Jag älskar ju True Blood och har inget emot Twilight så varför klarar jag inte av att ens se klart första säsongen av The Vampire Diaries? Jag har försökt titta, flera gånger men alltid slutat nånstans vid andra halvan av säsongen och sen fått börja om. Varför?

Tre anledningar:

 

1. Alla tjejerna är anorektiska.
Herregud liksom, deras lår är som mina armar! Vad är det för konstigt ideal? Att för att anses vara snygg måste man se ut som om man inte ätit på en vecka. För de ser ju alla likadana ut också, bara olika hårfär/ögonfärg ungefär, alla är lika smala. Fyfan!

 

2. Jag är så trött på alla farliga killar.
Damon får mig att vilja rycka håret, så jäkla patetiskt alltihopa. Sluta porträttera oschyssta, utnyttjande människor som sexiga ffs! Den enda vettiga är Matt Donovan och han mobbar det typ. Give me a break!

 

3. Det perfekta livet de alla verkar ha.
Kom igen, ingen går på så mycket baler och tillställningar som tonåring, alla i stan är ju stenrika känns det som och alla vaknar varje dag med perfekt hår/smink/deff whatever. Det blir så jäkla mycket barbie att jag inte kan ta nåt på allvar.

 

Så, nu vet ni varför jag inte tål Vampire Diaries.

Några veckor innan jul fick jag hem ett recensionsex. av Caroline Hurtigs debutroman Ödesgudinnans val som hon ger ut själv. Ytterst snygg bok och en häftig idé som jag längtar efter att få sätta tänderna i såhär i mellandagarna/nyår.

Tack Caroline för den tidiga julklappen!

Det är mycket nu, både med julfirande och en jäkla massa plugg som jag inte alls förutsett. Typiskt att allt ska komma samtidigt. Jullov, sa nån. Fuck that, sa jag. 

Jag hoppas att alla har haft en trevlig jul och fått många fantasyrelaterade böcker, filmer, tv-serier mm!
Men nu var det inte det jag skulle prata om. Eftersom jag är långväga hemifrån kunde jag inte önska mig så många böcker i julklapp, (övervikt på flyget hem, nej tack) och därför är min fråga till er som läser den här bloggen;

Vilka böcker tycker ni jag verkligen ska läsa år 2014?

Vilka är era favoriter som jag (troligtvis) har missat? Allting som inte är verklighet går bra; sifi, fantasy, urban, paranormal romance, steampunk etc. etc. även om jag helt klart har en förkärlek för high fantasy *hint hint*.
Ge mig era bästa tips! Det kan vara svenskt eller engelskt, utkommet eller som kommer ut 2014, tipsa på bara!

 

Och för allt i världen, ett Gott Nytt År alla läsare!

 

 I förrförra veckan var även jag och såg Catching Fire. 

 

Spoilervarningar från filmen!
Jag hade väl egentligen inga direkta förhoppningar för i mitt huvud var andra boken den sämsta och ungefär bara en upprepning av första och en upptakt till tredje. 
Döm om min förvåning när jag insåg att filmen var bättre än första filmen och att jag, till skillnad från i boken, gillade biten innan spelen bäst. Hm, vad hände där?
Jag tror det berodde på att de hade lagt ned fruktansvärt mycket jobb på att tiden innan The Quarter Quell skulle så bra som möjligt och verkligen engagera. Inte bli som ett enda långt intro till spelen. Och som de lyckades! Jag var nära att gråta så många gånger! Det var så många ögonblick under The Victory Tour men även när Effie sa till dem att de förtjänade bättre och att hon var ledsen bröt jag ihop totalt. Gudars liksom! 
Jag som är ett stort fan av Peeta älskade också hur han utvecklas som karaktär i denna filmen även om jag tycker att Jennifer Lawrence är en mycket bättre skådespelare än Josh Hutcherson. Det kan vara så att det är hon som bär upp Peetas karaktär lite också. 
Som sagt, de hade lyckats väldigt bra med att få till hela propagandakänslan runt The Victory Tour, jag känner nästan andra-världskrigetvibbar runt hela grejen med unga, starka och vackra personer, stora affischer och tal. Mycket starkt!

Men jag kan ändå förstå till viss del varför de gjort så. Spelet fyller ju ingen direkt funktion (till skillnad från första boken där spelet spelade all roll) utan det är ju det som händer innan och i slutet som är viktigt för fortsättningen och då tycker jag ändå att det är bra att de fokuserat på det. Men visst blir filmen lite tråkigare på så vis också.

Jag hoppas att sista delen(arna, suck) blir episka!

Julkänslorna är på topp häruppe i Luleå och när vi i veckan satte oss ner för att göra en pepperkakskyrka kastade jag, utan så mycket tanke på det, ur mig: "Vi borde göra en TARDIS!" 

Jag trodde att pojkvännen skulle se skeptisk ut men hans ögon glittrade till sådär så man vet att nu tickade hjärncellerna igång och innan vi visste ordet av det var vi igång med göra vår första pepparkakstardis i sann Doctor Who-anda.

Det tog oss ungefär tre dar att få klart den med plugg, träning och sömn emellan men nu står den där och pryder byrån så fint. Blir varm inombords varje gång jag tittar på den. Så jäkla nöjd! 

 

Hade helt glömt bort att jag inte postat recensionen av The ocean at the end of the lane. Förvirrade jag! Men här kommer det till slut!

Det blev alltså lite kuslig läsning såhär i Halloweentider. Närmare bestämt The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman som har stått i bokhyllan i några månader utan att bli läst. Konstigt för jag har varit väldigt pepp på boken ända sedan den kom ut.

Nu var det i alla fall dags.

 

The ocean at the end of the lane handlar om en man som tar en trip down memory lane när han är tillbaka där han växte upp, vilket är någonstans på landsbygden i Storbritannien. Av någon anledning hamnar han vid dammen hos familjen Hempstock vilka var hans grannar när han var liten och när han sitter där börjar halvglömda minnen komma upp till ytan och hans minns händelser som är långt ifrån trevliga och rationella. Som att hans nanny var en varelse från en annan värld som kom till denna världen genom ett hål i hans fot eller att gamla mrs Hempstock minns Big Bang. Helt normalt.
Boken är väldigt lågmäld men ändå väldigt omvävlande. Man får följa allt som händer genom ett barns ögon vilket gör att små händelser kan verka väldigt stora och större händelser inte spelar så väldigt stor roll. För det är så det är när man är barn. I pojkens ögon är det inte konstigt att Hempstockfamiljen tar med honom till världar där himmeln alltid är orange eller att det alltid är fullmåne från fönstren på baksidan av gården oavsett vad för väder det är på andra sidan. Det är däremot väldigt omvälvande att få flytta ur sitt egna rum med det lilla handfatet. 
Trots sina väldigt skrämmande inslag känns The ocean at the end of the lane som om den främst handlar om hur en liten pojke ser världen och hur hans tankar går under tiden han växer. Den handlar också om hur det känns att vara ett litet barn i en skrämmande värld där det inte finns någon som kan hjälpa dig att springa ifrån monstren. Som Gaiman själv lär ha sagt: The ocean at the end of the lane är främst en bok om överlevnad, vilket jag tycker låter som en perfekt beskrivning av den. 
Gaiman har lyckats fånga den där konstiga känslan man kan få när man tänker tillbaka på barndomsminnen och inte själv är riktigt säker på hur det faktiskt var, hur tiden fungerade och om det faktiskt finns världar där himmeln alltid är orange. Man är inte riktigt säker för man vet att så kan det inte vara, men man är inte riktigt övertygad om att det inte var så heller. 

The ocean at the end of the lane är en bok man antingen kan läsa rätt upp och ner eller fundera i timtal över och trots sitt låga sidantal tar den ändå tag i en. Det är en liten, tunn bok men som är väl värd att läsa. Och jag kommer givetvis läsa mer av Gaiman i framtiden!

Nu har det varit lite stressigt igen med plugg som kört ihop sig, juklappar och julstök på samma vecka. Fy för stress! Så jag har lite recensioner och annat smått och gott på g, bland annat en recension på Catching Fire, men det får vänta tills nästa vecka tyvärr. Men, jag blev taggad av The Ponkissons att svara på lite frågor om boken jag läser just nu och det hinner jag med i alla fall!

 

Boken jag läser just nu är Fallen av Lauren Kate som är första delen i en kvintett.

Jag är väl ungefär sist på tåget med att läsa The mortal instruments men nu har jag i alla fall gjort det. Woop, woop. Och japp, jag såg filmen först vilket jag faktiskt ångrar.
För om jag ska vara ärlig blev jag inte jätteimponerad av City of bones. Jag är ett stort fan av världen Clare har byggt upp, den känns genomtänkt, trovärdig och det märks att Clare har lagt ned mycket energi på att bygga upp allt komplett med regler, namn och städer. Tyvärr får jag väl säga att världen är väl det som är bra i City of bones. Resten är faktiskt inte så bra. Jag har lite problem med karaktärerna, Clary tycker jag känns som en rätt mesig tjej som dessutom är lite småkorkad, att hon inte fattar Simons känslor köper jag inte till exempel, och Jace ska vi inte tala om. Herregud, så jäkla kliché! Jag fattar hela grejen med bad-boy-med-dålig-uppväxt-som-egentligen-är-en-känslig-själ men snälla rara, det är bara tröttsamt! Eftersom det är främst Clary och Jace som historien fokuserar på känns de andra karaktärerna ganska platta, inklusive Hodge just för att de inte är så genomarbetade som de båda. Detta gör att eftersom jag inte är överförtjust i Clary och Jace finns det egentligen ingen karaktär jag faktiskt tycker om att följa. Simon är den som ligger närmast men för att han inte är så välskriven och dessutom för att alla beter sig som skit mot honom, helt utan anledning för han är lätt den bästa personen i boken, gör detta att jag tycker boken är rätt tråkig. 
För allvarligt talat, jag fattar grejen med Jace men i ärlighetens namn, är det sådana killar man vill att tonåringar ska tycka är den ultimata pojkvännen? Hotfulla, otrevliga men med snyggt hår? Nej, jag känner mig som en orolig mamma men det retar mig. Simon är killen alla borde gilla, enligt mig. Punkt.

Handlingen då? Man kan ju inte säga att det inte händer saker i boken. Det är full fart från dag ett med flygande motorcyklar som går på demonångor, vampyrer, fester med trollkarlar och en massa gamla blodsfejder om raser, dimensioner och familjeband. Den biten är både intressant och spännande att läsa. Ingen kan anklaga City of bones för att vara tråkig, långt ifrån. Problemet är att eftersom jag sett filmen innan och eftersom jag inte gillar karaktärerna blir boken lite långtråkig för mig. Jag brukar i vanliga fall inte ha problem med att varken läsa om böcker eller att se filmer och sedan läsa boken, jag brukar närmast tycka det är intressant. Men med City of bones är det precis tvärtom och det är nog första gången jag känt att jag ångrar att jag såg filmen före jag läste boken. Därmed inte sagt att det är bokens fel, jag tror bara att filmen tömde allt vad boken hade i sig. I vanliga fall finns det mer att hämta när man läser en bok efter filmen men i City of bones fanns det inget kvar helt enkelt. Ovanligt och en helt ny upplevelse för mig. 
Därför vill jag poängtera att jag kanske hade tyckt att boken var bra mycket mer spännande om jag inte sett filmen och därmed inte vara så negativ. Därför ska jag också läsa nästa del i serien och förhoppningsvis kunna uttala mig lite bättre om själva serien och inte bara göra någon mishmash med filmen. Förhoppningsvis utvecklas karaktärerna lite mer i nästa bok och kanske tycker jag bättre om dem där, och jag hoppas att Simon får lite upprättelse.

 

Min slutsats. City of bones är lite överskattad och fylld av klyshiga karaktärer men världen är genomtänkt och spännande och så även handlingen. Om Clare manövererar det här rätt kan det bli riktigt bra men jag är inte övertygad än.

Nu är det tävlingsdags igen och det är Gabriella hos The Ponkissons som anordnar tävling igen. Denna gången är det Anna Blixts Fredens pris som lottas ut och eftersom jag redan kikat lite i den och gillar det jag ser vill jag väldigt gärna vinna!

 

För någon vecka sedan var det 50-årsjubileum för Doctor Who med specialavsnitt och ni som följer Doctor Who vet ju att allt relevant alltid sker i specialavsnitten men eftersom jag är strandad i Norrland och har ungefär halva Sverige mellan mig och närmsta Sf-bokhandel som givetvis var de enda som visade det blev det så att jag fick skita i det. En tröst var att jag ändå inte är så långt fram i serien så ett specialavsnitt hade nog mest spoilat för mig. Men lite retar det mig allt.

Jag har precis börjat bekanta mig med den elfte doktorn (Matt Smith) och sitter just nu och irriterar mig på att de ändrat introt. Och visst saknar man David Tennant och Billie Piper men jag tror nog att jag kan lära mig att gilla Matt Smith också, jag hade ju stora problem med Tennant i början och tycker fortfarande Christopher Eccleston är den bästa, synd att han bara fick en säsong, men min slutsats kommer nog bli att alla är bra på sitt vis givetvis. Ska kolla klart alla avsnitt och ge ett mer konkret utlåtande då ^^

Någon som noterat likheten mellan David Tennant och Richard Hammond från Top Gear? Helt sjukt, de måste vara släkt eller nåt!