Trollkarlens slott eller Det levande slottet som jag hellre vill kalla den är boken som Hayao Miyazaki har baserat sin film Howls moving castle på. Boken är skriven av Diana Wynne Jones som har skrivit en hel uppsjö av böcker och även fortsatt Det levande slottet med två halvt fristående delar; Drömprinsessan och House of many ways (ej översatt till svenska).

 

Jag har funderat länge på att läsa Det levande slottet, även innan jag såg filmen, och dessutom fått den rekommenderad till mig av vänner men inte riktigt fått tummarna ur. Men så i förra veckan när jag var på biblioteket begav jag mig mot barnboksavdelningen och letade upp den. Till skillnad mot så många andra har jag inga som helst problem med att läsa böcker som inte är till för just min egen ålder på några och tjugo utan kan uppskatta de flesta böcker så länge de är välskrivna. Att dela in böcker efter ålder är ett tråkigt och gammaldags sätt som begränsar publiken rejält, tråkigt nog!

 

Hur som helst kan man inte komma ifrån att texten i boken var rejält stor mot vad jag är van vid och innehållet lämpar sig väl för barn kan jag tycka. Dock var jag efter några sidor rejält besviken över att jag lånat boken på svenska, orkade inte fjärrlåna, istället för engelska eftersom översättaren hade gjort ett särdeles dåligt jobb; förutom att översätta alla namn, Howl blev Ryt, (Ryt?! Vad i helvete liksom!) Sophie blev Sofia (jag menar ingen fattar väl namnet Sophie i Sverige eller hur?) osv. Mycket tråkigt, jag avskyr verkligen när namn översätts. Usch!

Förutom beklagligheten med namnen kändes det som om översättaren också hade gjort sitt yttersta för att få boken till att bli mer barnbok än den behövde, det är svårt att säga något exakt exempel men det var bara en känsla jag fick. Det kändes väldigt krystat i vissa lägen och tyvärr kändes det som om det var översättningens fel.

 

Men nog om översättning. Det levande slottet utspelar sig i landet Ingary (dåligt översatt till Ingaria), där magi är vardagsmat och det betyder otur att födas som äldsta syster i en familj, vilket såklart Sophie är. Efter att helt oprovocerat blivit förvandlad till en nittioåring ger sig Sophie ut på en resa för att försöka lyfta förbannelsen hon fått över sig. På vägen träffar hon Howl där hon flyttar in som städerska i hans rörliga slott och blir vän med hans elddemon Calcifer (inte översatt av någon anledning) och därifrån bär det iväg.

Det mest intressanta i den här boken är att se hur Sophie beter sig som gammal, hur lugnt och sansat med en hel del humor och en stor portion förnuft tar sig an Howl och hans egenheter, för egen, det är han! Till sist inser man att, fastän hon inte begriper det själv, är hon nog född till att vara gammal haha! I kontrast till Sophies lugna förnuftiga sätt har vi Howl, tjejtjusaren nummer ett som är mer mån om sitt utseende än någon annan karaktär jag läst om. Men efter ett tag inser man även här att det finns fler lager av karaktären än man kanske först trodde. Precis som med Sophie och även Calcifer. Det är det som gör boken så intressant, alla lager karaktärerna har och som man får upptäcka tillsammans med dem själva. Så som man trodde att en karaktär var från början stämmer oftast inte alls och på vägen till slutet av boken har man blivit utsatt för en hel del överraskningar.