Jag har länge funderat på att läsa Metro 2033 och efter rekommendationerna på bloggen kände jag att det nu äntligen var dags. Och vad passar bättre än en klaustrofobisk dystopi mitt i högsommaren?

 

Metro 2033 utspelar sig efter kärnvapenkatastrofen på en jord där jordytan är obebolig på grund av all strålning. Allt liv som vi känner till det har raderats ut och ersatts av muterade monster där människan är villebråd. En sista människospillra har tagit sin tillflykt i den atombombssäkra Moskvametron där mörkret och klaustrofobin kan göra vem som helst galen när man ska ta sig mellan de dåligt upplysta stationerna. Vad väntar på spåren i mörkret? En ung man vid namn Artiom ger sig ut på en vandring genom metron där han får möta såväl psykologiska faror som verkliga samtidigt som han träffar på en mängd färgstarka karaktärer på sin väg. 

 

Jag är väldigt kluven av Metro 2033. Å ena sidan är det en välskriven bok som tar upp många filosofiska frågeställningar med ett vackert språk, å andra sidan är den löjligt macho och oförsvarbart fattig på kvinnor. Jag kan inte annat än att bli trött när man läser sida efter sida med män, män och åter män. Artiom hinner avverka en mängd karaktärer på sin resa genom tunnelbanan med den enda gemensamma nämnaren att de är just män. Och till slut blir det riktigt löjligt. Det finns en namngiven kvinna med, hon är fru till en person som Artiom träffar och det hon gör är att laga mat och skälla på barnet. Ehum, tillåt mig att spy. Jag klarar inte av sånhär skit. För ärligt talat. Vi pratar år 2033. Jag har väldigt svårt att tänka mig att det enda kvinnorna gör år 2033 är att laga mat och ta hand om barnen. Och tyvärr drar detta ned betyget på boken rejält. För det kvittar hur bra språket är, eller hur många det än är som hyllar boken, jag kan inte tycka att en författare som i stort sett utelämnat kvinnor är en bra författare. Det går bara inte. Skärp dig Dimitrij!

 

Förutom problemet med avsaknaden på kvinnor är Metro 2033 en riktigt bra bok. Den tar upp de grundläggande filosofiska frågorna som ödet, meningen med livet, vad människan gör med jorden osv. och dessutom på ett mycket gripande och vackert sätt. Blandat med dessa grubblerier från Artioms sida håller boken högt tempo. En mängd stationer och underliga platser avverkas och vi hinner med en hel del eldstrider och närkamper med allehanda fiender, mutanter så väl som människor. Det figurerar en hel del vapen i boken och människorna i metron är inte sena till att skjuta, jag tror Artiom är nära att bli dödad ungefär en gång i varje kapitel. Det är ju inte allt folk som är trevligt liksom.
Gluchovskij har byggt en hel värld där nere bland tunnlarna med fascister, kulturvetare, tiggare, poliser, handelsresande och flyktingar. Det dras många anekdoter om gångna tider t.ex. Stora fosterlandskriget, Lenin, Kreml och andra viktiga händelser och platser i Rysslands gedigna historia och det är inte annant än att jag blir imponerad av äktheten i Gluchovskijs berättelse. Man är verkligen i Ryssland, i Moskva under jorden tillsammans med dessa människor med olika bakgrund från både före och efter katastrofen som med olika förutsättningar och olika åskådningar försöker ta sig fram genom livet i metron. Man kan inte komma ifrån att Gluchovskijs världsbygge är riktigt, riktigt bra. 

Dessutom är han väldigt bra på att beskriva den krypande skräcken som alltid lurar bakom hörnet i tunnlarna och det kan hända att jag vände mig om några gånger extra när jag vandrade runt i lägenheten här hemma själv i mörkret. Tunnelångesten är inte att leka med och jag tror ingen skräckläsare kan bli besviken på Metro 2033.