Jag ville bara påpeka för alla att nya säsongen av Teen Wolf har premiär idag. Bara så ni vet.

För någon månad sedan blev jag tipsad av en vän om komedin (typ) What we do in the shadows. Den är gjord av gänget bakom Flight of the conchords (som jag inte har någon som helst koll på men ni som läser kanske har) och ligger väl i stil med humorn i det. Filmen är något så konstigt som en påhittad dokumentär om hur det är att vara vampyr på Nya Zeeland idag. 
Ett dokumentärteam får följa vampyrerna Vladislav, Viago och Deacon som försöker leva med sina ganska extravaganta personligheter och begäret efter mänskligt blod samtidigt som de får hantera vardagliga problem som vem som städar i lägenheten, hur man ska ta sig in på nattklubbar (ni vet, man måste ju bli inbjuden) och försöka hänga med i dagens mode (tiden flyger ju förbi så fort när man är flera hundra år gammal). Som tur är får de snart "hjälp" av en alldeles nybliven vampyr som bl.a. hjälper dem med Skype och annat smått och gott. 

Som ni förstår är den riktigt, riktigt rolig! Jag har ju som bekant ofta problem med komedier (ärligt talat, så många finns det inte i klass med t.ex. Death at a funeral (den brittiska varianten givetvis, vi ignorerar allt annat)) där humorn inte bara är rätt i ansiktet på dig utan lite mer underfundigt rolig och spot on så att säga. What we do in the shadows är precis som jag vill ha det. Den har inga jätteavancerade specialeffekter och ingen superepisk story men sättet de filmat på och dialogen är klockren, jag skrattade i stort sett hela tiden.

Så mitt tips, se den, eller se åtminstone trailern och fnissar du till en enda gång under den, se filmen direkt!

 

 

Jag tänkte tipsa om filmen Constantine i brist på nya böcker och tv-serier att skriva om. Constantine är löst baserad på serietidningen med samma namn och handlar om John Constantine som kan se och interagera med både himmel och helvete, något han använder genom att arbeta med excorcism etc. Han själv försökte ta sitt liv och är därför dömd till att få tillbringa livet efter detta i helvetet något han förtvivlat försöker ändra på. Notera att jag också menar filmen Constantine och inte tv-serien för det finns tydligen en sådan också. 

John Consantine spelas av Keenau Reeve och honom kan man ju ha delade meningar om men i den här filmen gör han det riktigt bra. Förutom honom finner vi Rachel Weisz som tuff polis, Peter Stormare som Satan, Shia LaBeouf som Constantines medhjälpare och Tilda Swinton som ärkeängeln Gabriel. En ganska salig blandning individer alltså.
Det jag tycker om med Constantine är att den verkligen inte håller en i handen. Har man inte så bra koll på biblisk mytologi och annat kan det ta några gånger innan man faktiskt förstår handlingen fullt ut. Men jag tycker det är uppfriskande skönt, här är det ingen som förklarar ploten i onödan, de tar helt enkelt för givet att du som tittare hänger med. Dessutom tycker jag om att de snurrar till det lite med de traditionella aspekterna, framförallt eftersom de har gett rollen som Gabriel till en kvinna men även för att det inte pratas så särskilt mycket om Gud. Gud är liksom något ouppnåligt fenomen som alla strävar efter men som ingen egentligen vet vad är och dessutom får hela religionsbiten sig en törn när det förklaras som att varje mänsklig själ bara är en vadslagning i kampen mellan himmel och helvete. Man får mycket bättre relation till Satan och Gabriel till exempel.

Men som sagt, framförallt gillar jag att den inte förklarar så mycket, det läggs ingen tid på onödigheter utan här förs handlingen framåt vare sig du fattar eller inte. Ett bra exempel är när Constantine ska ta sig in i helvetet för att leta efter Angelas syster och han tar upp en katt i famnen. Angela ser lite orolig ut varpå Constantine säger utan mer förklaringar: "Katter är bra, halvt där, halvt här." Och sen var det inget mer med det.
En annan apsekt jag gillar är själva känslan i filmen som är rätt rå, lite tech noir på sitt eget vis. Det är knäppa prylar som skjutvapen i form av stora kors och en jäkla massa cigarretter, men utan att det blir löjligt. Det är inte många filmer där ärkeängeln Gabriel helt casually snackar om att det är dåligt att röka när föremålet för uppvaktningen uppenbarligen skiter ett långt stycke i det för han vet att han kommer att hamna i helvetet ändå.
Sen är den väl inget mästerverk direkt men det är helt klart en spännande film som inte påminner om så mycket annat.

Med risk för att bli långtråkig och låta som om jag vore 15 igen blir det här ett något förvirrat inlägg om lite olika saker som farit genom mitt huvud och förbi på min skärm den senaste tiden.

Jag har ju som bekant tagit upp Teen Wolf igen. Och med sitt töntiga namn, supersnabba och helt uppåt-väggarna handling kan man säga vad man vill om en serien men en sak är säker. Den är otroligt nog engagerande. Igår natt såg jag klart tredje säsongen och jag tror fantamej att jag inte varit så känslomässigt inne i en serie sen jag såg Ned Starks huvud rulla i första säsongen av Game of thrones för ganska många år sedan nu. Inte för att Teen Wolf är i närheten av Game of thrones. Men på nåt sätt har karaktärerna krupit in under skinnet på mig och under slutscenerna av finalen (som f.ö. innehöll varulvar, onis, japanska tjejer med katanas och en besatt huvudkaraktär som mest påminde mig om Constantine, japp det är Teen Wolf i högform) satt jag nervöst framåtlutad i sängen och vågade knappt blinka med risk för att missa något. Japp, helt sant. MTV's tonårsserie om varulvar har fått mig ur balans. Mycket oväntat. 

Givetvis är det mycket på grund av Stiles (som jag skrev om i förra inlägget) men även moralen, påhittigheten i handlingen och de andra karaktärerna har växt. 

Hur som helst funderade jag redan förra veckan på om Dylan O'Brien spelar Stiles så bra för att det är sådan han är eller om han är en så pass duktig skådespelare att han kan spela lika bra i någon annan produktion. Efter att ha konsulterat IMDB kom jag förtjust underfund med att han tydligen har huvudrollen i Maze runner vilken fick bli förra veckans film. 
Så här i efterhand kan jag ju lätt konstatera att han verkligen vet vad han gör. Det var riktigt påfrestande att se på när han spelade psykopatisk galning aka. besatt av en japansk yako (se bild nedan). Men nog om det nu.

Jag har inte brytt mig det minsta om Maze runner tidigare för jag har bara satt den i samma fack som Divergent. Ja, jag har faktiskt sett Divergent men jag tyckte den var så hilarious att jag inte ens orkade skriva nåt om den. Nej, jag fattar inte grejen med en missanpassad tonåring som har identitetsproblem och bara vill hänga med de tuffa kidsen trots att hon inte passar in. Jag pendlade mellan att gäspa och frustrerat skrika åt vad-hon-nu-heter-rådjursöga när jag såg den. Och när ni andra ser Four ser jag bara turken i Downton Abbey.Jag menar titta på bilden! Hon ser ju ut inte ens ut som om hon tar det på allvar själv. Och han ser ut att vara 40 år.

Hur som helst. Maze runner. Efter O'Briens insats i Teen Wolf var jag ju som sagt nyfiken på om han skulle hålla måttet i en annan produktion. Thomas, huvudkaraktären i Maze runner är ju inte direkt lik Stiles om man säger så. Men O'Brien slog mig på fingrarna och bevisade att han inte bara kan spela sarkastisk, tafatt tonåring. Det fanns inte mycket av Stiles i Thomas utan istället fick jag se en ganska plågad och bekymrad kille. Dessutom var filmen spännande, jag gillade hela konceptet med labyrinten, att man inte fick reda på mer än pojkarna i gläntan och att den vände runt historien ett par gånger så att jag inte var helt förberedd på slutet. Imponerande med tanke på hur lätt jag annars brukar kunna gissa mig till saker. När en film faktiskt lyckas hålla mig förvirrad ända in till slutminutrarna kan jag inte annat än att bocka och buga. För Maze runner var både genomtänkt och spännande. Jag kommer fortfarande ihåg att jag sådär en halvtimme in i filmen förvånat utbrast till pojkvännen: Men jag fattar inte! Jag bryr mig ju faktiskt om det här!"

Så av alla urban fantasy/dystopihistorier med tonåringar som huvudkaraktärer kvalar Maze runner faktiskt in rätt högt, inte långt efter Hunger Games faktiskt. Och jag fortsätter att låta mig imponeras av Dylan O'Brien. Men jag tänker inte läsa böckerna. Det får vara. 

Jag har också noterat att blogg.se numera satt tvångströja på oss bloggare och tvingat oss in i mobilanpassningsfacket med resultetat att min design är helt fuckad. Tack som fan för det.

Nåväl, nästan enda anledningen i alla fall.

För även om Teen Wolf är urtöntigt och så gjort och man är trött på missförstådda tonåringar så kan jag inte låta bli att gilla serien. Inte minst för humorn och för att de inte backar för sex och gore trots att den är för tonåringar. Men det finns en aspekt som gör att serien höjer sig över de andra serierna i samma fack.
Nämligen den här killen:

Efter att ha blivit lite oväntat tipsad av PP3 om den nya svenska tv-serien Jordskott bänkade sig jag och pojkvännen framför svt (!) ikväll med en försiktig nyfikenhet i våra sinnen.

Jordskott är en tv-serie som bäst kan beskrivas som vilken kriminalserie som helst fast med en vital skillnad. Den har övernaturliga inslag i form av nordisk folktro. Det vill man ju inte missa för allt i världen!

 

Jag var lite tveksam den första kvarten. T.ex. irriterar jag mig på huvudpersonen Eva (varför måste alla kvinnliga huvudkaraktärer vara arga bitterfittor med psykologiska problem?) och det var mer Beck (usch, fy och ve!) än skogsrån. Men jag höll hoppet uppe för jag antar att filmskaparna är livrädda för att det ska bli för mycket fantasy och för lite Beck och att det då ska stämplas som nördigt och för barn, tråkigt nog. Men jag som inte har något problem med det tyckte det var lite lame. Men sen tog det faktiskt fart, det blev både kusligt och övernaturligt utan att för den delen tappa det "svenska" och såhär i efterhand tror jag ändå att det var bra att de tog det lite lugnt i början och befästa den realistiska biten, den svenska landsbygdsverkligheten. Det gjorde i sin tur att när det sedan väl hände något så var det desto kusligare och kändes mer trovärdigt. 
Jag är positiv till det här, det kan bli riktigt bra om de fortsätter i samma stil och inte är för rädda för att tappa den "vanliga" tittaren. Och om Eva aldrig mera har på sig den där gräsliga jackan.

Sen att man redan har listat ut vad som ligger bakom allt och vart serien troligtvis kommer att bära hän gör inte så mycket, det är upp till filmskaparna att överraska mig nu ;)

 

Fast jag vill ändå påpeka vilken rip-off det är på Kristina Hårds bok Kleptomania som jag läste för något år sedan (recension här). Nästan så man tycker att Hård borde fått någon form av ersättning och erkännande för det så illa, faktiskt. 

Eftersom jag nu är hemma i söder igen över jul och nyår kunde jag ta tag i den sista boken i 3 på 3-utmaningen. Som bekant så trodde jag  att jag skulle komma hem långt tidigare och lämnade därför kvar boken i föräldrahemmet för att minska på bagagets vikt men istället blev jag kvar i norrland ända till jul. Hoppsan.

Det första jag gjorde när jag kom hem för lite julledighet var ju därför att börja läsa den sista boken. Jag valde ju att läsa tre böcker om vattenvarelser där In Great Waters (recension här) och The Brides of Rollrock Island (recension här) var de första två. 

Nu var det dags för Monstrous Beauty av Elizabeth Fama som även den skiljde sig markant från de tidigare böckerna. Här får vi följa människan Hester som försöker förstå varför kvinnorna i hennes släktled alltid dör efter att ha fött barn. Hon tror att det beror på någon okänd genetisk sjukdom men allteftersom boken framskrider visar det sig att hennes familjehistoria bär på många hemligheter, alla knutna till havet, varelserna som lever i djupet och till en tragedi som inträffade i kryptan på den lokala kyrkogården för 150 år sedan. För att undvika samma öde som sin mor och resten av kvinnorna i släkten försöker Hester bryta förbannelsen (eller vad det nu är) som verkar vila över hennes släkt. 

Mounstrous Beauty handlar inte så mycket om havet, egentligen. Visst lurar det där i bakgrunden hela tiden men det är i mångt och mycket mer åt deckarhållet. Handlingen kretsar kring mysteriet som Hester försöker lösa varvat med flashbacks till varierande årtal och havsvarelserna har en ganska liten roll även om de givetvis är centrala för själva historien. Om man ska vara ärlig dyker det faktiskt upp fler spöken (i brist på bättre ord) än sjöjungfrur i boken. 
Men trots att den främst är en bok om ett mysterium som måste lösas med övernaturliga inslag gillade jag den. Hester är en trevlig huvudperson som trots sin ringa ålder (alla böcker med en kvinnlig huvudperson måste ju vara 17 år, tydligen) är ganska självmedveten och känns inte så värst tonårig. När man läser baksidetexten om hur hon dras till en ung man vid namn Ezra känner man ju direkt ostvibbar men det är faktiskt inte så mycket av den varan till min största lättnad. Själva gåtan hon försöker lösa är också relativt spännande. Givetvis är det ju inte så att man inte kan räkna ut hur det ligger till ganska snabbt men Fama lyckas ändå hålla tempot och spänningen uppe tills sista sidan. Hon är också bra på att få till den där vindpiskade känslan som alltid infinner sig i medelstora kuststäder där allt är nedstänkt av salt och vinden doftar tång. På så sätt är Monstrous Beauty ganska lik Brides of Rollrock Island. 
Som en bok om vattenvarelser lämnade dock Monstrous Beauty dock lite att önska. Sjöjungfrurna i boken porträtteras som vilken människa som helst (med fena istället för ben) och det skrapas bara lite på ytan om deras kultur och leverne vilket är lite tråkigt. När man redan har läst In Great Waters som verkligen kastade sig in i hur det skulle vara att leva i havet känns Monstrous Beauty lite lam, som om författaren inte riktigt orkat bry sig. Hade det inte varit för att historien är spännande, att Hester är en bra huvudperson och att Fama inte backar för våldsamma och sexuella scener hade boken känts som vilken paranormal YA som helst. Men som det är nu landar Monstrous Beauty nånstans mitt emellan en spännande mordhistoria och en kliché YA. För strightforward för att jag ska uppskatta den jättemycket och för våldsam och kuslig för att den ska landa i Twilight-facket. Jag tror det är ett helt okej betyg ändå.

 

Som avslutning måste jag säga att det har varit riktigt skoj att läsa tre väldigt, och då menar jag verkligen väldigt, olika böcker med samma kärna: vattenvarelser. Alla tre har varit bra på sina egna sätt och jag är mycket nöjd med mitt val av tema! 

 Förra helgen var det dags. Äntligen skulle jag få se hur True Blood (som jag har följt ända sedan det började 2008) faktiskt skulle sluta. Det var dags för sista avsnittet.

Spoilers för sista säsongen!

Jag har älskat True Blood ända sedan jag såg det för första gången, jag råkade tom. börja mitt i säsongen men gillade det lika mycket ändå, men jag ska vara ärlig. Den senaste, nej faktiskt de tre senaste säsongerna, har inte varit bra. 

Vad var grejen med Billith? Och Warlow? Och varför låtsas alla som att inget av det hände i sista säsongen? Det hämtade sig lite andra halvan av näst senaste men ändå. How fucking lame, liksom.
Jaja, vi släpper det. Sista säsongen alltså.

Min reaktion på första halvan var ungefär: VAFANÄRESOMHÄNDER!?
Jag fattar inte, sen när var vi tvugna att döda alla? Så jäkla ovärdigt för Tara liksom! Jag väntade ju för fan på att hon och Jason skulle få till det till slut. Hmpf. 
Och Alcide, hade jag inte varit så förbannad på honom för att han blev douche i förra säsongen hade jag blivit superledsen på att de bara "oops, vi dödade visst honom". Och att Sookie bara skulle bli ihop med honom sådär offscreen efter att ha friendzonat honom i typ fyra säsonger kändes bara helt krystat från början. Sen när är det bra att ha stora händelser off screen förresten? Jag är redan trött på det i Doctor Who, True Blood behöver inte börja också. 
För att inte tala om Terry! Herregud, varför? Jag älskar ju Terry! </3

Trist nog kändes säsongen också väldigt långtråkig. Och alla som sett True Blood vet ju att är det något den serien inte är så är det långtråkig. Hjärtattack varje avsnitt är ju mer norm, om man säger så.

Men sista säsongen hade knappt styrfart. Jag tycker i och för sig att det är bra att de tog det lugnt för att man ska kunna ställa in sig på att det snart är slut och hinna säga hejdå till alla favoriter men det kändes så fruktansvärt tydligt att det bara var några avsnitt kvar. Nästan så att det bara kändes som om de satt och väntade på slutet och glömde bort att säsongen faktiskt skulle handla om något också. 

 

I vilket fall. Sista avsnittet.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag tycker det var ett tillfredsställande slut eller om det bara var ett enda stort antiklimax. Tyvärr lutar det nog åt de senare, för även om det var trevligt att alla var samlade sådär mysigt i slutet kändes det bara väldigt mycket nödlösning över det. Jag menar, nästan alla karaktärer var nya. Jasons flickvän, för att inte tala om Sookies ansiktslösa partner, Arlenes nya vampyr, James. Ja nästan alla är ju nya bara för de senaste avsnitten. Så den där, nu-är-vi-alla-tillsammans-igen-känslan infann sig liksom inte riktigt.
Det värsta är också att det på något vis kändes som att de gjorde alla föregående säsonger ogjorda. Jag menar, Sookie fick varken Eric eller Bill, Arlene och Terrys historia är borta, Sam har helt plötsligt skitit i sin bar och flyttat med någon brud vi alla bryr oss sådär lagom mycket om, inte en skymt av någon varulv nånstans, Alcide, Luna, alla borta. Det var ju en jävla tur att Lafayette var i högform åtminstone. Och att Jessica och Hoyt till slut fick varann igen. Det var nog det enda som var riktigt bra i sista säsongen faktiskt, deras bröllop. Mycket fint!

 

Så att nej, jag är nog inte så speciellt nöjd egentligen. Jag kan inte säga att det var alltigenom dåligt men de har fuckat så mycket de senaste säsongerna att de i sin tur ledde till att slutet inte blev så bra som det kunde blivit. 

 

Skönt att ha sett klart det i alla fall även om det känns lite tomt, det var ju ändå en av mina favoritserier! Men nu kan jag se om den från början när alla fortfarande är i sitt esse och framförallt, när alla man bryr sig om fortfarande lever i någon form åtminstone.

 

Over and out!

Igår gick jag och pojkvännen den enda gången biografen i byn visade Dracula untold. Och det var inget dåligt val, faktiskt. 

Dracula untold var oväntat välgjord och oväntat välnyanserad. Visst, man kanske inte ska förvänta sig ett mästerverk men om man jämför med liknande filmer och om man jämför med andra vampyrfilmer står sig Dracula untold bra, faktiskt riktigt bra.

Varför?

För det första är storyn nyanserad, vi får följa Vlad Tepes efter att han har fått det osmickrande smeknamnet "Pålspetsaren" men fokus läggs inte på de brutala och våldsamma sidorna av hans personlighet utan istället läggs fokus på mannen bakom myten. Vi möter en Luke Evans som är som klippt och skuren för rollen och han gestaltar en man som endast försöker hålla sin familj vid liv och sitt land i fred, med alla tänkbara medel. Att kärnan i filmen är hur långt man är beredd att gå för att rädda sin familj genomsyrar allt. 
Som omväxling får vi också se ett par på film som faktiskt kommunicerar och jobbar ihop, även om jag såklart muttrar lite tjurigt över att kvinnan alltid måste vara den genomgoda människan som håller kvar mannen med mörkret inuti sig i ljuset. Men det kunde faktiskt blivit så mycket sämre och i nästan alla andra fall hade det blivit det. T.ex. när Vlad till min största förvåning faktiskt berättade för sin fru Mirena vad han gjort för att försöka rädda sitt folk. Herregud, ett par som pratar med varandra?! Och som frågar varandra om råd och berättar om sin oro?! Så jäkla nytänkande, pinsamt nog men jag bugar och bockar. Trodde inte att det skulle vara i Dracula untold jag såg det först bara. Oväntat, men roligt!

Vidare är tempot bra i hela filmen, jag känner mig sådär lagom underhållen hela tiden. Det går aldrig för snabbt och inga scener är för långa. Den här sortens film brukar ju annars vara kvick på att försöka dölja en tunn story och dåligt manus med utdragna och påkostade actionscener men även där blev jag dragen vid fördomsnäsan. Dracula untold fokuserar oväntat nog inte på actionscenerna. Istället blandas action med långsamma partier av dialog och karaktärsbyggande. Mycket trevligt säger jag som avskyr för mycket tuppfäktning.

Actionscenerna som fanns var också ovanligt kreativa och konstlade för denna sortens film, jag tänker inte spoila för mycket men där fanns en del element som gjorde att även jag som mest gäspar mig igenom actionscener tyckte att det blev underhållande att titta på. Dessutom ger jag ett stort pluspoäng för introt i filmen. Kreativt! 

Redan de första minutrarna syntes det också att de istället för att lägga pengarna på överdrivna specialeffekter lagt krutet på bra och verklighetsstrogna kostymer vilket jag blir mycket glad för. FÖRUTOM Vlads egna rustning som han sätter på sig i slutet. Jisses så plastig den såg ut! Usch.

Det var ju också en vild namnjakt genom hela filmen. Vi hann med Luke Evans (Bard, The Hobbit), Dominic Cooper (Mamma Mia), Charles Dance (Tywin, GoT etc.) Art Parkinson (Rickon Stark, han kan prata!!), Paul Kaye (Thoros of Myr, GoT) och Zach McGowan (Black Sails). Gudar skymning liksom!

 

Det negativa med filmen är väl det vanliga, bristen på kvinnliga karaktärer även om Mirena, spelad av Sarah Gadon, faktiskt fick vara något mer än ett snyggt ansikte. Den var även lite kort och även fast den inte kändes så stressad kunde karaktärerna utvecklats mer, där fanns faktiskt en hel del potential.
Så mitt tips, se den men ha inte för höga förväntningar. Om ni går in i biosalongen med förväntningen att den ska vara som vilken annan liknande film som helst kommer ni att bli positivt överraskade.

Fotnot på allt, se på trailern nedan och se sedan filmen. Trailern nedan är från spelet Castlevania Lord of Shadows 2 och jag vet inte men herregudijävlar vad likt det är filmen. Känns som om de velat göra en Prince of Persia men inte fått rättigheterna alltså. Kläderna, rörelserna, håret, scenerna, allt! Förutom Transformern i slutet dock men hilarious i vilket fall! XD

 

Då var andra boken i Pocketlovers 3 på 3-utmaning avklarad! Jag ligger alltså fortfarande något oväntat i fas. Amazing.

Jag valde ju som bekant vattenvarelser och började utmaningen med att läsa Kit Whitfields In Great Waters (recension här) som var en väldigt unik läsupplevelse som jag gillade skarpt!

 

Den senaste månaden har jag läst Margo Lanagans The brides of Rollrock Island som förutom den gemensamma nämnaren vattenvarelser inte liknar In Great Waters på något sätt. The Brides of Rollrock Island är lågmäld, drömlik och kuslig där psykologiska aspekter och utanförskap spelar stor roll. Handlingen är placerad till den vindpinade brittiska ön Rollrock nånstans vid sekelskiftet skulle jag tro även om tidsperioden inte nämns. På den isolerade ön lever den lilla flickan Misskaella som vars särpräglade utseende och fruktade magi gör henne till öns mest utstötta person där öborna pendlar mellan att förakta och frukta henne. Hennes sorgliga uppväxt med en dömande mor och tre söta och utåtriktade systrar som överskuggar henne i allt leder till att hon i vuxen ålder efter år av ensamhet tar chansen att hämnas på öns invånare då hon inser att hon kan skapa undersköna och förtrollande kvinnor av sälarna som har sitt hemviste på ön. Kvinnorna är utomjordiskt vackra och besitter en dragningskraft ingen av männen på ön kan motstå och snart har Misskaella hela ön i sitt våld. 

 

The brides of Rollrock Island är uppbyggd med ön och sälkvinnorna som bakgrund där man får följa flera olika personers, inklusive Misskaellas synvinkel under en relativt lång tid. Varje person tillför en pusselbit i historien och sakta men säkert vävs de olika personerna tillsammans så att helhetsbilden växer fram. Fokus ligger på de psykologiska aspekterna för de människor som påverkas av sälkvinnorna. Vad händer med relationerna i familjerna, hur påverkas barnen när pappa helt plötsligt släpper alla tankar på familjen och sätter sig i skuld för att få en sälkvinna och vad händer med en människas sinne när denne blir utstött.

 

Lanagan skriver med ett flytande och drömlikt språk, passande för historien och sidorna flyger förbi mycket fortare än man kan tro när man läser om handlingen. Den lågmälda beskrivningen förstärker känslan av utsatthet och jag kan nästan känna vinden piska saltvattenstänk i ansiktet när jag läser. Att fokus är på det psykologiska i historien och inte på själva sälkvinnorna eller magin ser jag bara som positivt, även detta ger en känsla av äkthet som hade varit svår att uppnå om det hade blivit för mycket Ariel över det hela. Att även sälkvinnorna får en del i historien förstärker bokens genuinitet, det hade varit så lätt att bara beskriva dem som vackra statyer men Lanagan har verkligen ansträngt sig för att låta alla sidor av historien komma fram.

Om många böcker är väldigt svartvita kan The brides of Rollrock Island beskrivas som en mycket skickligt utformad gråzon. Här finns inga klichéer, ingen döms och alla får komma till tals. 

Jag kan rekommendera The brides of Rollrock Island till alla som vill ha en unik läsupplevelse där det görs en djupdykning ned i människans innersta med karga klippor och kuslig magi som bakgrund.

Istället för att ha en lugn höst med enbart några distanskurser på schemat fick jag istället heltidsjobb och distanskurser att fylla dagarna med. Yay.

Hur som helst är fortfarande planen att göra klart 3 på 3-utmaningen men jag får nog utvidga min fantasyhöst till fantasyvinter (det är 1dm snö här). 

Hur som helst så är i alla fall Richard Morgans The steel remains tryggt placerad på nattduksbordet sen drygt en vecka tillbaka. And I like it! Magkänslan säger mig att boken bara kommer att bli bättre och bättre.

 

Jag sneglar också lite mot The Brides of Rollrock Island som är andra boken i utmaningen och som jag verkligen ser fram emot. Men först tänkte jag knäcka The steel remains. Börjar tiden rinna ut får jag ta en paus och börja på Rollrock Island istället. Stressen, den stressen.

 

För någon vecka sedan fick jag också hem Caroline Hurtigs senaste bok Månfolkets Land. Det är uppföljaren till Ödesgudinnans val som jag läste i vintras (recension här) och det ska verkligen bli spännande att få se hur Hurtig har utvecklats som författare sedan första boken.

Då var första boken i 3 på 3-utmaningen utläst. Heja mig! 

Jag har ju som bekant valt vattenvarelser som årets tema och första boken ut är Kit Whitfields In Great Waters. Kit Whitfield är ingen författare jag läst tidigare och såvitt jag vet har hon bara skrivit en bok till, Bareback heter den. Detta ledde alltså till att jag inte alls vad jag hade att vänta mig när jag slog upp boken, spännande!

 

In Great Waters utspelar sig i ett alternativt England där en skakig allians mellan olika klaner av vattenvarelser och olika länder råder. Denna annorlunda form av symbios startade när Angelica, halvt människa, halvt vattenvarelse klev upp ur djupet utanför Venedig och erbjud Venetiarnerna sitt och sin klans stöd mot utbyte av en allians och skydd från andra klaner. Sedan dess har bara ättlingar till Angelica fått regera i Europas olika kungahus och oäktingar, halvt människa halvt vattenvarelse straffas obevekligen med döden för att dessa inte ska kunna utmana maktpositionerna. Detta har lett till att alla kungahusen lider av allvarlig inavel och för varje generation blir ättlingarna mer och mer groteska, eran är på väg mot sitt slut och den gamla ordningen vacklar.
I en sådan värld växer Henry och Anne upp. De är likadana, halvt människa halvt vattenvarelse men är födda med helt olika förutsättningar. Anne är yngst i Englands kungafamilj och växer upp i skuggan av sin äldre syster som både är vackrare och mer utåtriktad. Men trots att hovet försöker undanhålla det för henne ser Anne sin mor Erzebet kämpa för att behålla kontrollen över ett allt mer osäkert och instabilt kungadöme. Trots att hon egentligen är tillbakadragen gör Anne allt för att hennes mor ska uppskatta henne och allt eftersom åren går förstår hon att om England någonsin ska klara sig måste hon använda allt sitt mod och sin intelligens.

Henry är oäkting, utstött och lämnad att dö av sin mor från havet men istället uppfostrad i hemlighet med visionen att han någon gång ska ta över Englands tron. Henry är ovan vid livet på land och har ett rakt sätt och en ärlighet som får folk att rygga tillbaka. Men trots att olika personer försöker göra honom till en troninkräktare har han själv en enorm vilja och ett eget sätt att få som han vill.
Deras vägar kommer inte helt oväntat att korsas men hur och vem som överlever sammandrabbningen är inte klart förrän på sista sidan.

Jag kan utan att överdriva konstatera att det här var en av de mest annorlunda böckerna jag har läst. Whitfield sätter ribban redan de första sidorna med att ge en inblick i hur det kan vara att leva under ytan. Det är inga människolika Arieltyper i den här boken direkt. Vattenvarelserna är inte ett dugg som människor, de är rovgiriga, lever med en ständig rädsla för andra varelser i djupen och är du inte tillräckligt stark stötts du ut. Hierarikierna är tydliga, den starkaste leder helt enkelt. Men inte bara det. Whitfield har lyckats med konststycket att få en att sätta sig in i hur en person som levt hela sitt liv under vatten kan känna sig på land. Att helt plötsligt inte vara tyngdlös, att luften snarare hämmar än lyfter dig, hur det är att helt plötsligt se saker klart flera mil bort och hur gränser runt en ö blir meningslösa för landet fortsätter under ytan. Allt detta förklaras och filosoferas mycket om genom hela boken och man märker hur länge Whitfield måste suttit och funderat på detta innan hon skrev ned det. Förutom perspektivet är också hennes språk lika flytande som havet hon beskriver, man kan ju inte låta bli att bli imponerad av en så okänd författare med ett så vackert språk!
Handlingsmässigt är väl inte boken den mest händelserika direkt. Det är en del händelser på lagom avstånd från varandra genom hela boken vilket gör den väldigt välbalanserad men man ska inte läsa den här boken för spänningens skull. För min del tog det nästan en månad att avsluta den men jag tror såhär i efterhand att det nästan var bra. Den behövde lite tid och eftertanke mellan varven innan man tog upp den igen helt enkelt. 
Nej, In Great Waters är inte direkt en spänningsroman istället kan man sitta och njuta av perspektivet, den välgenomtänkta bakgrunden och Anne, älskade Anne! Vilken enormt bra person att läsa om, äntligen en ordentligt skriven mänsklig kvinnlig karaktär. Hennes öde och hennes oro är riktigt, riktigt välskriven. 

 

Så första 3 på 3-boken var långsam, kanske lite väl långsam men med ett vackert språk, intressanta perspektiv, välporträtterade karaktärer och en intressant bakgrundshistoria. Jag hoppas Whitfield fortsätter att skriva! 

Pocketlover anordnar varje år en utmaning kallad 3 på 3. Den innebär att man i sep-nov ska läsa tre böcker på valfritt tema. I år tänkte jag vara med och mitt tema kommer givetvis vara fantasyrelaterat, om än lite tillskruvat. Jag funderade på t.ex. 3x Jules Verne eller 3x Steampunk men jag kände ändå att jag ville testa något nytt så det fick bli... 

 

*trumvirvel*

 

Vattenvarelser!

 

Japp, du läste rätt, det är dags att jag bekantar mig med den här genren och efter en hel del efterforskningar har jag kommit fram till tre böcker som jag tycker passar. Som med all fantasy blir det alltid till att sålla bort all klyschig YA och Paranormal Romance för att hitta de riktiga fina godbitarna. Jag känner nämligen inte för att läsa enbart om förälskade sjöjungfruar utan är på jakt efter de lite mer udda och djupare (höhö) texterna. Till slut föll valet på följande tre titlar:

In Great Waters av Kit Whitfeild. Jajjemän, denna har jag kikat på länge och av de böcker inom genren jag tittat på verkar denna sticka ut mest.

The Brides of Rollrock Island av Margo Lanagan. Som verkar vara lite halvkuslig och psykologisk med ett vackert språk såvitt jag förstår.

Monstrous Beauty av Elizabeth Fama. Den bok som verkar vara mest ordinär av de tre men ändå tillräckligt bra för att jag ska ge den en chans! Och omslaget sen!

Vad tror ni? Verkar mina val bra? Ska ni själva vara med i utmaningen?

 

Jag som trodde att jag skulle hinna blogga mer än vanligt denna sommaren. Så blev det icke, istället ägnar jag dagarna åt att jobba ihjäl mig ungefär och stupa i säng när jag kommer hem. Yay. Jag har också haft lite lästorka men har hur som helst tagit mig igenom Lisa Rodebrands Revolt och nu kämpar jag med tegelstenen The Abominable som än så länge är riktigt bra men också riktigt tjock.

 

För någon vecka sedan fick jag nys om den här remaken på den gamla legenden om Vlad Tepes, vi kan tydligen inte släppa vampyrtrenden riktigt, och ja... Det kan antingen vara riktigt, riktigt bra eller bara löjligt dåligt. 

Vad tror ni?

 

 

Efter ett tips från en vän började jag titta på Sleepy Hollow för ett tag sedan och nu i förra veckan såg jag sista avsnittet i första säsongen. 

 

Sleepy Hollow är en sådan där serie som man kan titta på lite avslappnat, kanske göra något annat under tiden och som inte kräver för mycket engagemang av en. Varje avsnitt är mer eller mindre fristående och precis sådär lagom avancerat för att man fortfarande ska tycka det är spännande. 

Serien är baserad, precis som Tim Burtons variant, på legenden om den huvudlöse ryttaren men till skillnad från i tidigare versioner är nu handlingen försatt till nutid och den huvudlöse ryttaren har fått sällskap av en hel flock andra ockulta karaktärer och händelser. Det är dock huvudpersonen Ichabod Crane som gör det hela helt skruvat. Som jag skrev är handlingen placerad i nutid men i första avsnittet får vi se Ichabod slåss mot britterna under amerikanska revolutionen och när han hugger huvudet av en viss hessier blir han själv sårad så han svimmar av. I nästa ögonblick vaknar han i en grotta flera hundra år senare och tillsammans med en något skeptisk afroamerikansk polis vid namn Abbie Mills tar han upp kampen mot den huvudlöse ryttaren. 

 

Sleepy Hollow kan vid första anblicken verka lite fånigt och kliché och visst det är ju inte utan att man kan gissa sig till en hel del saker men jag tycker man ska se förbi det uppenbart dåliga litegrann. För när man sett några avsnitt börjar man se de bra aspekterna av serien. Till exempel är Tom Mison som spelar Ichabod Crane helt fenomenal som gammalmodig gentleman med starka åsikter. Dialogen mellan honom och Nicole Beharie som spelar Abbie är stundtals riktigt, riktigt bra. Man sitter och fnissar den underfundiga jargongen mellan de två; Abbies tuffa attityd och Ichabods omedvetna samhällskritik på snustorr brittiska. 

Förutom välskrivna manuset är Sleepy Hollow också en av få tv-serier där det finns ett gäng kvinnliga karaktärer som till och med interagerar med varandra. Inte så ofta det är så i andra serien. Dessutom är det flera mörkhyade karaktärer plus en asiat vilket också gör att serien känns fräsch och modern. Mer sånt tack!

 

En negativ sak med serien är dock sista avsnittet på säsongen. 
Jag blir så trött på fenomenet "vi har fristående avsnitt men i sista avsnittet slutar vi med en cliffhanger". Varför? Om ni nu gått in för att ha en fristående serie kan ni väl hålla er till det och inte frångå hela konceptet bara för att ni tror att folk inte tittar vidare i nästa säsong om ni inte avslutar med en cliffhanger. Har ni verkligen så dålig tro på er egen serie? Trist måste jag säga. 

 

Men vill ni se en lagom avancerad serie med riktigt bra dialog och fylld med ockulta ting borde ni se Sleepy Hollow tycker jag!