Vid min säng

Publicerad 2014-08-17 20:10:00 i Allmänt, Böcker,

Efter att ha tagit mig igenom Metro 2033 kände jag att det kunde vara dags för något lite mer lättsamt (och mindre macho). Valet föll på Gail Carrigers Etiquette and Espionage som jag lyckades få hit innan jag åker söderöver. Det ska bli kul att läsa något av Carriger igen, och dessutom på originalspråk. Jag har ju bara läst Parasollprotektoratet på svenska nämligen. 
Nåväl, visst ska jag väl kunna knäcka denna på två veckor?
 
Kommentarer (0)

Nytt i lurarna

Publicerad 2014-08-15 12:05:00 i Allmänt, Böcker,

Inom den närmaste tiden kommer jag att göra ett antal bilresor à la 25 mil genom norrländska vildmarken och vad passar då bättre än en ljudbok i bilen? Jag lyssnar inte direkt på ljudböcker eftersom jag brukar tycka att rösten stör upplevelsen. Ett undantag är Stieg Larsson-trilogin, jag tror aldrig jag hade tagit mig igenom de böckerna om jag inte lyssnat på dem. 
Hur som helst så föll valet på Yrsa Sigurdardottirs Ödemark. En något ovanlig bok för mig eftersom den räknas som deckare men så vitt jag förstår snuddar den snarast på skräck vilket passar mig bättre. Och jag kan ju inte låta bli att bli lite nyfiken när det handlar om gruvbolag och prospektering på Grönland, geolog som man är!
Nu hoppas vi bara att bilen inte går sönder på den ödsliga landsvägen så man står där utan täckning i dimman några mil norr om polcirkeln. För då lär jag krypa ur skinnet av skräck om boken lever upp till förväntningarna...
 
Kommentarer (0)

Ny kategori och nytt te

Publicerad 2014-08-13 10:22:00 i Allmänt, Te,

Jag har lagt till en ny, och något oväntad, kategori på bloggen. Nämligen te. Jag är ju en tedrickare av grandiosa mått. Minst fyra koppar om dagen vill jag dricka om jag ska känna mig på banan, helst i lugn och ro. Är det något man inte ska stressa med så är det te. 
Hur som helst vet jag att många bokläsare högaktar ett gott te lika mycket som jag så varför inte skriva lite om det?
 
Här uppe i norrland är det inte helt lätt att få tag på bra te. Jag för min del har bojkottat Lipton och Twinings efter skandalen med tillsatt socker, och om vi ska vara ärliga har de inte särskilt goda teer heller, vilket har gjort att mitt teutbud är skrämmande skralt häruppe.
Men så i förgår hittade jag ett te i den lokala hälsokostaffären som jag tyckte lät lovande. Nämligen Clippers Cloud Nine med ekologisk fläder, citrongräs och äpple. Teet är relativt kryddigt med en frisk smak av fläder och ett uns peppar från citrongräset. Ett kryddigt te som inte smakar höst, vilket många kryddiga teer gör utan som är perfekt på sommaren för en person som jag som inte gillar för söta teer. Det är helt klart det godaste teet jag smakat från Clipper, tyvärr har många av deras teer en tendens att smaka lite unket (jag tror det beror på påsen) och så även detta. Men just denna sorten är inte så farlig och jag kan ha överseende med det.
 
Kommentarer (4)

3 på 3-utmaning!

Publicerad 2014-08-09 09:40:00 i Allmänt, Böcker, Paranormal,

Pocketlover anordnar varje år en utmaning kallad 3 på 3. Den innebär att man i sep-nov ska läsa tre böcker på valfritt tema. I år tänkte jag vara med och mitt tema kommer givetvis vara fantasyrelaterat, om än lite tillskruvat. Jag funderade på t.ex. 3x Jules Verne eller 3x Steampunk men jag kände ändå att jag ville testa något nytt så det fick bli... 
 
*trumvirvel*
 
Vattenvarelser!
 
Japp, du läste rätt, det är dags att jag bekantar mig med den här genren och efter en hel del efterforskningar har jag kommit fram till tre böcker som jag tycker passar. Som med all fantasy blir det alltid till att sålla bort all klyschig YA och Paranormal Romance för att hitta de riktiga fina godbitarna. Jag känner nämligen inte för att läsa enbart om förälskade sjöjungfruar utan är på jakt efter de lite mer udda och djupare (höhö) texterna. Till slut föll valet på följande tre titlar:
 
In Great Waters av Kit Whitfeild. Jajjemän, denna har jag kikat på länge och av de böcker inom genren jag tittat på verkar denna sticka ut mest.
The Brides of Rollrock Island av Margo Lanagan. Som verkar vara lite halvkuslig och psykologisk med ett vackert språk såvitt jag förstår.
Monstrous Beauty av Elizabeth Fama. Den bok som verkar vara mest ordinär av de tre men ändå tillräckligt bra för att jag ska ge den en chans! Och omslaget sen!
Vad tror ni? Verkar mina val bra? Ska ni själva vara med i utmaningen?
 
Kommentarer (2)

The Abominable av Dan Simmons - recension

Publicerad 2014-08-07 20:39:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner,

 728 sidor och två veckor senare har jag tagit mig igenom Simmons tegelsten The Abominable. Det var en lång men mycket underhållande resa måste jag säga!
Men vi börjar från början. 
Jag köpte The Abominable för att jag hörde att den skulle vara en blandning av historisk roman med övernaturliga inslag och med Mount Everest som backdrop. Eftersom jag vandrat i berg sen jag var tonåring och har en förkärlek för otillgängliga platser kunde jag inte motstå den utgångspunkten. 
Boken tar avstamp, efter en väldigt lång prolog, på Matterhorn år 1924 där de tre huvudpersonerna Jake Perry, som är vår narrator, Jean-Claude Clairoux och Richard Davis Deacon får reda på att de berömda bergsklättarna George Mallory och Sandy Irvine försvunnit på den ökända North Col på Mount Everest i ett försök att vara de första som når toppen. (Detta är faktiskt sant, Mallory och Irvine försvann faktiskt på Mount Everest 1924 och det är endast Mallorys kropp som har hittats, hela 75 år efter expeditionen. Ingen vet om de faktiskt klarade av att nå toppen. Lite anekdoter har väl ingen dött av?)
Förutom Mallory och Irvine får våra tre huvudpersoner reda på att två andra personer också försvunnit på Mount Everest i samma veva: Lord Percival Bromley och Kurt Meyer där den förstnämnda är en släkting till Deacon. Deacon som känner Lord Percivals mor ser sin chans att få bestiga världens högsta topp under förevändningen att ta reda på vad som hänt Lord Percy och Meyer. Sagt och gjort. De tre något omaka vännerna börjar förbereda expeditionen och nysta i mysteriet med de försvunna personerna vilket leder dem både till Wales, München, London och till sist Indien, Darjeeling och Himalaya.
The Abominable är en väldigt motsägelsefull bok. Till att börja med når expeditionen inte Mount Everest förrän nästan halva boken har gått och Simmons fokuserar mer på tekniska detaljer än på faktiska händelser. Jag vet numera mer om skillnaden mellan olika syretuber och hur man säkrar ett rep än vad jag trodde var möjligt. Dessutom är baksidetexten på boken helt missvisande; "As the winds rise and the temperature and oxygen levels go down, Deacon and his companions hear howls in the distance. A dark creature is tracking them up the mountain, sending them scrabbling blindly into Everest's heights to escape it."
Det här, stämmer inte alls. Det är inga howls, ingen mörk varelse och trots små ledtrådar genom hela boken, inga yetis. Jag förstår verkligen inte varför förläggaren (eller vem man nu ska skylla på) valde den vinkeln. Jag tror bara att de som läser boken med utgångspunkten att det ska handla om snömannen eller något liknande blir besvikna och det är synd. För The Abominable är en riktigt bra bok. Jag kan inte komma på någon annan bok som är så teknisk, så tjock och med en så missvisande baksidetext som The Abominable men som jag ändå läst så snabbt och tyckt var så spännande. Det, om något måste ju vara ett bra betyg?
För det stämmer faktiskt, har man det minsta intresse för bergsklättring eller bara mellankrigstiden för den delen kan jag inte förstå varför man inte skulle älska denna boken. Simmons väver samman fakta och fiktion så bra och med ett så fängslande språk att ingen kan påstå att boken, trots sina tekniska utläggningar inte är spännande. Det var längesen jag läste en så perfekt balanserad thriller och jag kan bara buga och bocka åt Simmons som trots bokens tjocklek lyckas hålla mitt intresse uppe hela vägen till sidan 728. Dessutom är boken skriven på ett sätt som fångar tidsandan på ett mycket bra sätt och jag sitter och myser när han målar upp teplantagen i Darjeeling och tar för givet att alla vet vad en lateralmorän eller en roche moutonneé är. Ack vilken tid det var!
Det som är negativt med The Abominable, för den har faktiskt en del negativa aspekter, är främst avsaknaden på vettiga kvinnor. Det finns en namngiven kvinna med, och hon är givetvis världens vackraste och dessutom världens tuffaste. Ursäkta mig men asså... KLICHÈ! Jag fattar att det inte hängde så många kvinnor i Himalaya i början av 1900-talet men om nu Simmons kände ett behov att skriva in en kunde han väl åtminstone gjort henne mänsklig?
Förutom problemet med kvinnorna är det största problemet med The Abominable längden på boken. Trots att sidorna flög förbi kan man inte komma ifrån att en hel del kunde kortats ned, särskilt i början av boken där byggnader och interiören i olika rum får ta alldeles för mycket plats enligt mig. Jag tror att längden och den något tunga första tredjedelen av boken tyvärr kan avskräcka en del läsare. Helt i onödan såklart! 
Vidare skulle jag vilja höja ett varningens finger för sluttvisten på hela historien, det blir en aningens för amerikanskt för att jag ska gilla det till hundra procent, mer än så säger jag inte med risk för spoilers. Ni som har läst boken förstår säkert vad jag menar. 
 
Allt som allt är The Abominable nog en av de böcker som jag läst fortast i förhållande till dess längd. Och det kan man inte klaga på!
 
Kommentarer (0)

Vid min säng

Publicerad 2014-07-31 17:04:39 i Allmänt, Böcker,

Efter alla bra rekommendationer från er läsare bestämde jag mig för att låna hem Dimitrij Gluchovskijs Metro 2033, dels för att många av er rekommenderade den och dels för att det lokala biblioteket hade den inne. Så när jag har knäckt de sista hundra sidorna i The Abominable sätter jag tänderna i den. Jag har även reserverat Etiquette and Espionage som jag hoppas jag får hit innan jag åker söderöver igen. Vi får se!
 
Kommentarer (2)

Värt att läsa?

Publicerad 2014-07-27 14:59:51 i Allmänt, Böcker,

Snart har jag tagit mig igenom alla 800 sidorna i Dan Simmons The Abominable och efter det har jag ingen aning om vad jag ska ta tag i. Jovisst, jag har en hel hög med olösta böcker hemma, ca 150mil härifrån men de jag tog med mig är slut. Detta innebär att jag antingen får beställa någon från någon random näthandel alt. göra ett besök på biblioteket här i byn (som har öppet ca 1h i veckan ungefär...) Jag har därför funderat ut ett gäng böcker som verkar intressanta och inte helt omöjliga att få tag på. Vilken tycker ni att jag ska läsa?
 
Etiquette and espionage av Gail Carriger - Nästa del i Parasollprotektoratet verkar ta tid på sig att översättas och varför inte sätta tänderna i spinoff-serien istället?
Half a king av Joe Abercrombie - Jag orkade inte ens läsa klart Best Served Cold men denna verkar bättre, ska man våga satsa?
 
Prince of thorns av Mark Lawrence - Har jag haft ögonen på länge men inte orkat ta tag i då det kan vara riktigt bra men också sjukt långtråkig och allmänt trist.
Metro 2033 av Dimitrij Gluchovskij - Det kanske är dags för en ny dystopi och jag har bara hört gott om den här.
In Great Waters av Kit Whitfield - Vattenvarelser är ju en genre jag aldrig har rört mig i tidigare, det kanske kan vara intressant?
Eragon av Christopher Paolini - Jag har redan läst de två första böckerna för typ tio år sedan och tja, det är väl dags att avsluta denna serien.
Så, vilken ska man ta tag i? Eller har ni något bättre förslag på en bok jag måste läsa?
Kommentarer (6)

Revolt av Lisa Rodebrand - recension

Publicerad 2014-07-19 16:19:13 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Science Fiction,

För ett tag sen (ett ganska bra tag sen faktiskt) fick jag hem Revolt som är svenska Lisa Rodebrands debutroman. Revolt är något så ovanligt som en sifi för ungdomar och utspelar sig i en nära framtid på en jord som tagits över av en annan ras. Jordborna är slavar under dessa så kallade klykoner och de lyckliga få av människorna som inte är slavar på jorden bor på en koloni på en annan planet där de är lyckligt ovetande om sina fränders situation.
Vi får följa två ungdomar i boken. André, vars far blivit förråd och mördad av en man som står på klykonernas sida och som kämpar för att få jordborna att göra uppror mot förtryckarna samt Caroline, en tjej från kolonin som smugit sig ombord på ett rymdskepp för att ta reda på vad som egentligen händer på jorden. 
Revolt är en underhållande bok. Tempot är högt och det läggs mest krut på actionscener och faktiska händelser, inte tankar och reflektioner vilket är skönt. Man förstår ändå att det är en diktatorisk dystopi, det behövs inte alltid reflekteras så mycket. Rodebrands språk är välskrivet och rakt på vilket jag också uppskattar, särskilt i en ungdomsbok. Dessutom passar det historien som berättas. Revolt är brutal, rå och väldigt rättfram, en del personer hade kanske tyckte att den är lite väl våldsam men jag har inget problem med våld, så länge det porträtteras som något ont och inte som något macho vilket Revolt verkligen inte gör. Som sagt, språket passar historien och Rodebrand brer inte ut sig i onödan. Kanske hade dock boken mått bra av lite mer förklaring emellanåt. Eftersom tempot var så högt lämnades vissa trådar hängandes och övergångarna från en händelse till en annan kändes då och då lite plötsliga och oavslutade. Det är dock ingenting som påverkar den totala läsupplevelsen. Jag tycker också om karaktärerna som är välnyanserade och drivna. Det enda jag inte gillar är att Caroline upplevs som lite mjäkig ibland. Varför det? Jag hoppas inte det är för att hon är tjej för i så fall blir jag lite tjurig. Lite mer sårbarhet från Andrés sida hade kunnat jämna ut könsrollerna lite. Men förutom det tycker jag om dem allesammans och trots att fokus inte läggs på karaktärsutveckling är alla karaktärerna väl utvecklade och alla har sina egna mål och drivkrafter. Bra jobbat av en bok på bara 250 sidor!
 
Revolt är ju givetvis en bok som inte är riktad direkt mot mig. Jag är över tjugo och har läst böcker hela mitt liv och just därför passar Revolt inte mig. Men det är det som är så bra med den här boken! Att den inte är riktad till förlästa kulturvetare som ska sitta och tolka in för mycket i både det ena och det andra. Istället har Rodebrand lyckats pricka en ganska bortglömd läsarkrets, nämligen de som kanske inte tycker om att läsa så mycket. Jag kan tänka mig att en person i yngre tonåren som inte läser så mycket och som tröttnat på att det bara finns tråkiga, konventionella tonårsböcker hade kunnat älska den här boken. För ärligt talat, hur många sifis för ungdomar finns det egentligen? Och dessutom en bok med bra språk, som inte skäms för sig, med starka karaktärer och högt tempo. Jag efterlyser mer tonårsböcker för tonåringar med annan smak än vad som räknas som "normalt". Jag vet själv hur det var när man var yngre och letade i skolans bibliotek, hade Revolt funnits där hade jag troligtvis huggt den direkt och troligtvis älskat den. För alla gillar inte Tvillingarna (har visserligen en massa Tvillingarna-böcker) eller sportböcker. Det finns annat också och det behöver komma fram i dagsljuset lite. Revolt är ett bra steg på vägen och jag hoppas Rodebrand fortsätter att skriva böcker i samma stil.
 
Kommentarer (0)

Tweedkavajer och en escape från norrland

Publicerad 2014-07-16 19:31:08 i Allmänt, Tv-serier,

Eftersom jag är ifatt nästan alla bra tv-serier och resten har uppehåll har jag börjat titta på Downton Abbey. Mycket lyckat måste jag säga. Jag har sett något enstaka avsnitt tidigare eftersom min mor är ett stort Downton Abbey-fan (jag tror hon har sett alla avsnitt inkl. specialavsnitt, minst tre gånger) men inte riktigt orkat börja en serie till. Men eftersom jag är strandad norr om polcirkeln utan ett slott eller en tweedkavaj i sikte tänkte jag att jag kunde unna mig lite lyx och flärd för att mota bort medelsvenssonkänslan (här är ju vacker natur men det är ungefär det enda haha!). Downton Abbey gör ett bra jobb med detta måste jag säga! Jag är på andra avsnittet och än så länge älskar jag det. Ända sedan jag var liten har jag haft en crush Jane Austen och de andra brittiska klassikerna (dock inte Svindlande höjder men det tar vi en annan gång) och även fast Downton Abbey utspelar sig i början av 1900-talet och inte under 1700-talet som många andra brittiska klassikr fångar de den brittiska känslan före kriget perfekt. Det här kan nog bli riktigt, riktigt bra! 
Jag återkommer med mer tankar när jag kommit lite längre in i serien.
Stiligare än en britt på fågeljakt kan ingen vara!
 
Kommentarer (2)

Dracula - untold

Publicerad 2014-07-14 10:08:00 i Allmänt, Filmer, Paranormal,

Jag som trodde att jag skulle hinna blogga mer än vanligt denna sommaren. Så blev det icke, istället ägnar jag dagarna åt att jobba ihjäl mig ungefär och stupa i säng när jag kommer hem. Yay. Jag har också haft lite lästorka men har hur som helst tagit mig igenom Lisa Rodebrands Revolt och nu kämpar jag med tegelstenen The Abominable som än så länge är riktigt bra men också riktigt tjock.
 
För någon vecka sedan fick jag nys om den här remaken på den gamla legenden om Vlad Tepes, vi kan tydligen inte släppa vampyrtrenden riktigt, och ja... Det kan antingen vara riktigt, riktigt bra eller bara löjligt dåligt. 
Vad tror ni?
 
 
Kommentarer (1)

Utmattad och Once upon a time too many

Publicerad 2014-07-04 23:30:46 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier, Urban fantasy,

Här var det inte mycket som händer. Jag har haft en helvetisk vecka med tidiga morgnar och sena kvällar och en jäkla massa flängande på de rätt skumpiga norrländska vägarna. Detta har lett till att jag inte orkat göra något mer än att typ komma hem, laga mat, duscha och däcka i sängen om dagarna. Uäh. 
 
Hur som helst så har jag tittat ifatt de senaste avsnitten av Once upon a time och nu är det uppehåll till hösten igen. Känns bra att vara ifatt men annars vetifan. Jag älskar Once upon a time men nu, efter tre säsonger, känns det lite som att serien blivit rättså urvattnad. De har ju tagit upp de flesta sagokaraktärer, historier och myter och vridit runt dem ungefär en miljon gånger och några gånger till bara för sakens skull och tja, ärligt talat börjar det kännas lite krystat. För vi vet ju alla att de löser säsongens agenda snyggt i sista avsnittet men att de sista fem minutrarna alltid lyckas fördärva allas lyckliga slut och denna säsongen var inget undantag. Och det hade inte varit något problem om jag hade känt att en säsong till hade tillfört något. Men just nu känner jag inte så. Jag gillar ju karaktärerna som de redan etablerat och sämsta skurken i alla säsonger är ju helt klart The wicked witch of the west och när de också slänger in tidsresor för att spexa till det känns det faktiskt lite desperat. Jag hade gärna sett ett slut på serien med denna säsongen för nu känns det liksom klart. Det behövs inte mer, låt mina favoritkaraktärer vara, förstör dem inte! För jag känner verkligen att nu är det nära att de börjar göra det klassiska med alla serier som körs för länge. Nämligen att de börjar ändra i personligheten hos huvudkaraktärer, återuppväcka döda personer och försöka börja om från början. Tyvärr fick jag rejält många sådana vibbar i denna säsongen vilket gör att jag har mina tvivel inför ännu en säsong med den här serien. 
Men sedan ska jag inte skälla för mycket för Once upon a time är fortfarande en riktigt underhållande serie. Robert Carlyle som Rumplestiltskin är fortfarande en av mina favoritkaraktärer även om man ser till andra serier och han höjer som vanligt seriens kvalitet markant i sina scener. Jag har även börjat gilla Colin O'Donoghue som spelar Captain Hook och detta trots att jag störde mig på honom i början. Han är nog den karaktär som lyser starkast i senaste säsongen så visst det finns bra saker även med denna säsongen. Och givetvis tycker jag det kan bli spännande att få se seriens svar på Frozen i nästa säsong men det är också det enda jag ser fram emot. Tyvärr. 
De jobbigaste är att de hade ett jäkligt bra slut i denna säsongen som gjorde att det kändes som ett fint avslut för serien men precis som med allt annat måste de krama ur den sista kronan och därmed köra ända in i kaklet. Tråkigt men sant. Jag hoppas bara att jag har fel och att nästa säsong blir bättre.
Ska jag behöva ha den här läderrocken i en säsong till?! säger Hook.
 
Kommentarer (0)

Touch of power av Maria V. Snyder - recension

Publicerad 2014-06-28 19:02:00 i Allmänt, Böcker, High fantasy, Recensioner,

Wow, till skillnad från Stormdancer som tog mig över en månad att läsa ut lyckades jag ta mig igenom Maria V. Snyders Touch of power på bara tio dagar. Och det trots att jag just då var i sluttampen på examensarbetet. Heja mig!
 
Jag har aldrig läst något av Maria V. Snyder innan trots att hon har skrivit en hel del och jag har hört mycket gott om henne. Hon har mest skrivit trilogier inom high fantasy, riktad mot en lite yngre publik (fast det skiter jag i som bekant) och det här är hennes senaste trilogi.
Healer series som denna trilogin kallas utspelar i det fiktiva Fifteen Realms vars befolkning plågas av nån sorts pest. Stora delar av rikena ligger i ruiner och de som är kvar kämpar om makten i en förändrad värld. Innan pesten dödade majoriteten av befolkningen fanns det helare i alla rikena men när pesten kom och inte kunde läkas av dessa skylldes helarna för att ha orsakat sjukdomen. Helarna jagades och dödades och när Touch of power börjar finns det bara en kvar, nämligen vår huvudperson Avry av Kazan. Avry är inte fullärd helare men har lyckats hålla sig undan inkvisationen utan att bli upptäckt och dödad. Men hur det än är så är det faktiskt bra med helare då och då och eftersom Avry är den enda som fortfarande är i livet är det många som vill använda hennes krafter för sina egna syften.
 
Touch of power var en underhållande bok, det kan man inte komma ifrån. Sidorna flög förbi och tempot är högt. Långa tidsperioder kan avhandlas på bara någon sida och det händer något precis hela tiden. På gott och ont förstås. 
Jag tror att Touch of power är en perfekt sommarbok. Den kräver inte så mycket av läsaren, språket är enkelt, storyn är underhållande och det är högt tempo. Däremot hade jag, som gillar tjocka, långsamma böcker, gärna sett att Snyder byggt karaktärerna och världen lite mera och låtit det få ta lite mer plats. De personer som inte är direkt relevanta för handlingsutvecklingen beskrivs knappt alls och det gör att boken tappar lite substans och man direkt märker vilka partier/personer som är viktiga för handlingen eller inte. Lite förutsägbart blir det allt. Men jag tycker inte det gör så mycket för slutresultatet. Hur det än är gillade jag boken, har redan beställt de två andra delarna och läste ut den på bara någon vecka. Då kan det ju inte vara dåligt? 
Som sagt, jag tror att Touch of power är perfekt om man är ute efter en lättsam men ändå välskriven fantasy att läsa i hängmattan nu under sommaren. Givetvis finns det en del vanliga YA-klyschor som t.ex. kärleksintresset som var uppenbart redan från sida tio ungefär, men ärligt talat, ibland är det skönt med lite klyschor också. Vissa böcker anstränger sig så mycket för att vara nytänkande och egna att de liksom kvävs av sig själva och då kan Touch of power vara skönt traditionell. Inga överraskningar, inga konstigheter bara helt vanlig, fartfylld fantasy.
 
Kommentarer (1)

Vid min säng

Publicerad 2014-06-24 20:47:00 i Allmänt, Böcker,

Med mig upp norr om polcirkeln fick Lisa Rodebrands Revolt och Dan Simmons The Abominable följa med. Revolt fick jag av Lisa och det ska bli väldigt spännande att äntligen få läsa den! Svensk sifi för ungdomar låter mycket lovande må jag säga.
 
Kommentarer (0)

Maleficent - recension

Publicerad 2014-06-22 21:19:38 i Allmänt, Filmer, High fantasy, Recensioner,

Innan jag åkte upp till norr igen var jag och pojkvännen och såg Maleficent. Det var ju över två veckor sedan nu och jag minns inte allt men jag tänkte ändå skriva lite om vad jag tyckte. 
Maleficent hade verkligen de bästa förutsättningarna för att jag skulle gilla den. Jag tycker ju som bekant mycket om Snow White and the Huntsman och hoppades på att Maleficent skulle vara något liknande och att jag därför skulle tycka om den lika mycket.
Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken på Maleficent. Jag köpte inte riktigt historien, varken när det gäller Maleficents bakgrundshistoria med Stefan eller hennes relation till Aurora. Varför var Stefan så girig? Varför vill Maleficent inte bara döda Aurora? Det kändes väldigt stressat de första tjugo minutrarna. Som om de inte var riktigt säkra själva på hur de skulle knyta ihop allt och istället gjorde det så snabbt i förhoppningen om att ingen skulle märka något. Mje, inte så värst lyckat måste jag säga. 
Det tog ju inte heller många minutrar innan man insåg hur alltihopa skulle sluta. Det är tydligen systerskap som är grejen hos Disney nuförtiden. Inte så särskilt oförutsägbart om du frågar mig. Faktiskt ganska tråkigt efter att man såg Frozen för ett tag sen. Nej, tummen ner på ploten måste jag tyvärr säga. 
Dessutom är jag så innerligt trött på filmer som lägger ned vad som verkar vara mestadelen av budgeten på effekter. För ärligt talat, det ser inte verkligt ut hur många miljoner ni än använder till det. Jag ser fortfarande att ni gjort trädet i datorn. Och vet ni vad. Jag hatar skiten! Jag blir inte imponerad, jag tycker inte det ser bra ut och jag tycker inte att det tillför ett skit för filmen. Snarare drar det ned betyget för enligt mig är effekter bara en genväg för att man inte orkar filma på plats eller påkosta ordentliga sets. Maleficent var ett ypperligt exempel på detta. Tyvärr. 
Men, jag kan inte säga att Maleficent var rakt igenom dålig heller. Angelina Jolie var fantastisk, vilket jag i och för sig vet att hon kan vara efter att ha sett henne i A mighty heart. Hon är verkligen som skapad för den här rollen och hennes insats lyfter filmen rejält. Så visst, man kan se Maleficent bara för henne. Så tråkigt bara att dialogen är lite platt ibland. Ibland känns det som om de inte bestämt sig för om de ska rikta sig åt vuxna eller barn. Ibland är det så banalt skrivet att det nästan blir löjligt för att i nästa sekund vara ganska rått och brutalt. Skumt. Get your priorities right!
Hur som helst så tyckte jag även om Sam Riley som Diaval, åh vad jag önskade att deras förhållande hade fått mer speltid. När de två får spela ihop var det som en annan film. 
Så, Maleficent var verkligen inte så bra som jag hade hoppats men den var inte dålig heller. Se den för Jolie och Riley åtminstone. Eller se Snow White and the Huntsman för den är faktiskt bättre.
 
Kommentarer (1)

Game of thrones - The Children

Publicerad 2014-06-19 21:30:00 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier,

Så var GoT slut för det här året. Skittråkigt och så med tanke på att Winds of winter inte direkt är i antågande heller. Uäh! Jag får väl ta och läsa Dreamsongs eller nåt sånt tills dess.

 

Spoilers för er som inte sett avsnittet!

 

The Children tar vid där förra avsnittet slutade dvs. uppe vid The Wall och jag förstår fortfarande inte varför de inte tog med detta i förra avsnittet. Nu kändes det mest som ett lite snörpligt avslut på ett fantastiskt slag. Visst, det ÄR oväntat att Stannis kommer dit, jag tror inte en människa var beredd på det (allra minst jag när jag läste det) men ändå, kunde ni inte tagit med det i förra avsnittet och avrundat det på det viset? Nee, jag fattar inte. Dock tyckte jag om scenen mellan Jon och Melisandre, när hon synar honom noggrant över lågorna. Snyggt gjort. Det är nåt där, jag vet det! Också skönt att det nu är några POV's som äntligen är på samma ställe, det bådar gott inför kommande säsong. Det tillsammans med alla dödsdfall i säsong fyra leder till mer speltid för dem som man faktiskt gillar i nästa. Yay!

Vidare fick största delen av avsnittet utspela sig hos Arya och the Hound. Inte mig emot, mitt favoritpar helt klart (om ni inte förstått det innan). Jag tycker fortfarande att personkemin mellan de två är så jäkla bra och man ser det verkligen när Brienne försöker få med sig Arya men inte lyckas. Man förstår verkligen att hon inser att hon måste försöka bygga sitt eget liv nu och inte följa någon annan men ändå så måste hon gå tillbaka och se Clegane en sista gång. För ärligt talat, alla vet ju att han är mer far för henne än nån annan har varit för han förstår henne. Men givetvis kan hon inte erkänna det för sig själv och jaa, resultatet är ju att hon lämnar honom att dö. Jag gillar hela scenen, på ett sätt gillade jag också hans kommentar om Sansa för de har tonat ned hela den biten så mycket men nu tog de upp det igen vilket var skönt på nåt vis.
Jaja, fighten mellan Clegane och Brienne var ju awesome. Gwendoline Christie är ju bara sååå bra och i kombo med Rory McCann som också är fenomenal kan det inte bli bättre. I böckerna träffar ju inte Brienne dem utan det är när Arya och Clegane hamnar i en fight som han blir skadad och hon lämnar honom att dö men jag gillade att de skrev ihop det såhär. Det gav mer djup åt varje persons storyline.
En negativ sak, varför vände de bara vid The bloody gate när de fick reda på att Lady Arryn var död? Det hade väl inte skadat nån att fortsätta ändå? Eller vad är det jag inte fattar?

Fråga: Vad tror ni nu då? Är the Hound död?

Vad hände mer? Jo, Tyrion, Tyrion... Som vi har väntat. Nästan lite för länge efter klimaxet i The mountain and the viper. Mje, lite dålig planering på det måste jag säga. Slaget i förra avsnittet passade liksom inte in riktigt, enligt mig.

Hur som helst så funderade jag länge på om de skulle hinna med att avverka Tywin också eller om de skulle spara det till första avsnittet i nästa säsong men icke. De sparar inte på krutet i säsong fyra alltså! Ja, man kan väl inte säga så mycket om det mer än att jag fortfarande inte tycker att Shaes utveckling är ologisk efter hur hon porträtterats i serien, i boken förstår man men häri? Njae, det håller inte. Varför skulle hon tvärvända sådär? Bad writing! 

Nu börjar det bli ett långt inlägg här men hey, vem gillar inte att läsa om GoT?

Tja, Daenerys var tråkig som vanligt. Jaja, du har uppfostringsproblem, tycker det är svårt att vara drottning och är kär i ett sellsword, typ. Blabla, get a move on ffs!

Och Bran! Ojojoj, jag kan inte fatta att de gått så långt i hans POV. Jag läste ju det här i ADWD för nån månad sedan! Hur vågar de? Jag blev lite besviken på The last greenseer faktiskt. I böckerna beskrvis denne figur som halvt skelett, halvt träd ungefär. Som om trädet vuxit in i denne och bara han bara hålls vid liv av trädet. Nu blev det mer orakel över det hela. Lite mer krut kunde ni väl lagt på det? Men vilken avslutning sen! "But you will fly..." Det måste ju syfta på drakarna, eller?
Så spännande Brans POV ändå är när det händer något! Helt plötsligt blev det ju värsta Dungeons and Dragons ett tag med zombies, fireballs och magic missiles. Inte mig emot, det vara bara så icke-GoT. Trist att Jojen strök med, han lever fortfarande i böckerna så vitt jag vet. 

Oj, nu blev det mycket text här men som slutord får jag väl ändå säga att det var den bästa säsongsavslutningen hittills av den bästa säsongen hittills. Den hade en del continuityprobles men överlag, sjukt mycket oväntade trådar, sjukt mycket action (för att vara GoT) och sjukt mycket död.

Frågan är hur de ska göra med nästa säsong... Många är ju nästan ifatt böckerna. Menmen, det är deras problem!

 
 
Kommentarer (1)

Om

Min profilbild

En lite egen tjej som älskar drakar, svärd, te och fantasivärldar driver denna bloggen. I en inte alltför avlägsen framtid, hoppas jag, arbetar jag som geolog, har ett eget bibliotek hemma och skriver bästsäljande böcker på fritiden när jag inte är ute i skogen med hästen. Hoppas ni gillar min blogg om allt inom fantasygenren!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela