The Hobbit battle of the five armies - recension
När filmen var över kände jag mest ett väldigt stort Mje över alltihopa. Javisst, fanns det bra partier som när Galadriel fick visa vad hon gick för. Heja! Och jag kan ju inte säga att jag inte tyckte att det var awesome att se Saruman puckla på ett gäng nazgûls med sin stav.
Men i övrigt, inte så bra. De påkostade kostymerna och tusenfaldiga statisterna är ju ett minne blott. Istället fick vi datoranimerade bergsgetter. WTF?!
För hur det än är kvittar det hur epic de försöker göra Bilbo-filmerna, de kommer aldrig att överträffa den ursprungliga trilogin, hur mycket de än försöker. Det är nästan tråkigt att de försöker, det tar kål på sig själv litegrann. Men sedan ska jag inte vara orättvis, för att vara en film som till 90 % bestod av slagsmål blev det inte långtråkigt. De hade fokuserat ganska mycket på man-mot-man-fighter och det är ju bra mycket mer intressant att titta på än 100 000 datoranimerade alver som slåss mot yterliggare 100 000 datoranimerade orcher. Så plus på det!
Jaja, vad ska man säga. Det var kul så länge det varade men The Hobbit är inte Sagan om ringen även om den så klart fortfarande är en imponerande fantasyfilm (det finns ju inte direkt högvis med bra fantasyfilmer om vi säger så). Men även om den givetvis står sig bra mot ungefär allt annat utom sina föregångare räcker det liksom inte riktigt. Avslutningen på Hobbit-filmerna var medelmåttig; bra men inte fantastisk. Jag gillade första bättre.
F.ö. så blir jag mer och mer imponerad av Luke Evans, av alla välrenomerade skådespelare i The Hobbit så stod han ut som den med mest själ i sin roll. Ge mig mer med honom, nu!