Eftersom sommaren bjöd på allt annat än svalka tror jag att min överhettade hjärna helt omedvetet valde ett tema i protest mot värmen. Nämligen snö och is (och försvunna personer).
Jag började sommaren med Dan Simmons The Abominable vars handling utspelar sig högt uppe på Mount Everest sluttningar (recension här) och gick sedan vidare med Yrsa Sigurdardottirs Ödemark om ett gruvbolag på Grönland vars medarbetare försvunnit bland snön och mörkret långt ifrån civilisationen. Dock måste jag säga att Ödemark inte direkt föll mig i smaken; kliché karaktärer, långsam handling och ett rejält antiklimax i slutet ger inget gott betyg från min sida. 
I samma veva som jag lyssnade på Ödemark lånade jag hem den illustrerade utgåvan av Bea Uusmas Expeditionen - min kärlekshistoria som en vän tjatat om i minst ett halvår. "Expeditionen" refererar till Andréexpeditionen där tre svenskar skulle försöka nå först till nordpolen i en luftballong men som försvinner spårlöst och hittas oförklarligt döda 30 år senare på en ö i Arktis. Ingen vet varför de dog. Till skillnad från Ödemark slukades jag av Expeditionen ochn när boken var slut känner jag mig nästan lika besatt av expeditionens öde som Uusma berättar att hon är. 

Inför sista ensamma bilresan i Norrland laddade jag ner Johan Theorins Ölandsdeckare Nattfåk som utspelar sig på en enslig gård på norra Öland när vintern och den ökända stormen fåken drar in tillsammans med drivis, dimma och legender om förlista skepp och slocknade fyrar. 

Så ja, kyla och is har helt klart varit grejen denna sommar. Nu laddar jag om inför en höst med mycket traditionell fantasy, vattenvarelser och svenska titlar! 

Eftersom jag anmält mig till Pocketlovers 3 på 3-utmaning är det vattenvarelser som gäller i sep-nov (även om jag hoppas att jag kan klämma in några andra böcker också givetvis). Den 1:a september kommer jag att vara på resande fot hela dagen med två olika flyg, väntetid på Arlanda och en lång busstur i Norrland så vad kan passa bättre än att börja med en av dessa tre böcker? Sagt och gjort så beställde jag hem min första bok i utmaningen, nämligen In Great Waters av Kit Whitfield som får följa med i handbagaget den första. Nu hoppas jag bara att den är bra!

Jag har länge funderat på att läsa Metro 2033 och efter rekommendationerna på bloggen kände jag att det nu äntligen var dags. Och vad passar bättre än en klaustrofobisk dystopi mitt i högsommaren?

 

Metro 2033 utspelar sig efter kärnvapenkatastrofen på en jord där jordytan är obebolig på grund av all strålning. Allt liv som vi känner till det har raderats ut och ersatts av muterade monster där människan är villebråd. En sista människospillra har tagit sin tillflykt i den atombombssäkra Moskvametron där mörkret och klaustrofobin kan göra vem som helst galen när man ska ta sig mellan de dåligt upplysta stationerna. Vad väntar på spåren i mörkret? En ung man vid namn Artiom ger sig ut på en vandring genom metron där han får möta såväl psykologiska faror som verkliga samtidigt som han träffar på en mängd färgstarka karaktärer på sin väg. 

 

Jag är väldigt kluven av Metro 2033. Å ena sidan är det en välskriven bok som tar upp många filosofiska frågeställningar med ett vackert språk, å andra sidan är den löjligt macho och oförsvarbart fattig på kvinnor. Jag kan inte annat än att bli trött när man läser sida efter sida med män, män och åter män. Artiom hinner avverka en mängd karaktärer på sin resa genom tunnelbanan med den enda gemensamma nämnaren att de är just män. Och till slut blir det riktigt löjligt. Det finns en namngiven kvinna med, hon är fru till en person som Artiom träffar och det hon gör är att laga mat och skälla på barnet. Ehum, tillåt mig att spy. Jag klarar inte av sånhär skit. För ärligt talat. Vi pratar år 2033. Jag har väldigt svårt att tänka mig att det enda kvinnorna gör år 2033 är att laga mat och ta hand om barnen. Och tyvärr drar detta ned betyget på boken rejält. För det kvittar hur bra språket är, eller hur många det än är som hyllar boken, jag kan inte tycka att en författare som i stort sett utelämnat kvinnor är en bra författare. Det går bara inte. Skärp dig Dimitrij!

 

Förutom problemet med avsaknaden på kvinnor är Metro 2033 en riktigt bra bok. Den tar upp de grundläggande filosofiska frågorna som ödet, meningen med livet, vad människan gör med jorden osv. och dessutom på ett mycket gripande och vackert sätt. Blandat med dessa grubblerier från Artioms sida håller boken högt tempo. En mängd stationer och underliga platser avverkas och vi hinner med en hel del eldstrider och närkamper med allehanda fiender, mutanter så väl som människor. Det figurerar en hel del vapen i boken och människorna i metron är inte sena till att skjuta, jag tror Artiom är nära att bli dödad ungefär en gång i varje kapitel. Det är ju inte allt folk som är trevligt liksom.
Gluchovskij har byggt en hel värld där nere bland tunnlarna med fascister, kulturvetare, tiggare, poliser, handelsresande och flyktingar. Det dras många anekdoter om gångna tider t.ex. Stora fosterlandskriget, Lenin, Kreml och andra viktiga händelser och platser i Rysslands gedigna historia och det är inte annant än att jag blir imponerad av äktheten i Gluchovskijs berättelse. Man är verkligen i Ryssland, i Moskva under jorden tillsammans med dessa människor med olika bakgrund från både före och efter katastrofen som med olika förutsättningar och olika åskådningar försöker ta sig fram genom livet i metron. Man kan inte komma ifrån att Gluchovskijs världsbygge är riktigt, riktigt bra. 

Dessutom är han väldigt bra på att beskriva den krypande skräcken som alltid lurar bakom hörnet i tunnlarna och det kan hända att jag vände mig om några gånger extra när jag vandrade runt i lägenheten här hemma själv i mörkret. Tunnelångesten är inte att leka med och jag tror ingen skräckläsare kan bli besviken på Metro 2033.

Efter att ha tagit mig igenom Metro 2033 kände jag att det kunde vara dags för något lite mer lättsamt (och mindre macho). Valet föll på Gail Carrigers Etiquette and Espionage som jag lyckades få hit innan jag åker söderöver. Det ska bli kul att läsa något av Carriger igen, och dessutom på originalspråk. Jag har ju bara läst Parasollprotektoratet på svenska nämligen. 

Nåväl, visst ska jag väl kunna knäcka denna på två veckor?

Inom den närmaste tiden kommer jag att göra ett antal bilresor à la 25 mil genom norrländska vildmarken och vad passar då bättre än en ljudbok i bilen? Jag lyssnar inte direkt på ljudböcker eftersom jag brukar tycka att rösten stör upplevelsen. Ett undantag är Stieg Larsson-trilogin, jag tror aldrig jag hade tagit mig igenom de böckerna om jag inte lyssnat på dem. 

Hur som helst så föll valet på Yrsa Sigurdardottirs Ödemark. En något ovanlig bok för mig eftersom den räknas som deckare men så vitt jag förstår snuddar den snarast på skräck vilket passar mig bättre. Och jag kan ju inte låta bli att bli lite nyfiken när det handlar om gruvbolag och prospektering på Grönland, geolog som man är!

Nu hoppas vi bara att bilen inte går sönder på den ödsliga landsvägen så man står där utan täckning i dimman några mil norr om polcirkeln. För då lär jag krypa ur skinnet av skräck om boken lever upp till förväntningarna...

Jag har lagt till en ny, och något oväntad, kategori på bloggen. Nämligen te. Jag är ju en tedrickare av grandiosa mått. Minst fyra koppar om dagen vill jag dricka om jag ska känna mig på banan, helst i lugn och ro. Är det något man inte ska stressa med så är det te. 

Hur som helst vet jag att många bokläsare högaktar ett gott te lika mycket som jag så varför inte skriva lite om det?

 

Här uppe i norrland är det inte helt lätt att få tag på bra te. Jag för min del har bojkottat Lipton och Twinings efter skandalen med tillsatt socker, och om vi ska vara ärliga har de inte särskilt goda teer heller, vilket har gjort att mitt teutbud är skrämmande skralt häruppe.

Men så i förgår hittade jag ett te i den lokala hälsokostaffären som jag tyckte lät lovande. Nämligen Clippers Cloud Nine med ekologisk fläder, citrongräs och äpple. Teet är relativt kryddigt med en frisk smak av fläder och ett uns peppar från citrongräset. Ett kryddigt te som inte smakar höst, vilket många kryddiga teer gör utan som är perfekt på sommaren för en person som jag som inte gillar för söta teer. Det är helt klart det godaste teet jag smakat från Clipper, tyvärr har många av deras teer en tendens att smaka lite unket (jag tror det beror på påsen) och så även detta. Men just denna sorten är inte så farlig och jag kan ha överseende med det.

Pocketlover anordnar varje år en utmaning kallad 3 på 3. Den innebär att man i sep-nov ska läsa tre böcker på valfritt tema. I år tänkte jag vara med och mitt tema kommer givetvis vara fantasyrelaterat, om än lite tillskruvat. Jag funderade på t.ex. 3x Jules Verne eller 3x Steampunk men jag kände ändå att jag ville testa något nytt så det fick bli... 

 

*trumvirvel*

 

Vattenvarelser!

 

Japp, du läste rätt, det är dags att jag bekantar mig med den här genren och efter en hel del efterforskningar har jag kommit fram till tre böcker som jag tycker passar. Som med all fantasy blir det alltid till att sålla bort all klyschig YA och Paranormal Romance för att hitta de riktiga fina godbitarna. Jag känner nämligen inte för att läsa enbart om förälskade sjöjungfruar utan är på jakt efter de lite mer udda och djupare (höhö) texterna. Till slut föll valet på följande tre titlar:

In Great Waters av Kit Whitfeild. Jajjemän, denna har jag kikat på länge och av de böcker inom genren jag tittat på verkar denna sticka ut mest.

The Brides of Rollrock Island av Margo Lanagan. Som verkar vara lite halvkuslig och psykologisk med ett vackert språk såvitt jag förstår.

Monstrous Beauty av Elizabeth Fama. Den bok som verkar vara mest ordinär av de tre men ändå tillräckligt bra för att jag ska ge den en chans! Och omslaget sen!

Vad tror ni? Verkar mina val bra? Ska ni själva vara med i utmaningen?

 

 728 sidor och två veckor senare har jag tagit mig igenom Simmons tegelsten The Abominable. Det var en lång men mycket underhållande resa måste jag säga!

Men vi börjar från början. 

Jag köpte The Abominable för att jag hörde att den skulle vara en blandning av historisk roman med övernaturliga inslag och med Mount Everest som backdrop. Eftersom jag vandrat i berg sen jag var tonåring och har en förkärlek för otillgängliga platser kunde jag inte motstå den utgångspunkten. 

Boken tar avstamp, efter en väldigt lång prolog, på Matterhorn år 1924 där de tre huvudpersonerna Jake Perry, som är vår narrator, Jean-Claude Clairoux och Richard Davis Deacon får reda på att de berömda bergsklättarna George Mallory och Sandy Irvine försvunnit på den ökända North Col på Mount Everest i ett försök att vara de första som når toppen. (Detta är faktiskt sant, Mallory och Irvine försvann faktiskt på Mount Everest 1924 och det är endast Mallorys kropp som har hittats, hela 75 år efter expeditionen. Ingen vet om de faktiskt klarade av att nå toppen. Lite anekdoter har väl ingen dött av?)

Förutom Mallory och Irvine får våra tre huvudpersoner reda på att två andra personer också försvunnit på Mount Everest i samma veva: Lord Percival Bromley och Kurt Meyer där den förstnämnda är en släkting till Deacon. Deacon som känner Lord Percivals mor ser sin chans att få bestiga världens högsta topp under förevändningen att ta reda på vad som hänt Lord Percy och Meyer. Sagt och gjort. De tre något omaka vännerna börjar förbereda expeditionen och nysta i mysteriet med de försvunna personerna vilket leder dem både till Wales, München, London och till sist Indien, Darjeeling och Himalaya.

The Abominable är en väldigt motsägelsefull bok. Till att börja med når expeditionen inte Mount Everest förrän nästan halva boken har gått och Simmons fokuserar mer på tekniska detaljer än på faktiska händelser. Jag vet numera mer om skillnaden mellan olika syretuber och hur man säkrar ett rep än vad jag trodde var möjligt. Dessutom är baksidetexten på boken helt missvisande; "As the winds rise and the temperature and oxygen levels go down, Deacon and his companions hear howls in the distance. A dark creature is tracking them up the mountain, sending them scrabbling blindly into Everest's heights to escape it."

Det här, stämmer inte alls. Det är inga howls, ingen mörk varelse och trots små ledtrådar genom hela boken, inga yetis. Jag förstår verkligen inte varför förläggaren (eller vem man nu ska skylla på) valde den vinkeln. Jag tror bara att de som läser boken med utgångspunkten att det ska handla om snömannen eller något liknande blir besvikna och det är synd. För The Abominable är en riktigt bra bok. Jag kan inte komma på någon annan bok som är så teknisk, så tjock och med en så missvisande baksidetext som The Abominable men som jag ändå läst så snabbt och tyckt var så spännande. Det, om något måste ju vara ett bra betyg?

För det stämmer faktiskt, har man det minsta intresse för bergsklättring eller bara mellankrigstiden för den delen kan jag inte förstå varför man inte skulle älska denna boken. Simmons väver samman fakta och fiktion så bra och med ett så fängslande språk att ingen kan påstå att boken, trots sina tekniska utläggningar inte är spännande. Det var längesen jag läste en så perfekt balanserad thriller och jag kan bara buga och bocka åt Simmons som trots bokens tjocklek lyckas hålla mitt intresse uppe hela vägen till sidan 728. Dessutom är boken skriven på ett sätt som fångar tidsandan på ett mycket bra sätt och jag sitter och myser när han målar upp teplantagen i Darjeeling och tar för givet att alla vet vad en lateralmorän eller en roche moutonneé är. Ack vilken tid det var!

Det som är negativt med The Abominable, för den har faktiskt en del negativa aspekter, är främst avsaknaden på vettiga kvinnor. Det finns en namngiven kvinna med, och hon är givetvis världens vackraste och dessutom världens tuffaste. Ursäkta mig men asså... KLICHÈ! Jag fattar att det inte hängde så många kvinnor i Himalaya i början av 1900-talet men om nu Simmons kände ett behov att skriva in en kunde han väl åtminstone gjort henne mänsklig?

Förutom problemet med kvinnorna är det största problemet med The Abominable längden på boken. Trots att sidorna flög förbi kan man inte komma ifrån att en hel del kunde kortats ned, särskilt i början av boken där byggnader och interiören i olika rum får ta alldeles för mycket plats enligt mig. Jag tror att längden och den något tunga första tredjedelen av boken tyvärr kan avskräcka en del läsare. Helt i onödan såklart! 

Vidare skulle jag vilja höja ett varningens finger för sluttvisten på hela historien, det blir en aningens för amerikanskt för att jag ska gilla det till hundra procent, mer än så säger jag inte med risk för spoilers. Ni som har läst boken förstår säkert vad jag menar. 

 

Allt som allt är The Abominable nog en av de böcker som jag läst fortast i förhållande till dess längd. Och det kan man inte klaga på!