Kan ni fatta det? Jag är jättebesviken på skiten.

Penny Dreadful alltså. Den hypade serien som har allt jag gillar. Övernaturligheter, viktorianska London, gotik, EVA GREEN och BILLIE PIPER. Peppen var total när jag och pojkvännen igår satte oss ned och brände igenom alla tre avsnitt som släppts.
Efter första avsnittet: "Nej, men det här var ju ett klassiskt pilotavsnitt. De ska uppenbarligen bygga alla karaktärer, sätta känslan och få med så mycket action som möjligt, inte så konstigt att man tyckte det kändes stressad och lite cramped."
Efter andra avsnittet: "Va? Det här var ju inte alls som förra avsnittet, det händer ju ingenting och varför ägnar vi halva avsnittet åt en karaktär som sedan dödas i slutet, på bekostnad av de karaktärer som tydligen spelar roll? Och kan vi sluta vara så kliché?"

Efter tredje avsnittet: "Alltså, vad är det här? Nu har de bytt sätt att berätta på. Vi har fått en narrator och handlingen förs fortfarande inte framåt." De sista tio minutrarna orkade jag knappt titta.

 

Problemet med Penny Dreadful är att det räcker inte med en bra backdrop och duktiga skådespelare, det måste till något mera. Och istället för att tillföra något mera eller något eget täcker de istället upp varenda kliché som kan hittas i den gotiska världen. Vi har snart spelat ut hela Frankenstein, Dorian Grey har skymtat förbi och Dracula är på god väg att spelas ut också. Vi har även varulvar, egyptisk skapelsemytologi, uppochnedvända kors, seanser, tarotkort och BOOOBS. Jag menar man kan ju inte göra en tv-serie utan BOOOOBS idag. Suck.

Alltså jag vet inte. Jag hade inte brytt mig om de uppfyllt klichéerna och varit stolta över det. Jag menar Once Upon a Time gör ju en grej av det hela. Men Penny Dreadful känns så tvetydig hela tiden. Som om de när de skulle bestämma konceptet till serien inte kunde bestämma sig om de ville göra nåt eget eller bara följa alla klichéer. Resultatet blir väldigt spretigt, ena minuten fnissar man ihjäl sig åt att det är så uppenbart för att i nästa sekund undra vafan det är som händer. Och allvarligt talat så är jag jäkligt trött på Dr Frankenstein, Mina och alla de andra. Kan vi inte bara göra en serie som INTE bygger på gammalt material. Gör något eget ffs!
Ett annat problem att de är väldigt inkonsekventa. Framförallt med tempot som är väldigt ojämnt, vissa scener hinns knappt med och det känns som om det saknas klipp medan andra får ta nästan ett helt avsnitt. Väldigt påfrestande för tittaren. De ändrar också stil väldigt ofta, som jag nämnde innan så får vi helt plötsligt en narrator och flaschbacks i tredje avsnittet, något som kunde gjorts flera gånger tidigare men inte gjorts. Återigen känns det som om de inte kunnat bestämma sig för hur de vill ha det. 

 

Så ja. Även om jag tycker att Eva Green är fenomenal hjälper det inte när utförandet är så jäkla crappy. Frustrerande för jag hade så gärna velat tycka om den här serien men nej. Jag kan inte förneka det. Penny Dreadful föll inte mig i smaken. Alls. Förlåt Cornelia, om du läser det här!

Kan det vara så att jag såg Battleship häromdagen? Och kan det vara så att jag faktiskt tyckte att en film med stora kanoner och skrikande officerare var bra? Kan det verkligen vara så? Eller berodde det på att jag så Pacific Rim några dagar tidigare i tron att det var Battleship. (Var fan är Alexander Skarsgård, var den stående frågan)
Eller berodde det på att Battleship hade två (!) rätt välskrivna (iafal lika välskrivna som resterande) kvinnor och att filmen inte kändes fullt så mycket "Merica, fuck yeah!" som den kunde ha gjort. Inte vet jag. Här är en bild hur som helst! (Det är Rihanna som håller i det stora manliga vapnet btw)

Det har ju blivit väldigt lite tid till att läsa nu när jag har skrivit mitt examensarbete (usch, fy och bläh, är så trött på hela skiten just nu) men igår lyckades jag faktiskt läsa ut Stormdancer som jag har hållt på med i säkert en månad nu. 

 

Stormdancer är första boken i trilogin (?) om The Lotus War och utspelar sig på den fiktiva japanska ön Shima i något som kan liknas vid en alternativ framtid à la steampunk. Intressant, tyckte jag när jag köpte boken och visst stämde det. Historien kretsar kring unga Yukiko som tillsammans med sin far tillika Shougnens främste jägare blir beordrade att hitta och fånga den Arashitora (övers. Stormtiger eller nåt sånt) som Shogun Yoritomo sett i en vision. 

Det finns bara en liten hake, alla Arashitoras är utdöda och i sanna japansk hedersanda måste de lyckas med uppdraget om de inte ska bli avrättade eller bli tvingade att begå Seppuku. Dåliga odds, jo ja tackar ja.

 

Yukiko är en mycket intressant figur. Förutom att hon är kvinna men inte kvinnligt porträtterad (ja, tyvärr är det ju inte så ofta man ser den typen av gestaltning inom fantasy, tro mig, jag har letat) dras hon inre konflikter där hennes innersta säger åt henne att det döende landet hon lever i är korrupt och diktatoriskt medan hennes uppfostran och leverne håller fast henne i en bur av heder, traditioner och rädsla för förändring. För Shima är inte något sagoland direkt. Vi pratar inte Sagan om klanen Otori här direkt. 
Shimas framgång bygger på växten Blodlotus, blomman som byggt imperiet, gett ön bränsle till att maskineriet i form av fabriker, järnvägar och luftskepp och dessutom håller befolkningen i schack genom beroendet blommans ångor skapar. Men framgången har ett fruktansvärt pris. I blommans spår följer smogen från fabrikerna som förgiftar landet och befolkningen till döds, förvandlar himmeln röd så den skarpa solen gör att alla måste bära goggles mot det röda ljuset och utrotar allt levande i sin väg, från djur till människor till träd. Till råga på allt sitter det en galning på tronen som i hemlighet styrs av det ljusskygga Lotus Guild vars medlemmar aldrig ses utan sina dräkter. Orena människor bränns levande mitt i huvudstaden tillsammans med de obekväma, de ifrågasättande och ingen ser, eller väljer att inte se att landet är döende.

Nej, det är ingen trevlig värld Kristoff målar upp för läsaren.

 

Handlingen i sig är inget ovanligt, en flicka (vilket i sig är lite ovanligt) som är speciell och en förtryckande makt som måste störtas. Det är inte direkt aspekter man inte hört förut och på så sätt är boken lite tråkig. Dessutom är själva intrigerna inte jättekomplicerade, man följer med lite väl lätt i handlingen och det är inte utan att jag kan räkna ut vad som ska hända rätt tidigt. 

Men trots det kan jag inte annat än att gilla den här boken för i slutändan gör det inget om handlingen är lite förutsägbar eller att japanskakunskaperna i boken känns som de är tagna från Wikipedia, det är inte det som är grejen med Stormdancer. 

Grejen med Stormdancer är det döende landet och valet Yukiko står inför; att stå upp mot förtrycket och förändra eller att låta sig invaggas i den falska trygghet som statsmakten står för. Aktuella grejer även i vår värld. Kristoff ägnar mycket tid åt utförliga beskrivningar oavsett om det handlar om naturen eller kläder vilket kan bli lite tröttsamt i längden men å andra sidan hade bokens poäng gått förlorad om det inte hade lagts ned mycket krut på beskrivningarna så ja. Jag tror att Stormdancer inte är en bok man ska läsa om man är stressad, för det tar tid med alla beskrivningarna och jag tror att det måste få ta tid för att man ska uppskatta boken.

Så ja, Stormdancer är en bra bok. Den är inte den bästa jag har läst men den är helt klart en av de bättre.

Jag såg en video på youtube som hade listat de tio bästa drakarna på vita duken. Tyvärr höll jag inte med om listan så jag tänkte göra en egen topp fem-lista istället. 

 

Kilgharrah från tv-serien Merlin är en klassiskt stor fyrbent drake med röst av John Hurt. För en inte så hög budget tycker jag serien gör ett ypperligt jobb med sin drake. Särskilt i de sista säsongerna.

Givetvis måste Drogon vara med nånstans på denna listan även om det är lite tråkigt och förutsägbart. Jag måste dock säga att jag inte tycker det var något särskilt med drakarna i Game of thrones förrän nu i fjärde säsongen när det växt till sig lite. Sedan är det alltid snyggare med drakar som är mer som wyverns vilket Drogon är. Men visst, med GoT's budget borde drakarna vara bra.

3. Ukrainian Ironbelly - Harry Potter and the deathly hallows
Mumma! Snygg färg, snygga ögon, snygga linjer (inga fjäll! :O), ja snyggt allt ungefär. Varför fick den inte vara med mera?!

Jag har inte sett filmen men jag har däremot sett de flesta klippen på nätet och vad ska man säga? Med tanke på filmens ålder och med tanke på att de använt modeller och stopmotion kan det inte bli bättre. Dessutom perfekt drakdesign enligt mig! Fler modeller och mindre datoranimerat röstar jag för!

Jag har tjatat om denna filmen innan och jag kan inte annat än säga det igen. I denna filmen finns de bästa drakarna jag sett på film. No regrets. Här är det inga trevliga pratande gullegulltyper, här pratar vi ond bråd, eldsprutande död i form av mörka fjäll, strömlinjeformer och reptilliknande rörelser. Till och med när de går på marken är de skräckinjagande. 

Honorable mention: Smaug - The Hobbit
Javisst är Smaug bra och allt det där, men jag vet inte. För att vara så hypad är jag inte riktigt med på noterna. Jag tycker att hans kropp är lite är klumpig, halsen lite för lång och huvudet lite för tungt för att jag ska tycka att det ser bra ut. Stort plus för personligheten och för designen på huvudet dock men nej, ingen av mina favoritdrakar.

Vilken är er favoritdrake?

Den senaste tiden har vi gett oss i kast med Starz nya piratserie Black Sails. Jag tänkte skriva lite tankar om den snart men under tiden måste jag dela med mig av den eminenta musiken i serien. Så mycket awesomeness utan att det för den delen blir Disneypirat över det.

 

Så sätt er ner, ta en flaska rom, säg "aar" på det rätta ställena och njuuuut!

 

 

I A dance with dragons får vi följa alla karaktärer som inte fanns med i A feast for crows. Detta innebär att handlingen i A dance with dragons utspelar sig parallellt med A feast for crows förutom de sista hundra sidorna ungefär där de två går ihop igen. Varför mr Martin valde att dela upp efter karaktär och inte bara dela boken händelsemässigt rakt av är för mig en gåta eftersom jag nu när jag började A dance with dragons redan visste att inget världsomvälvande skulle hända. Det skulle isåfall märkts redan i A feast for crows givetvis. Trots att jag är väldigt intresserad av att få reda på vad som hänt med alla karaktärer man inte fått följa i förra boken gör denna vetskap att det ändå på något sätt känns lite motigt att ta sig igenom 900 sidor där man vet att inget markant händer. 

Givetivs gör Martins sätt att skriva det värt det, hans språk fortsätter att vara bland det bästa jag läst och hans karaktärer är alla intressanta, väl utformade och en fröjd att läsa om. På så vis skiljer sig inte A dance with dragons från hans tidigare böcker.
Det som skiljer A dance with dragons från de andra, och som gör att jag kanske tycker sämre om denna boken än de föregående, är att han har börjat lägga in rätt många kapitel med karaktärer som vi bara får följa en gång eller som vi aldrig har följt innan och på något vis blir det här väldigt tröttsamt. Jag bryr mig inte jättemycket om vad Barristan Selmy tänker och tycker eller Asha Greyjoy, eller Quentyn Martell. Jag förstår till viss del varför de är med men det räcker inte för att göra det intressant. Nog kunde Martin hållit sig till dem man är van vid och bryr sig om utan att behöva blanda in ytterligare karaktärer i det redan på gränsen till för stora persongalleriet. Det finns dock ett undantag, nämligen Melisandres kapitel. Det gjorde verkligen jättemycket för min bild av henne att få läsa ett kapitel hur hennes synvinkel. Jag säger inte att jag förstår hennes handlingar men jag förstår henne ändå mycket bättre nu. Synd att hon bara fick ett kapitel!

Ett annat stort problem med A dance with dragons är att det känns som om hela boken är ett enda stort förspel till la grande finale. Det stora andetaget före man dyker ungefär. Och på något vis är det inte kul att hålla andan i 900 sidor. För givetvis är de sista hundra sidorna rasande spännande och man känner känslan av att nu, nu jävlar dyker vi. Sjukt trist att det är slut där. Bara sådär, med karaktärer som man inte vet om de dött eller överlevt eller slag som precis ska börja. 

Så ja, min slutsats blir att trots att folk klagat mycket på A feast for crows måste jag ändå säga att jag tycker att A dance with dragons är sämre, helt klart den sämsta i serien. Jag hoppas Martin skärper till sig och skriver ihop något fenomenalt som avslutning (vilket jag i och för sig tror) och helst gör det innan jag blir gråhårig och dement.

 

Spoilers! Nu spekulerar jag vilt för er som läst sista boken. Spoiler, spoiler, spoiler!

 

Jaha, kommer Daenerys att ta med sig en ny khalasar tillbaka till Mereen? Nog kändes det så alltid. Och de andra drakarna, en lär ju vara ämnad för Bran med tanke på vad the Three-eyed-crow sa om att han inte kommer att kunna gå men att han kommer att flyga. Det måste ju vara drakarna han menar då?! Min personliga åsikt är att Bran kommer ha en mycket stor roll i slutet av hela historien. Han är där i bakgrunden hela tiden men jag tror hans öde är rätt stort på något vis. Det hintas hela tiden om han och hans framtid och jaa. Visst hade det varit häftigt för honom att få flyga på en drake!

Vidare tror jag inte Jon är död utan jag tror att Melisande räddar honom på något vis med sin magi (såsom Thoros gjort med Dendarrion) och därmed gör honom lite mer välvilligt inställd till henne. Det kan tom. vara så att han är hennes utvalde bara att hon inte fattat det än. Att Stannis är död är ju inte helt oväntat om det är sant. Det var ju en sjujäkla snöstorm de råkade ut för. Däremot tror jag att Asha och Theon är på väg till The wall med Jeyne. Jag kan inte tänka mig att Theon inte har någon roll att spela i slutändan här heller. Hans karaktärsutveckling kan inte vara helt utan anledning, men å andra sidan vet man aldrig med GRRM.
Vad tror ni kommer att hända i fortsättningen?

 

Slut på spoilers!

Jag är inte död, jag skriver bara examensarbete och det känns ungefär såhär:

 

 

Lite sent omsider tänkte jag skriva några ord om senaste Game of thrones-avsnittet.
Oathkeeper var rättså omvälvande även för mig som nu har läst alla böckerna (woho, blev klar i lördags!). På något vis lyckades avslutningen på avsnittet göra så att jag har glömt bort vad resten handlar om. Men vilken avslutning sedan! Vi är ju i stort sett ifatt Brans POV och jag har länge funderat på hur de ska göra med hans historia. Att bara låta honom få lite speltid känns som ett alternativ. Nej, istället blev t.o.m. jag glatt överraskad när de skrev in honom ihop med desertörerna vid Crasters, jag anade oråd redan när jag såg Ghost hos dem och jaa så blev det alltså... Nu är ju den stora frågan om de kommer att styra handlingen så att Jon får träffa dem. (Hoppas, hoppas, hoppas!) I böckerna vet inte ens Jon om att de lever för de tvingar Sam att inte berätta vilket är skiiiittråkigt! Så nu hoppas jag på happy reunion (om det nu finns något sånt i GoT). 
Hur som helst så hela den här vinklingen är helt ny för mig också.
Vad jag tycker om att de går ifrån böckerna? Tja, helt okej faktiskt. Jag tycker inte om när de ändrar scener eller tar bort scener men när de lägger till scener. Hey I'm a fan! Jag tycker att skaparna av GoT är såpass skickliga att tillagda scener inte direkt slår en i ansiktet (därmed inte sagt att man inte märker det).

 

Ja, sen har vi ju slutet på avsnittet. Helt plötsligt dyker The White Walkers upp igen. Skitkul och allt sånt (heja vandöda hästar, och jaa, det heter vandöda, lär er!). Jag blev väldigt upphetsad när jag förstod att vi skulle få följa denne rätt in i Lands of always winter och jag blev ännu mer upphetsad när jag såg det här konstiga isslottet (?) (Jotunheim! skrek pojkvännen bredvid mig) som de var på väg till. Däremot gillade jag inte att de inte bara klippte där och lät oss undra vad som hände utan var tvungna att hyra in Lokes kompisar från Thor. Mje. Inget vidare. Men jag är för konceptet. Verkligen. Det är dags för "Winter is coming" snart tycker jag.

 

En annan sak som jag gillade med avsnittet var minen på Brienne när hon säger adjö till Jaime (och givetvis inte vet om hon kommer att se honom igen) och fenomenala Gwendoline Christie lyckas förmedla såååå mycket inom loppet av bara några sekunder trots att hon knappt rör sig eller säger något. En av seriens bästa scener, helt klart. Mitt hjärta brast!

Nej, inga krig än så länge men tyvärr inget nytt på bloggfronten. Anledningen till att jag inte skrivit om böcker på ett tag beror på att jag har tagit mig igenom 900 sidor A dance with dragons samtidigt som mycket av min vakna tid går åt till mitt examensarbete. Puh! Men inlämning den 19 maj vilket inte är så länge till. 
Men jag har hunnit se senaste avsnittet av Game of thrones (woho vilket avsnitt!) och även börjat läsa Stormdancer av Jay Kristoff, som är riktigt bra än så länge. Snart blir det en recension på A dance with dragons också. Mycket att se fram emot men ni får hålla tillgodo lite till! Först ska resultatdelen på examensarbetet skrivas...