Kleptomania av Kristina Hård - recension

Publicerad 2014-03-21 08:21:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

 
Fick hem Kristina Hårds senaste bok Kleptomania, som faktiskt släpps idag, för ett tag sen från Styxx. Tack så mycket! 
 
Först blev jag lite förvånad när jag öppnade kuvertet och tittade på omslaget. Har det blivit fel? Det här måste ju garanterat vara en deckare och inte fan läser jag deckare. Jag tänker främst på de flagnande bokstäverna, författarens efternamn som täcker hela boken och tar bort blicken från titeln, lite glåmig, ganska intetsägande bakgrund osv. Men Styxx ger ju inte ut deckare och när jag tittade närmare såg jag ett minimalt luftskepp (!) uppe i högra hörnet och insåg att det nog hade varit blivit rätt ändå.
Men som sagt, dåligt val av omslag, jag hade inte ens sett åt boken om jag inte vetat vad det var eftersom jag bara antagit att det var en vanlig svensk deckare. Men det kanske också är bra? Alla deckarläsare kanske tar upp boken i tron att den är en deckare? Hm...
 
Hur som helst började läsa Kleptomania med huvudet fullt av frågor. Vad skulle jag vänta mig av det här egentligen?
Efter att ha läst ut boken på ett par dagar kan jag konstatera att det jag fick liknade inget annat jag läst.
Kleptomania är satt i en nära framtid, eller kanske bara i en alternativ verklighet där flyget och tåget ersatts av luftskepp och där särskilt en man står för hela Sveriges (och världens) infrastruktur, nämligen Linus Kaiser. Den här driftige storföretagaren gick på bara några år från kornflakesmannen till en av Sveriges och världens största företagare i med sitt luftskeppsimperium och givetvis är en hel drös med folk intresserade av hur han lyckades. En av dem som inte är intresserad är dock Ingra Varg, en kvinna som jobbar på skatteverket och som får i uppgift att kolla igenom Kaisers finanser nu många år senare när han har gått och blivit dödssjuk i en mycket underlig cancerform. Kaiser däremot börjar till Ingras obekvämlighet berätta sin historia för henne, inte för att han gillar henne utan för att han vill berätta för någon, helst någon som kan sätta hans ärkenemesis finansministern på pottan med sin historia. 
 
Inte mycket fantasy där, tänker ni kanske. Världen är mycket lik vår och allting verkar lugnt och som upplagt för en tråkig självbiografi. Men Hård lyckas förvåna genom att ta oss tillbaka till tiden före Kaisers uppgång, till tiden för den stora tågkraschen där han var den enda överlevande. 
Genast ändrar boken ton och det tar inte lång tid innan jag börjar vända sidor i rasande fart med en allt högre obehagskänsla i kroppen. Vi får in ett annat perspektiv i form av en ung kille vid namn Halvar som blir allt mer nervös desto längre de befinner sig ute i urskogen och mörkret. Några kapitel senare har obehagskänslan slagit rot ordentligt och till och med gått över till skräck (litterär skräck, givetvis) för min del. Plötsligt går vi från Linus Kaisers verklighet till Halvars verklighet och Hård introducerar troll, oknytt (kallade skräp), skogsråer i rasande fart. Det är rått, välbeskrivet och med en bitter smak i munnen följer jag Kaiser och Halvar och de andra genom den svenska skogen när mörkret och dimman sänker sig. Långt bort från allt vanligt och rationellt. För det här är inga trevliga varelser, de följer sina egna infall och instinkter och om en människa stryker med under tiden spelar ingen roll för dem.
 
När jag läst klart Kleptomania var jag imponerad. Inte för att det var den bästa boken jag läst men för att Hård lyckats med konststycket att få mig att känna mig olustig. Hennes språk och miljöbeskrivningar känns så, inte vanliga, men rättframma att kontrasten till det uråldriga, onaturliga blir så skarp att jag har svårt att värja mig från det. Jag trivs med hennes takt, här är det inga långa omskrivningar utan handlingen förs framåt i ett väl avvägt tempo. Kanske hade boken kunnat må bra av att vara lite längre. Särskilt med tanke på cliffhangern i slutet, det är ju första delen i en serie och för min del känner jag att istället för att dela upp serien kunde den gått fortsatt med del två direkt i samma bok. Men vissa gillar ju inte för tjocka böcker så det är ju en smaksak antar jag.
 
Hur som helst måste jag säga att jag blev positivt överraskad av Kristina Hårds Kleptomania (namnet förklaras i boken!). Det är en fantasy som nog även kan passa människor som i vanliga fall inte gillar fantasy men den tilltalar även inbitna fantasyälskare som jag själv. En riktig bladvändare helt enkelt! Kanske är skräckthriller dock en bättre beskrivning av boken? Jag bryr mig inte, jag gillade det jag läste, det tråkiga omslaget och cliffhangern till trots! 
 
Bättre än såhär blir det inte när man fotar mitt i natten med datorns webbkamera!

Musiktips - Vindsvept

Publicerad 2014-03-19 10:02:00 i Allmänt, Musik, Tips,

Jag tänkte att det var dags för ett nytt musiktips! Jag har ju tidigare tipsat om Lindsey Stirling (här), E.S. Posthumus (här) och Indica (här).
 
Denna gången är det en svensk artist som kallar sig Vindsvept (japp, probably det bästa namnet jag hört) jag tänkte tipsa om. Hans musik är en blandning av olika stilar men snuddar allt som oftast vid modern folkmusik alternativt fantasy/epic music och är förutom ett par låtar helt instrumental. Låtarna är ofta med medelhögt tempo och härliga melodier fyllda med flöjter, horn, harpa osv. Helt enkelt perfekt att lyssna på om man jobbar, är ute och går, vill slappna av eller nåt annat. 
Han har inte släppt någon skiva (än) och har enbart gjort ett tjugotal låtar men de är riktigt bra allesammans så ta och lyssna på honom vettja!
 
Här är några av mina favoritlåtar som han har gjort:
 
 En relativt lugn låt som speglar hans musikstil väl
 
Epic! Väldigt bombastisk, men kort låt, som jag verkligen älskar
 
 
Lugn låt som passar bra att slappna av till
 
En av få låtar med sång i. Svensk-finska Merrigan sjunger och Vindsvept gör musiken
 
En tung låt som går över åt metal. Men sånt gillar jag!
 

Saker som irriterar mig såhär en vardag

Publicerad 2014-03-17 11:51:00 i Allmänt, Reflektioner,

Att George Martin verkar göra allt annat förutom att skriva på Winds of winter (som att öppna en biograf och släppa historieböcker om Westeros). Kom igen för fan!
 
Att Belle i Once upon a time (spoiler för säsong 2) är en riktig douchebag efter att hon tappat minnet, mitt hjärta går sönder varje gång jag ser hur sårad Rumplestiltskin blir.
 
Att när jag la alla böcker jag för tillfället vill köpa i kundvagnen på Adlibris landade notan på 887 riksdaler. Helt ohållbart för en student som jag.
 
Att min platsbrist i bokhyllan har blivit så stor att jag nu har dubbla rader med böcker och filmer för att inte behöva stapla dem på golvet. Och det utan att pojkvännens böcker är med i leken. 
 
Att jag inte har haft tid att spela Baldurs Gate 2 på ett år.
 
 

Tankar om Once upon a time

Publicerad 2014-03-15 15:03:39 i Allmänt, Recensioner, Tv-serier,

Efter att ha ägnat hela vintern åt att titta på Doctor Who har jag nu snöat in på en annan tv-serie, nämligen Once upon a time. Jag är mitt i andra säsongen nu och hoppas att jag blir klar i lagom tid för att bara behöva vänta litegrann innan jag kan se sista halvan av säsong tre som tydligen börjar sändas i dagarna. Bra timing hehe...
Once upon a time har ett unikt koncept, vi får följa Emma Swan (spelad av Jennifer Morrison) som blir ivägdragen av sin bortadopterade son Henry till en liten småstad i Maine kallad Storybrooke där han påstår att alla människor är karaktärer ur de klassiska sagorna som blivit förbannade av den Onda Drottningen så de inte minns sitt gamla liv. Enligt Henry är Emma den som ska bryta förbannelsen och ungefär där bär det av. 
Vi får följa hur Emma försöker få grepp om människorna i Storybrooke samtidigt som vi får flashbacks till landet långt långt borta där de allesammans är sig själva och man får följa hur händelserna tedde sig innan förbannelsen. 
Vi får följa alla kända sagofigurer; Snövit, Maleficent, Prince Charming, Rödluvan, Rumplestiltskin, Belle, Mulan, Kapten Krok, Benjamin you name it, they're there. Men förutom att följa dessa i deras hemland får man också följa samma karaktärer i deras vanliga (eller ja, inte vanliga för dem) liv i Storybrooke. 
Förvirrande? Klichéartat? Faktiskt inte alls. 
Jag fick nästan kalla fötter när jag förstod att det var samma författare som till Lost och vi vet ju hur det blev med flashbacks i den serien, ve och fasa. Skillnaden mellan Lost och Once upon a time är dock att återblickarna i den senare faktiskt är något att ha. I Once upon a time ger återblickarna djup åt karaktärerna, bygger historia och är dessutom väldigt underhållande eftersom man får svärdfighter, ogres, vackra klänningar och en massa andra godsaker för en fantasyälskare som jag. 
Man kan tro att Once upon a time borde vara urtråkig med tanke på att, ja, man kan ju redan historien om Snövit, Askungen, Mulan och alla de andra. Men icke. I återblickarna får vi givetvis de vanliga historierna uppspelade för oss men det är alltid någon krumelur på historien så man inte känner igen det. Till exempel var planen att Prince Charming skulle gifta sig med någon annan och innan han väckte Snövit med sin kyss hann hon rädda livet på honom ett antal gånger för att nämna några förvecklingar de gamla klassiska sagorna fått. Något jag har lärt mig när jag snart sett två säsonger är: inget är som du tror. För så enkelt är det aldrig. Det är kliché, javisst men även så inte kliché att jag inte kan låta bli att förundras över snillrikheten i hela serien.
Dessutom skulle jag vilja nämna att det i stort sett bara är bra skådespelare med. Inga man direkt hört talas om innan (förutom Robert Carlyle) men nog gör de ett bra jobb. Ingen av de större karaktärerna är dålig och det finns inte direkt någon man stör sig på. Däremot skulle jag vilja lovorda de två mångfasetterade skurkarna; Rumplestiltskin och Regina (Den onda drottningen). Vilket makalöst radarpar alltså! Jag tyckte ju att Robert Carlyle i stort sett var det enda som var bra i Eragonfilmen och i Once upon a time tar han det ett steg längre och är helt strålande! De avsnitten han är med ordentligt i höjs ju serien några pinnhål om man säger så. Även Lana Parilla som spelar Regina är fenomenal på sitt lågmälda, förbittrade sätt och även här visar serien att de verkligen stampar på klichéerna ordentligt.
Förutom att serien är värd att se bara på grund av Rumplestiltskin kan man se på den enbart för att de flesta huvudkaraktärer är kvinnliga. Ohnej, en tjejserie! tänker alla killar nu men stopp och belägg! Jag orkar titta på allt mansdominerat skit och kan respektera att det kan vara bra trots att de kvinnliga karaktärerna bara är fnittriga horor, då kan ni killar faktiskt titta på en serie där de flesta karaktärerna är kvinnliga utan att de manliga för den sakens skulle blir platta och tråkiga. Det är faktiskt få serier som klarar detta men Once upon a time gör det. 
Vad är dåligt med Once upon a time då?
Ja, effekterna. Jisses alltså. Windows 95 ringde och ville ha tillbaka sin grafik ungefär. Hu! 
Jag bryr mig inte så mycket om varelser och sånt innebär dåliga effekter men när väggen bakom två karaktärer alldeles uppenbart är greenscreen reagerar även jag. MEN det visar också att de lagt pengarna på andra saker, t.ex. bara skript och skådespelare vilket gör att jag har överseende med det. Hellre dåliga effekter och bra plot än tvärtom säger jag bara.
Vidare skulle jag vilja säga att det går lite väl långsamt ibland. Andra halvan av första säsongen kändes enbart som transportsträcka och jag skulle aldrig klara av att vänta på ett avsnitt i veckan. Det händer alldeles för lite för att orka med det. Förmodligen beror det på återblickarna vilket gör att det inte blir så mycket tid kvar av de 43 minutrarna för att det ska hinna hända så mycket. Tyvärr. 
Och precis som vanligt känns det som en serie som kan pågå hur länge som helst. 
 
Men jag fortsätter att titta så länge det ligger på den här nivån!
 

Nytt i bokhyllan

Publicerad 2014-03-08 18:21:00 i Allmänt, Böcker,

För en gångs skull hittade jag lite böcker på bokrean, det brukar aldrig hända eftersom de knappt aldrig rear någon vettig fantasy och dessutom är alltid rean på svenska. Ni som brukar läsa min blogg vet ju att mkt böcker inte ens går att få tag på svenska. MEN i år har de faktiskt överträffat sig själva såpass att jag köpte hela elva böcker!
  
Sju av dessa böcker bestod av delarna 17-23 i  Goodkinds Sanningens svärd, ni vet 25-delarsserien som jag läste ut i julas och som jag redan har femton delar i. Jag hoppade nästan jämfota av upphetsning när jag insåg att Cdon hade nästan alla delar jag inte har för 49kr/st. Hell yeah! Detta innebär att det bara är del 24,25 & 16 jag inte har och sedan är serien komplett. Sug på den liksom! 
Vidare spontanbeställde jag fyra böcker på adlibris rea. Trilogin Iron Fey av Julie Kagawa som jag har hört mycket gott om, visserligen menad till yngre läsare vilket omslaget basunerade ut ytterst diskret (host) genom att skriva "nästa Twilight" på framsidan (inte alls pinsamt för en 20-plussare). Dock bestämde sig Adlibris för att avbeställa första delen, wtf??!, för den var slutsåld. Ehum, trodde poängen med att FÖRBOKA var att man skulle vara säker på att få något men tydligen inte. Så nu fick jag beställa den första delen hos Cdon istället. Hej, onödigt.
I samma beställning från Adlibris slank svenska Ola Wikanders Serafers drömmar med. Ska vara någon steampunk/fantasy crossover som jag hört mycket gott om och en inbunden bok med ursnyggt omslag för 65kr tackar jag inte nej till.
Förutom rean har jag också fått hem lite böcker från Undrentide förlag, tack snälla för dem!
Fredens pris av Anna Blixt har jag velat läsa länge och Fred så gyllene av Stefan Hagel verkar vara min typ av bok precis så de ska jag sätta tänderna i så fort jag bara kan! Elin på Undrentide var också väldigt snäll och skickade med novellsamlingen Skymningssång av Patrik Centerwall samt sina egna två böcker Eldfloder och De två odjuren som verkar vara någon blandning mellan urban och historisk fantasy vid första anblicken. Mycket spännande! 
 
 
Till sist fick jag hem Kristinas Hård nya bok Kleptomania som släpps nu i mars från Styxx, tack för den! Har redan börjat läsa den! 
Så nu har jag mer platsbrist än någonsin i hyllan!
 

Böcker till salu!

Publicerad 2014-02-28 20:27:39 i Allmänt, Böcker till salu,

Det har tillkommit några böcker i min säljhög så passar på att uppdatera om det!
 
Det är bara fantasylitteratur i någon form. Kan även tänka mig att byta om du har någon jag är intresserad av.
Köparen får betala frakten och kommentera om du är intresserad av någon bok ^^ (Jag publicerar inte de kommentarerna). Mer information och bilder kan skickas!
 
Sagan om Drakens återkomst del 1 Farornas väg av Robert Jordan (pocket)
Septimus Heap Bok 1 Magi av Angie Sage (inbunden)
Artemis Fowl Slipad Opal av Eoin Colfer (pocket)
Piratika av Tanith Lee (inbunden)
Måndöttrar 5 Skuggornas prins av Lynne Ewing (inbunden)
Labyrinten av Kate Mosse (pocket)
Musselstranden av Marie Hermansson (inbunden)
Deverry 1 Silverdolken av Katharine Kerr (pocket)
Shannaratrilogin del 2 Shannaras alvstenar av Terry Brooks (pocket)
Arvet från Shannara 4 Shannaras talismaner av Terry Brooks (pocket)
Det mörka tornet 1 Revolvermannen av Stephen King (pocket)
Det mörka tornet 2 De tre blir dragna av Stephen King (pocket)
Dresden files del 1 Storm Front av Jim Butcher (pocket)
Broder Odd av Dean Koontz (Inbunden)
Night World 1 av L.J. Smith (pocket)
 
Priser:
Pocket: 30kr/st
Inbundna: 40kr/st
 
Jag ger mängdrabatt!

Frost såhär i hockeytider

Publicerad 2014-02-23 14:54:46 i Allmänt, Filmer,

Eftersom Sverige verkar ha ställt in sig på silver istället för guld i herrhockeyn passar jag på att nämna att jag var och såg Frost igår. Det så jag tar ungefär en halv evighet att bara skriva dessa raderna med en hand så jag säger inget mer än att jag tyckte den var jättebra. Helt klart Trasselnivå! Disney har ju uppdaterat sin moral rätt mkt den senaste tiden om man säger så...
Bjuder på titellåten på svenska som jag fastnade för ordentligt. Så bra!
 

Jag lever!

Publicerad 2014-02-19 13:36:00 i Allmänt, Reflektioner,

Ville bara säga att jag lever, operationen gick bra men min arm ska få vila i två veckor till så det blir inte så mycket aktivitet här förrän om en-två veckor tyvärr. Men sen hoppas jag att jag kan komma igång igen som vanligt fast med en ny axel ^^
 
Ha det fint tills dess!
 
 

Tv-seriedags

Publicerad 2014-02-12 10:07:00 i Allmänt, Reflektioner, Tv-serier,

Jisses med många tv-serier det är jag vill se just nu! Vet inte hur jag ska få tid till allt. Svaret på den frågan är nog att jag inte kommer att få tid till allt (tyvärr). 
Jag har ju ägnat hela vintern åt att ta mig igenom alla säsonger av den nya Doctor Who och därför inte sett så hemskt mycket annat i serieväg. Just nu ser jag om tredje säsongen av Game of thrones för att känna mig lagom uppdaterad inför fjärde säsongen i april. Men förutom detta har jag inte hunnit med så mycket mer i tv-serieväg.
Jag har sedan länge velat se Once upon a time (har dock redan sett första avsnittet och tyckte det var sådär men är villig att ge det en chans) och måste snart ta mig i kragen och se miniserien Camelot (som jag också sett ett avsnitt av och gillade skarpt).
 
Förutom dessa två är ju Starz nya piratserie Black sails helt klart något som verkar både nytt och påkostat (alla nakna, fnittriga horor till trots, är nästan säker på att det är mycket sånt men jag kan ha överseende, kanske) och även serien Vikings som jag både fått rekommenderad av en vän och som man nästan måste se bara för att vi har en svensk med.
Så sent som igår fick jag nys om en ny sifi-serie (typ) vid namn Continuum. Den handlar om tidsresande och verkade vara mycket lik The Sarah Connor Chronicles (som jag gillar skarpt) men huruvida de faktiskt gör det bra eller inte återstår att se.
 
I somras tittade jag och pojkvännen på några avsnitt av The walking dead men tja, jag vet inte. Den känns som en serie som aldrig kommer att ta slut och jag började alla redan störa mig på karaktärerna. Bådar inte gott. Så nej, The walking dead får stå åt sidan så länge. Jag borde också ta och kolla klart på Teen wolf (nej, jag tänker inte skämmas, Stiles är värd allt!) och kolla på alla tillgängliga Sherlock-avsnitt (även om jag inte är helt övertygad om att jag tycker det är bra).
 Uäh, var ska man börja? Förslag? Idéer? Vilka ska jag undvika och vilka måste jag se? Är helt villrådig själv vilket lett till att jag inte orkat börja på någon av dem.

Vid min säng

Publicerad 2014-02-10 11:10:00 i Allmänt, Böcker,

Har nu tagit mig igenom Sagan om ringen, (vilket var ren njutning) och bestämt mig för att i alla fall läsa minst en bok emellan innan jag ger mig på Sagan om de två tornen. Stod framför bokhyllan imorse och hade lite beslutsångest, är många böcker där som jag är sugen på. Skulle man ta ett säkert kort och fortsätta med A dance with dragons? Men egentligen vill jag dra ut på det lite mer tills herr Martin säger lite mer konkret hur långt han har kommit på The winds of winter. Skulle man ge sig på steampunk/samuraj-crossovern Stormdancer? Den är inte så tjock och ska vara bra men det är första delen i en serie och jag vill egentligen inte börja på fler serier innan jag avslutat någon annan (säger hon som precis läst ut 25-delarserien Sanningens svärd...). Jag funderade länge och väl på om jag skulle ta och läsa hela Eragonserien. Jag har läst de två första för flera år sedan men tappade stinget lite när jag fick vänta på tredje och fjärde men nu är ju hela serien klar och det kan vara läge att läsa allihopa i ett stycke och avsluta den. Men ska jag vara ärlig har jag ingen lust. Har hört att slutet ska vara sådär ><
Till sist landade valet på The last light of the sun av Guy Gavriel Kay som jag köpte i somras. Den är fristående (YAY!) och ska vara en vikingafantasy (Woho!). Dessutom ska Guy Gavriel Kay vara en mycket bra författare enligt vad jag har hört och jag är nyfiken på om det stämmer.
Så nu är det vikingar som gäller för ett tag (och tentaplugg >< japp det är dags igen...)
 
Tänkte också förvarna om att jag ska operera min axel på onsdag och därför kommer att ha lite problem med att skriva inlägg på åtminstone en vecka. Så om ni undrar vad jag tagit vägen är det därför! Hoppas däremot att jag hinner läsa en hel del när jag ligger hemma och kurerar mig (och inte bara kurslitteratur då) samt titta på lite serier. Bara jag inte får för ont... 
Gammal bild men fortfarande olästa böcker som står i bokhyllan
 

Sanningens svärd - nu är jag klar!

Publicerad 2014-02-09 12:12:00 i Allmänt, Böcker, High fantasy, Recensioner,

Fattar ni?! Bokserien som jag har hållt på med sen gymnasiet har kommit till vägs ände. I december läste jag ut sista sidan i 25:e (!) delen och med det var det dags att lämna Richard, Zedd, Kahlan och magin i Midland för gott. Och ska jag vara ärlig är jag inte särskilt ledsen. 
Det som började så bra, och då menar jag genialiskt, superengagerande och nytänkade bra, blev runt bok 16,17 tråkigt, upprepande och fyllt med oengagerande sidospår. Tyvärr.
 
Missförstå mig rätt. Sanningens svärd är en makalös serie. Goodkind har skapat en värd fylld av magi, profetior, filosofi, historia och action med en huvudkaraktär som jag även efter seriens slut håller som en av mina favoritkaraktärer all time (läs mer om varför jag tycker så här). Men tyvärr, tyvärr håller det inte hela vägen. De oväntade vändningarna, välskrivna actionscenerna och intressanta karaktärerna byts sakteligen ut mot långdragna miljöbeskrivningar, sidovis med filosofiskt tänk och ingen som helst karaktärsutveckling.
Fram till cirka bok femton tyckte jag att Sanningens svärd var en riktigt bra serie att läsa. Jag förvånades över alla intressanta platser som Goodkind beskrivit. Midland känns genomtänkt och likt många andra fantasyförfattare har han ägnat mycket tid åt att konstruera en trovärdig värld. En fördel gentemot många andra serier är också att Richard själv är från en annan plats och man får följa hans upptäckt av Midland, magin och dess regler vilket gör det lättare att komma in i världen för läsare. Stort plus där!
Goodkinds storhet ligger helt klart i hans magisystem och hans sätt att väva in profetior i allt han skriver. Det är profetior, regler för profetior, förgreningar av profetior, självuppfyllande profetior, you name it. Allt handlar i slutändan om profetior även om Richard är mycket skeptiskt inställd till det hela. 
När jag läser förvånas jag över Goodkinds förmåga att få sin magi och sina profetior att låta fullständigt logiska och samtidigt rejält invecklade. Detta är seriens starka sida. I början varvas dessa profetior, magin och filosofin fint med handlingen som för boken framåt men någonstans i mitten känns det som om Goodkind börjar tappa fokus. Istället för handling skrivs sidovis med beskrivningar av byggnader och platser man redan har besökt flera gånger förut och till slut blir det så frustrerande att jag bara vill skrika: "Men vi var ju där i förra boken! Jag vet vilken färg det är på stenen ffs!" Vidare börjar filosofin ta en större och större plats i serien och även här blir det rejält långdraget med utförliga beskrivningar av huvudpersonernas religiösa åskådning och livsfilosofi. Vilket var både nytänkande och intressanta första gången man hörde det. Inte när man för tredje gången i samma kapitel får läsa om det! 
Förutom detta inleddes andra halvan av serien med en ca tre bok lång sideplot med en huvudperson man aldrig träffat på tidigare. Jag hoppades (men tvivlade) på att detta tre böcker långa snedsteg skulle resultera i någon formidabel plottwist i slutet men icke. Det var bara utfyllnad. Suck.
Mycket utfyllnad blir det också med alla dubbla beskrivningar och långdraget filosofiskt snack. Med lite redigering hade serien lätt kunnat kortas ner 5-10 böcker (!) utan att själva kärnan skulle försvunnit. För när det väl händer något som för handlingen eller karaktärerna framåt är det fortfarande riktigt, riktigt bra. Då känner man igen första halvan av serien och tror för ett tag att författaren har ryckt upp sig, men tyvärr är så inte fallet. Goodkind sätter lite krokben för sig själv när han nästlar ner sig i allt onödigt och det känns som om han tappat bort sig själv och varför han började skriva serien lite. Hade allt fluff tagits bort och serien kortats ned hade serien varit bland det bästa som skrivits inom epic fantasy men som det är nu är jag mest ledsen över att han inte rodde i hamn något som var så bra i början. Så jäkla synd!
Men i vilket fall är Sanningens svärd en serie av episka proportioner, välarbetad och händelserik och värd att läsa om man bara har överseende med allt fluff i slutet.
 
Och en sak till. Jag läste böckerna på svenska. Gör inte det. 
För översättningen i serien kan vara den absolut sämsta jag någonsin varit med om. Den är så sjukt jäkla kass att jag ibland bara vill kasta böckerna i väggen.
T.ex. byter de namn på karaktärer halvvägs igenom. "Jägare" blir helt plötsligt "Chase" till exempel. Bara en sån sak. De överanvänder också vissa ord i vissa specifika böcker. t.ex. "råskinn" och "rappade väggar" vilket har gjort att jag hör sirener i huvudet så fort dessa ord dyker upp. Tack för den!
 
Over and out.
Ska man börja på Wheel of time nu? ;)
En stor men ofullständig hög Sanningens svärd-böcker
 

Resumé 2013

Publicerad 2014-02-06 16:38:00 i Allmänt, Reflektioner,

Sådär en månad efter alla andra (känns som om jag säger detta vid alla inlägg, 2014 kanske blir året då jag är konstant efter?) tänkte jag göra en resumé av 2013 à la vad för böcker och filmer jag läst, gillar och aldrig mer kommer att röra. Länkar titlarna till allt jag skrivit om någon vill läsa vidare ^^
 
Vi börjar med böckerna. 
Det har varit en jäkla blandning av olika sorters böcker det här året med allt från episk fantasy i form av Sanningens svärd (som jag nu har läst ut alla 25 delarna i, aaaaah, kommer tankar om det snart) och A song of ice and fire till steampunk à la Parasollprotektoratet och Clockwork Century . Vidare hann jag med en romantik/erotikbok i form av svenska Simona Ahrnstedts Överenskommelser, en zombiebok (typ) i form av Isaac Marions Warm Bodies (som jag också såg som film och älskade. Mycket parenteser här men så får det bli...), två klassiska barnböcker inom fantasyn; Ursula LeGuins Trollkarlen från Övärlden och Diana Wynne Jones Howls moving castle. Jag förskansade mig också i en svensk stad jag är mycket bekant med, nämligen Malmö som i Nene Ormes Udda verklighet förvandlades till något helt annat och läste även en nyklassisk bok vid namn Nattens cirkus av Erin Morgenstern som inte liknade något annat jag läst. Förutom detta hann jag med att inse att Joe Abercrombies Best served cold verkligen var iskall och förstå en gång för alla att jag nog är för gammal för YA-böcker även om det fortfarande är kul då och då. City of Bones av Cassandra Clare och Fallen av Lauren Kate lärde mig detta. 2013 var också året då jag läste min första bok av en egenutgivare, Porten av Astrid Ahlberg blev det och den gjorde mig verkligen inte besviken. Till sist hann jag med min första Neil Gaiman som lite oväntat blev The ocean at the end of the lane (och inte Stardust som jag planerat att läsa länge).
 
Puh, det var nog de flesta böcker jag hunnit med 2013. 25 stycken blev det, inte på långa väga lika många som en del andra bokbloggare men tillräckligt många för mig som fortfarande bara läser om jag har lust till det. Till råga på allt hade jag mitt jobbigaste år rent pluggmässigt och har hunnit med åtskilliga sidor till gällande vetenskapliga artiklar och dammiga kursböcker. Gäsp.
 
Vilka böcker utmärkte sig under 2013 då? 
Jag tog ju tag i A song of ice and fire vilket jag inte ångrar en sekund. Det är lätt det bästa jag någonsin läst, alla kategorier och det säger jag trots att jag inte läst senaste boken (måste ju dra ut på det lite så inte väntan till nästa bok blir så lång). George Martin är en mästare och alla sidor är ren njutning. Mer kan jag inte säga.
Förutom detta hann jag tyvärr bli trött både en, två och tre gånger på Terry Goodkinds Sanningens svärd. Serien som jag älskat tappade helt klart både fart och förmåga att hålla mitt intresse uppe efter bok femton. Tyvärr. Skriver mer om det snart.
En annan grusad förhoppning var Joe Abercrombie som blivit så hyllad. Jag läste 200 sidor, insåg att det sög och sket i boken. Inte min grej alls. 
Det var kul att få stifta bekantskap med steampunkgenren och jag tror jag gjorde rätt i att börja med Gail Carrigers självständiga och superroliga Alexia Tarrabotti! Helt klart de roligaste böckerna jag läst i år!
Nattens cirkus var också en minnesvärd läsupplevelse, drömlik och lågmäld men helt magisk. Helt unik faktiskt. 
 
Filmerna jag såg 2013 har jag inte lika bra koll på. Har inte skrivit upp alla men de flesta jag brytt mig om har jag skrivit om på bloggen.
I högen finns i alla fall World War Z (som jag lite oväntat tyckte var jättebra), The lone ranger (som jag lika oväntat tyckte var rätt kass), tredje Underworld-filmen (vilken var både bra och dålig beroende på om man gillar Selene eller action), Hanzel and Gretel (oooh I like!), Thor - The dark world (är fortfarande förvånad över hur lite de utnyttjade Christopher Eccleston) och The mortal instruments (en av de få filmer där boken inte var ett dugg bättre). Jag blev också ivägdragen på Star Trek - Into Darkness trots att jag inte sett första (haha!) och såg i slutet av året även Elysium där hela grejen kändes som en rip-off på Halo (och det trots att jag inte spelat spelet). Vidare hann jag med Catching fire (såklart) och den nya Conan-filmen (ett måste då man gillar Arnold, även om filmen i sig inte var något vidare). Såg även en av de sämsta filmerna jag någonsin sett; Abraham Lincoln, vampire hunter. Herregud! Den var så dålig att jag inte ens orkade skriva något om den.
En film som jag däremot kan prata mig varm om var Warm Bodies, så jäkla mysig, rolig och helt opretantiös att jag går sönder lite inombords! Love it!
Tog mig också igenom en av Tim Burtons nyare filmer: Dark Shadows vars största problem var Johnny Depp och helt klart är underskattad enligt mig (mycket bättre än t.ex. Alice i underlandet). 

Japp, det var nog de flesta filmer jag sett som är värda att nämna. Någon som sett och håller med eller inte håller med?
 
Tv-seriemässigt är min största upptäckt Doctor Who som jag nu är helt såld på. Jävlar vilken bra serie det är! Doktorn är min nya idol!
 
Whoop, whoop, det var nog hela 2013 för min del, jag hoppas att 2014 kommer innebära fler lästa böcker och en hel del avslutade serier (ehe!) samtidigt som filmåret kommer att avslutas med sista Hobbitfilmen. Det kan väl inte bli dåligt?
 Lite av årets läsning!
 

Vid min säng

Publicerad 2014-01-31 16:28:44 i Allmänt, Böcker, Reflektioner,

Eftersom jag har en hel hög med böcker som står och väntar på mig i bokhyllan har jag bestämt mig för att börja året med en omläsning (logiska jag). Nämligen Sagan om ringen.
Japp, det är ungefär tio år sedan jag läste dem sist och nu tyckte jag att det minsann är dags att ta mig igenom dem igen. Jag har än så länge kommit fram till Tom Bombadill och det är verkligen som att återse en kär gammal vän att läsa de välbekanta raderna! Och alla härliga sånger! Vad jag saknat dem!

Hade också besöksrekord häromdagen, skitkul! Hoppas alla som tittade förbi återkommer!

 Är det någon som kan tänka sig att sälja De förlorade sagornas bok 2
och/eller Sillmarillion i den här versionen, kommentera!

Ödesgudinnans val av Caroline Hurtig - recension

Publicerad 2014-01-25 08:53:00 i Allmänt, Böcker, High fantasy, Recensioner,

Då har jag äntligen haft tid att läsa klart den här boken som Caroline var så snäll och skickade till mig redan innan jul. Tack Caroline!

Ödesgudinnans val är första boken i den planerade serien Själarnas öden och är den andra boken jag läst av en egenutgivare. Verkligen spännande att få läsa böcker som man annars inte hade fått läsa alls eftersom förlagen är så restriktiva. Mer egenutgivare, tack!

Ödesgudinnans val är en bok vars handling är placerad i dimension jämte vår. I denna andra dimension finns hela den nordiska folktron samlad i stort sett. Vi har vättar, tomtar, demoner, alver, andar och Hurtigs egna skapelse svartänglarna och hybriderna. Och så har vi ödesgudinnorna. Givetvis!
De är fem till antalet och styr tillsammans över alla själars öden både i vår dimension och deras egen. De guidar, styr och vakar över alla själar som finns och ser till att de följer den väg som lagts ut eller guidar dem in på en bättre. Vi får särskilt följa en av dessa gudinnor, gudinnan Aria och det är hennes liv och de val hon gör som bokens handling grundar sig på. Förutom henne har en svartängel vid namn Kol också en stor roll och hans krångliga öde styr i mycket mån också bokens handling. Förutom dessa två får vi följa de övriga gudinnorna, alla med olika krafter och personligheter, en hel del olika svartänglar knutna till Kol, några människor i vår dimension och även ett gäng demoner. 

Ödesgudinnans val är i mångt om mycket en berättelse som handlar om förändring, vad händer när saker varit på ett visst vis sedan tidernas begynnelse och helt plötsligt ändras. Hur reagerar folk som helt plötsligt blir utkastade i något nytt, vilka val gör de och vad har det för konsekvens för alla andras öden och även för själva tiden?
Hurtig har skapat en värld som på vissa håll känns väldigt välbekant om man är någorlunda bekant med nordisk folktro och traditionell fantasy i största allmänhet men hon har även lyckats skapa något helt unikt vilket gör att hennes bok känns både väldigt fräsch och samtidigt väldigt hemmastadd. 
Boken är inte särskilt lång vilket gör att händelser, strider, val och år kan förflyta på bara några sidor och är man inte försiktig kan man lätt missa en viktig händelse just på grund av detta. Men detta gör också att boken aldrig tappar fart. Om den riskerar att göra det hoppar Hurtig gärna fram ett par år till nästa avgörande händelse. Ingen långtråkig bok alltså!

Även om handlingen i boken inte är jätteinvecklad tror jag att historien i följande böcker kan bli både överraskande och härligt invecklad med alla öden som ska knytas ihop och själar som är sammanbundna. I denna boken känns det som om Hurtig bara har skrapat på ytan av det hon tänkt sig längre fram och handlingen känns än så länge som en upptakt till något större, det ges ledtrådar lite överallt om vad som komma skall osv. Det bådar gott men jag är inte övertygad om storyn kommer att hålla än men om Hurtig håller tungan rätt i mun kan det blir riktigt bra.

Något som däremot drar ner betyget på boken är dess språk. Jag själv är väldigt petig med både grammatik och ren stavning och tyvärr tycker jag att jag hittar alldeles för mycket fel som hade kunnat rättats till vid en korrekturläsning. En del är säkert slarvfel men en del är rena grammatikfel och Hurtig är även väldigt förtjust i att lägga in ordet ”så” överallt, något som stör flödet i läsningen rätt rejält. Jag kan inte heller låta bli att reagera när det används flera utropstecken på raken och ibland är det konstiga radbyten osv. Det är dock inget som jag inte tror en ordentlig genomläsning hade kunnat åtgärda och är man inte lika petig som jag märker man det säkert inte så mycket!

Allt som är är Ödesgudinnans val en lättläst bok som blandar folktro med nytänkande idéer och som säkert kan utvecklas till något riktigt bra längre fram, förutsatt att den korrekturläses lite mera!

 

The Hobbit Desolation of Smaug - recension

Publicerad 2014-01-22 20:44:53 i Allmänt, Filmer, High fantasy, Recensioner,

 I söndags var det även dags för mig att se The Hobbit. Anledningen till att jag inte sett den förrän nu berodde främst på att jag inte hade lust att köpa 3D-glasögon bara för en bio i Luleå då jag i vanliga fall går på en så mycket bättre självständig bio som både är billigare och delar ut glasögon. Nu är jag alltså hemma i söder igen och de senaste veckornas kaos med tenta, hemtenta, flytt och meck med kandidatarbetet är över för tillfället vilket gjorde att jag och pojkvännen tog första bästa chans att gå och se filmen.
Så här kommer lite (hehe mycket, applåder till alla som läst allt!) tankar kring den och massiv spoilervarning utfärdas (kan även dyka upp nåt från boken).
 
Jag recenserade även första filmen som du kan läsa här!
 
Jo, The Hobbit alltså. Förväntningarna var både höga och väldigt låga. Jag är som bekant inget vidare förtjust i 3D och det här nya HFR verkade för mig bara vara ett försäljningsargument för att ta lite mer betalt. Dessutom tycker jag att 3D mest gör att man ser alla defekter och effekter (hehe, här rimmas det friskt) ännu mer. Dwalin med de båda yxorna på ryggen till exempel. Herregud, gummi eller? Och Radagast slädfärd, jisses. Dör varje gång jag ser det. Dessutom tyckte jag det var svårt att få någon relation till alla dvärgarna i förra filmen, jag menar de är ju för fan typ fjorton stycken!

Först och främst måste jag säga att andra filmen var långväga bättre än första. Det var bättre effekter, bättre karaktärsbyggande och bättre fart helt enkelt. Mer spännande handling också.
Så varför tycker jag så? Jo, i denna filmen fokuserades mycket på att man skulle få en relation till dvärgarna. Nu känner jag igen de flesta av dem och har till och med koll på namnen på de flesta. De gjorde ett bra jobb med att få in lite små sidohistorier till de flesta av dem. Vi fick ju bl.a. lära känna Gloin lite bättre. Kul! Det var också ett smart drag att dela upp hela gänget i slutet, något som inte händer i boken, vilket också gjorde det lättare att få grepp om allesammans. Trots att filmen heter The Hobbit var Bilbo faktiskt inte med så speciellt mycket. Jackson har valt att skifta fokus från honom till dvärgarna vilket var ett smart drag. Helt plötsligt bryr jag mig om alla, inte bara Thorin och Bilbo (och Balin men vi vet ju alla var han slutar eller hur ;) ). Förutom dvärgarna gillade jag även att de skrivit in Legolas (som inte heller är med i boken). Det är ju inte helt otroligt att han skulle kunnat dyka upp, han är ju ändå därifrån. Jag hade dock lite farhågor över att man hade skrivit in honom då jag kände att det kanske skulle bli väldigt platt men jag tyckte Bloom lyckades bra med att gestalta en yngre Legolas utan den insikten han har i Sagan om ringen-filmerna. Tummen upp! Och tummen upp för alla som fortfarande läser! Vi fick även möta Beorn (min favorit) spelad av Mikael Persbrandt (av alla människor) men det märktes ju inte. Synd att han inte fick vara med mer! 
Vidare, Evangeline Lilly! Ända sedan jag såg henne i Lost har jag tänkt ”hon skulle ju passa bra som alv!” och nu äntligen var det dags! Woho! Jag kan ärligt erkänna att jag inte alls var beredd på den helt oväntade kärlekshistorian mellan henne och Kili men även här blev jag positivt överraskad. Kärlekshistorier som sidospår är oftast väldigt ointressanta och platta men jag gillade det! Synd bara att Kili dör i boken, men det kanske han inte gör nu? Teorier? Han är ju på fel plats just nu. 
 
Effekterna då?
Bättre, de blev ju av med sina vapen rätt fort och resten såg bra mycket bättre ut. Helt plötsligt såg det ju tungt ut inte som om de bar på en ballongyxa! Och Smaug, jag bockar och bugar! Hade även här en del farhågor eftersom örnarna såg överjävliga ut i förra filmen men här hade de lagt krut på att det skulle se bra ut och man kände igen stilen från de gamla filmerna. Skönt!
Jag tycker fortfarande att 3D är helt överflödigt dock, snälla ni betala inte för den skiten!
 Angående själva handlingen så är snart allt ändrat från boken Bilbo vilket jag inte ser som ett problem. Det känns mer som om de bara gjort en prolog till Sagan om ringen (vilket jag sa redan förra året) och namngett den Bilbo än att de faktiskt gjort en film baserad på boken. Jag har hört att en del är taget från Silmarillion, det här med nekromantikern t.ex. men mycket är nog rent påhitt. Vilket är bra för ärligt talat orkar jag inte med när fjorton dvärgar ska ta sig över en flod en i taget eller vilken färg de har på luvorna som det är utförligt beskrivet i boken. Det gör också att vi som har koll på boken inte riktigt vet vad som ska hända. Mumma!
Vad är dåligt med The Hobbit då? 
Först vill jag bara skrika: vad hände med sångerna?! Jag som var så överlycklig över att de äntligen tagit till vara på den skatt i form av dikter, sånger och ramsor som finns i böckerna och nu skiter de i det igen. Vill gråta! Och dessutom var filmmusiken rätt lam den med. Lyssnade igenom det hemma sen och det är ju milväga ifrån den första filmens kvalitet. Howard Shore, fick du lönesänkning eller? Besviket fan här!

Förutom musiken tycker jag fortfarande att det ser för ”krispigt” ut i HD. Det blir liksom så skarpt att det inte ser verkligt ut och jag saknar de gamla filmernas ingåddhet (bra ord!). Låt det inte bli så skarpt att jag ser att sömmarna är maskinsydda, det förtar känslan. För The Hobbit har inte riktigt den där känslan av verklighet de gamla filmerna har och det är synd. Det gör att jag aldrig kommer att uppskatta dessa filmerna riktigt så mycket som de gamla, tyvärr. Dessutom tyckte jag att den kändes lite lång (och när jag säger det, då är det långt!), trodde nästan de skulle hinna fram till Bards stora roll men nej, det blev en cliffhanger istället.

 

Så nu väntar jag på nästan års film och gottar mig åt att jag snart kan få se en ny säsong av GoT i väntan på tredje The Hobbit. Tur att det finns några ljuspunkter längs vägen! 

 

Om

Min profilbild

En lite egen tjej som älskar drakar, svärd, te och fantasivärldar driver denna bloggen. I en inte alltför avlägsen framtid, hoppas jag, arbetar jag som geolog, har ett eget bibliotek hemma och skriver bästsäljande böcker på fritiden när jag inte är ute i skogen med hästen. Hoppas ni gillar min blogg om allt inom fantasygenren!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela