Tankar om Gravity

Publicerad 2014-03-27 21:00:06 i Allmänt, Filmer, Recensioner, Science Fiction,

Jag såg oscarsnominerade rymdrullen Gravity i helgen och tänkte att jag får väl skriva nåt litet om den. Jag orkar inte skriva något avancerat, har lite annat att skriva såsom Projektplan till mitt kandidatarbete men några meningar får det väl blir ändå ;)
 
Gravity alltså, en liten hype om filmen har ändå nått mig. Den skulle ju vara så realistisk, så närgången, så enslig... Och dessutom är det ju min favorit-Harry-Potter-regissör som gjort den ehe...
Var den så enslig, närgången och realistisk som hypen fått den att framstå som?
Mja.
Det var inte direkt en mysig film. Det var rentav väldigt obehagligt att se när Ryan (Sandra Bullock) slogs loss från rymdskeppet och snurrade iväg rätt ut i världsalltet. Det var också väldigt illustrativt att i vissa scener få följa Ryan i first person-perspektiv. Mycket obehagligt, särskilt när det snurrade. 
Allt som gjordes för att befästa oroskänslan var riktigt bra, jag kan tänka mig att filmen på en bioduk hade gett mig en rejäl klump i magen och träningsvärk i tårna efter all nervositet. 
Däremot förstår jag inte riktigt det här med tystnaden. De började filmen med ett riktigt statement; nej, vi vet att ljudvågor inte kan färdas i vakuum, alltså inget ljud i rymden. Så varför hör vi en massa ljud då?! Aaaah, sluta försök vara realistiska om ni sen inte håller det liksom! Jag råkade dessutom missa att slå på högtalarna (ehehe... så går det när man har för mkt teknik som ska fungera med varandra) så jag trodde att hela första fem minuterna var dödsstysta (för det var vad folk som sett filmen hade antytt). Döm om min förvåning när jag slog på ljudet och insåg att det var en massa walkie-talkieskrap överallt. Fördärva känslan, hej...
Dessutom var de också inkonsekventa med gravitationen (eller icke-gravitationen). När Ryan försökte rädda Matt (George Clooney) hängandes i skyttelns fallskärm var hon tvungen att släppa för hans rörelsemomentum drog loss henne. Ehum ursäkta mig här lite men hans rörelsemomentum borde väl för fasiken försvunnit när linan mellan dem spändes första gången. Som det var nu drogs han typ "nedåt" helt utan anledning. Duh.
Sånt där stör mig skitmycket när jag tittar på en film som sägs vara "vetenskapligt korrekt". Jag kan alltså inte tycka att en film är bra om den utger sig för att vara korrekt men inte är det. Tyvärr faller Gravity lite in i den kategorin. 

Men det är fortfarande en sjukt obehaglig och samtidigt underhållande film! 
Vill också påpeka att den var precis lagom lång. 1,5h var precis lagom för att göra den tillräckligt spännande men inte dryg med en massa flashbacks and shit som det nästan alltid annars är om en films huvudstory inte är tillräckligt mastig. Men Gravity redde upp längden på ett ypperligt sätt! Bugar och bockar!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

En lite egen tjej som älskar drakar, svärd, te och fantasivärldar driver denna bloggen. I en inte alltför avlägsen framtid, hoppas jag, arbetar jag som geolog, har ett eget bibliotek hemma och skriver bästsäljande böcker på fritiden när jag inte är ute i skogen med hästen. Hoppas ni gillar min blogg om allt inom fantasygenren!

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela