Med risk för att bli långtråkig och låta som om jag vore 15 igen blir det här ett något förvirrat inlägg om lite olika saker som farit genom mitt huvud och förbi på min skärm den senaste tiden.

Jag har ju som bekant tagit upp Teen Wolf igen. Och med sitt töntiga namn, supersnabba och helt uppåt-väggarna handling kan man säga vad man vill om en serien men en sak är säker. Den är otroligt nog engagerande. Igår natt såg jag klart tredje säsongen och jag tror fantamej att jag inte varit så känslomässigt inne i en serie sen jag såg Ned Starks huvud rulla i första säsongen av Game of thrones för ganska många år sedan nu. Inte för att Teen Wolf är i närheten av Game of thrones. Men på nåt sätt har karaktärerna krupit in under skinnet på mig och under slutscenerna av finalen (som f.ö. innehöll varulvar, onis, japanska tjejer med katanas och en besatt huvudkaraktär som mest påminde mig om Constantine, japp det är Teen Wolf i högform) satt jag nervöst framåtlutad i sängen och vågade knappt blinka med risk för att missa något. Japp, helt sant. MTV's tonårsserie om varulvar har fått mig ur balans. Mycket oväntat. 

Givetvis är det mycket på grund av Stiles (som jag skrev om i förra inlägget) men även moralen, påhittigheten i handlingen och de andra karaktärerna har växt. 

Hur som helst funderade jag redan förra veckan på om Dylan O'Brien spelar Stiles så bra för att det är sådan han är eller om han är en så pass duktig skådespelare att han kan spela lika bra i någon annan produktion. Efter att ha konsulterat IMDB kom jag förtjust underfund med att han tydligen har huvudrollen i Maze runner vilken fick bli förra veckans film. 
Så här i efterhand kan jag ju lätt konstatera att han verkligen vet vad han gör. Det var riktigt påfrestande att se på när han spelade psykopatisk galning aka. besatt av en japansk yako (se bild nedan). Men nog om det nu.

Jag har inte brytt mig det minsta om Maze runner tidigare för jag har bara satt den i samma fack som Divergent. Ja, jag har faktiskt sett Divergent men jag tyckte den var så hilarious att jag inte ens orkade skriva nåt om den. Nej, jag fattar inte grejen med en missanpassad tonåring som har identitetsproblem och bara vill hänga med de tuffa kidsen trots att hon inte passar in. Jag pendlade mellan att gäspa och frustrerat skrika åt vad-hon-nu-heter-rådjursöga när jag såg den. Och när ni andra ser Four ser jag bara turken i Downton Abbey.Jag menar titta på bilden! Hon ser ju ut inte ens ut som om hon tar det på allvar själv. Och han ser ut att vara 40 år.

Hur som helst. Maze runner. Efter O'Briens insats i Teen Wolf var jag ju som sagt nyfiken på om han skulle hålla måttet i en annan produktion. Thomas, huvudkaraktären i Maze runner är ju inte direkt lik Stiles om man säger så. Men O'Brien slog mig på fingrarna och bevisade att han inte bara kan spela sarkastisk, tafatt tonåring. Det fanns inte mycket av Stiles i Thomas utan istället fick jag se en ganska plågad och bekymrad kille. Dessutom var filmen spännande, jag gillade hela konceptet med labyrinten, att man inte fick reda på mer än pojkarna i gläntan och att den vände runt historien ett par gånger så att jag inte var helt förberedd på slutet. Imponerande med tanke på hur lätt jag annars brukar kunna gissa mig till saker. När en film faktiskt lyckas hålla mig förvirrad ända in till slutminutrarna kan jag inte annat än att bocka och buga. För Maze runner var både genomtänkt och spännande. Jag kommer fortfarande ihåg att jag sådär en halvtimme in i filmen förvånat utbrast till pojkvännen: Men jag fattar inte! Jag bryr mig ju faktiskt om det här!"

Så av alla urban fantasy/dystopihistorier med tonåringar som huvudkaraktärer kvalar Maze runner faktiskt in rätt högt, inte långt efter Hunger Games faktiskt. Och jag fortsätter att låta mig imponeras av Dylan O'Brien. Men jag tänker inte läsa böckerna. Det får vara. 

Jag har också noterat att blogg.se numera satt tvångströja på oss bloggare och tvingat oss in i mobilanpassningsfacket med resultetat att min design är helt fuckad. Tack som fan för det.