Den senaste tiden har jag funderat en del på vad jag egentligen skriver om här på bloggen. Man har ju sina standardinlägg i form av recensioner och vad man läser, vad för böcker man har köpt etc. men jag skriver ju också en del mer informella inlägg om både det ena och andra inom fantasy. Dessutom skriver jag då och då nästan krönikaliknanade inlägg om ett speciellt tema t.ex. rustningar osv. Jag har ju alltid sagt att jag skriver bloggen främst för egen del, att jag inte vill forma den efter hur andra tycker att den ska vara utan skriver vad som dyker upp i huvudet helt enkelt. Men jag tänkte ändå att jag kunde fråga: vilken sorts inlägg tycker ni bäst om? 
Jag själv är inte alltid jätteförtjust i recensioner och tycker mer att det är trevligt att läsa andra bloggares personliga reflektioner men ni kanske inte alls håller med?

Alltså, vad gillar ni? Varför läser ni den här bloggen?

Jag fyndade lite på bokrean häromveckan! Det brukar ju inte vara så mycket att hurra för eftersom bokförlagen mobbar fantasy men jag hade sån tur att jag hittade de två sista böckerna i Sanningens svärd! Detta innebär att jag nu bara fattas nr 16 innan serien på 25 delar är komplett. Woho! Vidare passade jag på att klicka hem Kodnamn Verity (som jag nu har börjat på och gillar skarpt) samt Susan Hills spökhistoria Kvinnan i svart (som även den är påbörjad) och till sist Elisabet Nemerts Röd måne. Jag blev lite förvånad över hur tunn Kvinnan i svart var men vafan det kan ju vara skönt med något tunnt ibland, eller? Röd måne var ett impulsköp som jag inte kunde motstå, jag har velat läsa något av Nemert väldigt länge så varför inte liksom? Jag är dock inte övertygad om att det är hennes bästa bok men vi får se. I helgen klickade jag också hem Nina Åkestams Meningen med hela skiten som en vän tipsade om och som jag än så länge kan rekommendera varmt till alla som undrar vafan de håller på med ibland. 
Har ni läst någon av dessa?

 

 

Med risk för att bli långtråkig och låta som om jag vore 15 igen blir det här ett något förvirrat inlägg om lite olika saker som farit genom mitt huvud och förbi på min skärm den senaste tiden.

Jag har ju som bekant tagit upp Teen Wolf igen. Och med sitt töntiga namn, supersnabba och helt uppåt-väggarna handling kan man säga vad man vill om en serien men en sak är säker. Den är otroligt nog engagerande. Igår natt såg jag klart tredje säsongen och jag tror fantamej att jag inte varit så känslomässigt inne i en serie sen jag såg Ned Starks huvud rulla i första säsongen av Game of thrones för ganska många år sedan nu. Inte för att Teen Wolf är i närheten av Game of thrones. Men på nåt sätt har karaktärerna krupit in under skinnet på mig och under slutscenerna av finalen (som f.ö. innehöll varulvar, onis, japanska tjejer med katanas och en besatt huvudkaraktär som mest påminde mig om Constantine, japp det är Teen Wolf i högform) satt jag nervöst framåtlutad i sängen och vågade knappt blinka med risk för att missa något. Japp, helt sant. MTV's tonårsserie om varulvar har fått mig ur balans. Mycket oväntat. 

Givetvis är det mycket på grund av Stiles (som jag skrev om i förra inlägget) men även moralen, påhittigheten i handlingen och de andra karaktärerna har växt. 

Hur som helst funderade jag redan förra veckan på om Dylan O'Brien spelar Stiles så bra för att det är sådan han är eller om han är en så pass duktig skådespelare att han kan spela lika bra i någon annan produktion. Efter att ha konsulterat IMDB kom jag förtjust underfund med att han tydligen har huvudrollen i Maze runner vilken fick bli förra veckans film. 
Så här i efterhand kan jag ju lätt konstatera att han verkligen vet vad han gör. Det var riktigt påfrestande att se på när han spelade psykopatisk galning aka. besatt av en japansk yako (se bild nedan). Men nog om det nu.

Jag har inte brytt mig det minsta om Maze runner tidigare för jag har bara satt den i samma fack som Divergent. Ja, jag har faktiskt sett Divergent men jag tyckte den var så hilarious att jag inte ens orkade skriva nåt om den. Nej, jag fattar inte grejen med en missanpassad tonåring som har identitetsproblem och bara vill hänga med de tuffa kidsen trots att hon inte passar in. Jag pendlade mellan att gäspa och frustrerat skrika åt vad-hon-nu-heter-rådjursöga när jag såg den. Och när ni andra ser Four ser jag bara turken i Downton Abbey.Jag menar titta på bilden! Hon ser ju ut inte ens ut som om hon tar det på allvar själv. Och han ser ut att vara 40 år.

Hur som helst. Maze runner. Efter O'Briens insats i Teen Wolf var jag ju som sagt nyfiken på om han skulle hålla måttet i en annan produktion. Thomas, huvudkaraktären i Maze runner är ju inte direkt lik Stiles om man säger så. Men O'Brien slog mig på fingrarna och bevisade att han inte bara kan spela sarkastisk, tafatt tonåring. Det fanns inte mycket av Stiles i Thomas utan istället fick jag se en ganska plågad och bekymrad kille. Dessutom var filmen spännande, jag gillade hela konceptet med labyrinten, att man inte fick reda på mer än pojkarna i gläntan och att den vände runt historien ett par gånger så att jag inte var helt förberedd på slutet. Imponerande med tanke på hur lätt jag annars brukar kunna gissa mig till saker. När en film faktiskt lyckas hålla mig förvirrad ända in till slutminutrarna kan jag inte annat än att bocka och buga. För Maze runner var både genomtänkt och spännande. Jag kommer fortfarande ihåg att jag sådär en halvtimme in i filmen förvånat utbrast till pojkvännen: Men jag fattar inte! Jag bryr mig ju faktiskt om det här!"

Så av alla urban fantasy/dystopihistorier med tonåringar som huvudkaraktärer kvalar Maze runner faktiskt in rätt högt, inte långt efter Hunger Games faktiskt. Och jag fortsätter att låta mig imponeras av Dylan O'Brien. Men jag tänker inte läsa böckerna. Det får vara. 

Jag har också noterat att blogg.se numera satt tvångströja på oss bloggare och tvingat oss in i mobilanpassningsfacket med resultetat att min design är helt fuckad. Tack som fan för det.

Nåväl, nästan enda anledningen i alla fall.

För även om Teen Wolf är urtöntigt och så gjort och man är trött på missförstådda tonåringar så kan jag inte låta bli att gilla serien. Inte minst för humorn och för att de inte backar för sex och gore trots att den är för tonåringar. Men det finns en aspekt som gör att serien höjer sig över de andra serierna i samma fack.
Nämligen den här killen:

I julas fick jag hem Astrids senaste bok, fortsättningen på Porten som jag läste förra året och andra boken i serien om Ön. Jag tyckte mycket om förra boken och hade väl en del förväntningar på denna därav, även om den skulle vara relativt fristående. 
Vi börjar direkt efter händelserna i Porten men flyttas snart framåt 12 (!) år i tiden. Miranda, Miro och de andra är med men fokus skiftar mot nya karaktärer där Teo, en pojke som blivit utsatt för ett hemskt experiment och nu är fast med en annan människas personlighet i huvudet, är den som handlingen centreras runt. 
Jag kan inte beskriva handlingen så mycket mer utan att spoila för mycket så jag håller det där och går raskt vidare till vad jag tyckte om boken.

 

Hade jag inte läst Porten hade jag nog tyckte bättre om Delad identitet men tyvärr måste jag säga att den inte håller riktigt samma standard som förra boken. På något sätt känns Delad identitet längre trots att den nästan bara är hälften så lång som Porten. Jag tror det beror på att det faktiskt inte händer så speciellt mycket, istället fokuseras det (lite väl mycket, enligt mig) nästan enbart på Teo och hans inre demoner, allt annat kommer liksom lite i skymundan vilket är tråkigt eftersom Astrid har byggt upp så många bra karaktärer och en så spännande värld att det gott kunde fått ta lite plats också. Missförstå mig rätt, Teo är en välskriven och intressant karaktär och är man inställd på att det, till skillnad från förra boken, främst ska handla om psykologi än yttre konflikter så är det inget fel i det. Men jag blev lite överraskad eftersom det ändå är en fortsättning och man brukar ju hålla samma stil genom en hel serie. Jag tror att det som gjorde att den inte riktigt kom upp i samma standard berodde på att hela boken egentligen utspelade sig under en relativt kort tid och dessutom inte innehöll så väldigt många händelser, som sagt, det utspelade sig främst i Teos huvud. På något sätt kändes det lite magert. Jag hade hoppats på mer omvälvande händelser efter slutet på förra boken och kanske en mer kontinuerlig storyline. Men däremot tror jag att om man bara är inställd på att fokus har skiftat sedan förra boken och är beredd på mer hjärnspöken än riktiga spöken uppskattar man den lika mycket som föregående del. Ahlbergs språk har utvecklats och hon skriver mer målande och mindre beskrivande i denna boken, något som uppskattas av mig eftersom jag inte är så mycket för författare som kastar beskrivningar i ansiktet på mig. Jag är också full av beundran över hennes sätt att skifta perspektiv i samma stycke, något som många mer berömda författare ofta misslyckas med. Man får följa i stort sett alla namngivna karaktärers tankar åtminstone en gång i boken och övergångarna görs alltid med varsam hand så att man som läsare aldrig stakar sig eller blir förvirrad över vem det är man följer. Efter att ha försökt läsa Guy Gavriel Kay där jag mest satt och rynkade pannan åt vem det var jag följde blir jag varm i hjärtat när det flyter så fint som det gör i Delad identitet. Bravo!
Jag tror att om Ahlberg kunde bestämma sig lite mer för vilken stil hon vill ha i sin serie eller bara skriva en helt fristående bok löser sig resten av sig själv för det är inget fel på hennes fantasi eller sätt att skriva, verkligen inte! Jag blev bara något förvirrad över vändningen i samma serie men jag kommer givetvis att vilja läsa nästa del också. 

Åhåhå! Ni anar inte vad jag har gett mig i kast med som frukostunderhållning de senaste veckorna! 

*trumvirvel*

 

Smallville!
Japp, ni läste rätt. Den längsta kontinuerligt pågående sifi-serien ever. Inget litet projekt inte, dock perfekt som lättsam underhållning när man lite trött maslat sig ur sängen och lyckats göra frukost (alla som känner mig vet att jag behöver några timmar på mig att komma igång efter att jag har vaknat, oavsett tid på dygnet). Med sina 43 minuter är ett avsnitt av Smallville perfekt!

Om ni (helt omöjligt, egentligen) har missat serien så handlar den om Clark Kents (senare Stålmannen) uppväxt i den lilla staden Smallville och hur han hanterar sina något okontrollerade krafter, sitt mystiska arv och vanliga tonårsproblem som att vara kär i skolans sötaste tjej, friendzona den enda vettiga tjejen i serien och se till att hålla föräldrar, lärare och andra på gott humör samtidigt som han försöker rädda världen (typ). Att hela känslan i serien dessutom är klatschigt, amerikanskt färgglad med en evighetslång sommar och aldrig natt såvida inte något dåligt ska hända gör ju inte det mindre trevligt. 
Just nu är jag i början av säsong 3 och från en ganska dålig första säsong har det utvecklats rätt rejält med bättre plot, mer kontinuitet och mer personlig utveckling för Clark. Sen att man stör ihjäl sig på Lana Lang och på Clarks totala oförmåga att förstå att han kan berätta om sina förmågor för henne utan att hon ska titta äcklat på honom är smärre problem när man får se Tom Wellings magmuskler och sådär gulligt förvirrade blick så fort nån försöker insinuera något sexuellt för honom. 
Nej, det här är faktiskt riktigt roligt! Jag är bra nöjd med mig själv som kom på idéen måste jag säga!

Efter att ha blivit lite oväntat tipsad av PP3 om den nya svenska tv-serien Jordskott bänkade sig jag och pojkvännen framför svt (!) ikväll med en försiktig nyfikenhet i våra sinnen.

Jordskott är en tv-serie som bäst kan beskrivas som vilken kriminalserie som helst fast med en vital skillnad. Den har övernaturliga inslag i form av nordisk folktro. Det vill man ju inte missa för allt i världen!

 

Jag var lite tveksam den första kvarten. T.ex. irriterar jag mig på huvudpersonen Eva (varför måste alla kvinnliga huvudkaraktärer vara arga bitterfittor med psykologiska problem?) och det var mer Beck (usch, fy och ve!) än skogsrån. Men jag höll hoppet uppe för jag antar att filmskaparna är livrädda för att det ska bli för mycket fantasy och för lite Beck och att det då ska stämplas som nördigt och för barn, tråkigt nog. Men jag som inte har något problem med det tyckte det var lite lame. Men sen tog det faktiskt fart, det blev både kusligt och övernaturligt utan att för den delen tappa det "svenska" och såhär i efterhand tror jag ändå att det var bra att de tog det lite lugnt i början och befästa den realistiska biten, den svenska landsbygdsverkligheten. Det gjorde i sin tur att när det sedan väl hände något så var det desto kusligare och kändes mer trovärdigt. 
Jag är positiv till det här, det kan bli riktigt bra om de fortsätter i samma stil och inte är för rädda för att tappa den "vanliga" tittaren. Och om Eva aldrig mera har på sig den där gräsliga jackan.

Sen att man redan har listat ut vad som ligger bakom allt och vart serien troligtvis kommer att bära hän gör inte så mycket, det är upp till filmskaparna att överraska mig nu ;)

 

Fast jag vill ändå påpeka vilken rip-off det är på Kristina Hårds bok Kleptomania som jag läste för något år sedan (recension här). Nästan så man tycker att Hård borde fått någon form av ersättning och erkännande för det så illa, faktiskt. 

Jisses vad tiden går, ibland känns det som om livet rusar fram i 190 utan att jag har någon som helst kontroll över det. En inte särskilt rolig känsla, måste jag säga. Jag har hunnit med en flytt på 70 mil, kommer kanske att få flytta yterliggare 70 mil (med pojkvännen kvar på punkt B) och försöker däremellan få mitt liv att fungera någorlunda normalt med träning, läsning och annat. 

 

Mellan varven har jag hunnit med senaste säsongen av Once Upon a Time. Som bekant var jag inte särskilt imponerad av förra säsongen; herregud, hur många vändor kan vi köra det här tappa minnet, att göra dåliga val, inte lita på personerna man alltid litat på förr etc. etc.? 
Så givetvis var jag rätt skeptisk när jag satte mig ned och tittade på de senaste avsnitten. Vad skulle de nu hitta på? Allting känns så gjort. Jag menar, låt Regina vara god nu då!
Men hör och häpna, det hämtade sig faktiskt rejält! Först och främst introducerades karaktärerna från Frost inkl. Kristoph, Elsa, Anna, Hans och Sven. Detta var jag i och för sig lite skeptiskt till, det kändes lite väl too soon men de hade lyckats så fruktansvärt bra med castingen både utseendemässigt och från skådespelarinsats sett att de efter några avsnitt fick mitt hjärta att smälta (jag bjuder på ordvitsen). Jag menar Hans, så sjuuukt lik! Dessutom kändes det som om de gamla karaktärerna utvecklades för första gången på länge; Regina utvecklas hela tiden precis som Hook (jag kan numera inte förstå att jag störde mig på honom så mycket som jag faktiskt gjorde i början), vi slapp en massa krystade scener med Henry (herregud, kan alla sluta tassa på tå kring denna unge, typ bums?!) och ploten var också helt ok om än lite lame i slutet. Däremot bjöd de sista avsnitten på några rejäla vändningar för några av de andra karaktärerna (som jag i och för sig inte är helt nöjd med) även om överraskningsmomentet var skoj. 

 

Snälla låt Rumplestiltskin vara! Robert Carlayle är den som gjort att jag hela tiden hållt hoppet uppe genom den här serien, ni får INTE skriva bort honom som någon som aldrig kan ändra sig, det är ju för fasiken tjugonde gången han gör Belle besviken nu och jag orkar inte. Låt honom vara mitt Odjur precis som han ska vara, tack!

 

 

Så ja, Once Upon a Time hämtade sig, oväntat nog. Nu får jag väl ändå titta vidare, om inte annat för den lättsamma underhållningen.För visst, man kan ju inte komma ifrån de urusla effekterna eller de extravaganta kostymerna (även om det är lite av charmen) men serien håller ändå en jämn standard. De har satsat på bra skådespelare istället för flashiga sets vilket jag alltid gillar och även om historien allt mer dras bort från de gamla huvudkaraktärerna gör det inte så mycket. Det är fortfarande en av få serier med fler kvinnliga huvudrollsinnehavare än manliga och även med något så nytänkande som par som kommunicerar och kvinnor som kan tala. Det gör det helt klart överkomligt med dåliga effekter.

Innan jul var Astrid Ahlberg snäll och skickade sin senaste bok till mig som jag nu har börjat läsa. Det är fortsättningen på Porten, som jag läste för något år sedan och som jag gillade skarpt (recension här!) 
Nu ser jag fram emot att få se vad som händer på Ön i fortsättningen och att återse Miranda, Miro, Nore och de andra!

I helgen var jag och pojkvännen i Stockholm (främst för att gå på Fotografiska och se Jimmy Nelsons bilder) och givetvis var vi tvugna att ta en runda in i Sf-bokhandeln i Gamla Stan. Av någon anledning var det jättemycket folk där men jag fick hur som helst syn på resten av böckerna i Clockwork Century-serien, i rätt upplaga! Så jag slog till, nu har jag hela serien, najs!

Så var det dags för steampunk igen! Jag beställde ju andra delen i Cherie Priests Clockwork Century i höstas men har inte riktigt haft lust att läsa den förrän nu. Första delen hette ju Boneshaker (recension här) och den gillade jag skarpt, inte minst för att det fanns en fin balans mellan män och kvinnor som alla var mycket väl porträtterade. 
Andra delen heter Dreadnought och är en fristående fortsättning på första boken, dvs. den utspelar sig i samma värld och en del av karaktärerna från förra boken dyker upp men man behöver inte ha läst första för att förstå Dreadnought.
Huvudperson i Dreadnought är sjuksköterskan Mercy Lynch som arbetar på ett sjukhus mitt i amerikanska inbördeskrigets Tennessee. När hon plötsligt blir änka och i samma veva får telegram från sin länge försvunne far att han är döende och vill träffa henne i Seattle har hon inte mycket att förlora än att genomföra den långa resan tvärs igenom ett krigshärjat Amerika. Därifrån är det, luftskepp, ångbåtar, järnväg och en lång lista på färgstarka personer plus en hel del zombies. Många trevliga aspekter alltså.

Jag gillade ju som sagt Boneshaker men Dreadnought är faktiskt bättre. Det är mer fart, mindre störiga tonåringar, en bättre handling helt enkelt. 
Mercy Lynch är en karaktär man trivs med att läsa om, hon är stark men ingen superwoman, tycker om att vara för sig själv, kan ta hand om sig själv och har ganska dåligt tålamod med personer hon tycker är naiva. Jag gillar henne skarpt! Förutom Mercy gick blev jag lite småförälskad i hennes ofrvillige partner in crime, Horatio Korman, en sheriff från det neutrala Texas med mustasch, stetsonhatt och pistolhölster. Jag menar, bara där är man ju fast! Dessutom respekterar han Mercy (trots att hon är kvinna) har en egen hemlig agenda, pratar lite sådär muttrande och är lugn oavsett hur många kulor som viner runt öronen på honom. Ett riktigt radarpar faktiskt, han och Mercy. Det borde skrivas en bok om bara de två!

För att inte spoila för mycket tänker jag inte ta upp de andra karaktärerna men jag kan lova att det finns många, alla med lika stor personlighet.

Förutom persongalleriet och en mycket behaglig huvudkaraktär är handlingen rejält spännande genom hela boken. Ibland har jag problem med böcker som främst kretsar kring faktiska händelser, det blir gärna lite platt som när man går på en konsert och de försöker dölja artistens dåliga röst bakom en flashig show (*host, gamla rockband, host*) men Dreadnought går verkligen inte ner sig i det träsket. Eftersom Mercy är ute på en resa mitt i ett krig genom hela boken blir det aldrig tråkig eftersom bakgrunden hela tiden ändrar sig. Dessutom är Priest riktigt bra på att beskriva actionscener vilket jag har märkt att många andra författare har svårt för. När man läser Priest känner man verkligen hur kulorna viner runt en, hur zombiesarna flåsar en i nacken och hettan från ånglokens maskineri bränner en i ansiktet. Sidorna vänder nästan sig själva i de partierna!

Sen kan jag inte låta bli att gilla att hon ändå har knutit ihop de två berättelserna i slutet, det bådar gott inför framtiden! Nu vill jag bara läsa vidare i nästa del!

 

 I vanlig ordning var det dags för julavsnitt av Doctor Who på juldagen och efter en minst sagt blek säsongsavslutning hade jag och pojkvännen inte höga förhoppningar. Jag hade någon avlägsen dröm om att det kanske skulle vara en rejäl tvist att Clara var doktorn eftersom de har spelat på det i hela säsong åtta (det hade varit det enda som hade gett lite upprättelse för Capaldis superbittra doktor) men så var ju tyvärr inte fallet. 

Jag blev dock positivt överraskad av handlingen. Hela Inception-flirten var mycket spännande och att man i slutet fortfarande inte riktigt vet vad som är verkligt eller inte (vad tror ni om klementinerna egentligen?) ger en liten förhoppning om nästa säsong. Men å andra sidan vet man inte med Doctor Who. Doctor Who är ju som bäst när de mixtrar med olika tidslinjer, drar in paradoxer och annat komplicerat trevligt och det var precis så det var i detta avsnittet. Mycket trevligt! Jag kan helt klart säga att det var det bästa avsnittet i säsong åtta.

Men på nåt sätt känns det ändå inte riktigt som Doctor Who, det är inte så brilliant, inte så varmt och inte mycket Doctor Who som jag skulle vilja. När jag tittade om tidigare säsonger innan jul och såg avsnitt som Silence in the library, A good man goes to war och Pandorica opens så är det ju så jävla episkt att man är helt chockad i en lång stund efteråt och tyvärr har jag inte känt så en enda gång den senaste säsongen och ej heller julavsnittet når upp till den vanliga standarden. Jag saknar fortfarande det där som gör Doctor Who så bra. Det är väldigt lite Doktorn och mycket annat så när avsnittet var klart var ju ändå ganska missnöjd. Jag hade förväntat mig någon tvist till, kanske något med Clara och trots en bra premiss blev det egentligen inte så mycket av det. På något sätt kändes det som om man bara satt och väntade på något, vilket är känslan som varit i hela säsongen tyvärr.

Så även om det var bästa avsnittet med Capaldi hitintills är jag fortfarande skeptiskt.

Skönt att de tog upp Alien-referensen f.ö. Om de hade låtsats som ingenting hade det ju mest varit pinsamt.

Jag kunde inte hålla mig hehe. Efter att ha sett första säsongen av tv-serien och hört alla lovord om bokserien var jag tvungen att läsa åtminstone första boken i serien om Claire och Jamie.
Outlander som första boken heter är skriven av Diana Gabaldon och utspelar sig i Skottland. Den är skriven i jag-form och vi får följa Claire, en sjuksköterska som är på semester i Skottland strax efter andra världskrigets slut med sin man hon knappt sett på fem år. En av dagarna gör de en utflykt till en stenring och Claire återvänder senare till den för hon har sett en ovanlig blomma där. När hon är där hör hon ett underligt ljud från en av stenarna och när hon lägger händerna på den vaknar hon upp nästan 200 år tidigare 1742. Där tas hon in av klanen MacKenzie i ett Skottland präglat av maktstrider och uppror och laglösa men hon träffar också Jamie, en ung skotte vars liv är ofrånkomligt sammanlänkat med hennes eget.

 

Ja, det har ju varit ganska (dagens underdrift) mycket snack om Outlander den senaste tiden, både positiva och negativa så det känns ändå skönt att jag tog chansen att bilda mig en egen uppfattning om boken. Som ni som läser min blogg vet gillade jag tv-serien riktigt mycket och visst gjorde det att man hade en del förväntningar om boken men jag försökte ändå vara opartisk.

Så vad tyckte jag då om Outlander?

Ska jag vara ärlig har jag fruktansvärt svårt att bestämma mig. Å ena sidan tycker jag den är riktigt bra, spännande med välbyggda karaktärer och medryckande. Å andra sidan ser jag en hel del problem med den. Det största problemet så som jag ser det är att jag överhuvudtaget inte kan förstå hur man kan skriva åtta (!) böcker om dessa två. Jag blir trött bara jag tänker på det! För i ärlighetens namn händer det inte särskilt mycket i boken trots sina många sidor (den är ju inte tunn direkt). Gabaldon vet verkligen hur man kan bre ut sig sida efter sida, på gott och ont. Det är ju mer beskrivningar av omgivningar och småsysslor än ordentlig handling, tyvärr och just därför är jag tveksam till åtta böcker i samma stil. Det känns inte som om det finns underlag för åtta böcker helt enkelt. 
Vidare kände jag ganska tidigt att boken blev lite upprepande enligt proceduren: Jamie säger åt Claire att inte göra en sak-Claire gör det ändå-Claire råkar illa ut, (för det mesta utsätts hon för våldtäktsförsök)-Jamie räddar Claire etc. etc. Jag orkar inte riktigt räkna hur många gånger hon är på väg att bli våldtagen i boken, väldigt tröttsamt måste jag säga. Det känns bara som en feg utväg för att författaren inte har kommit på något bättre. Nej, inget för mig alltså.
Sedan saknar jag hela tidsreseresonemanget. Hade jag varit Claire hade jag funderat otroligt mycket på det, om tiden är parallell, om hon har ändrat hela historien osv. men istället tänker hon mest på hur hon ska ta sig tillbaka, som om det är en självklarthet?! Nej, som ett fan av Doctor Who ifrågasätter jag hela tidsresan. Jag hade förväntat mig mer handling runt den och Claires tankar om tid och rum. Istället ursäktas det lite med att Claire är bra på att anpassa sig. Pfft. Men jag antar (hoppas) att det tas upp i senare böcker, vi har ju fortfarande skotten som Frank sprang in i...

Men trots att det låter som om jag hatar boken tyckte jag faktiskt också att den hade sina bra stunder. Tillräckligt bra för att jag skulle läsa ut den vilket alltid är ett plus!
Jag gillar Jamie skarpt. Även om han bagatelliserar misshandel och våld så är han och Claires kemi riktigt bra, han känns nyanserad och väldigt trovärdig genom hela boken. (Om än något ung fast det tror jag är ett medvetet val). Det märks att Gabaldon har ansträngt sig för att få honom att både passa in i sin tidsålder och i sin kärlek till Claire. Resten av karaktärerna är också välbyggda, alla med sin egen personlighet och sina egna mål. Dessutom är jag ett stort fan av idéen Skottland på 1700-talet. Gabaldon målar upp en mycket rik backdrop fylld av intriger, vackra landskap, släktlinjer och annat som verkligen gör boken levande. 

 

Så vad blir slutsatsen? Jag gillade tv-serien bättre men boken har sina stunder. Jag tror att den kan tilltala en person som inte har så stora problem med kvinnor som behöver bli räddade hela tiden. Om man bortser från det tror jag att man uppskattar boken mer. Men som sagt, jag tror jag håller mig till tv-serien.

 

Så ni, Outlander-fans därute, övertyga mig om varför den är så bra!

 

Satt och funderade på sista Bilbo-filmen igen och kan för mitt liv inte komma fram till vad som hände med The Arkenstone?! Vad jag minns hade Bard den efter att Bilbo gett den till honom att köpslå med men till skillnad från boken gick det ju åt helvete och Thorin valde att starta ett krig istället. Efter det såg man inte röken av den såvitt jag kommer ihåg. Vad hände egentligen? Nån som förstod nåt jag inte fattade?