Jisses vad tiden går, ibland känns det som om livet rusar fram i 190 utan att jag har någon som helst kontroll över det. En inte särskilt rolig känsla, måste jag säga. Jag har hunnit med en flytt på 70 mil, kommer kanske att få flytta yterliggare 70 mil (med pojkvännen kvar på punkt B) och försöker däremellan få mitt liv att fungera någorlunda normalt med träning, läsning och annat. 

 

Mellan varven har jag hunnit med senaste säsongen av Once Upon a Time. Som bekant var jag inte särskilt imponerad av förra säsongen; herregud, hur många vändor kan vi köra det här tappa minnet, att göra dåliga val, inte lita på personerna man alltid litat på förr etc. etc.? 
Så givetvis var jag rätt skeptisk när jag satte mig ned och tittade på de senaste avsnitten. Vad skulle de nu hitta på? Allting känns så gjort. Jag menar, låt Regina vara god nu då!
Men hör och häpna, det hämtade sig faktiskt rejält! Först och främst introducerades karaktärerna från Frost inkl. Kristoph, Elsa, Anna, Hans och Sven. Detta var jag i och för sig lite skeptiskt till, det kändes lite väl too soon men de hade lyckats så fruktansvärt bra med castingen både utseendemässigt och från skådespelarinsats sett att de efter några avsnitt fick mitt hjärta att smälta (jag bjuder på ordvitsen). Jag menar Hans, så sjuuukt lik! Dessutom kändes det som om de gamla karaktärerna utvecklades för första gången på länge; Regina utvecklas hela tiden precis som Hook (jag kan numera inte förstå att jag störde mig på honom så mycket som jag faktiskt gjorde i början), vi slapp en massa krystade scener med Henry (herregud, kan alla sluta tassa på tå kring denna unge, typ bums?!) och ploten var också helt ok om än lite lame i slutet. Däremot bjöd de sista avsnitten på några rejäla vändningar för några av de andra karaktärerna (som jag i och för sig inte är helt nöjd med) även om överraskningsmomentet var skoj. 

 

Snälla låt Rumplestiltskin vara! Robert Carlayle är den som gjort att jag hela tiden hållt hoppet uppe genom den här serien, ni får INTE skriva bort honom som någon som aldrig kan ändra sig, det är ju för fasiken tjugonde gången han gör Belle besviken nu och jag orkar inte. Låt honom vara mitt Odjur precis som han ska vara, tack!

 

 

Så ja, Once Upon a Time hämtade sig, oväntat nog. Nu får jag väl ändå titta vidare, om inte annat för den lättsamma underhållningen.För visst, man kan ju inte komma ifrån de urusla effekterna eller de extravaganta kostymerna (även om det är lite av charmen) men serien håller ändå en jämn standard. De har satsat på bra skådespelare istället för flashiga sets vilket jag alltid gillar och även om historien allt mer dras bort från de gamla huvudkaraktärerna gör det inte så mycket. Det är fortfarande en av få serier med fler kvinnliga huvudrollsinnehavare än manliga och även med något så nytänkande som par som kommunicerar och kvinnor som kan tala. Det gör det helt klart överkomligt med dåliga effekter.