Hur som helst, jag har ju inte läst den här boken just för att jag inte är speciellt förtjust i svensk förortsrealism oavsett om det finns magi inblandat eller inte. Men visst, alla säger ju att det här är så jäkla bra and so on så jag ger väl den en chans.

 

Så hur faller domen? 

Jag förstår grejen, till viss del. Och med del menar jag delen som handlar om huvudkaraktärernas liv. Tjejerna som historien centreras kring är alla välporträtterade, trovärdiga och mycket intressanta att följa med sina olikheter och komplicerade familjeförhållanden, både bra och dåliga. Där har de lyckats mycket väl. Jag tycker om att läsa om tjejernas privatliv, det är trovärdigt och realistiskt utan att det blir deprimerande som det så ofta blir i svenska böcker. Så där är jag helt med på noterna.
Men däremot magin och fantasydelen av boken är inte jättebra tycker jag. Jag tyckte att det kändes nytt och fräscht i början när man inte visste så mycket men allt eftersom tjejerna lär sig mer tycker jag det faller ganska platt. Jag menar demoner? Som är genomgående onda enbart för att de är demoner, hur gjort är inte det? Väldigt tröttsamt måste jag säga. Likadant med Rådet, också väldigt gjort. Nee, gäsp på hela den biten. Det blir liksom extra tråkigt också när författarna uppenbarligen är skitduktiga på att skildra tonåringar i en svensk bruksort men misslyckas med att hitta på en originell magihistoria. Så synd! Ibland känner jag till och med att det hade varit bättre utan den biten, att man bara kunde fått följa tjejernas liv.
Men även om jag gäspar lite på den tråkiga bakgrundshistorian är Cirkeln mycket spännande. Jag vänder sidor i rasande fart och det är mer än en gång man höjer på ögonbrynen i chock över vad som händer. Författarna backar ju inte för särskilt mycket om man säger så. Det tycker jag är bra dock, vi behöver inte mer bomullsinlindad ungdomslitteratur, det finns det för mycket av från USA allaredan. Det är trevligt att se en svensk ungdomsbok som inte väjer för varken våld, sex, missbruk eller andra tabubelagda ämnen. 

 

Men allt som allt är jag personligen inte överförtjust i svensk urban fantasy, det tenderar att bli så grått, så mycket betong och så mycket depp att det känns som jag aldrig kommer att ta mig upp ur skiten igen. Och Cirkeln är även den framme vid depressionsavgrunden och vänder. Det blir lite som när jag försökte läsa Låt den rätte komma in. Jag blev så depp redan efter kapitel att jag la ner boken och bestämde mig för att aldrig mer läsa nåt av Ajvide Lindqvist. 
Nu är ju Cirkeln inte på långa vägar så depp som Låt den rätte komma in men det bli ändå lite samma känsla, i viss mån. Och det är klart, är man tonåring själv eller är tonårsförälder kan jag förstå att det finns en viss tröst i igenkänningsfaktorn men för jag själv som är någonstans mitt i mellan blir det mest eländigt. 

Så ja, vad ska jag säga. Jag gillade den på vissa plan men på andra plan förstår jag inte alls varför den blivit så stor. Bra marknadsföring kanske? Hur som helst så tror jag det är bättre att läsa den med utgångspunkt; en bra relationsbok, inte en bra fantasybok.