E.S Posthumus är ett amerikanskt band som tyvärr inte finns längre. De gjorde filminspirerad musik blandat med elektroniska inslag i form av syntar, elgitarrer med mera. Deras musik låter precis som ett filmsoundtrack med både lugna och snabba partier och jag tycker deras musik passar perfekt om man till exempel ska skriva eller teckna och vill komma i härlig stämning. Jag gillar också att lyssna på musiken när jag tar tåget till universitetet, perfekt att drömma sig bort till! Det är också skönt med musik utan sång, det enda de har är körer i vissa låtar. Ett perfekt bevis på att bra musik inte behöver ord!
Deras låtar är väldigt inspirerade av det antika Grekland och låtarna har namn som Mosane Pi, Antissa och Nara. 
Bandet har släppt tre album:

 

 

 

 

 

Insåg när jag googlade på Conan The barbarian i jakt på rustningar härom dagen att det tydligen har kommit en ny Conanfilm med Jason Momoa i huvudrollen. Nu är jag inte riktigt säker på vad jag tycker om detta eftersom jag är ett stort fan av de gamla filmerna med Arnold Schwarzenegger. Inte för att de är några mästerverk rent filmiskt utan mer för att man kan ju inte ogilla en bodybuilding österrikare med långt hår och ett alldeles för stort svärd.

 

Jason Momoa passar nog bättre i rollen som Conan, det är ju praktiskt taget samma roll som han hade i Game of thrones haha så vad kan gå fel? Dessutom är han ju mer lik Conan i serietidningarna än Arnold. No shit Sherlock...
Jag får hur som helst nästan ta och se filmen. Hoppas bara att de inte tar det på för stort allvar för då kommer jag att gäspa mig igenom hela skiten. 

Jag och pojkvännen sitter och lyssnar på kommentatorspåret till Game of thrones och har osökt kommit in på en mycket lång och inlevelsefull diskussion om rustningar. Nog för att jag inte har världens bästa akademiska koll på ämnet men visst har jag sett tillräckligt många för att se skillnad på bra och dåliga.
Rustningen i en fantasyfilm/tv-serie är ju ändå en relativt viktig del, många karaktärer spenderar ju ganska mycket tid i den och för min del kan jag döma en film i stort sett bara på det.

Så vad gör en rustning inte bara snygg utan också trovärdig? Först och främst tycker jag att den borde ha någon form av emblem, förutsatt att det inte är en personlig rustning givetvis, för att tillhör man någon här, familj, band osv. är det ju bra om man känner igen sin egen sida. Förutom det, bör den framförallt vara praktisk. Det värsta jag vet är när man ser rustningar som ser snygga och häftiga ut men som har en massa onödiga läderremmar, plates och annat som inte fyller någon funktion. När man ser att ”det där har de bara satt dit för att det ska se coolt ut”. Nej, inget onödigt tack! En rustning består av så många olika delar och med vapen på det behövs det sällan någon kuriosa.
Det tråkigaste jag vet är också när man ser en hel film och de bara använder en sorts rustning, oftast typ ringbrynja och någon form av full plate mail (jag kan absolut inga svenska ord om vapen och rustningar så ni får stå ut med min svengelska). Så jäkla boring! Det finns ju en hel del andra sorters rustningar som man kan välja på förutom ringbrynja och plate mail. Padded leather, nitbeklätt läder, halv plate mail och typ en hel hög annat. Kom igen nu liksom, använd fantasin och gör er research!
Och till sist, det som gör en rustning trovärdig mer än allt annat, vad kan det vara? Jo, att den ser använd ut! Gud, hur många scener har man inte sett där det ser ut som om riddarna klivit direkt ut ur någon fabrik när de egentligen ska ha varit med om världens slag. Ursäkta mig, men det är inte okej att rustningen inte har en enda skråma när personen i den ska föreställa någon som varit med om hundratals slag. En rustning ska ha repor, den ska ha bucklor och den ska ha fläckar. Tunikor och allt i tyg ska vara smutsigt, inte rent! Det är förvånansvärt hur många det är som missar detta och jag blir lika frustrerad varje gång!

Några exempel på bra respektive dåliga rustningar:

Thor – innehar en självklar förstaplats gällande dåliga rustningar. Herregud! Glömde ni bort att det fanns andra material än plast?!

The Lord of the Rings – både bra och dåliga rustningar. Plus på huvudkaraktärerna och på designen men minus på slitenheten om man säger så. Det är väl ungefär bara Aragorns rustning som ser sliten ut medan t.ex. alvernas ibland ser lite väl ”balklänning” ut.

Game of thrones – höhö, en klar etta. Inget att klaga på. Jag önskar att alla gjorde sina rustningar som dessa!

Legend of the seeker – snygga men alldeles för nya. Dessutom lite brist på verklig rustning och inte bara läderskjortor.

Merlin – också lite för nya men passar ändå serien på något vis. Jag gillar Arthurs rustning för den är snygg, funktionell och passar det högtravande temat i serien.

Arn – i klass med Game of thrones. Funktionellt, skitigt och historiskt korrekt.

Just nu kommer jag inte på mer exempel men det var några stycken ändå! Andra filmer där man kan syna rustningar i är ju King Arthur, Narnia, Kingdom of Heaven, Snowwhite and the huntsman, Gladiator, Conan Barbaren (HAHA, hur kunde jag glömma Arnold?!) etc. etc. De flesta är ganska så halvkassa. Gillar dock Kirsten Stewarts. Den är förvånansvärt bra faktiskt!
Har ni som läser några fler exempel?

 

 

Jisses vilken vecka jag har haft! Skulle man inte ta det lugnt på sommaren? Nej, inte för min del som har anmält mig till en massa sommarkurser. Har suttit pall hela veckan med en uppgift och blev inte klar förrän i förgår. Seeeegt!

Därför har jag inte hunnit, läsa, blogga, skriva eller göra nåt annat roligt på hela veckan. Det enda jag har unnat mig är att träna en timme om dagen. Y.A.Y...

 

Hur som helst så hoppar jag på bokbloggsjerkan för denna veckan också för jag gillade frågan.

Jag läser oftast inte noveller faktiskt. Varför? Jo, för att jag är en såndär person som inte avskräcks av en tegelsten à la 1000 sidor plus utan snarare hoppar jämfota av glädje över att få spendera sååå många sidor i mitt favorituniversum. Noveller är ju ungefär raka motsatsen till det. Så nej, det händer inte så ofta att jag läser noveller.

Men när jag väl läser noveller blir det ofta skräcknoveller, det var någon annan som skrev det också så tydligen är det en trend. Jag tror knappt att jag har läst någon annan novell än just skräck. Kanske någon gammal hästnovell när jag var tolv men det räknas inte.

Så vad läser jag när jag läser noveller då?
Min absoluta favortförfattare i det här fallet (och nästan i alla andra fall också) är H.P. Lovecraft. 
Ni som inte har läst något av honom, gör det! Han är mästare på det onämnbara, det groteska och överjordiska. Expert på att få en att känna sig liten i rymden och förträfflig på att kasta en in i häftiga historier på bara en sida.

Jag har bara läst honom på svenska, tror knappt att jag grejar hans 1800-tals engelska men det är svårt att få tag på honom på svenska. Pojkvännen hittade en samlingsvolym i mintgrönt tyg (?!) när jag fyllde år som har en hedersplats i min bokhylla. På engelska finns det knappt heller en samlingsvolym med allt han har skrivit men de flesta viktiga verk finns i Necronomicon (som finns i den där fina svarta läderinbundna varianten) men ja, att få tag på allt med honom är rejält svårt. 

 

Några favorittexter av Lovecraft:

 

Färg bortom tid och rum är min absoluta favorit än så länge. Heter Color out of time and space på engelska. 
Uppgifter rörande Arthur Jermyn och hans anfäder är en grotesk parodi på Darwin ungefär.
Cthulhu är hans mest kända och även om den inte är min absoluta favorit bör man läsa den. Heter Call of Cthulhu på engelska.

När jag inte läser H.P. Lovecraft läser jag gärna Poe även om jag ibland tycker att han är lite för deppig för min smak. Där Lovecraft pratar "verkliga" ting pratar Poe mer om sinnets fasor.
En favorit av honom är The Tell-Tale Heart.

Japp, där var mina två favoritnovellister. Snart ska jag dock ta tag i Conanberättelserna av Robert Howard men eftersom jag inte har läst något av honom innan kan jag inte uttala mig än. 

 

Om någon har något tips på någon annan bra fantsynovellist tar jag tacksamt emot det ;)

 

På mitt nattduksbord hittar vi just nu:

 

 

Jag tittar just nu på:

Böcker som ligger och väntar är:

Denna veckan hoppar jag på bokbloggsjerkan igen och nu är det bad guys som det gäller. Nämligen vilken bad guy/girl man tycker bäst om och varför.

 

Det verkar som om de flesta andra fått lite problem när de skulle komma på någon men jag har en klar kandidat. Nämligen Sandor Clegane från A song of ice and fire av George RR. Martin (Game of thrones). Han är kanske mer känd under namnet The Hound som från början kommer från hans familjs vapen som består av tre hundar mot en gul bakgrund. Dock kanske hans personlighet kan stämma rätt bra överens med hur en hund ser på världen. Jag vet ju att Martin älskar sånna där metaforer hehe...

 

Varför väljer jag honom då? Jo, för att jag är så förbannat trött på alla bad boys som är skrivna på ett sätt att det är meningen att man ska tycka om dem. Man ska gilla det där mystiska, otrevliga, farliga och jag är så trött på det. Det är alltid så uppenbart, så trist när man sätter in en mörkhårig mystisk snygging som "är bad boy men som egentligen är god". Gah, hatar det!

Vissa som har sett tv-serien skulle kanske skulle kunna säga att Sandor Clegane är lite likadan men det tycker inte jag. För mig är han nästan tvärtom vilket framkommer bättre i böckerna. Han är verkligen arg, han är bitter, han gillar att slå ihjäl folk, han dricker sig stupfull närhelst han kan, han tänker mest på sig själv och på sin plikt (och på att döda sin bror) och han är inte direkt någon vacker person. Svårt att vara det med halva ansiktet brännskadat. I boken är det ännu värre; han ska t.ex. ha någon form av ticks med munnen (tror det är när han antingen ljuger eller blir orolig) och käkbenet ska även synas. Yummie...
Så nej, ingen snygg främling där inte. 
Men grejen med Sandor Clegane är att han har sin egen uppfattning om vad som är rätt eller fel. Och ibland, inte ofta men ibland, dyker det fram någon ångerfull sida av honom som gör att han faktiskt kan verka riktigt ödmjuk. Jag tror att han har en rejäl strid inom sig som ges bränsle av att ingenting i världen någonsin har varit gott mot honom men egentligen är han nog en rätt schysst person. Han gör det han ska när han måste men gör ingenting bara för att vara elak (även om många tror det). Hans sätt att vara mot Sansa och senare även mot Arya vittnar om det. Precis som en hund är han snäll mot de som är snälla tillbaka, han lyder sin "husse" utan att ifrågasätta men bits om någon kommer för nära. 

 

Sedan gillar han att prata i metaforer som:

 

"A hound will die for you but never lie to you."
"Paint stripes on a toad doesn't make it a tiger."

 

När vi ändå pratar metaforer så gillar han att ge folk smeknamn. Som att han kallar Sansa för Little Bird och Arya för Wolf Bitch. Mycket roligt att läsa tycker jag!

 

Ett citat som jag tycker passar väldigt bra in på honom som karaktär:

"I'm honest. It's the world that's awful."

 

Japp, nu börjar jag nörda in för mycket här känner jag. 

Avslutar med en bild på Rory McCann som spelar honom i tv-serien.

 

Jag samlar ju även på böckerna (genomkorkat beslut jag tog för några år sedan) och i bokhyllan står nu bok 1-15 av 25 och tar plats. Puh! Det kommer att ta upp en hel bokhylla när jag är klar. MEN jag har åtminstone köpt alla utom de tre första begagnade vilket känns bra. Men i takten det tar att hitta dem till förmånliga priser kommer det väl att dröja fem år till innan jag har alla, menmen, den som väntar på något gott...

Då har jag nog läst min första svenska urban fantasy. Hur många finns det egentligen? Inte särskilt många kan jag tänka mig vilket gör det desto roligare att någon faktiskt vågade.

På tal om radio hittade pojkvännen en ganska kul grej på nätet igår nämligen:

 

där de spelar enbart fantasymusik (vad det nu är som ingår i detta är fritt att tolka) 24/7. Mycket mysig stämningsmusik som man kan ha i bakgrunden när man kanske läser, skriver, jobbar eller bara vill vila. 

Det är vanliga artister, spelmusik och filmmusik som dyker upp. De vill promota unga och okända artister vilket jag gillar för det finns många bra independentmusiker därute som man inte har hört talas om. Ta en titt vettja!

 

 

Spoilers för den som inte har sett den men vill se den kan förekomma ^^

 

Jo, i slutet av filmen ser vi hur den överlevande Ingenjören (Engineers som de kallar dem)  efter att ha krashat sitt skepp springer bort till Shaw's (Noomi Rapace) kapsel och får en otrevlig facehugger på sig och senare ser vi hur den i sann Alienanda dödar honom genom en chestburster, i avsaknad på svenska ord. 
Uhu, så länge allt väl men det jag inte förstår är att i Alien när folket från Nostromus hoppar ner på planeten hittar de samma (antar jag) skepp som den här ingenjören har krashat och de hittar även en av dessa ingenjörer sittande i sin stol i skeppet och med sin rustning på och med ett exploderat bröst. Det jag inte förstår är hur det har kunnat bli så när den enda överlevande ingenjören dog inne i Shaws kapsel. DAFUQ?! För att det ska funka med Alienfilmen borde han suttit i sin stol, som det nu ser ut är det ingen i stolen och därmed är ungefär världshistoriens största plothole upptäckt. 
Jaja, säger du. Men det var ju ett annat skepp bara. Men icke, säger jag då för deras skepp var nedgrävda under marken och detta hittade Nostromusmänniskorna bara för att det hade kraschat på ytan. Så nej, det kan inte vara ett annat skepp.

 

Nu är det såhär att jag har gjort lite efterforskningar på nätet om det här och då visar det sig att de benämner planeten som Prometheus åker till och den som de hamnar på Alien med olika namn. Hm, det innebär att det inte skulle vara samma planet ens. DAFUQ igen. Det innebär ju att det isåfall har gjorts en prequel till Alien som inte fyller någon funktion alls. DAFUQ?!  Varför göra en prequel som stämmer överens med Alien till 90% men ändra de sista 10 procenten? Skumt asså. 
Tydligen har Ridley Scott också sagt att ingenjören i stolen är mycket äldre än de vi ser i Prometheus antyder då att det fortfarande handlar om två olika planeter men asså ursäkta, om så var fallet kunde ni gärna hintat liiiite mer om det. Som sagt varför ändra de sista tio procenten? 
Men om det skulle vara två olika planeter skulle jag ändå vilja opponera mig lite och inflika: SOS-meddelandet då? Ni som sett Alien vet att anledningen till att de landade var att de upptäckte en radiosignal som repeterades från i närheten av, ja just det, det kraschade skeppet. Och var hör vi i slutet av Prometheus? Jo, vi hör hur Shaw i sann Alienanda skickar ut Prometheus sista meddelande med budskapet "Kom inte hit." Min slutsats när jag såg filmen var ändå att det måste ju varit signalen Nostromus snappade upp för Shaw sände den precis från det kraschade skeppet. Nej, komma och säga att det skulle vara en helt annan planet funkar liksom inte då. Eller har Shaw åkt runt till alla planeter där ingenjörerna hängt och skickat ut varningsmeddelanden från alla? DAFUQ?! Ni hade väl kunnat säga det i filmen isåfall, tack. Som det är nu sitter jag bara här och undrar om det är något fatalt som jag har missat eller om Ridley Scott var så dum så han glömde att det skulle sitta en snubbe i stolen. Jag tror egentligen inte det, det känns som en alltför stor miss. Men att skyla över det genom att säga att det är två olika planeter köper jag inte i och med meddelandet. 

 

Om någon har någon bättre förklaring som jag inte har kommit på får ni gärna upplysa mig ^^

 

Sf-bokhandeln har tre podradioprogram på ca en timme vardera om bara fantasy. Heja! De pratar böcker, filmer, intervjuar författare och berättar lite om bokhandeln samt gör nördprofil på folk. Mycket roligt att lyssna på i hängmattan, på verandan eller på tåget. Vart man än är ^^

 

Här är länkarna:

 

 

Men jag tycker det är roligt med fina upplagor, särskilt i form av klassiker och eftersom jag ändå vill ha dem i bokhyllan någon gång kan man lika gärna slå till medan de går att få tag på. 
Jag är mycket sugen på att utöka samlingen med Jules Verne Seven Novel och Arthur Conan Doyles The greatest adventures of Sherlock Holmes men det får bli en annan gång. 

 

Snygga är de i alla fall!

 

Jag kan ju lugnt påstå att detta inte är en bok jag i vanliga fall skulle läst men jag blev helt enkelt nyfiken när så många pratade om den och ville bilda mig en egen uppfattning.

Betvingade är ju en ren kärlekshistoria placerad i Sverige på 1300-talet. Man får följa Illiana Henriksdotter som genom en rad olyckliga omständigheter gifts bort mot sin vilja med Riddare Markus Järv, som inte heller är särskilt pigg på giftermålet ska nämnas. Boken berättar sedan deras historia och hur de kämpar för att lära känna varandra och förstå varandras olikheter. För olika är de, som natt och dag.

Och vad blir domen?
Om jag ska vara ärlig så är jag väldigt kluven av den här boken. På ett sätt tycker jag den är fantastisk och på ett annat sätt tycker jag att den är ganska dålig. 
Ahrnstedt har skrivit en bok som gör att man inte kan lägga ner den, man vänder sida på sida för att få reda på hur det ska gå för Illiana och Markus och hennes beskrivningar är utförliga och karaktärerna genomarbetade. Men ändå är det något som gör att boken inte når ända fram. Först och främst är det språket som är väldigt ojämnt; ibland skriver hon på härlig gammelsvenska vilket får de delarna att bli levande och färgsprakande men så sätter man teet i halsen när meningar som "Markus huvud kortslöts" dyker upp. Kortslöts? Jag visste inte att man hade el på medeltiden! Jag ska även tillägga att jag hade inte brytt mig om hon hade skrivit med ett modernt språk hela tiden men det gör hon inte. Lite mer genomarbetning där hade behövts för att jag skulle gett toppbetyg.
Vidare har boken några andra brister, eller jaa, jag vet inte om det är brister i sig men saker som jag skulle velat att hon gjort annorlunda då!
Eftersom fokus läggs på Illiana och Markus så mycket tappar omgivningen lite av sin trovärdighet och hur mycket jag än gillar att läsa om just huvudparet hade jag gärna velat veta mer om Illianas familj, om kungen och hans fru och om Markus tidigare liv. Det finns så många bra trådar som Ahrnstedt bara rör vid lätt men sedan lämnar och jag vill ha mer, mer, mer, mer! Likaså hade jag gärna sett en fortsättning på boken där man får följa fortsättningen på deras liv. Så det är väl egentligen ingen kritik att man vill ha mer av en bok men det är så jag känner. Mer förvecklingar, mer sidospår om alla runtomkring och om Markus förflutna, om Karl och Helvig, om borgen och kungen. Jag tror att det inte hade gjort ett dyft om Ahrnstedt hade lagt till 100 sidor på boken, jag hade applåderat och tyckt att den kännts mer trovärdig då. Men eftersom det är hennes andra bok bara så tror jag det kommer med tiden - och det ser jag fram emot!

Vidare är ju just romance alltid lite kliché och det märks att detta är en bok där fokus är på romantiken för ibland blir det så fånigt att jag nästan tycker det är pinsamt och vill bara skrika: "Sådana där män finns inte!" Ibland blir det så tydligt att det är en kvinna som skriver om hur idealmannen ska vara på nåt vis.
Men jag kan ha överseende med det i viss mån för hur det än är så gillar jag boken och romansböcker är ju vad romanböcker är.

Sedan spelar ju Ahrnstedt på min historiska sida när hon väljer att placera händelserna i det medeltida Sverige, bara där får hon ju stjärna i kanten ;)

 

Det var lite tankar om Betvingade, inte så lite heller. Har ni läst boken? Vad tyckte ni?

Ska precis sätta tänderna i Nene Ormes bok Udda verklighet som utspelar sig i ett alternativt Malmö.
Mycket spännade och jag ser fram emot att läsa om fantasy i bekanta miljöer!
Boken är första delen i serien De sära och just nu finns del 1 och 2 ute.

 

Jag fick hem sf-bokhandeln sommarkatalog häromdagen och som alltid var den sprängfylld med en massa roliga böcker man skulle vilja läsa.

 

Här är de jag skulle vilja titta närmare på:

 

The red knight av Miles Cameron - för den verkar riktigt badass och kombon riddare och drakar är aldrig fel. Jobbigt med en ny serie bara, har alldeles för många påbörjade och alldeles för få avslutade sen innan.

 

The broken empire av Mark Lawrence - för att psykotiska makthungriga tonåringar med vassa svärd aldrig kan bli annat än underhållande.

 

Stormdancer av Jay Kristoff - för att samurajsteampunk verkar så knäppt att det kan bli bra.

 

The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman - för att jag inte har läst något av honom och borde göra det.

 

2312 av Kim Stanley Robinson - för att detta verkar vara sifi när den är som bäst och den har dessutom fått nebulapriset.