Porten är den första boken jag läst av en egenutgiven författare. Den är skriven av Astrid Ahlberg vars blogg du kan hitta här och är första delen i en serie kallad Ön. 
Det var som sagt den första boken jag läst av en egenutgivare och jag visste därmed inte riktigt vad jag skulle vänta mig samtidigt som jag också var väldigt nyfiken på hur det skulle vara.

Jag måste säga att jag är imponerad av Ahlberg, omslag, utformning, språk, karaktärer allt är proffsigt och genomtänkt, här har inget lämnats åt slumpen. Även om jag hittar några små stavfel och någon namnmiss är det inte mer än jag hittar i en förlagsutgiven bok. Det säger kanske mer om förlagen än om Ahlberg dock ;)

 

Men först till handlingen. Boken är uppdelad i olika delar där man bl.a. får följa huvudpersonen Miranda, en tjej i tjugoårsåldern som jobbar som djurskötare hemma hos sina föräldrars gård någonstans i Småland av beskrivningarna av naturen att döma. Miranda är väldigt lik mig, hon är en djurvän, gillar att vandra runt i skogen, vill bo i ett torp och har inte ett jättestort behov av att vara med andra människor. Det var nästan skrattretande hur mycket jag kände igen mig i henne i början av boken. 
Hur som helst, Porten handlar om just det. En port, en port Miranda hittar i skogen, som leder till en plats som kallas för Ön, där folk lever ett väldigt annorlunda liv mot vad Miranda är van vid och där deras värderingar och åsikter krockar med hennes. 
Porten är en fantasy, men en väldigt lågmäld fantasy. Det fokuseras mer på karaktärernas utveckling, värderingar och personlighet än på magi, svärd och det faktum att vi har att göra med en annan värld à la Narnia. Det är en sorts fantasy jag inte har läst så mycket av tidigare och det gör att den känns fräsch och rätt nytänkande. Det är härligt att läsa om platser man kan känna igen sig i; här är det grusvägar, röda stugor, tallskog och djur. Jag kan verkligen rekommendera Porten till alla som tycker om djur för det finns två saker som det är gott om i den; djur och beskrivningar av mat. Jag är inte riktigt övertygad om att jag gillar alla dessa ingående matbeskrivningar och inte alla beskrivningar av omgivningen heller. Det blir lätt lite tröttsamt och jag hoppar gärna några rader när det bara ska berättas vad som är i grytan eller hur graderoben stod placerad men detta vägs upp av kärleken till djuren som Ahlberg väver in så fint i hela boken. Mer sånt!

Som jag sa kan jag identifiera mig med Miranda väldigt bra, dock främst i början av boken. Desto mer tid hon spenderar på andra sidan Porten desto mer irriterad på henne blir jag. Ibland är hon riktigt egocentrisk och väldigt förblindad av sina egna fördomar. Det gör mig rejält frustrerad! Dock tror jag att det är precis det som Ahlberg vill få fram för som jag sa handlar Porten mer om kolliderande världar och åsikter än om dramatiska händelser. 
Parentes: det är ungefär här jag inser att det blir väldigt svårt att skriva om den här boken utan att spoila handlingen för mycket men jag ska försöka! 

Trots sina hundratals sidor flyter tempot i boken på rättså bra, jag läste de trehundra första sidorna väldigt fort eftersom jag gillade det jag läste så mycket men någonstans efter mitten av boken tappar den lite fart. Det är väldigt mycket: till porten-prata med människor-hem från porten-göra nånting hemma-tillbaka till porten osv. En lite nedkortning av just det partiet tror jag hade gjort boken gott. De sista hundra sidorna tog det dock fart igen och slutet var både oväntat och väldigt väntat. 

Allt som allt är jag imponerad av Porten, den står sig bra mot alla förlagsutgivna böcker och glider in högt på min lista över bra böcker jag läst den senaste tiden. Jag gillar det vardagliga lantsverige eftersom det är där jag själv är uppvuxen och jag tycker det behövs mer litteratur som behandlar just landsbygden som något positivt. Jag gillar alla djuren och respekten Ahlberg verkar ha för dem och för naturen runt oss. Jag gillar även hur hon utvecklar sina karaktärer och det märks att hon har tänkt igenom deras personlighet ordentligt för att kunna skriva om hur de reagerar i olika situationer. Jag gillar också hur hon har skapat sin egen grej med Porten, detta är fantasy fast ändå inte, kan inte jämföras riktigt med någon anna bok jag läst och jag kan väl summera det med att säga att Porten känns väldigt välbekant men ändå väldigt annorlunda. En bra kombo enligt mig!
Det jag inte gillar med Porten är att den ibland känns lite lång, som jag skrev tidigare är den lite långtråkig lite efter mitten och den hade mått bra av att inte vara riktigt så ingående gällande mat- och miljöbeskrivningar. Jag personligen hade kanske lagt lite mer krut på slutet och redigerat bort lite i mitten. Däremot blev jag väldigt glad när man helt oförhappandes fick följa en annan huvudpersons perspektiv (försöker att inte spoila). Det var oväntat och väldigt trevligt och just det partiet var bland det bästa i hela boken!

 

Som sagt, jag gillar Porten, den förtjänar sin plats i bokhyllan bredvid alla andra högfärdiga fantasys och jag hoppas att Astrid Ahlberg kan bana väg för många andra egentugivare!