Det har ju blivit väldigt lite tid till att läsa nu när jag har skrivit mitt examensarbete (usch, fy och bläh, är så trött på hela skiten just nu) men igår lyckades jag faktiskt läsa ut Stormdancer som jag har hållt på med i säkert en månad nu. 

 

Stormdancer är första boken i trilogin (?) om The Lotus War och utspelar sig på den fiktiva japanska ön Shima i något som kan liknas vid en alternativ framtid à la steampunk. Intressant, tyckte jag när jag köpte boken och visst stämde det. Historien kretsar kring unga Yukiko som tillsammans med sin far tillika Shougnens främste jägare blir beordrade att hitta och fånga den Arashitora (övers. Stormtiger eller nåt sånt) som Shogun Yoritomo sett i en vision. 

Det finns bara en liten hake, alla Arashitoras är utdöda och i sanna japansk hedersanda måste de lyckas med uppdraget om de inte ska bli avrättade eller bli tvingade att begå Seppuku. Dåliga odds, jo ja tackar ja.

 

Yukiko är en mycket intressant figur. Förutom att hon är kvinna men inte kvinnligt porträtterad (ja, tyvärr är det ju inte så ofta man ser den typen av gestaltning inom fantasy, tro mig, jag har letat) dras hon inre konflikter där hennes innersta säger åt henne att det döende landet hon lever i är korrupt och diktatoriskt medan hennes uppfostran och leverne håller fast henne i en bur av heder, traditioner och rädsla för förändring. För Shima är inte något sagoland direkt. Vi pratar inte Sagan om klanen Otori här direkt. 
Shimas framgång bygger på växten Blodlotus, blomman som byggt imperiet, gett ön bränsle till att maskineriet i form av fabriker, järnvägar och luftskepp och dessutom håller befolkningen i schack genom beroendet blommans ångor skapar. Men framgången har ett fruktansvärt pris. I blommans spår följer smogen från fabrikerna som förgiftar landet och befolkningen till döds, förvandlar himmeln röd så den skarpa solen gör att alla måste bära goggles mot det röda ljuset och utrotar allt levande i sin väg, från djur till människor till träd. Till råga på allt sitter det en galning på tronen som i hemlighet styrs av det ljusskygga Lotus Guild vars medlemmar aldrig ses utan sina dräkter. Orena människor bränns levande mitt i huvudstaden tillsammans med de obekväma, de ifrågasättande och ingen ser, eller väljer att inte se att landet är döende.

Nej, det är ingen trevlig värld Kristoff målar upp för läsaren.

 

Handlingen i sig är inget ovanligt, en flicka (vilket i sig är lite ovanligt) som är speciell och en förtryckande makt som måste störtas. Det är inte direkt aspekter man inte hört förut och på så sätt är boken lite tråkig. Dessutom är själva intrigerna inte jättekomplicerade, man följer med lite väl lätt i handlingen och det är inte utan att jag kan räkna ut vad som ska hända rätt tidigt. 

Men trots det kan jag inte annat än att gilla den här boken för i slutändan gör det inget om handlingen är lite förutsägbar eller att japanskakunskaperna i boken känns som de är tagna från Wikipedia, det är inte det som är grejen med Stormdancer. 

Grejen med Stormdancer är det döende landet och valet Yukiko står inför; att stå upp mot förtrycket och förändra eller att låta sig invaggas i den falska trygghet som statsmakten står för. Aktuella grejer även i vår värld. Kristoff ägnar mycket tid åt utförliga beskrivningar oavsett om det handlar om naturen eller kläder vilket kan bli lite tröttsamt i längden men å andra sidan hade bokens poäng gått förlorad om det inte hade lagts ned mycket krut på beskrivningarna så ja. Jag tror att Stormdancer inte är en bok man ska läsa om man är stressad, för det tar tid med alla beskrivningarna och jag tror att det måste få ta tid för att man ska uppskatta boken.

Så ja, Stormdancer är en bra bok. Den är inte den bästa jag har läst men den är helt klart en av de bättre.

Jag såg en video på youtube som hade listat de tio bästa drakarna på vita duken. Tyvärr höll jag inte med om listan så jag tänkte göra en egen topp fem-lista istället. 

 

Kilgharrah från tv-serien Merlin är en klassiskt stor fyrbent drake med röst av John Hurt. För en inte så hög budget tycker jag serien gör ett ypperligt jobb med sin drake. Särskilt i de sista säsongerna.

Givetvis måste Drogon vara med nånstans på denna listan även om det är lite tråkigt och förutsägbart. Jag måste dock säga att jag inte tycker det var något särskilt med drakarna i Game of thrones förrän nu i fjärde säsongen när det växt till sig lite. Sedan är det alltid snyggare med drakar som är mer som wyverns vilket Drogon är. Men visst, med GoT's budget borde drakarna vara bra.

3. Ukrainian Ironbelly - Harry Potter and the deathly hallows
Mumma! Snygg färg, snygga ögon, snygga linjer (inga fjäll! :O), ja snyggt allt ungefär. Varför fick den inte vara med mera?!

Jag har inte sett filmen men jag har däremot sett de flesta klippen på nätet och vad ska man säga? Med tanke på filmens ålder och med tanke på att de använt modeller och stopmotion kan det inte bli bättre. Dessutom perfekt drakdesign enligt mig! Fler modeller och mindre datoranimerat röstar jag för!

Jag har tjatat om denna filmen innan och jag kan inte annat än säga det igen. I denna filmen finns de bästa drakarna jag sett på film. No regrets. Här är det inga trevliga pratande gullegulltyper, här pratar vi ond bråd, eldsprutande död i form av mörka fjäll, strömlinjeformer och reptilliknande rörelser. Till och med när de går på marken är de skräckinjagande. 

Honorable mention: Smaug - The Hobbit
Javisst är Smaug bra och allt det där, men jag vet inte. För att vara så hypad är jag inte riktigt med på noterna. Jag tycker att hans kropp är lite är klumpig, halsen lite för lång och huvudet lite för tungt för att jag ska tycka att det ser bra ut. Stort plus för personligheten och för designen på huvudet dock men nej, ingen av mina favoritdrakar.

Vilken är er favoritdrake?

Den senaste tiden har vi gett oss i kast med Starz nya piratserie Black Sails. Jag tänkte skriva lite tankar om den snart men under tiden måste jag dela med mig av den eminenta musiken i serien. Så mycket awesomeness utan att det för den delen blir Disneypirat över det.

 

Så sätt er ner, ta en flaska rom, säg "aar" på det rätta ställena och njuuuut!

 

 

I A dance with dragons får vi följa alla karaktärer som inte fanns med i A feast for crows. Detta innebär att handlingen i A dance with dragons utspelar sig parallellt med A feast for crows förutom de sista hundra sidorna ungefär där de två går ihop igen. Varför mr Martin valde att dela upp efter karaktär och inte bara dela boken händelsemässigt rakt av är för mig en gåta eftersom jag nu när jag började A dance with dragons redan visste att inget världsomvälvande skulle hända. Det skulle isåfall märkts redan i A feast for crows givetvis. Trots att jag är väldigt intresserad av att få reda på vad som hänt med alla karaktärer man inte fått följa i förra boken gör denna vetskap att det ändå på något sätt känns lite motigt att ta sig igenom 900 sidor där man vet att inget markant händer. 

Givetivs gör Martins sätt att skriva det värt det, hans språk fortsätter att vara bland det bästa jag läst och hans karaktärer är alla intressanta, väl utformade och en fröjd att läsa om. På så vis skiljer sig inte A dance with dragons från hans tidigare böcker.
Det som skiljer A dance with dragons från de andra, och som gör att jag kanske tycker sämre om denna boken än de föregående, är att han har börjat lägga in rätt många kapitel med karaktärer som vi bara får följa en gång eller som vi aldrig har följt innan och på något vis blir det här väldigt tröttsamt. Jag bryr mig inte jättemycket om vad Barristan Selmy tänker och tycker eller Asha Greyjoy, eller Quentyn Martell. Jag förstår till viss del varför de är med men det räcker inte för att göra det intressant. Nog kunde Martin hållit sig till dem man är van vid och bryr sig om utan att behöva blanda in ytterligare karaktärer i det redan på gränsen till för stora persongalleriet. Det finns dock ett undantag, nämligen Melisandres kapitel. Det gjorde verkligen jättemycket för min bild av henne att få läsa ett kapitel hur hennes synvinkel. Jag säger inte att jag förstår hennes handlingar men jag förstår henne ändå mycket bättre nu. Synd att hon bara fick ett kapitel!

Ett annat stort problem med A dance with dragons är att det känns som om hela boken är ett enda stort förspel till la grande finale. Det stora andetaget före man dyker ungefär. Och på något vis är det inte kul att hålla andan i 900 sidor. För givetvis är de sista hundra sidorna rasande spännande och man känner känslan av att nu, nu jävlar dyker vi. Sjukt trist att det är slut där. Bara sådär, med karaktärer som man inte vet om de dött eller överlevt eller slag som precis ska börja. 

Så ja, min slutsats blir att trots att folk klagat mycket på A feast for crows måste jag ändå säga att jag tycker att A dance with dragons är sämre, helt klart den sämsta i serien. Jag hoppas Martin skärper till sig och skriver ihop något fenomenalt som avslutning (vilket jag i och för sig tror) och helst gör det innan jag blir gråhårig och dement.

 

Spoilers! Nu spekulerar jag vilt för er som läst sista boken. Spoiler, spoiler, spoiler!

 

Jaha, kommer Daenerys att ta med sig en ny khalasar tillbaka till Mereen? Nog kändes det så alltid. Och de andra drakarna, en lär ju vara ämnad för Bran med tanke på vad the Three-eyed-crow sa om att han inte kommer att kunna gå men att han kommer att flyga. Det måste ju vara drakarna han menar då?! Min personliga åsikt är att Bran kommer ha en mycket stor roll i slutet av hela historien. Han är där i bakgrunden hela tiden men jag tror hans öde är rätt stort på något vis. Det hintas hela tiden om han och hans framtid och jaa. Visst hade det varit häftigt för honom att få flyga på en drake!

Vidare tror jag inte Jon är död utan jag tror att Melisande räddar honom på något vis med sin magi (såsom Thoros gjort med Dendarrion) och därmed gör honom lite mer välvilligt inställd till henne. Det kan tom. vara så att han är hennes utvalde bara att hon inte fattat det än. Att Stannis är död är ju inte helt oväntat om det är sant. Det var ju en sjujäkla snöstorm de råkade ut för. Däremot tror jag att Asha och Theon är på väg till The wall med Jeyne. Jag kan inte tänka mig att Theon inte har någon roll att spela i slutändan här heller. Hans karaktärsutveckling kan inte vara helt utan anledning, men å andra sidan vet man aldrig med GRRM.
Vad tror ni kommer att hända i fortsättningen?

 

Slut på spoilers!

Jag är inte död, jag skriver bara examensarbete och det känns ungefär såhär:

 

 

Lite sent omsider tänkte jag skriva några ord om senaste Game of thrones-avsnittet.
Oathkeeper var rättså omvälvande även för mig som nu har läst alla böckerna (woho, blev klar i lördags!). På något vis lyckades avslutningen på avsnittet göra så att jag har glömt bort vad resten handlar om. Men vilken avslutning sedan! Vi är ju i stort sett ifatt Brans POV och jag har länge funderat på hur de ska göra med hans historia. Att bara låta honom få lite speltid känns som ett alternativ. Nej, istället blev t.o.m. jag glatt överraskad när de skrev in honom ihop med desertörerna vid Crasters, jag anade oråd redan när jag såg Ghost hos dem och jaa så blev det alltså... Nu är ju den stora frågan om de kommer att styra handlingen så att Jon får träffa dem. (Hoppas, hoppas, hoppas!) I böckerna vet inte ens Jon om att de lever för de tvingar Sam att inte berätta vilket är skiiiittråkigt! Så nu hoppas jag på happy reunion (om det nu finns något sånt i GoT). 
Hur som helst så hela den här vinklingen är helt ny för mig också.
Vad jag tycker om att de går ifrån böckerna? Tja, helt okej faktiskt. Jag tycker inte om när de ändrar scener eller tar bort scener men när de lägger till scener. Hey I'm a fan! Jag tycker att skaparna av GoT är såpass skickliga att tillagda scener inte direkt slår en i ansiktet (därmed inte sagt att man inte märker det).

 

Ja, sen har vi ju slutet på avsnittet. Helt plötsligt dyker The White Walkers upp igen. Skitkul och allt sånt (heja vandöda hästar, och jaa, det heter vandöda, lär er!). Jag blev väldigt upphetsad när jag förstod att vi skulle få följa denne rätt in i Lands of always winter och jag blev ännu mer upphetsad när jag såg det här konstiga isslottet (?) (Jotunheim! skrek pojkvännen bredvid mig) som de var på väg till. Däremot gillade jag inte att de inte bara klippte där och lät oss undra vad som hände utan var tvungna att hyra in Lokes kompisar från Thor. Mje. Inget vidare. Men jag är för konceptet. Verkligen. Det är dags för "Winter is coming" snart tycker jag.

 

En annan sak som jag gillade med avsnittet var minen på Brienne när hon säger adjö till Jaime (och givetvis inte vet om hon kommer att se honom igen) och fenomenala Gwendoline Christie lyckas förmedla såååå mycket inom loppet av bara några sekunder trots att hon knappt rör sig eller säger något. En av seriens bästa scener, helt klart. Mitt hjärta brast!

Nej, inga krig än så länge men tyvärr inget nytt på bloggfronten. Anledningen till att jag inte skrivit om böcker på ett tag beror på att jag har tagit mig igenom 900 sidor A dance with dragons samtidigt som mycket av min vakna tid går åt till mitt examensarbete. Puh! Men inlämning den 19 maj vilket inte är så länge till. 
Men jag har hunnit se senaste avsnittet av Game of thrones (woho vilket avsnitt!) och även börjat läsa Stormdancer av Jay Kristoff, som är riktigt bra än så länge. Snart blir det en recension på A dance with dragons också. Mycket att se fram emot men ni får hålla tillgodo lite till! Först ska resultatdelen på examensarbetet skrivas...

Jag tänkte att jag skulle tipsa om något ovanligt för min blogg. Nämligen en mangaserie!

Jag läser en del manga, främst när jag var lite yngre men även nuförtiden och även om det finns mycket skitmanga så är "genren" lite väl nördstämplad enligt mig. Jag har mina favoriter som både har en bra historia och som är snyggt tecknade, alltså som vilket seriealbum som helst.

Min absoluta favoritserie är tecknad och skriven av japanskan Kaori Yuki och heter Godchild. Den utspelar sig under den viktorianska eran i London (bara där blev jag fast) och handlar om unge Greven Cain Hargreaves, hans betjänt Riff och hans tioåriga halvsyster Marie. Baler, anseende, stiliga män och undersköna damer är bakgrunden i historien men låt er inte luras av det oskyldiga yttre för Godchild är en riktigt morbid och mörk serie som emellanåt blir riktigt otäck. Cain har med sin familjs dunkla och blodiga förflutna en förmåga att hamna mitt i underliga mordhistorier och andra obskyra händelser som man får följa i åtta volymer. Volymerna är i princip fristående men som en röd tråd genom dem löper historien om Cains förflutna och hans familj som hemsöker honom både i tankarna och i verkliga livet. 

Dessutom är Yukis tecknarstil en fröjd för ögat i sig. Det är klassisk manga med stora ögon och lolitainspirerad stil med mycket rosetter, spetsar och vackra kläder. Så gillar man inte historien kan man gott läsa den bara för tecknarstilen!

Förutom de åtta delarna i Godchild finns ytterligare fem volymer kallade The Cain Saga som utspelar sig före delarna i Godchild. Dessa har jag inte läst men planerar att göra det så fort jag får tummarna ur och köper dem. Det åtta delarna i Godchild finns översatta till svenska men jag skulle verkligen rekommendera att läsa dem på engelska (eller japanska om man nu reder ut det) för den engelska volymen är både större och såå mycket vackrare.

Japp, del tre är här alla redan och efter förra avsnittets omvälvande upplevelse var det dags att reda ut de lösa trådarna. Ett klassiskt mellanavsnitt helt enkelt. Vi fick följa nästan alla karaktärer (exklusive Bran och Brienne ungefär) och det är både bra och dåligt. Å ena sidan får man följa alla karaktärer man gillar men å andra sidan förs inte någon framåt något särskilt. Dock måste jag säga att tempot fortfarande är avsevärt mycket högre än i föregående säsonger (jag undrar fortfarande hur det ska gå när de snart är ifatt böckerna allaredan i säsong fyra ><). Jag klagar dock inte, det är kul när det händer saker!

Fortfarande tycker jag det är roligast när man får följa Arya. Hon och The Hound passar varann som hand i handsken till den grad att man sitter och småfnissar mest hela tiden när de är i bild. Och nämn en gång man småfnissar i GoT i vanliga fall...

Skönt också att det händer något med Sansa, hon har suttit fast i Kings Landing alledeles för länge enligt mig!

 

Så ja, förutom det är det inte mycket mer att säga om Breaker of chains. Nästa vecka tror jag det börjar hända saker igen.

För övrigt köper jag fortfarande inte den nya Daario Naharis. Pisstråkig jämfört med den gamla. Suck.

 

Avslutar med den här:

I måndags hade jag lite tid över medan mina prover stod och grillades i ugnen i sisådär 925 grader så jag tog en sväng inom Sf-bokhandeln. Tyvärr hade de ingen av de böcker jag just nu har på min investerar-lista och hade de någon så fanns den bara i pocket. Bu! Jag vill helst undvika pockets när det gäller böcker som ska stå i bokhyllan. Så fult liksom!

 

Men däremot fick hittade jag en bok som jag inte bryr mig så mycket om den när i pocket eller inte men som jag varit sugen på att läsa jättelänge. Nämligen Dan Simmons The Abominable. 

Inte en bok som definierar mig direkt. Det är en thriller/skräck à la Stephen King om bergsklättrare på Mount Everest som försöker ta reda på en annan expeditions öde. Jag gillar bergsvandring och jag gillar böcker med övernaturliga inslag så det kan inte bli bättre, eller?

 

Någon som har läst den?

 

Jag började se filmen med tron att det skulle handla om några svärdsviftande präster med kors i pannan som dödadar vampyrer à la Selene i Underworld, mycket mer än så hade jag inte förväntat mig.

Det visade sig dock efter en något knepig start och klen premiss, förlåt men jag förstår fortfarande inte riktigt handlingen. Vem är skurken? Varför kände de varandra? Och varför introducera Bill från True Blood i tjugo minuter för att sedan bara döda honom och sno hans dotter? Nej, en rätt svag handling och en svag premiss. 
Döm dock om min förvåning när jag efter en stunds tittande inser att istället för att befinna mig i någon slags medeltida version av Buffy är filmen satt i något som närmast kan beskrivas som en Cyberpunkig version av Resident Evil-spelen. Hm, inte helt väntat.

Det är vilda västern à la boots, stetsonhattar och ånglok kryddat med kastknivar, avancerade cyberpunkiga vapen och motorcyklar liknande Clouds i Final Fantasy. Monstren är groteska och liknar mer genmodifierade zombies (japp, precis som RE) än vampyrer, vilket var jäkligt skönt. Är lite trött på alla sexiga vampyrer överallt...

 

Slutsats: filmen värd att se bara för att de vågade ta ut svängarna gällande design och alternativhistoria men förvänta er inte någon genomtänkt handling för det finns det inte.

 

Jag börjar med en spoilervarning för senaste avsnittet! Läs inte om ni inte sett det.

 

Jag har länge funderat över när avsnittet med Joffrey och Margaerys bröllop skulle dyka upp, skulle det bli säsongsavslutningen på fjärde säsongen, skulle det delas upp i flera avsnitt och dras ut på så mycket som möjligt eller skulle, det som det faktiskt blev, avhandlas rättså fort i säsong fyra. Det lutade för min del åt att de skulle dela upp det i flera avsnitt, vi vet ju alla att tv-serien börjar komma ifatt böckerna (aaah, panik, hur ska jag göra om det händer?!) men när jag fick höra namnet på andra avsnittet insåg jag tämligen fort att det var dags för bröllopet redan i andra avsnittet. Det tog heller inte lång tid innan jag förstod att nog skulle allas våre hatade Joffrey stryka med innan avsnittet var slut. Aldrig förr har så många giftiga repliker utdelats av både Joffrey och även Cersei i ett och samma avsnitt liksom. Jag kan inte anta annat än att det var för att bygga upp ilskan mot Joffrey i hans sista scener vilket jag tyckte var bra. Vi får ju inte glömma varför vi älskar att hata honom så mycket! Hade jag inte vetat att han skulle dö hade jag varit så jäkla arg och frustrerad å Tyrion, Sansa och Margaerys vägnar. Stackars Margaery som hela tiden försökte rädda situationen! De lyckades verkligen med att få till den här besvärade stämningen som hela bröllopet genomsyras av vilket till största delen beror på Jack Gleesons makalösa skådespeleri. Så tråkigt att vi inte får se fler scener med honom även om jag är glad att bli av med Joffrey.

Det var också trevligt att mitt i den här soppan av besvärliga relationer få se lite ömhet från Sansas sida gentemot Tyrion. Jag tror det behövdes för att publiken inte skulle tycka att alla var taskiga, skönt med en liten påminnelse om att det fortfarande finns schyssta personer i Kings Landing.

Så ja, jag tyckte att bröloppet var bra gjort, även om jag inte fattar vad de gjort med Margaerys hår! Det såg ju ut som om hon hade en stor korg på huvudet! Dock trodde jag faktiskt att det skulle vara lite större, från boken minns jag det som att det var hur många gäster som helst och häri kändes det som en liten tebjudning i jämförelse med hur jag sett det i mitt huvud. Jag tyckte nästan att det kändes som om det var fler gäster på Sansas och Tyrions bröllop. Skumt. Någon annan som kände samma sak? Dessutom trodde jag att de skulle vara inomhus...

 

Jag blev också förvånad över att Cersei pratade med Brienne om Jaime och att det i den scenen nästan skreks ut att Brienne har känslor för honom. Jag led även med Brienne för Cersei (återigen bra spelat av Headey) betedde sig, som alltid, som en riktigt bitch. Dock trodde jag att de skulle dra lite på Jaime och Briennes förhållande eftersom det nästan växer fram parallellt i senare böcker och ingen av dem själva fattar att de har känslor för varandra. Det kändes väldigt blunt på något vis. Trist.

 

Dessutom fick vi ju följa Theon och Bran som nästan är ifatt i sina karaktärers POV's. Jag lovar att precis dessa scenerna med Theon läste jag i A dance with dragons för någon vecka sedan. Jisses, hur ska de reda ut detta?

 

Hur som helst så är jag glad att vi är av med ännu en karaktär, det kan behövas!
Vad tyckte ni om avsnittet?

Varför har jag inte sett Kickass innan?! Den var ju som en töntigare version av Kill Bill och det är ju hur bra som helst! Särskilt med den influerade musiken. Sjukt kul!

 Jaha, då var måndagarna spikade ett tag framöver i med att Game of thrones hade premiär i söndags. Givetvis var jag superpeppad så jag kunde inte hålla mig längre än till måndag morgon innan jag var tvungen att se det.

 

Överlag tyckte jag det var ett bra inledande avsnitt även om jag blev lite förvånad över prologen med Tywin Lannister innan titellåten drog igång. Dock en bra övergång från förra säsongen, så att ingen glömt bort vem som är Westeros numera enda ledare.

 

Jag gillade att det verkade som om de dragit upp tempot gentemot de tidigare säsongerna. Om det fortsätter så får tiden utvisa men i det här avsnittet var tempot skyhögt jämfört med många tidigare avsnitt. Vi hann med att introducera Oberyn Martell, dessutom fick han ganska många minutrar, få följa i stort sett alla karaktärerna (utom Bran då, vilket var trist men, what to do, vi är ju rätt långt fram i hans historia allaredan) och även öppna upp för en hel del nya vinklingar hos karaktärerna. Till exempel fick vi ju se att Daenerys har lite uppfostringsproblem med sina drakar samt att Jaime har lite problem med sitt nyvunna samvete och till sist fick vi följa Arya och Sandor som numera har tagit över rollen efter Jaime och Brienne som seriens radarpar. Just Arya kommer att bli väldigt intressant att följa i den här säsongen eftersom hon nu är på väg in i min favoritdel med henne. Hon och Sandor är så otroligt lika på många sätt och de kompletterar varann så bra (men på ett underligt sätt), det är ju till och med så att man kan skratta lite när de levererar giftiga repliker till varandra. 

Det märks verkligen att det är en ny era som tar sin början i serien, vilket är skönt för jag var ärligt talat rätt trött på Robb och Co. Det ska bli intressant att följa hur Jon hanterar sin återvändo till Castle Black utan Mormont, hur Jaime hanterar återkomsten till Kings Landing och sin syster med bara en arm, hur Sansa och Tyrion kommer att intragera med varandra och med alla andra runtomkring dem och vad Daenerys ska göra när hennes drakar växer sig allt större. 

Det är dags för ett nytt kapitel och det ser vi fram emot!

Läser böcker på löpande band nu för att vara jag (och för att hålla på med mitt exjobb) och därför har jag alla redan läst ut första delen i Iron Fey som jag köpte på bokrean.