Efter alla bra rekommendationer från er läsare bestämde jag mig för att låna hem Dimitrij Gluchovskijs Metro 2033, dels för att många av er rekommenderade den och dels för att det lokala biblioteket hade den inne. Så när jag har knäckt de sista hundra sidorna i The Abominable sätter jag tänderna i den. Jag har även reserverat Etiquette and Espionage som jag hoppas jag får hit innan jag åker söderöver igen. Vi får se!

Snart har jag tagit mig igenom alla 800 sidorna i Dan Simmons The Abominable och efter det har jag ingen aning om vad jag ska ta tag i. Jovisst, jag har en hel hög med olösta böcker hemma, ca 150mil härifrån men de jag tog med mig är slut. Detta innebär att jag antingen får beställa någon från någon random näthandel alt. göra ett besök på biblioteket här i byn (som har öppet ca 1h i veckan ungefär...) Jag har därför funderat ut ett gäng böcker som verkar intressanta och inte helt omöjliga att få tag på. Vilken tycker ni att jag ska läsa?

 

Etiquette and espionage av Gail Carriger - Nästa del i Parasollprotektoratet verkar ta tid på sig att översättas och varför inte sätta tänderna i spinoff-serien istället?

Half a king av Joe Abercrombie - Jag orkade inte ens läsa klart Best Served Cold men denna verkar bättre, ska man våga satsa?

Prince of thorns av Mark Lawrence - Har jag haft ögonen på länge men inte orkat ta tag i då det kan vara riktigt bra men också sjukt långtråkig och allmänt trist.

Metro 2033 av Dimitrij Gluchovskij - Det kanske är dags för en ny dystopi och jag har bara hört gott om den här.

In Great Waters av Kit Whitfield - Vattenvarelser är ju en genre jag aldrig har rört mig i tidigare, det kanske kan vara intressant?

Eragon av Christopher Paolini - Jag har redan läst de två första böckerna för typ tio år sedan och tja, det är väl dags att avsluta denna serien.

Så, vilken ska man ta tag i? Eller har ni något bättre förslag på en bok jag måste läsa?

För ett tag sen (ett ganska bra tag sen faktiskt) fick jag hem Revolt som är svenska Lisa Rodebrands debutroman. Revolt är något så ovanligt som en sifi för ungdomar och utspelar sig i en nära framtid på en jord som tagits över av en annan ras. Jordborna är slavar under dessa så kallade klykoner och de lyckliga få av människorna som inte är slavar på jorden bor på en koloni på en annan planet där de är lyckligt ovetande om sina fränders situation.
Vi får följa två ungdomar i boken. André, vars far blivit förråd och mördad av en man som står på klykonernas sida och som kämpar för att få jordborna att göra uppror mot förtryckarna samt Caroline, en tjej från kolonin som smugit sig ombord på ett rymdskepp för att ta reda på vad som egentligen händer på jorden. 

Revolt är en underhållande bok. Tempot är högt och det läggs mest krut på actionscener och faktiska händelser, inte tankar och reflektioner vilket är skönt. Man förstår ändå att det är en diktatorisk dystopi, det behövs inte alltid reflekteras så mycket. Rodebrands språk är välskrivet och rakt på vilket jag också uppskattar, särskilt i en ungdomsbok. Dessutom passar det historien som berättas. Revolt är brutal, rå och väldigt rättfram, en del personer hade kanske tyckte att den är lite väl våldsam men jag har inget problem med våld, så länge det porträtteras som något ont och inte som något macho vilket Revolt verkligen inte gör. Som sagt, språket passar historien och Rodebrand brer inte ut sig i onödan. Kanske hade dock boken mått bra av lite mer förklaring emellanåt. Eftersom tempot var så högt lämnades vissa trådar hängandes och övergångarna från en händelse till en annan kändes då och då lite plötsliga och oavslutade. Det är dock ingenting som påverkar den totala läsupplevelsen. Jag tycker också om karaktärerna som är välnyanserade och drivna. Det enda jag inte gillar är att Caroline upplevs som lite mjäkig ibland. Varför det? Jag hoppas inte det är för att hon är tjej för i så fall blir jag lite tjurig. Lite mer sårbarhet från Andrés sida hade kunnat jämna ut könsrollerna lite. Men förutom det tycker jag om dem allesammans och trots att fokus inte läggs på karaktärsutveckling är alla karaktärerna väl utvecklade och alla har sina egna mål och drivkrafter. Bra jobbat av en bok på bara 250 sidor!

 

Revolt är ju givetvis en bok som inte är riktad direkt mot mig. Jag är över tjugo och har läst böcker hela mitt liv och just därför passar Revolt inte mig. Men det är det som är så bra med den här boken! Att den inte är riktad till förlästa kulturvetare som ska sitta och tolka in för mycket i både det ena och det andra. Istället har Rodebrand lyckats pricka en ganska bortglömd läsarkrets, nämligen de som kanske inte tycker om att läsa så mycket. Jag kan tänka mig att en person i yngre tonåren som inte läser så mycket och som tröttnat på att det bara finns tråkiga, konventionella tonårsböcker hade kunnat älska den här boken. För ärligt talat, hur många sifis för ungdomar finns det egentligen? Och dessutom en bok med bra språk, som inte skäms för sig, med starka karaktärer och högt tempo. Jag efterlyser mer tonårsböcker för tonåringar med annan smak än vad som räknas som "normalt". Jag vet själv hur det var när man var yngre och letade i skolans bibliotek, hade Revolt funnits där hade jag troligtvis huggt den direkt och troligtvis älskat den. För alla gillar inte Tvillingarna (har visserligen en massa Tvillingarna-böcker) eller sportböcker. Det finns annat också och det behöver komma fram i dagsljuset lite. Revolt är ett bra steg på vägen och jag hoppas Rodebrand fortsätter att skriva böcker i samma stil.

Eftersom jag är ifatt nästan alla bra tv-serier och resten har uppehåll har jag börjat titta på Downton Abbey. Mycket lyckat måste jag säga. Jag har sett något enstaka avsnitt tidigare eftersom min mor är ett stort Downton Abbey-fan (jag tror hon har sett alla avsnitt inkl. specialavsnitt, minst tre gånger) men inte riktigt orkat börja en serie till. Men eftersom jag är strandad norr om polcirkeln utan ett slott eller en tweedkavaj i sikte tänkte jag att jag kunde unna mig lite lyx och flärd för att mota bort medelsvenssonkänslan (här är ju vacker natur men det är ungefär det enda haha!). Downton Abbey gör ett bra jobb med detta måste jag säga! Jag är på andra avsnittet och än så länge älskar jag det. Ända sedan jag var liten har jag haft en crush Jane Austen och de andra brittiska klassikerna (dock inte Svindlande höjder men det tar vi en annan gång) och även fast Downton Abbey utspelar sig i början av 1900-talet och inte under 1700-talet som många andra brittiska klassikr fångar de den brittiska känslan före kriget perfekt. Det här kan nog bli riktigt, riktigt bra! 

Jag återkommer med mer tankar när jag kommit lite längre in i serien.

Jag som trodde att jag skulle hinna blogga mer än vanligt denna sommaren. Så blev det icke, istället ägnar jag dagarna åt att jobba ihjäl mig ungefär och stupa i säng när jag kommer hem. Yay. Jag har också haft lite lästorka men har hur som helst tagit mig igenom Lisa Rodebrands Revolt och nu kämpar jag med tegelstenen The Abominable som än så länge är riktigt bra men också riktigt tjock.

 

För någon vecka sedan fick jag nys om den här remaken på den gamla legenden om Vlad Tepes, vi kan tydligen inte släppa vampyrtrenden riktigt, och ja... Det kan antingen vara riktigt, riktigt bra eller bara löjligt dåligt. 

Vad tror ni?

 

 

Här var det inte mycket som händer. Jag har haft en helvetisk vecka med tidiga morgnar och sena kvällar och en jäkla massa flängande på de rätt skumpiga norrländska vägarna. Detta har lett till att jag inte orkat göra något mer än att typ komma hem, laga mat, duscha och däcka i sängen om dagarna. Uäh. 

 

Hur som helst så har jag tittat ifatt de senaste avsnitten av Once upon a time och nu är det uppehåll till hösten igen. Känns bra att vara ifatt men annars vetifan. Jag älskar Once upon a time men nu, efter tre säsonger, känns det lite som att serien blivit rättså urvattnad. De har ju tagit upp de flesta sagokaraktärer, historier och myter och vridit runt dem ungefär en miljon gånger och några gånger till bara för sakens skull och tja, ärligt talat börjar det kännas lite krystat. För vi vet ju alla att de löser säsongens agenda snyggt i sista avsnittet men att de sista fem minutrarna alltid lyckas fördärva allas lyckliga slut och denna säsongen var inget undantag. Och det hade inte varit något problem om jag hade känt att en säsong till hade tillfört något. Men just nu känner jag inte så. Jag gillar ju karaktärerna som de redan etablerat och sämsta skurken i alla säsonger är ju helt klart The wicked witch of the west och när de också slänger in tidsresor för att spexa till det känns det faktiskt lite desperat. Jag hade gärna sett ett slut på serien med denna säsongen för nu känns det liksom klart. Det behövs inte mer, låt mina favoritkaraktärer vara, förstör dem inte! För jag känner verkligen att nu är det nära att de börjar göra det klassiska med alla serier som körs för länge. Nämligen att de börjar ändra i personligheten hos huvudkaraktärer, återuppväcka döda personer och försöka börja om från början. Tyvärr fick jag rejält många sådana vibbar i denna säsongen vilket gör att jag har mina tvivel inför ännu en säsong med den här serien. 

Men sedan ska jag inte skälla för mycket för Once upon a time är fortfarande en riktigt underhållande serie. Robert Carlyle som Rumplestiltskin är fortfarande en av mina favoritkaraktärer även om man ser till andra serier och han höjer som vanligt seriens kvalitet markant i sina scener. Jag har även börjat gilla Colin O'Donoghue som spelar Captain Hook och detta trots att jag störde mig på honom i början. Han är nog den karaktär som lyser starkast i senaste säsongen så visst det finns bra saker även med denna säsongen. Och givetvis tycker jag det kan bli spännande att få se seriens svar på Frozen i nästa säsong men det är också det enda jag ser fram emot. Tyvärr. 
De jobbigaste är att de hade ett jäkligt bra slut i denna säsongen som gjorde att det kändes som ett fint avslut för serien men precis som med allt annat måste de krama ur den sista kronan och därmed köra ända in i kaklet. Tråkigt men sant. Jag hoppas bara att jag har fel och att nästa säsong blir bättre.