Det har ju blivit väldigt lite tid till att läsa nu när jag har skrivit mitt examensarbete (usch, fy och bläh, är så trött på hela skiten just nu) men igår lyckades jag faktiskt läsa ut Stormdancer som jag har hållt på med i säkert en månad nu. 

 

Stormdancer är första boken i trilogin (?) om The Lotus War och utspelar sig på den fiktiva japanska ön Shima i något som kan liknas vid en alternativ framtid à la steampunk. Intressant, tyckte jag när jag köpte boken och visst stämde det. Historien kretsar kring unga Yukiko som tillsammans med sin far tillika Shougnens främste jägare blir beordrade att hitta och fånga den Arashitora (övers. Stormtiger eller nåt sånt) som Shogun Yoritomo sett i en vision. 

Det finns bara en liten hake, alla Arashitoras är utdöda och i sanna japansk hedersanda måste de lyckas med uppdraget om de inte ska bli avrättade eller bli tvingade att begå Seppuku. Dåliga odds, jo ja tackar ja.

 

Yukiko är en mycket intressant figur. Förutom att hon är kvinna men inte kvinnligt porträtterad (ja, tyvärr är det ju inte så ofta man ser den typen av gestaltning inom fantasy, tro mig, jag har letat) dras hon inre konflikter där hennes innersta säger åt henne att det döende landet hon lever i är korrupt och diktatoriskt medan hennes uppfostran och leverne håller fast henne i en bur av heder, traditioner och rädsla för förändring. För Shima är inte något sagoland direkt. Vi pratar inte Sagan om klanen Otori här direkt. 
Shimas framgång bygger på växten Blodlotus, blomman som byggt imperiet, gett ön bränsle till att maskineriet i form av fabriker, järnvägar och luftskepp och dessutom håller befolkningen i schack genom beroendet blommans ångor skapar. Men framgången har ett fruktansvärt pris. I blommans spår följer smogen från fabrikerna som förgiftar landet och befolkningen till döds, förvandlar himmeln röd så den skarpa solen gör att alla måste bära goggles mot det röda ljuset och utrotar allt levande i sin väg, från djur till människor till träd. Till råga på allt sitter det en galning på tronen som i hemlighet styrs av det ljusskygga Lotus Guild vars medlemmar aldrig ses utan sina dräkter. Orena människor bränns levande mitt i huvudstaden tillsammans med de obekväma, de ifrågasättande och ingen ser, eller väljer att inte se att landet är döende.

Nej, det är ingen trevlig värld Kristoff målar upp för läsaren.

 

Handlingen i sig är inget ovanligt, en flicka (vilket i sig är lite ovanligt) som är speciell och en förtryckande makt som måste störtas. Det är inte direkt aspekter man inte hört förut och på så sätt är boken lite tråkig. Dessutom är själva intrigerna inte jättekomplicerade, man följer med lite väl lätt i handlingen och det är inte utan att jag kan räkna ut vad som ska hända rätt tidigt. 

Men trots det kan jag inte annat än att gilla den här boken för i slutändan gör det inget om handlingen är lite förutsägbar eller att japanskakunskaperna i boken känns som de är tagna från Wikipedia, det är inte det som är grejen med Stormdancer. 

Grejen med Stormdancer är det döende landet och valet Yukiko står inför; att stå upp mot förtrycket och förändra eller att låta sig invaggas i den falska trygghet som statsmakten står för. Aktuella grejer även i vår värld. Kristoff ägnar mycket tid åt utförliga beskrivningar oavsett om det handlar om naturen eller kläder vilket kan bli lite tröttsamt i längden men å andra sidan hade bokens poäng gått förlorad om det inte hade lagts ned mycket krut på beskrivningarna så ja. Jag tror att Stormdancer inte är en bok man ska läsa om man är stressad, för det tar tid med alla beskrivningarna och jag tror att det måste få ta tid för att man ska uppskatta boken.

Så ja, Stormdancer är en bra bok. Den är inte den bästa jag har läst men den är helt klart en av de bättre.