen sig i; här är det grusvägar, röda stugor, tallskog och djur. Jag kan verkligen rekommendera Porten till alla som tycker om djur för det finns två saker som det är gott om i den; djur och beskrivningar av mat. Jag är inte riktigt övertygad om att jag gillar alla dessa ingående matbeskrivningar och inte alla beskrivningar av omgivningen heller. Det blir lätt lite tröttsamt och jag hoppar gärna några rader när det bara ska berättas vad som är i grytan eller hur graderoben stod placerad men detta vägs upp av kärleken till djuren som Ahlberg väver in så fint i hela boken. Mer sånt!

Som jag sa kan jag identifiera mig med Miranda väldigt bra, dock främst i början av boken. Desto mer tid hon spenderar på andra sidan Porten desto mer irriterad på henne blir jag. Ibland är hon riktigt egocentrisk och väldigt förblindad av sina egna fördomar. Det gör mig rejält frustrerad! Dock tror jag att det är precis det som Ahlberg vill få fram för som jag sa handlar Porten mer om kolliderande världar och åsikter än om dramatiska händelser. 
Parentes: det är ungefär här jag inser att det blir väldigt svårt att skriva om den här boken utan att spoila handlingen för mycket men jag ska försöka! 

Trots sina hundratals sidor flyter tempot i boken på rättså bra, jag läste de trehundra första sidorna väldigt fort eftersom jag gillade det jag läste så mycket men någonstans efter mitten av boken tappar den lite fart. Det är väldigt mycket: till porten-prata med människor-hem från porten-göra nånting hemma-tillbaka till porten osv. En lite nedkortning av just det partiet tror jag hade gjort boken gott. De sista hundra sidorna tog det dock fart igen och slutet var både oväntat och väldigt väntat. 

Allt som allt är jag imponerad av Porten, den står sig bra mot alla förlagsutgivna böcker och glider in högt på min lista över bra böcker jag läst den senaste tiden. Jag gillar det vardagliga lantsverige eftersom det är där jag själv är uppvuxen och jag tycker det behövs mer litteratur som behandlar just landsbygden som något positivt. Jag gillar alla djuren och respekten Ahlberg verkar ha för dem och för naturen runt oss. Jag gillar även hur hon utvecklar sina karaktärer och det märks att hon har tänkt igenom deras personlighet ordentligt för att kunna skriva om hur de reagerar i olika situationer. Jag gillar också hur hon har skapat sin egen grej med Porten, detta är fantasy fast ändå inte, kan inte jämföras riktigt med någon anna bok jag läst och jag kan väl summera det med att säga att Porten känns väldigt välbekant men ändå väldigt annorlunda. En bra kombo enligt mig!
Det jag inte gillar med Porten är att den ibland känns lite lång, som jag skrev tidigare är den lite långtråkig lite efter mitten och den hade mått bra av att inte vara riktigt så ingående gällande mat- och miljöbeskrivningar. Jag personligen hade kanske lagt lite mer krut på slutet och redigerat bort lite i mitten. Däremot blev jag väldigt glad när man helt oförhappandes fick följa en annan huvudpersons perspektiv (försöker att inte spoila). Det var oväntat och väldigt trevligt och just det partiet var bland det bästa i hela boken!

 

Som sagt, jag gillar Porten, den förtjänar sin plats i bokhyllan bredvid alla andra högfärdiga fantasys och jag hoppas att Astrid Ahlberg kan bana väg för många andra egentugivare!

 

Efter lite påtryckningar från alla möjliga håll har jag och pojkvännen bestämt oss för att börja titta på kultserien Doctor Who. Men vi har dock inte tittat på de gamlegamle avsnitten utan börjat med de som släpptes av BBC 2005 med Christopher Eccleston som The Doctor och Billie Piper som hans följeslagerksa. 

 

Än så länge tycker jag faktiskt att det är riktigt underhållande. Och så sjuuukt brittiskt. Verkligen tidigt 00-tal i Storbritannien. Spice Girls är ju fortfarande influenser liksom.

Anyhow, jag var lite tveksam till Eccleston som Doktorn i början men desto mer jag ser av honom, desto bättre tycker jag om honom. Just för att han ser sådär lagom tråkig ut och sen helt oväntat drar han till med världens minspel så man inte kan annat än att älska honom. 

 

Rent filmiskt är väl inte serien den bästa, kan tänka mig att BBC inte hade så hög budget under första säsongen vilket märks på blixtar, aliens och annat smått och gott. Men vafasen det är väl inte det man tittar på om man gillar Doctor Who. Jag gillar hur de blandar genrer hejvilt, skräck, sifi, thriller etc. Man vet aldrig riktigt hur stilen på nästa asvnitt ska vara. Barn i gasmasker liksom. Hu!

 

Till sist vill jag slå ett slag för serier som är relativt fristående, mer sånt tack!

 

Jag återkommer med lite fler tankar när jag sett alla säsongerna :)
Vilken är er favoritdoktor?

Andra delen av svenska Nene Ormes serie om det sära Malmö har legat och gnagt i bakhuvudet på mig ett tag nu och till sist var det dags att ta tag i den. Den första delen Udda verklighet hittar du här!

Udda (ja, huvudpersonen heter så) har inte haft några verklighetsdrömmar sedan hennes vän Daniel kom tillbaka i början av sommaren och nu är det Malmöfestival och henns drömmar kommer tillbaka. Med drömmarna kommer hotet och förvecklingarna med de sära med den stilige Hemming i spetsen men även en hel del andra intressanta förmågor introduceras i denna boken. Lodjur, eld, hundar, lots är bara några stycken. 

 

Det känns som om Ormes har fått bättre självförtroende i andra boken. Hennes språk flyter bättre och hon tar ut svängarna mer i ordval och metaforer. Det gillas!
Överlag gillar jag Särskild bättre än Udda verklighet, kanske främst för att alla introduceringar och förklaranden redan är avklarade i den första boken. Nu vet man att det finns ett annat Malmö, Udda vet det också och hon vet varför hon drömmer. Skönt! I Särskild trappas tempot upp och handlingen skrider framåt utan hinder. Jag kan identifiera mig mer med Udda som en tjej som försöker bestämma sig för hur hon vill leva sitt liv, i förra boken kändes hon mer trist men allteftersom hon får bättre koll på de Sära och sig själv blir hon mer och mer intressant. 

De andra karaktärerna får också mer plats, man lär känna Hemming och Oraklet mycket bättre, börjar förstå hur världen fungerar. 
Jag tycker att Ormes fängslar en mer och mer, Udda verklighet var bra men kändes ändå något tafatt, Särskild känns mer mogen, mer självsäker vilket gör att jag fastnar bättre för denna delen. Om Ormes fortsätter i denna stilen fortsätter jag läsa!

Det tråkiga med boken är att det faktiskt inte händer så mycket. Det är festival och en mängd karaktärer introduceras men så mycket mer vet jag inte om det händer. Jag hade gärna sett en längre bok med mer händelser. Särskild känns som en upptakt till något men det kan också vara så att man är skadad av alla högtravande fantasyböcker där hela världen ska vändas uppochner för att någon handling ska kunna utrönas. Ormes starka sida är ändå kombinationen vanlig bok, vanligt liv med något annat, en udda verklighet helt enkelt.

 

Nytt i bokhyllan igen, nu får det vara nog för ett tag, måste komma ifatt. Hatar att ha massa olästa böcker hemma, blir så stressad. Och det är det sista jag vill att mitt läsande ska vara.

 

Hur som helst så var Astrid Ahlberg snäll och skickade ett exemplar av hennes nyutkomna bok Porten. Den är hennes första bok och hon har gett ut den själv. Läs gärna mer om den på hennes blogg som du hittar här! 
Ska bli väldigt spännande att läsa den! Tack Astrid!

 

Vidare har jag fått hem två recensionsexemplar från Styxx. Andra delen i svenska Nene Ormes serie om De Sära. Särskild heter den och även tredje delen i Gail Carrigers Parasollprotektoratet; Hemlös. Allt som allt tre böcker jag verkligen ser fram emot att läsa! Tack Styxx!

I helgen är det dags för en bokbloggsjerka igen. Det var länge sen nu!

 

Frågan denna veckan är: 

Kul och mycket svår fråga. Jag kan identifiera mig med många karaktärer men samtidigt inte identifiera mig helt och hållet med någon. För det mesta kan man ändå hitta några drag i varje karaktär som man faktiskt känner igen sig i. 
Men om jag ska fundera på några som jag känner igen mig i lite mer än andra får det nog bli utan inbördes ordning:

 

Arya Stark för att hon är precis som jag var i hennes ålder. Pojkflicka som inte hade någon lust att följa normen utan gjorde det hon ville utan att bry sig om vad någon annan tyckte. Men hon har lite mycket eld i sig för att vara jag till hundra procent.

Katniss Everdeen för att hon biter ihop, tar skiten som en man (?) och går sin egen väg. Även om jag tycker att hon är lite tjockskallig ibland. Lite för arg och bitter för att vara mig helt och hållet. Tror jag.

Miranda Vikner från boken jag läser nu. För hennes medkänsla för djur och sätt att förhålla sig till naturen. Men nog är hon lite väl egoistisk och förblindad av sina egna fördomar ibland. 

 

Brienne of Tarth för att hon vet hur det känns att inte passa in och känna det som om man bara här för att andra ska få skämta om en, (haha nu lät det helt superdeppigt, riktigt så illa är det inte) och dessutom gör hon sitt bästa i alla situationer. Men jag är inte riktigt familjär med hennes absoluta hederskänsla. Jag tycker att hon är för ärofull för att vara jag fullt ut. 

Hm, där var några stycken. Inser att det nog inte är helt svårt att se ett mönster haha! Hoppas alla andra ser mig så nu också och inte bara jag själv... 

 

Något omtumlad la jag ned Nattens cirkus av Erin Morgenstern för några timmar sedan. Jag var ensam hemma och ägnade den följande timmen åt att vandra runt lite planlöst här hemma och fundera över boken. För Nattens Cirkus behöver reflekteras över. Det är ingen bok man lägger ned och genast går vidare från. Den behöver lite tid på sig att släppa taget och många andetag behövs för att släppa känslan den lämnar efter sig. 
Nattens cirkus är en mycket underlig bok. Väldigt lågmäld men ändå majestätisk. Omtumlande men när man försöker beskriva vad som är omtumlande kan man inte sätta fingret på vad.

 

Men nu ska jag ta det från början. 
Nattens cirkus var en bok jag aldrig hade hört talas om förrän en vän sa att jag verkligen borde läsa den. Lånade den på svenska från biblioteket och började läsa. 
Nattens cirkus handlar om en cirkus i slutet av 1800-talet. Den handlar om att träda in i en annan verklighet, om en cirkus som förflyttar ens medvetande till något som liknar en drömvärld, allt i svart och vitt. Men den handlar också om människorna i och runt cirkusen, hur den påverkar sin omgivning. Men framförallt handlar den om två personer; Celia och Marco. Två personer med förmåga att manipulera sin omgivning, två personer som tävlar i en livslång kraftmätning med cirkusen som kuliss. 

 

Nattens cirkus är en mycket ovanlig bok. Den är modern men skriven som en klassiker och efter att ha läst den kan jag mycket väl tänka mig att den kan bli en klassiker.

Nattens cirkus är ingen fantasy men den innehåller ändå en stor mängd magi och magiska saker men utan att det känns Harry Potter över det. Den lämnar en känsla av overklighet efter sig samtidigt som den förmedlar den här lite hemliga känslan som en cirkus kan utstråla. Att allt är möjligt, allt glittrar, allt är strålkastare, skuggor, exotiskt och ingen vet egentligen vad som händer i bakgrunden. Den utspelar sig även över en väldigt lång tidsrymd, inte alltid i kronologisk ordning och man får följa cirkusen genom ett antal personers ögon. Det tycker jag om! Den enda jag inte gillar fullt ut är Marco, han känns på nåt underligt sätt lite kall och (mindre spoilervarning här) vad hände med Isobel, missade jag detta eller?

Hur som helst är Nattens cirkus är en bok som är svår att förklara men som verkligen lämnar ett stort intryck. Läs den om ni vill ha något helt annorlunda i läsväg och inte är rädd för att omfamna det overkliga.
För övrigt är Morgensterns språk riktigt, riktigt vackert!

 

Det har tillkommit några böcker i min säljhög så passar på att uppdatera om det!

 

Det är bara fantasylitteratur i någon form. Kan även tänka mig att byta om du har någon jag är intresserad av.
Köparen får betala frakten och kommentera om du är intresserad av någon bok ^^ (Jag publicerar inte de kommentarerna). Mer information och bilder kan skickas!

 

 

Priser:

Pocket: 30kr/st
Inbundna: 40kr/st

 

Jag ger mängdrabatt!

Just nu läser jag en mycket underlig bok, nämligen Nattens Circkus av Erin Morgenstern. Den är nyskriven men känns som en klassiker. En recension kommer när jag är klar!