Istället för att ha en lugn höst med enbart några distanskurser på schemat fick jag istället heltidsjobb och distanskurser att fylla dagarna med. Yay.

Hur som helst är fortfarande planen att göra klart 3 på 3-utmaningen men jag får nog utvidga min fantasyhöst till fantasyvinter (det är 1dm snö här). 

Hur som helst så är i alla fall Richard Morgans The steel remains tryggt placerad på nattduksbordet sen drygt en vecka tillbaka. And I like it! Magkänslan säger mig att boken bara kommer att bli bättre och bättre.

 

Jag sneglar också lite mot The Brides of Rollrock Island som är andra boken i utmaningen och som jag verkligen ser fram emot. Men först tänkte jag knäcka The steel remains. Börjar tiden rinna ut får jag ta en paus och börja på Rollrock Island istället. Stressen, den stressen.

 

För någon vecka sedan fick jag också hem Caroline Hurtigs senaste bok Månfolkets Land. Det är uppföljaren till Ödesgudinnans val som jag läste i vintras (recension här) och det ska verkligen bli spännande att få se hur Hurtig har utvecklats som författare sedan första boken.

Efter mycket om och men har jag äntligen läst ut första boken i Gail Carrigers YA- och spinoffaktiga Finishing School. Det tog sin lilla tid eftersom jag klämde in In Great Waters och Jakten på kapten klänning (mysläsning?) emellan men nu är den klar!

 

Vi befinner oss i samma universum som Parasollprotektoratet (recension på dem finns här, här och här ^^) men cirka tjugo år tidigare än händelserna i Själlös. Vampyrer och varulvar är accepterade men fortfarande något man inte talar så mycket om och de olika varelserna håller hårt i sina hemligheter. Vi får följa Sophronia, en ung tjej som kanske kan lite för mycket om hur man klättrar på husfasader och lite för lite om hur man niger ordentligt. För att råda bot på dessa problem skickas Sophronia iväg på internatskola för flickor där poängen är att hon ska lära sig allt som en ung dam i det viktorianska Storbritannien behöver kunna. Och visst lär hon sig det. Men hon lär sig också hur man kastar kniv, svimmar vid bästa tidpunkten för att avleda uppmärksamhet och spionerar på någon utan att bli upptäckt. Dessutom är skolan ingen egentlig byggnad utan ett luftskepp! Sug på den, liksom!

 

Det jag tycker om med Carrigers sätt att skriva är humorn, Alexias rappa sätt och ironiska världsbild är det som gör ett par ganska medelmåttiga böcker till riktigt underhållande och roliga. Tyvärr har Carriger tappat rätt mycket av det som jag tycker gör henne så bra i  Etiquette and Espionage. Humorn är rejält tillbakavisad till förmån för mekaniska husdjur och en ganska svag handling. Det enda Sophronia gör är att smyga runt och ta sig in på olovliga ställen, till ingen större nytta enligt mig. Det känns inte som om Carriger tänkt så mycket på vad boken egentligen ska handla om som att hon ville skriva en bok om en skola på ett luftskepp. Tyvärr. Om man inte är överväldigad av världen och Carrigers påhittighet när det gäller ångpunkiga uppfinningar är Etiquette and Espionage ganska trist och oengagerande. Jag som redan läst tre böcker i samma värld med en bra mycket bättre story och en bättre huvudkaraktär gäspar mest. 

Däremot kan jag mycket väl tänka mig att en tonåring som inte läst något liknande tidigare (hur många steampunk-YA finns det?) kommer att älska boken och man kan ju inte komma ifrån att Sophronia är en bra karaktär. Hon är målmedveten, intelligent, ber inte om ursäkt och tar hand om sig själv. Fin förebild alltså! Och dessutom slipper vi alla jobbiga kärlekstrianglar även om det såklart finns potential. Däremot tror jag inte att det är något Carriger kommer att rikta in sig på, det är inte direkt hennes stil. Applåder för det! 

 

Sammanfattningsvis var Etiquette and Espionage något av en besvikelse men för rätt målgrupp kan jag tänka mig att den går hem galant!

Dags för ny spännande svensk fantasy! Gabriella Kjeilen var snäll och skickade sin första bok, Mellody Looh Födelsemärket till mig för några dagar sedan. Det är YA-fantasy så vitt jag förstår det och jag har redan läst första kapitlet! 

Alltid spännande med nya svenska författare som skriver fantasy!

Då var första boken i 3 på 3-utmaningen utläst. Heja mig! 

Jag har ju som bekant valt vattenvarelser som årets tema och första boken ut är Kit Whitfields In Great Waters. Kit Whitfield är ingen författare jag läst tidigare och såvitt jag vet har hon bara skrivit en bok till, Bareback heter den. Detta ledde alltså till att jag inte alls vad jag hade att vänta mig när jag slog upp boken, spännande!

 

In Great Waters utspelar sig i ett alternativt England där en skakig allians mellan olika klaner av vattenvarelser och olika länder råder. Denna annorlunda form av symbios startade när Angelica, halvt människa, halvt vattenvarelse klev upp ur djupet utanför Venedig och erbjud Venetiarnerna sitt och sin klans stöd mot utbyte av en allians och skydd från andra klaner. Sedan dess har bara ättlingar till Angelica fått regera i Europas olika kungahus och oäktingar, halvt människa halvt vattenvarelse straffas obevekligen med döden för att dessa inte ska kunna utmana maktpositionerna. Detta har lett till att alla kungahusen lider av allvarlig inavel och för varje generation blir ättlingarna mer och mer groteska, eran är på väg mot sitt slut och den gamla ordningen vacklar.
I en sådan värld växer Henry och Anne upp. De är likadana, halvt människa halvt vattenvarelse men är födda med helt olika förutsättningar. Anne är yngst i Englands kungafamilj och växer upp i skuggan av sin äldre syster som både är vackrare och mer utåtriktad. Men trots att hovet försöker undanhålla det för henne ser Anne sin mor Erzebet kämpa för att behålla kontrollen över ett allt mer osäkert och instabilt kungadöme. Trots att hon egentligen är tillbakadragen gör Anne allt för att hennes mor ska uppskatta henne och allt eftersom åren går förstår hon att om England någonsin ska klara sig måste hon använda allt sitt mod och sin intelligens.

Henry är oäkting, utstött och lämnad att dö av sin mor från havet men istället uppfostrad i hemlighet med visionen att han någon gång ska ta över Englands tron. Henry är ovan vid livet på land och har ett rakt sätt och en ärlighet som får folk att rygga tillbaka. Men trots att olika personer försöker göra honom till en troninkräktare har han själv en enorm vilja och ett eget sätt att få som han vill.
Deras vägar kommer inte helt oväntat att korsas men hur och vem som överlever sammandrabbningen är inte klart förrän på sista sidan.

Jag kan utan att överdriva konstatera att det här var en av de mest annorlunda böckerna jag har läst. Whitfield sätter ribban redan de första sidorna med att ge en inblick i hur det kan vara att leva under ytan. Det är inga människolika Arieltyper i den här boken direkt. Vattenvarelserna är inte ett dugg som människor, de är rovgiriga, lever med en ständig rädsla för andra varelser i djupen och är du inte tillräckligt stark stötts du ut. Hierarikierna är tydliga, den starkaste leder helt enkelt. Men inte bara det. Whitfield har lyckats med konststycket att få en att sätta sig in i hur en person som levt hela sitt liv under vatten kan känna sig på land. Att helt plötsligt inte vara tyngdlös, att luften snarare hämmar än lyfter dig, hur det är att helt plötsligt se saker klart flera mil bort och hur gränser runt en ö blir meningslösa för landet fortsätter under ytan. Allt detta förklaras och filosoferas mycket om genom hela boken och man märker hur länge Whitfield måste suttit och funderat på detta innan hon skrev ned det. Förutom perspektivet är också hennes språk lika flytande som havet hon beskriver, man kan ju inte låta bli att bli imponerad av en så okänd författare med ett så vackert språk!
Handlingsmässigt är väl inte boken den mest händelserika direkt. Det är en del händelser på lagom avstånd från varandra genom hela boken vilket gör den väldigt välbalanserad men man ska inte läsa den här boken för spänningens skull. För min del tog det nästan en månad att avsluta den men jag tror såhär i efterhand att det nästan var bra. Den behövde lite tid och eftertanke mellan varven innan man tog upp den igen helt enkelt. 
Nej, In Great Waters är inte direkt en spänningsroman istället kan man sitta och njuta av perspektivet, den välgenomtänkta bakgrunden och Anne, älskade Anne! Vilken enormt bra person att läsa om, äntligen en ordentligt skriven mänsklig kvinnlig karaktär. Hennes öde och hennes oro är riktigt, riktigt välskriven. 

 

Så första 3 på 3-boken var långsam, kanske lite väl långsam men med ett vackert språk, intressanta perspektiv, välporträtterade karaktärer och en intressant bakgrundshistoria. Jag hoppas Whitfield fortsätter att skriva! 

Nu är första boken i 3 på 3-utmaningen utläst! Woho! Det tog längre tid än väntat men jag skyller på omvälvande livssituation just nu (dock positiva förändringar!). Recension kommer inom kort och nu är det istället dags att läsa ut Etiquette and Espionage som jag la åt sidan för att hinna med In Great Waters. Samtidigt har jag börjat på The steel remains som ingår i min fantasyhöst. Båda imponerar än så länge så det här blir nog bra!

Efter att ha arbetat häcken av mig hela sommaren har jag unnat mig en rejäl bokbeställning hos Adlibris. Förutom en kursbok blev det följande böcker:

 

Shadow and bone av Leigh Burdago som jag blivit tipsad om från många håll. Ryskinspirerad fantasy låter ju spännande måste jag säga!

 

The Brides of Rollrock Island av Margo Lanagan som är en av böckerna i 3 på 3-utmaningen.

 

Shades of milk and honey av Mary Robinette Kowal som beskrivs som Stolthet och Fördom med magi. Trevligt, trevligt!

 

Dreadnought av Cherie Priest som är andra delen i Clockwork Century. Jag gillade första delen Boneshaker väldigt mycket (recension här) och hoppas denna delen är lika bra!

 

The steel remains av Richard Morgan som jag skrivit om tidigare och som jag planerat att läsa i min high fantasy-höst.

 

Monstrous Beauty av Elizabeth Fama  vilken är tredje boken i min 3 på 3-utmaning om vattenvarelser.

 

Nu är hösten i antågande ,även om jag förlängde sommaren några dagar med att åka söderut, och eftersom jag är så pepp på 3 på 3-utmaningen tänkte jag sätta upp en egen utmaning åt mig själv. Eller snarare ett hösttema, nämligen svärd, drakar och medeltida världar. Med det menar jag helt enkelt vanlig traditionell high fantasy. 

Den senaste tiden har jag mest läst alternativ fantasy. Det har varit dystopier, steampunk, japanskt och även lite sifi och historiska romaner men inte direkt någon vanlig fantasy och eftersom jag faktiskt driver en fantasyblogg känner jag att det är dags för en rejäl dos sådant i höst. 

Så planen är helt enkelt att läsa så mycket high fantasy jag kan och dessutom beta av högen med olästa böcker i bokhyllan samtidigt, att det sen råkade bli några svenska författare ser jag bara som ett plus!

 

Planen är att läsa följande böcker:

 

The steel remains av Richard Morgan som inte är särskilt tjock och dessutom ska vara härligt nytänkande med en homosexuell huvudperson. Bloggen Bokstävlarna rekommenderade den och hon brukar veta vad hon snackar om!

 

The dragons path av Daniel Abraham som jag började lite försiktigt för något år sedan men av någon anledning la ned. Jag tror dock att boken är riktigt bra om jag bara kommer in i den. Flera POV's och en författare med tighta band till George Martin kan ju inte vara dåligt alltså!

 

The red knight av Miles Cameron där drakar inte verkar vara några gullegulldjur direkt och där byarna betalar stora pengar för att inte bli plågade av bestarna.

 

Scent och magic och Taste of darkness av Maria V. Snyder som är fortsättningen på Touch of power jag läste i början av sommaren (recension här) och som jag gärna vill avsluta. Man får alltid ta chansen att avsluta en serie när man kan ;)

 

Fred så gyllene av Stefan Hagel som så snällt fick skickat till mig av Undrentide i våras och som stått och glimrat i bokhyllan sedan dess. Svensk high fantasy finns det inte jättemycket av men denna är ju det och verkar dessutom falla mig i smaken utmärkt!

 

Svavelvinter av Erik Granström. Men vad är det här? En svensk till? Japp, svavelvinter köpte jag när den precis kom ut men den har av någon anledning blivit stående i bokhyllan sedan dess helt oförtjänt. I början av sommaren tog jag upp och fingrade lite på den och insåg att vafan, det här borde jag gilla och nu känner jag att det är dags när den tredje delen precis kommit ut.

 

Sådär, det var den läsning jag planerat. Det är inte säkert att jag hinner med allt men jag ska göra ett tappert försök. Är den någon som vill hänga på mitt hösttema så är ni mer än välkomna! Det är ju inte de vanligaste böckerna men nog måste det väl finnas någon därute som är sugen på åtminstone en av dem?

 Eftersom sommaren bjöd på allt annat än svalka tror jag att min överhettade hjärna helt omedvetet valde ett tema i protest mot värmen. Nämligen snö och is (och försvunna personer).
Jag började sommaren med Dan Simmons The Abominable vars handling utspelar sig högt uppe på Mount Everest sluttningar (recension här) och gick sedan vidare med Yrsa Sigurdardottirs Ödemark om ett gruvbolag på Grönland vars medarbetare försvunnit bland snön och mörkret långt ifrån civilisationen. Dock måste jag säga att Ödemark inte direkt föll mig i smaken; kliché karaktärer, långsam handling och ett rejält antiklimax i slutet ger inget gott betyg från min sida. 
I samma veva som jag lyssnade på Ödemark lånade jag hem den illustrerade utgåvan av Bea Uusmas Expeditionen - min kärlekshistoria som en vän tjatat om i minst ett halvår. "Expeditionen" refererar till Andréexpeditionen där tre svenskar skulle försöka nå först till nordpolen i en luftballong men som försvinner spårlöst och hittas oförklarligt döda 30 år senare på en ö i Arktis. Ingen vet varför de dog. Till skillnad från Ödemark slukades jag av Expeditionen ochn när boken var slut känner jag mig nästan lika besatt av expeditionens öde som Uusma berättar att hon är. 

Inför sista ensamma bilresan i Norrland laddade jag ner Johan Theorins Ölandsdeckare Nattfåk som utspelar sig på en enslig gård på norra Öland när vintern och den ökända stormen fåken drar in tillsammans med drivis, dimma och legender om förlista skepp och slocknade fyrar. 

Så ja, kyla och is har helt klart varit grejen denna sommar. Nu laddar jag om inför en höst med mycket traditionell fantasy, vattenvarelser och svenska titlar! 

Eftersom jag anmält mig till Pocketlovers 3 på 3-utmaning är det vattenvarelser som gäller i sep-nov (även om jag hoppas att jag kan klämma in några andra böcker också givetvis). Den 1:a september kommer jag att vara på resande fot hela dagen med två olika flyg, väntetid på Arlanda och en lång busstur i Norrland så vad kan passa bättre än att börja med en av dessa tre böcker? Sagt och gjort så beställde jag hem min första bok i utmaningen, nämligen In Great Waters av Kit Whitfield som får följa med i handbagaget den första. Nu hoppas jag bara att den är bra!

Jag har länge funderat på att läsa Metro 2033 och efter rekommendationerna på bloggen kände jag att det nu äntligen var dags. Och vad passar bättre än en klaustrofobisk dystopi mitt i högsommaren?

 

Metro 2033 utspelar sig efter kärnvapenkatastrofen på en jord där jordytan är obebolig på grund av all strålning. Allt liv som vi känner till det har raderats ut och ersatts av muterade monster där människan är villebråd. En sista människospillra har tagit sin tillflykt i den atombombssäkra Moskvametron där mörkret och klaustrofobin kan göra vem som helst galen när man ska ta sig mellan de dåligt upplysta stationerna. Vad väntar på spåren i mörkret? En ung man vid namn Artiom ger sig ut på en vandring genom metron där han får möta såväl psykologiska faror som verkliga samtidigt som han träffar på en mängd färgstarka karaktärer på sin väg. 

 

Jag är väldigt kluven av Metro 2033. Å ena sidan är det en välskriven bok som tar upp många filosofiska frågeställningar med ett vackert språk, å andra sidan är den löjligt macho och oförsvarbart fattig på kvinnor. Jag kan inte annat än att bli trött när man läser sida efter sida med män, män och åter män. Artiom hinner avverka en mängd karaktärer på sin resa genom tunnelbanan med den enda gemensamma nämnaren att de är just män. Och till slut blir det riktigt löjligt. Det finns en namngiven kvinna med, hon är fru till en person som Artiom träffar och det hon gör är att laga mat och skälla på barnet. Ehum, tillåt mig att spy. Jag klarar inte av sånhär skit. För ärligt talat. Vi pratar år 2033. Jag har väldigt svårt att tänka mig att det enda kvinnorna gör år 2033 är att laga mat och ta hand om barnen. Och tyvärr drar detta ned betyget på boken rejält. För det kvittar hur bra språket är, eller hur många det än är som hyllar boken, jag kan inte tycka att en författare som i stort sett utelämnat kvinnor är en bra författare. Det går bara inte. Skärp dig Dimitrij!

 

Förutom problemet med avsaknaden på kvinnor är Metro 2033 en riktigt bra bok. Den tar upp de grundläggande filosofiska frågorna som ödet, meningen med livet, vad människan gör med jorden osv. och dessutom på ett mycket gripande och vackert sätt. Blandat med dessa grubblerier från Artioms sida håller boken högt tempo. En mängd stationer och underliga platser avverkas och vi hinner med en hel del eldstrider och närkamper med allehanda fiender, mutanter så väl som människor. Det figurerar en hel del vapen i boken och människorna i metron är inte sena till att skjuta, jag tror Artiom är nära att bli dödad ungefär en gång i varje kapitel. Det är ju inte allt folk som är trevligt liksom.
Gluchovskij har byggt en hel värld där nere bland tunnlarna med fascister, kulturvetare, tiggare, poliser, handelsresande och flyktingar. Det dras många anekdoter om gångna tider t.ex. Stora fosterlandskriget, Lenin, Kreml och andra viktiga händelser och platser i Rysslands gedigna historia och det är inte annant än att jag blir imponerad av äktheten i Gluchovskijs berättelse. Man är verkligen i Ryssland, i Moskva under jorden tillsammans med dessa människor med olika bakgrund från både före och efter katastrofen som med olika förutsättningar och olika åskådningar försöker ta sig fram genom livet i metron. Man kan inte komma ifrån att Gluchovskijs världsbygge är riktigt, riktigt bra. 

Dessutom är han väldigt bra på att beskriva den krypande skräcken som alltid lurar bakom hörnet i tunnlarna och det kan hända att jag vände mig om några gånger extra när jag vandrade runt i lägenheten här hemma själv i mörkret. Tunnelångesten är inte att leka med och jag tror ingen skräckläsare kan bli besviken på Metro 2033.

Efter att ha tagit mig igenom Metro 2033 kände jag att det kunde vara dags för något lite mer lättsamt (och mindre macho). Valet föll på Gail Carrigers Etiquette and Espionage som jag lyckades få hit innan jag åker söderöver. Det ska bli kul att läsa något av Carriger igen, och dessutom på originalspråk. Jag har ju bara läst Parasollprotektoratet på svenska nämligen. 

Nåväl, visst ska jag väl kunna knäcka denna på två veckor?

Inom den närmaste tiden kommer jag att göra ett antal bilresor à la 25 mil genom norrländska vildmarken och vad passar då bättre än en ljudbok i bilen? Jag lyssnar inte direkt på ljudböcker eftersom jag brukar tycka att rösten stör upplevelsen. Ett undantag är Stieg Larsson-trilogin, jag tror aldrig jag hade tagit mig igenom de böckerna om jag inte lyssnat på dem. 

Hur som helst så föll valet på Yrsa Sigurdardottirs Ödemark. En något ovanlig bok för mig eftersom den räknas som deckare men så vitt jag förstår snuddar den snarast på skräck vilket passar mig bättre. Och jag kan ju inte låta bli att bli lite nyfiken när det handlar om gruvbolag och prospektering på Grönland, geolog som man är!

Nu hoppas vi bara att bilen inte går sönder på den ödsliga landsvägen så man står där utan täckning i dimman några mil norr om polcirkeln. För då lär jag krypa ur skinnet av skräck om boken lever upp till förväntningarna...

Pocketlover anordnar varje år en utmaning kallad 3 på 3. Den innebär att man i sep-nov ska läsa tre böcker på valfritt tema. I år tänkte jag vara med och mitt tema kommer givetvis vara fantasyrelaterat, om än lite tillskruvat. Jag funderade på t.ex. 3x Jules Verne eller 3x Steampunk men jag kände ändå att jag ville testa något nytt så det fick bli... 

 

*trumvirvel*

 

Vattenvarelser!

 

Japp, du läste rätt, det är dags att jag bekantar mig med den här genren och efter en hel del efterforskningar har jag kommit fram till tre böcker som jag tycker passar. Som med all fantasy blir det alltid till att sålla bort all klyschig YA och Paranormal Romance för att hitta de riktiga fina godbitarna. Jag känner nämligen inte för att läsa enbart om förälskade sjöjungfruar utan är på jakt efter de lite mer udda och djupare (höhö) texterna. Till slut föll valet på följande tre titlar:

In Great Waters av Kit Whitfeild. Jajjemän, denna har jag kikat på länge och av de böcker inom genren jag tittat på verkar denna sticka ut mest.

The Brides of Rollrock Island av Margo Lanagan. Som verkar vara lite halvkuslig och psykologisk med ett vackert språk såvitt jag förstår.

Monstrous Beauty av Elizabeth Fama. Den bok som verkar vara mest ordinär av de tre men ändå tillräckligt bra för att jag ska ge den en chans! Och omslaget sen!

Vad tror ni? Verkar mina val bra? Ska ni själva vara med i utmaningen?

 

 728 sidor och två veckor senare har jag tagit mig igenom Simmons tegelsten The Abominable. Det var en lång men mycket underhållande resa måste jag säga!

Men vi börjar från början. 

Jag köpte The Abominable för att jag hörde att den skulle vara en blandning av historisk roman med övernaturliga inslag och med Mount Everest som backdrop. Eftersom jag vandrat i berg sen jag var tonåring och har en förkärlek för otillgängliga platser kunde jag inte motstå den utgångspunkten. 

Boken tar avstamp, efter en väldigt lång prolog, på Matterhorn år 1924 där de tre huvudpersonerna Jake Perry, som är vår narrator, Jean-Claude Clairoux och Richard Davis Deacon får reda på att de berömda bergsklättarna George Mallory och Sandy Irvine försvunnit på den ökända North Col på Mount Everest i ett försök att vara de första som når toppen. (Detta är faktiskt sant, Mallory och Irvine försvann faktiskt på Mount Everest 1924 och det är endast Mallorys kropp som har hittats, hela 75 år efter expeditionen. Ingen vet om de faktiskt klarade av att nå toppen. Lite anekdoter har väl ingen dött av?)

Förutom Mallory och Irvine får våra tre huvudpersoner reda på att två andra personer också försvunnit på Mount Everest i samma veva: Lord Percival Bromley och Kurt Meyer där den förstnämnda är en släkting till Deacon. Deacon som känner Lord Percivals mor ser sin chans att få bestiga världens högsta topp under förevändningen att ta reda på vad som hänt Lord Percy och Meyer. Sagt och gjort. De tre något omaka vännerna börjar förbereda expeditionen och nysta i mysteriet med de försvunna personerna vilket leder dem både till Wales, München, London och till sist Indien, Darjeeling och Himalaya.

The Abominable är en väldigt motsägelsefull bok. Till att börja med når expeditionen inte Mount Everest förrän nästan halva boken har gått och Simmons fokuserar mer på tekniska detaljer än på faktiska händelser. Jag vet numera mer om skillnaden mellan olika syretuber och hur man säkrar ett rep än vad jag trodde var möjligt. Dessutom är baksidetexten på boken helt missvisande; "As the winds rise and the temperature and oxygen levels go down, Deacon and his companions hear howls in the distance. A dark creature is tracking them up the mountain, sending them scrabbling blindly into Everest's heights to escape it."

Det här, stämmer inte alls. Det är inga howls, ingen mörk varelse och trots små ledtrådar genom hela boken, inga yetis. Jag förstår verkligen inte varför förläggaren (eller vem man nu ska skylla på) valde den vinkeln. Jag tror bara att de som läser boken med utgångspunkten att det ska handla om snömannen eller något liknande blir besvikna och det är synd. För The Abominable är en riktigt bra bok. Jag kan inte komma på någon annan bok som är så teknisk, så tjock och med en så missvisande baksidetext som The Abominable men som jag ändå läst så snabbt och tyckt var så spännande. Det, om något måste ju vara ett bra betyg?

För det stämmer faktiskt, har man det minsta intresse för bergsklättring eller bara mellankrigstiden för den delen kan jag inte förstå varför man inte skulle älska denna boken. Simmons väver samman fakta och fiktion så bra och med ett så fängslande språk att ingen kan påstå att boken, trots sina tekniska utläggningar inte är spännande. Det var längesen jag läste en så perfekt balanserad thriller och jag kan bara buga och bocka åt Simmons som trots bokens tjocklek lyckas hålla mitt intresse uppe hela vägen till sidan 728. Dessutom är boken skriven på ett sätt som fångar tidsandan på ett mycket bra sätt och jag sitter och myser när han målar upp teplantagen i Darjeeling och tar för givet att alla vet vad en lateralmorän eller en roche moutonneé är. Ack vilken tid det var!

Det som är negativt med The Abominable, för den har faktiskt en del negativa aspekter, är främst avsaknaden på vettiga kvinnor. Det finns en namngiven kvinna med, och hon är givetvis världens vackraste och dessutom världens tuffaste. Ursäkta mig men asså... KLICHÈ! Jag fattar att det inte hängde så många kvinnor i Himalaya i början av 1900-talet men om nu Simmons kände ett behov att skriva in en kunde han väl åtminstone gjort henne mänsklig?

Förutom problemet med kvinnorna är det största problemet med The Abominable längden på boken. Trots att sidorna flög förbi kan man inte komma ifrån att en hel del kunde kortats ned, särskilt i början av boken där byggnader och interiören i olika rum får ta alldeles för mycket plats enligt mig. Jag tror att längden och den något tunga första tredjedelen av boken tyvärr kan avskräcka en del läsare. Helt i onödan såklart! 

Vidare skulle jag vilja höja ett varningens finger för sluttvisten på hela historien, det blir en aningens för amerikanskt för att jag ska gilla det till hundra procent, mer än så säger jag inte med risk för spoilers. Ni som har läst boken förstår säkert vad jag menar. 

 

Allt som allt är The Abominable nog en av de böcker som jag läst fortast i förhållande till dess längd. Och det kan man inte klaga på!

Efter alla bra rekommendationer från er läsare bestämde jag mig för att låna hem Dimitrij Gluchovskijs Metro 2033, dels för att många av er rekommenderade den och dels för att det lokala biblioteket hade den inne. Så när jag har knäckt de sista hundra sidorna i The Abominable sätter jag tänderna i den. Jag har även reserverat Etiquette and Espionage som jag hoppas jag får hit innan jag åker söderöver igen. Vi får se!