Delad identitet av Astrid Ahlberg - recension

Publicerad 2015-02-23 09:16:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

I julas fick jag hem Astrids senaste bok, fortsättningen på Porten som jag läste förra året och andra boken i serien om Ön. Jag tyckte mycket om förra boken och hade väl en del förväntningar på denna därav, även om den skulle vara relativt fristående. 
Vi börjar direkt efter händelserna i Porten men flyttas snart framåt 12 (!) år i tiden. Miranda, Miro och de andra är med men fokus skiftar mot nya karaktärer där Teo, en pojke som blivit utsatt för ett hemskt experiment och nu är fast med en annan människas personlighet i huvudet, är den som handlingen centreras runt. 
Jag kan inte beskriva handlingen så mycket mer utan att spoila för mycket så jag håller det där och går raskt vidare till vad jag tyckte om boken.
 
Hade jag inte läst Porten hade jag nog tyckte bättre om Delad identitet men tyvärr måste jag säga att den inte håller riktigt samma standard som förra boken. På något sätt känns Delad identitet längre trots att den nästan bara är hälften så lång som Porten. Jag tror det beror på att det faktiskt inte händer så speciellt mycket, istället fokuseras det (lite väl mycket, enligt mig) nästan enbart på Teo och hans inre demoner, allt annat kommer liksom lite i skymundan vilket är tråkigt eftersom Astrid har byggt upp så många bra karaktärer och en så spännande värld att det gott kunde fått ta lite plats också. Missförstå mig rätt, Teo är en välskriven och intressant karaktär och är man inställd på att det, till skillnad från förra boken, främst ska handla om psykologi än yttre konflikter så är det inget fel i det. Men jag blev lite överraskad eftersom det ändå är en fortsättning och man brukar ju hålla samma stil genom en hel serie. Jag tror att det som gjorde att den inte riktigt kom upp i samma standard berodde på att hela boken egentligen utspelade sig under en relativt kort tid och dessutom inte innehöll så väldigt många händelser, som sagt, det utspelade sig främst i Teos huvud. På något sätt kändes det lite magert. Jag hade hoppats på mer omvälvande händelser efter slutet på förra boken och kanske en mer kontinuerlig storyline. Men däremot tror jag att om man bara är inställd på att fokus har skiftat sedan förra boken och är beredd på mer hjärnspöken än riktiga spöken uppskattar man den lika mycket som föregående del. Ahlbergs språk har utvecklats och hon skriver mer målande och mindre beskrivande i denna boken, något som uppskattas av mig eftersom jag inte är så mycket för författare som kastar beskrivningar i ansiktet på mig. Jag är också full av beundran över hennes sätt att skifta perspektiv i samma stycke, något som många mer berömda författare ofta misslyckas med. Man får följa i stort sett alla namngivna karaktärers tankar åtminstone en gång i boken och övergångarna görs alltid med varsam hand så att man som läsare aldrig stakar sig eller blir förvirrad över vem det är man följer. Efter att ha försökt läsa Guy Gavriel Kay där jag mest satt och rynkade pannan åt vem det var jag följde blir jag varm i hjärtat när det flyter så fint som det gör i Delad identitet. Bravo!
Jag tror att om Ahlberg kunde bestämma sig lite mer för vilken stil hon vill ha i sin serie eller bara skriva en helt fristående bok löser sig resten av sig själv för det är inget fel på hennes fantasi eller sätt att skriva, verkligen inte! Jag blev bara något förvirrad över vändningen i samma serie men jag kommer givetvis att vilja läsa nästa del också. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

En lite egen tjej som älskar drakar, svärd, te och fantasivärldar driver denna bloggen. I en inte alltför avlägsen framtid, hoppas jag, arbetar jag som geolog, har ett eget bibliotek hemma och skriver bästsäljande böcker på fritiden när jag inte är ute i skogen med hästen. Hoppas ni gillar min blogg om allt inom fantasygenren!

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela