Då var första boken i 3 på 3-utmaningen utläst. Heja mig! 

Jag har ju som bekant valt vattenvarelser som årets tema och första boken ut är Kit Whitfields In Great Waters. Kit Whitfield är ingen författare jag läst tidigare och såvitt jag vet har hon bara skrivit en bok till, Bareback heter den. Detta ledde alltså till att jag inte alls vad jag hade att vänta mig när jag slog upp boken, spännande!

 

In Great Waters utspelar sig i ett alternativt England där en skakig allians mellan olika klaner av vattenvarelser och olika länder råder. Denna annorlunda form av symbios startade när Angelica, halvt människa, halvt vattenvarelse klev upp ur djupet utanför Venedig och erbjud Venetiarnerna sitt och sin klans stöd mot utbyte av en allians och skydd från andra klaner. Sedan dess har bara ättlingar till Angelica fått regera i Europas olika kungahus och oäktingar, halvt människa halvt vattenvarelse straffas obevekligen med döden för att dessa inte ska kunna utmana maktpositionerna. Detta har lett till att alla kungahusen lider av allvarlig inavel och för varje generation blir ättlingarna mer och mer groteska, eran är på väg mot sitt slut och den gamla ordningen vacklar.
I en sådan värld växer Henry och Anne upp. De är likadana, halvt människa halvt vattenvarelse men är födda med helt olika förutsättningar. Anne är yngst i Englands kungafamilj och växer upp i skuggan av sin äldre syster som både är vackrare och mer utåtriktad. Men trots att hovet försöker undanhålla det för henne ser Anne sin mor Erzebet kämpa för att behålla kontrollen över ett allt mer osäkert och instabilt kungadöme. Trots att hon egentligen är tillbakadragen gör Anne allt för att hennes mor ska uppskatta henne och allt eftersom åren går förstår hon att om England någonsin ska klara sig måste hon använda allt sitt mod och sin intelligens.

Henry är oäkting, utstött och lämnad att dö av sin mor från havet men istället uppfostrad i hemlighet med visionen att han någon gång ska ta över Englands tron. Henry är ovan vid livet på land och har ett rakt sätt och en ärlighet som får folk att rygga tillbaka. Men trots att olika personer försöker göra honom till en troninkräktare har han själv en enorm vilja och ett eget sätt att få som han vill.
Deras vägar kommer inte helt oväntat att korsas men hur och vem som överlever sammandrabbningen är inte klart förrän på sista sidan.

Jag kan utan att överdriva konstatera att det här var en av de mest annorlunda böckerna jag har läst. Whitfield sätter ribban redan de första sidorna med att ge en inblick i hur det kan vara att leva under ytan. Det är inga människolika Arieltyper i den här boken direkt. Vattenvarelserna är inte ett dugg som människor, de är rovgiriga, lever med en ständig rädsla för andra varelser i djupen och är du inte tillräckligt stark stötts du ut. Hierarikierna är tydliga, den starkaste leder helt enkelt. Men inte bara det. Whitfield har lyckats med konststycket att få en att sätta sig in i hur en person som levt hela sitt liv under vatten kan känna sig på land. Att helt plötsligt inte vara tyngdlös, att luften snarare hämmar än lyfter dig, hur det är att helt plötsligt se saker klart flera mil bort och hur gränser runt en ö blir meningslösa för landet fortsätter under ytan. Allt detta förklaras och filosoferas mycket om genom hela boken och man märker hur länge Whitfield måste suttit och funderat på detta innan hon skrev ned det. Förutom perspektivet är också hennes språk lika flytande som havet hon beskriver, man kan ju inte låta bli att bli imponerad av en så okänd författare med ett så vackert språk!
Handlingsmässigt är väl inte boken den mest händelserika direkt. Det är en del händelser på lagom avstånd från varandra genom hela boken vilket gör den väldigt välbalanserad men man ska inte läsa den här boken för spänningens skull. För min del tog det nästan en månad att avsluta den men jag tror såhär i efterhand att det nästan var bra. Den behövde lite tid och eftertanke mellan varven innan man tog upp den igen helt enkelt. 
Nej, In Great Waters är inte direkt en spänningsroman istället kan man sitta och njuta av perspektivet, den välgenomtänkta bakgrunden och Anne, älskade Anne! Vilken enormt bra person att läsa om, äntligen en ordentligt skriven mänsklig kvinnlig karaktär. Hennes öde och hennes oro är riktigt, riktigt välskriven. 

 

Så första 3 på 3-boken var långsam, kanske lite väl långsam men med ett vackert språk, intressanta perspektiv, välporträtterade karaktärer och en intressant bakgrundshistoria. Jag hoppas Whitfield fortsätter att skriva!