Jaha, jag hade redan skrivit halva recensionen av Boneshaker men blogg.se bestämde sig tydligen för att radera den så det blir väl bara till att börja om. *suck*

Boneshaker är placerad i ett alternativt Seattle vid den tiden då Washington inte ingick i Förenta staterna och inbördeskriget rasade i väst, om ni inte kan årtalen för det får ni minsann allmänbilda er och googla ;)
I Seattle har en uppfinnare tillsammans med ryska prospekterare uppfunnit The Boneshaker, en gigantisk borr som till allas största förskräckelse började löpa amok mitt inne i Seattle och underminerade nästan hela stadskärnan. Som om inte detta vore nog gjorde närheten till Mt Rainier att giftig svavelrik gas (de säger inte det här rent ut men geologistudent som man är gissar jag mig till det) kallad The Blight stiger upp ur marken där The Boneshaker har dragit fram. Den här gasen har en otrevlig sidoeffekt, den gör folk till zombies eller Rotters vilket gör att de kvarvarande människorna i stan var tvungna att sätta upp en hög mur kring de förorenade delarna (och här finns ingen nobel Jon Snow som håller ondskan ute).

 

På andra sidan muren lever änkan till uppfinnaren av The Boneshaker, Briar med sin son Ezekiel och ett något skamfilat rykte. Och det är det här skamfilade ryktet som får Ezekiel att bege sig över muren och in i den förorenade staden på jakt efter, jaa det vet nog ingen, inte ens han själv, och vem får ladda hagelbössan, sätta på sig gasmasken och ge sig in dit för att rädda honom. Jo, Briar givetvis. Och där var premissen. 

 

Boneshaker har allt en steampunkroman behöver plus lite till. Här finns gasmasker, galna veteskapsmän, luftskepp, mekaniska proteser och förutom det även zombies, samhällskritik och en mycket välskriven kvinnlig huvudkaraktär.

Briar är en sån där karaktär som man inte kan låta bli att gilla, hon är en stark, självständig kvinna utan att bli löjlig, vill bara rädda sin son och leva ett så normalt liv som möjligt. Bredvid Briar gör sig kapitlen med Ezekiel väldigt platta, han är rätt tråkig att följa och uppträder mycket naivt. Jag längtar direkt till nästa kapitel när jag får följa Briar igen. Bredvid dessa två har boken en hel hög med intressanta och välskrivna karaktärer. Swakhammer är min favorit men nästan alla är bra på sitt vis. 
Förutom en massa roliga karaktärer håller Priest spänningen uppe genom hela boken. Inga transportsträckor här inte utan full fart från början till slutet. Sånt gillas! 
Det enda jag inte gillade var faktiskt slutet, nu när jag tänker tillbaka på det minns jag det knappt för det var så blekt jämfört med resten av boken. Inte för att det var ett dåligt slut men det hände så snabbt, jag hann knappt med och sedan var det över. Det kändes nästan som om det skulle komma en fortsättning men det gör det ju inte. Inte om Briar och Ezekiel direkt i alla fall. Menmen det är väl sånt man får leva med. Jag tyckte bra om Boneshaker och jag läser gärna resten av Priests böcker. Hon platsar lätt in på listan över nya favoritförfattare!