Varning för spoilers för säsong ett!

 

Jag tog tag i mig själv nu när jag anlänt till Norrland igen och började titta på Vikings. Jag såg ju ca två avsnitt för något år sedan men fastnade inte riktigt och har sedan dess inte tittat vidare utan någon särskilt anledning. Nu har jag sett hela första säsongen och tänkte att jag skulle ge luft åt lite (hehe dagens underdrift) tankar som uppkommit under säsongens gång. 

Vikings är helt klart en sevärd serie, jag är ett stort fan av Travis Fimmel som spelar Ragnar (tillika huvudperson) för han lyckas med konststycket att få mig att i ena sekunden avsky honom för hans dåliga respekt för mänskligt liv för att i nästa sekund förstumma mig med insiktsfulla kommentarer om liv, död och religion. Han har det där flinet på läpparna som gör att jag inte alls vet vad han tänker; vill han döda någon eller är han bara road? Nej, Fimmel har lyckats särdeles bra med att få Ragnar både sympatisk och mystisk. 

Förutom Ragnar själv skulle jag vilja buga och bocka för hans relation till sin fru Lagertha (Katheryn Winnick) för även om det är lite macho ibland och jag retar ihjäl mig på att man ska bli superimponerad så fort en kvinna kan hantera ett svärd tycker jag ändå om kemin mellan de båda. Ragnar och hans fru är jämlikar, han lyssnar på henne och uppskattar hennes råd. De grälar och bråkar men är ändå jämställda vilket får min inre feminist att jubla. För det är jävlari inte ofta man får se nyanserade par på tv (Dracula untold var ju en klar överraskning på den fronten t.ex.) så när det väl händer verkar det så jäkla nytänkande (vilket i sig är rätt hemskt). Men i Vikings har de faktiskt lyckats. De hade kunnat göra det så förbannat mansgrisigt om de hade velat men istället fick Ragnar sin like i Lagherta och det känns som om han och hans fru kämpar tillsammans för varandra och sina barn, inte mot ära och makt. Det är ju en av de aspekterna som gör att Ragnar inte märker av sin brors svek och lögner, han kan inte tänka sig att behandla en kvinna illa och tror därför inte att Rollo kan det heller. 
MEN. 

Jag ska inte jubla för mycket här. För i sista avsnittet föll i de ner i en riktigt djupt och otrevligt klichéträsk. Nämligen att låta Ragnar vara otrogen. Jag satte nästan teet i halsen för det var så oväntat och även om Ragnar fick sig en rättmätig utskällning av sin son efteråt kändes det bara så tarvligt. Varför, varför, varför?! 
Så nu hoppas jag att Laghertas och Ragnars jämställda relation inte bara var något som skulle vara en upptakt till det här för då får jag spader och slutar titta. Nuff said.

Men om vi släpper det här med relationerna och går vidare till handlingen. Jag gillade det bättre när Ragnar slog underifrån, avsnittet när huset brändes ner var lätt bäst under säsongen. I övrigt är det ganska bra fart på det hela, ibland förstår man knappt att det gått flera månader men det är väl egentligen positivt antar jag. Spännande är det också. Fast på något sätt ändå lite halvtråkigt, inte jättenegagerande.

Men det tror jag beror på nästa punkt i min lista:

Nämligen de historiska felaktigheterna. Och för att tydliggöra, jag är ingen såndär besserwisser som viftar med pekpinnen så fort något påstår sig vara historiskt (hej, det ska ju vara underhållning också) men eftersom man är från norden, har läst om vikingarna, kan den nordiska mytologin och hänger någorlunda med i de arkeologiska upptäckterna rörande detta blir det liksom lite för mycket fantasi. 
Solskivan och linserna till exempel, finns det några bevis på att de faktiskt använde sådana? För att inte tala om Uppsala! HAHAHAHAHA! Vilket skämt! Det är ju för fan falsk marknadsföring att visa upp en nuvarande stad på det där sättet! Och frisyrerna. Nej, vi ska inte ens tala om frisyrerna.
Dessutom blir det liksom lite långtråkigt när de ska sitta och berätta om Ragnarök för Athelstan och man själv bara: jaja, get on with it! Det är säkert jättespännande för en person som inte vet något om det men för mig (och oss nordbor) är det ju vardagsmat. 

Alltså förtas effekten av vikingarna lite för oss som redan är insatta. Men det är klart, är du amerikan och inte har en aning är serien säkert jättehäftig!

Och en sista sak.

Det här med religion. Jag gillar kemin mellan Ragnar och Athelstan. Hur Ragnar funderar och tar åt sig vad Athelstan berättar och vice versa, det är nyanserat och finkänsligt gjort, att de försöker peka på att religion inte är något som behöver skilja människor åt utan att det är samma sak i olika högar, så att säga.

MEN.

Jag hoppas verkligen inte att de kommer att göra Ragnar kristen i slutändan. För ibland tycker jag att de hintar åt det hållet, särskilt eftersom Ragnar själv bara verkar tillbe Oden vilket skulle kunna ses som en metafor för den enda kristna guden. 

Jag vet inte jag men det hade bara varit så otroligt fånigt om de hade gått den vägen för att på något sätt rättfärdiga den amerikanska gudfruktigheten. Uäh, ge mig en hink! 
Jag håller helt enkelt tummarna för att de låter bli det spåret och låter Ragnar och Athelstan behålla sina egna gudar men ändå visar på att man kan respektera varandra ändå. Snälla, låt det bli så!

 

Japp, så var det med det. Nu ska jag försöka skotta mig fram till bastun inför finbesöket i veckan.