Jag kan förstå att man kan bli besviken av att behöva plöja igenom en massa kapitel med Cersei när man egentligen vill läsa om Jon eller Daenerys men jag känner ändå när jag sitter och läser att jag inte kan bli besviken på Martin. Det får vara hur det vill med tråkiga karaktärer och förlängda releasedatum men jag älskar Martins sätt skriva. Alla namn, legender, historier gör att världens känns så levande att det inte gör något att jag stör mig på Cersei eller att det ibland blir lite väl invecklade beskrivningar av mat och kläder, jag köper det ändå. Jag kan ärligt säga att A song of ice and fire är bland, om inte det bästa jag någonsin har läst.
Hur som helst så kan jag väl hålla med om att A feast for crows inte är den klarast lysande stjärnan i serien men jag tycker inte heller att den förtjänar att ses som tråkig. Efter att ha läst A storm of swords är ju det mesta tråkigt, sådan fart som den boken hade i slutet men om man jämför med A game of thrones och A clash of kings tycker jag att A feast for crows står sig lika bra. I slutet fick jag nästan en hjärtattack på grund av en viss sak som hände med Lady Stoneheart hmpf hmpf och jag hoppas det löser sig i nästa (men det är ju verkligen inte säkert). Visst känns det som ”the great leap before the plunge” som Gandalf hade sagt men trots det vänder jag sida efter sida för att följa framförallt Jaime som jag gillar mer och mer och Brienne som bara är awesome mest hela tiden. Och inte blir jag besviken, en hel del vändningar hinns med och slutet blir ändå någon form av cliffhangers. Men det är ändå karaktärsutvecklingen som gör att man gillar Martins böcker och den delen av historien är väldigt framträdande i A feast for crows. Särskilt när det gäller Cersei som är på god av väg att bli helt galen. Vi får se hur det blir med den saken i The winds of winter. Även Jaime, särskilt hans relation till Cersei, och Sansa utvecklar sina karaktärer enormt i den här boken. Den som nästan utvecklas minst är Brienne men det kan också bero på att man inte har följt henne så länge som de andra.
Det tråkigaste med A feast for crows är när Martin lagt in enstaka kapitel med en ny POV som bara dyker upp en endaste gång eller som heter något kryptiskt som The queenmaker eller The soiled knight. Dessa kapitel behandlar främst Dorne och The Iron Islands och även om jag gärna lär mig mer om dessa ställen kommer man aldrig in i det när respektive karaktär bara får ett kapitel var. Det var inget som fanns i de föregående böckerna och är inget jag gillar direkt. Sen undrar jag vad som händer med Theon? Han hade ju POV i tidigare böcker men nu verkar han ha glömts bort. Nja, gillar inte.
Något annat som jag gillar med A feast for crows jämfört med föregående böcker är att det finns mer magi med och profetior som jag är ett fan av sen Sanningens svärd-serien. Nu är jag inte överförtjust i magi sen innan men det är trevligt när det tas med på det dunkla och lågmälda sättet som Martin gjort.

Sådär, några tankar om A feast for crows. Nu ska jag iväg ett tag och kommer inte att kunna uppdatera så mycket, ni får hålla tillgodo! Under tiden jag är borta ska jag läsa The doomsday vault av Steven Harper och när jag kommer hem tar jag kanske tag i A dance with dragons. Vi får se!

Udda verklighet är skriven av Malmöbon och sf-bokhandelsanställda Nene Ormes och boken är den första i serien om De sära. Udda verklighet handlar om den typiska malmöbon med det konstiga namnet. Udda heter hon och hennes vanlighet består av att hon bor i lägenhet, jobbar som telefonförsäljare/undersökare och gillar att hänga på caféer. Något som inte är så vanligt är att hon drömmer sanndrömmar, även om dessa sanndrömmar inte i sig är så verkliga. De handlar om människor med märkliga förmågor, som försvinner ned i stadens kloaker och upp i Turning Torso, som kan förvandla sig till fåglar och hundar och när Uddas bästa kompis tillika pojkvän (även om hon inte ser det på det sättet) Daniel försvinner på grund av hennes drömmar kastas hon direkt in i den andra världen när hon måste rädda honom.

Yep, yep där har vi en resumé av vad Udda verklighet handlar om och visst är det en spännande värld Ormes har konstruerat. Med hamnskiftare, orakel och varulvar och ett gäng andra varelser med förmågor. Hennes värld ligger som en genomskinlig slöja över det välkända Malmö, precis så att man skymtar den men ändå inte. Den andra världen är genuint uppbyggd med hierakier och komplexa lagar, Ormes har verkligen tänkt till när hon har skapat sin värld. Här lämnas inget åt slumpen!
Och ja, jag kan inte annat säga än att jag gillade boken. Även om Ormes har ett ganska intetsägande sätt att skriva blir jag engagerad i Udda, hennes beslutsamhet när det gäller Daniel i kombination med hennes rädsla för verkligheten som uppenbarar sig för henne gör att man känner med henne och vill lika mycket som henne. Hela boken präglas av hennes oro för Daniel och till slut är man själv lika orolig.
Förutom Udda och Daniel är det främst en annan karaktär som nästan är mer intressant och det är Hemming som är hamnskiftare eller nåt åt det hållet (han kan förvandla sig till fågel hur som helst) med ett extraordinärt utseende i form av blek hy och blekt hår, jag kommer genast att tänka på Howl i det levande slottet (filmen)! Han får jag inte riktigt rätt på, vill han Udda gott eller har han något eget syfte? Vad driver honom överlag och hur har Udda påverkat hans liv? Jag vill gärna veta mer om honom, det kanske kommer?
Ormes håller annars spänningen uppe genom hela boken, det är inga tråkiga avsnitt utan full fart hela tiden och detta utan att boken känns stressad. Den är ju inte så tjock men tvärtemot hur jag brukar känna när det gäller tunna böcker känns den här precis lagom lång. Man hinner komma in i den och tempot hålls uppe hela tiden utan stressmoment. Trevligt som omväxling! Det visar ju på att så länge författaren vet vad hon/han gör spelar längden ingen större roll.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att Udda verklighet håller vad den lovar, den beskriver en udda verklighet och Ormes har gjort en stark debut. Jag ser fram emot att få följa Udda vidare i henns upptäckande av den andra världen! 

Innan jag börjar skulle jag vilja poängtera att jag inte är något Star Trek-fan. Jag har på sin höjd sett ett par Voyager-avsnitt och ingenting av de gamla avsnitten som Into Darkness ska vara en prequel till. Mina åsikter tar därför inte hänsyn till nostalgin vissa andra kan uppleva när det ser filmen ;)

Först och främst måste jag säga att det var inga som helst problem att hänga med i filmen trots att man inte hade koll på något alls. Det enda jag inte hängde med på som jag senare fick förklarat för mig var när Spock pratade med en äldre version av sig själv. Mycket praktiskt måste jag säga, önskar att jag själv hade ett framtida jag att rådfråga!

Star Trek var annars en relativt underhållande film, den hade väl det mesta som en äkta scifi-rulle ska innehålla och dessutom var den spännande. I början förstod man att skurken, Khan spelad av Benedict Cumberbath, hade en del ess i rockärmen och inte var så lätt att lura som man skulle tro, tyvärr tappade de lite av spänningen ungefär halvvägs in i filmen. Det man trodde skulle bli tre turer blev bara en tur och den invecklade slutklämmen man satt och väntade på uteblev. Tråkigt, för jag tyckte filmen var som mest spännande i början och blev mer trist mot slutet på grund av detta. Det kändes lite som om de fick slut på idéer.

Den som annars gör sin roll bäst får lov att vara Benedict Cumberbath även om Zachary Quinto som spelar Spock också gör det bra. Men det känns ändå som om Cumberbath är den som ger mest djup till sin karaktär och jag tror nästan på honom. Quintos karaktär känns mer bara upprabblande av repliker och Chris Pine ska vi inte prata om. Hade det inte varit så uppenbart att man skulle tycka han var snygg hade jag kanske uppskattat hans skämt men eftersom det nu var så uppenbart blev jag mest irriterad.

Det som dock gjorde mig mest irriterad var att det fanns två kvinnor med i hela filmen som faktiskt sa något och som var namngivna. Den ena var Spocks flickvän, svårt att inte ha med henne, och den andra skulle visa sig vara Kirks framtida fru, och inte en gång pratade de med varandra… Men de hann få med en underklädesscen med den ena. Bra, tack den satt. För gud bevare oss om man skulle ha med en kvinna som inte var till för att titta på. Nej, så kan vi ju inte ha det. Snälla kära människor, 1700-talet ringde och ville ha tillbaka sin kvinnosyn!
För hur realistiskt är det att vi fortfarande flera hundra år, eller vad det nu kan vara, in i framtiden fortfarande inte har lika många besättningsmedlemmar och dylikt som är kvinnor? Jag menar, filmskaparna kunde väl haft med några bara för att visa lite god vilja. Men icke.
Eftersom avsaknaden av genomtänkta kvinnliga karaktärer är så påtaglig gör detta att resten av karaktärerna känns lite väl platta och förutsägbara. Ingen rivalitet, inga dubbelspel, alla är nöjda och glada i sin roll och vill inget hellre än att bara göra sitt jobb så bra som möjligt. Ursäkta mig men booooring! Den enda som väger upp detta är återigen Cumberbath.

Men jag ska inte klaga för mycket, Star Trek Into Darkness är en helt okej film, den är lagom spännande, har lagom roliga karaktärer och gör säkert inga fans alldeles för besvikna. Den var faktiskt bättre än jag trodde och det får väl vara ett helt ok betyg för att vara jag.

En rolig grej som inte har med någonting att göra var att killen som spelar Chekov, deras maskinist, är samma snubbe som spelar den 15-åriga Kyle Reese i Terminator Salvation. Kul!

För övrigt anser jag att 3D borde bannlysas.

I slutändan är Det levande slottet en mycket mysig och väldigt fin bok som tar upp både det barn kan uppskatta men som ändå har något som tilltalar en person som mig. Så en barnbok för både vuxna och barn kan man säga!