Då var andra boken i Pocketlovers 3 på 3-utmaning avklarad! Jag ligger alltså fortfarande något oväntat i fas. Amazing.

Jag valde ju som bekant vattenvarelser och började utmaningen med att läsa Kit Whitfields In Great Waters (recension här) som var en väldigt unik läsupplevelse som jag gillade skarpt!

 

Den senaste månaden har jag läst Margo Lanagans The brides of Rollrock Island som förutom den gemensamma nämnaren vattenvarelser inte liknar In Great Waters på något sätt. The Brides of Rollrock Island är lågmäld, drömlik och kuslig där psykologiska aspekter och utanförskap spelar stor roll. Handlingen är placerad till den vindpinade brittiska ön Rollrock nånstans vid sekelskiftet skulle jag tro även om tidsperioden inte nämns. På den isolerade ön lever den lilla flickan Misskaella som vars särpräglade utseende och fruktade magi gör henne till öns mest utstötta person där öborna pendlar mellan att förakta och frukta henne. Hennes sorgliga uppväxt med en dömande mor och tre söta och utåtriktade systrar som överskuggar henne i allt leder till att hon i vuxen ålder efter år av ensamhet tar chansen att hämnas på öns invånare då hon inser att hon kan skapa undersköna och förtrollande kvinnor av sälarna som har sitt hemviste på ön. Kvinnorna är utomjordiskt vackra och besitter en dragningskraft ingen av männen på ön kan motstå och snart har Misskaella hela ön i sitt våld. 

 

The brides of Rollrock Island är uppbyggd med ön och sälkvinnorna som bakgrund där man får följa flera olika personers, inklusive Misskaellas synvinkel under en relativt lång tid. Varje person tillför en pusselbit i historien och sakta men säkert vävs de olika personerna tillsammans så att helhetsbilden växer fram. Fokus ligger på de psykologiska aspekterna för de människor som påverkas av sälkvinnorna. Vad händer med relationerna i familjerna, hur påverkas barnen när pappa helt plötsligt släpper alla tankar på familjen och sätter sig i skuld för att få en sälkvinna och vad händer med en människas sinne när denne blir utstött.

 

Lanagan skriver med ett flytande och drömlikt språk, passande för historien och sidorna flyger förbi mycket fortare än man kan tro när man läser om handlingen. Den lågmälda beskrivningen förstärker känslan av utsatthet och jag kan nästan känna vinden piska saltvattenstänk i ansiktet när jag läser. Att fokus är på det psykologiska i historien och inte på själva sälkvinnorna eller magin ser jag bara som positivt, även detta ger en känsla av äkthet som hade varit svår att uppnå om det hade blivit för mycket Ariel över det hela. Att även sälkvinnorna får en del i historien förstärker bokens genuinitet, det hade varit så lätt att bara beskriva dem som vackra statyer men Lanagan har verkligen ansträngt sig för att låta alla sidor av historien komma fram.

Om många böcker är väldigt svartvita kan The brides of Rollrock Island beskrivas som en mycket skickligt utformad gråzon. Här finns inga klichéer, ingen döms och alla får komma till tals. 

Jag kan rekommendera The brides of Rollrock Island till alla som vill ha en unik läsupplevelse där det görs en djupdykning ned i människans innersta med karga klippor och kuslig magi som bakgrund.

Nu figurerar det en såndär enkät igen och denna gången blev jag nominerad av två (!) stycken bloggvänner, nämligen Gabriella och Anna - bokababblaren. Tack så mycket båda två! <3

Sisterhood of the world bloggers award är det som gäller denna gången, ingen aning om vad det är men här är loggan hur som helst:

Det finns ingen organisation mer än jag försöker pressa in så många böcker som möjligt på så liten plats som möjligt. Har konstant platsbrist i bokhyllan och ingen vägg ledig att köpa fler hyllplan till. Story of my life...

Enkelt, Guldkompassen av Philip Pullman, en av de bästa böcker jag läst och en av de sämsta filmvarianterna jag har sett på en bok. Fail.

3. Vilket är din favoritläsplats?

I en go fåtölj vid kakelugnen! Helst med en katt i knäet.
4. Under en zombieapokalyps: vilken bok försöker du rädda och vilken bok använder du som vapen (för att du bryr dig så lite om den)?

Hm, min överlevnadshandbok? Eller handboken i hur man överlever en zombieapokalyps, visst finns det en sån? Som vapen hade jag tagit en av mina gamla kursböcker, förslagsvis Mineral Science både för att den är enormt tjock och enormt tråkig och jag hatar den. Annars ligger t.ex. Mo Yans Red Sorghum bra till. Nej, alla nobelpristagare kan man inte gilla!
5. Vad gillar du att göra när du läser? Till exempel lyssna på musik eller äta/dricka något.

Te! Te, te, te <3. Eller ett glas rött. 

6. Om du fick vara en karaktär för en dag, vem skulle det vara och varför?

Svårt, måste jag säga! Doktorn i Doctor Who? Tänk att vara 900 år gammal och kunna åka överallt i tid och rum i en blå police box. Epic! 

7. Om du fick leva i en bokvärld för en dag, vilken skulle det vara och varför?

Parasollprotektoratet! Viktorianska England, varulvar, ångmaskiner, vampyrer och skottar. Och te! Eller Forgotten Realms eftersom där finns en sådan härlig blandning av raser, magi, varelser och olika kulturer.

8. Läser du helst serier eller fristående böcker?
Inget slår ju en riktigt bra (och tjock) fristående bok. Men det är oftast svårt att hitta. Trilogier är min favorit. Inte för långt men tillräckligt långt för att det ska bli ordentligt uppbyggt.
9. Finns det någon författare du läser allt av?
Mjae, inte i nuläget. Men jag planerar att läsa allt av George RR. Martin. Och allt av Tolkien.
10. Vad gör du helst när du inte läser?

13. Kommer ni att delta i NaNoWriMo i år och i så fall vad kommer ni skriva om?

15. En barndomsbok ni alltid kommer minnas.

Jag får erkänna att jag inte läst ordentlig Science Fiction. Eller jo, Liftarens guide till galaxen och Revolt har jag läst men jag kan inte säga att jag är så hemma i Sifi direkt. Om någon har något bra tips mottages det väl!

 

Och nu till taggarna!
Tjugotreminuter

 

Med frågorna:

1. Er största bokcrush, alltså en karaktär som ni hade blivit kär i på direkten hade denne funnits på riktigt.
2. Ett karaktärsdrag/scenario som ni absolut inte klarar av hos en huvudperson.
3. Hur internationell är er bokhylla? Vilka länder kommer författarna ifrån?

4. Hur jämställd är er bokhylla? Dvs. hur många kvinnliga resp. manliga författare finns det?

5. Weapon of choice?
6. Nämn ett favoritcitat från en bok ni gillar. 

7. Vilken karaktär hade du velat döda och varför?

8. Vilken bok skulle du själv önska att du hade skrivit?
9. Om du fick ändra en boks slut, vilken bok skulle det vara och varför?
10. Nämn en skådespelare som hade passat perfekt till en viss karaktär i en bok som inte filmatiserats.

 

För två dagar sedan hörde jag talas om serien Outlander på en blogg jag läser. Igår hade jag sett alla tillgängliga avsnitt och ställde mig den oundvikliga frågan: Varför har jag inte hört talas om det här innan?!

Jag menar det handlar ju om män i kilt (!!) som pratar skotska ffs! Kan det bli sexigare? Troligtvis inte och efter ett avsnitt var jag helt fast.
Förutom att Chris Hemsworth har fått en stark rival i form av Sam Heughan (omnomnom!) är Outlander faktiskt en riktigt bra serie. Den har något så sällsynt som en kvinna i huvudrollen och då menar jag inte att det ska verka som om de har en kvinna i huvudrollen, här är det faktiskt en kvinna som har mest speltid och som är den enda narratorn i serien. Bara där ligger Outlander på plussidan hos mig. 
I vanlig ordning när en serie eller film främst handlar om en kvinna har ju serien fått kritik för att vara för romantisk och för tjejig. Ehum men tillåt mig att fnysa högt och tydligt på mitt mest feministiska vis och därefter klargöra att bara för att en serie inte faller inom normen för vad som räknas som normalt (eller för mig, manligt) betyder inte det då att det automatiskt blir tjejigt (och indirekt dåligt). Nej, verkligen inte och Outlander är levande bevis på det. Javisst läggs det en del fokus på Claire och Jamies förhållande, främst de två sista avsnitten men därtill ska det sägas att det är en väldigt skickligt berättad kärlekshistoria. Det var längesen jag tyckte om ett par så mycket som Claire och Jamie! Förutom deras relation handlar serien lika mycket om skottarnas uppror och interna stridigheter blandat med storslagna vyer och en unik inblick i hur det var att leva i Skottland på 1700-talet. Precis som i Starz andra serie jag också gillar, Black Sails, genomsyrar kvaliteten varje scen i Outlander. Det är inget som ser plastigt ut, man ser att de faktiskt är i Skottland och skådespelarna är fenomenala hela bunten. För att illustrera hur autentiskt allting känns kan jag med egen erfarenhet säga att jag har aldrig sett en axel se så äkta ur led ut som i första avsnittet av Outlander, fick hålla för ögonen så verkligt såg det ut!

Vidare har jag insett att Tobias Menzie faktiskt är en riktigt bra skådespelare och anledningen till att jag tycker han är en douché i Game of thrones faktiskt beror på att han är riktigt duktig och inte på att han bara spelar sig själv. Oväntat faktiskt.
Dessutom är Outlander riktigt snyggt klippt. Till exempel bröllopsavsnittet där de börjar med scenerna efter vigseln för att sedan ett steg i taget leda tittaren tillbaka till vad som ledde fram till där de är nu, varje scen ger sig själv på ett sätt som gör att jag istället för att bli förvirrad och uttråkad av flashbacksen (flashbacksen?) tycker de smälter in mycket fint i den nuvarande handlingen. Skickligt!
Dessutom var scenen med Tobias Menzie när han berättar om piskningen fruktansvärt bra. Man pendlade mellan avsky, medömkan och en hel hög med andra känslor i den scenen.
Som grädde på moset har de även ansträngt sig så mycket att de skrivit en hel del dialog på Gaelic. Autentitetsfaktorn slog i taket!

Men jag har ju glömt att berätta vad Outlander egentligen handlar om. Här gör vi allt baklänges!
Outlander handlar om Claire (spelad av Caitriona Balfe) som är sjusköterska för den engelska arméen under andra världskriget. När kriget är över åker hon och hennes man (Tobias Menzie) som hon knappt sett på fem år till Skottland för att lära känna varandra igen. Väl i Skottland besöker de Craigh Na Dun (min gaelic är finfin!) och när Claire själv går tillbaka till stenringen för att hon sett en ovanlig blomma hon gärna vill titta på igen rör hon vid en av stenarna och voilá. Helt plötsligt har hon hamnat på samma plats fast 200 år tidigare. Serien följer sedan hennes försök att ta sig tillbaka till sin egen tid samtidigt som hon bli mer och mer insyltad i skottarnas liv.

Så, mitt tips. Se serien! Jag själv får antingen vänta till april innan nästa säsong släpps eller börja läsa böckerna. Uäh. Aldrig har det känts så långt till april!

Doktorn är tråkig. 

Nej, jag skojar inte. Avsnitt efter avsnitt har gått och till slut kan jag inte förneka det längre. Doktorn har blivit tråkig. Från början tänkte jag bara att det var en övergående fas, att Capaldi bara hade lite svårt att hitta in i rollen men nu har jag insett att det faktiskt är så Doktorn är nuförtiden. Bitter, cynisk och utan medkänsla. Jag menar Eccleston var bitter men han kunde ändå skina upp och bli barnsligt lycklig över småsaker medan Capaldi bara är kall och okänslig. Tillsammans med Clara som i sin tur inte har världens personlighet blir det rätt tråkigt. Jag menar, har vi inte känt att det är dags för en ny följeslagare i typ fem avsnitt nu? Clara är trött på det Doktorn är trött på det och jag är jävligt trött på det. Vi behöver en excentrisk följeslagare nu, ja tack. 
Däremot gillade jag de två senaste avsnitten, Kill the moon och Mummy on the Orient Express. Dog så hårt när Capaldi sådär i förbifarten mumlar: Are you my mummy?

Kill the moon var ett såntdär klassiskt Who-avsnitt som man känner igen från t.ex. Satans pit osv. När stora beslut ska tas av små människor och det i sig är skitbra men återigen blev jag besviken på Capaldi som bara stack. Det är ju inte så Doktorn gör. Istället för att lämna folk i sticket får han ju folk att tro på sig själva, tro på att de kan ta det rätta beslutet. Vad hände egentligen?
Och vad är egentligen den röda tråden i den här säsongen? Nånting med de döda som dyker upp i några sekunder i ett avsnitt då och då. Hmpf... Tackar vet jag River Song och The Silence eller Bad Wolf. Nee, just nu känns det väldigt löst.

Nu förväntar jag mig en jävligt bra säsongsfinal om jag inte ska tjura till nästa doktorsbyte.

Tackbrahej.

Istället för att ha en lugn höst med enbart några distanskurser på schemat fick jag istället heltidsjobb och distanskurser att fylla dagarna med. Yay.

Hur som helst är fortfarande planen att göra klart 3 på 3-utmaningen men jag får nog utvidga min fantasyhöst till fantasyvinter (det är 1dm snö här). 

Hur som helst så är i alla fall Richard Morgans The steel remains tryggt placerad på nattduksbordet sen drygt en vecka tillbaka. And I like it! Magkänslan säger mig att boken bara kommer att bli bättre och bättre.

 

Jag sneglar också lite mot The Brides of Rollrock Island som är andra boken i utmaningen och som jag verkligen ser fram emot. Men först tänkte jag knäcka The steel remains. Börjar tiden rinna ut får jag ta en paus och börja på Rollrock Island istället. Stressen, den stressen.

 

För någon vecka sedan fick jag också hem Caroline Hurtigs senaste bok Månfolkets Land. Det är uppföljaren till Ödesgudinnans val som jag läste i vintras (recension här) och det ska verkligen bli spännande att få se hur Hurtig har utvecklats som författare sedan första boken.

Efter mycket om och men har jag äntligen läst ut första boken i Gail Carrigers YA- och spinoffaktiga Finishing School. Det tog sin lilla tid eftersom jag klämde in In Great Waters och Jakten på kapten klänning (mysläsning?) emellan men nu är den klar!

 

Vi befinner oss i samma universum som Parasollprotektoratet (recension på dem finns här, här och här ^^) men cirka tjugo år tidigare än händelserna i Själlös. Vampyrer och varulvar är accepterade men fortfarande något man inte talar så mycket om och de olika varelserna håller hårt i sina hemligheter. Vi får följa Sophronia, en ung tjej som kanske kan lite för mycket om hur man klättrar på husfasader och lite för lite om hur man niger ordentligt. För att råda bot på dessa problem skickas Sophronia iväg på internatskola för flickor där poängen är att hon ska lära sig allt som en ung dam i det viktorianska Storbritannien behöver kunna. Och visst lär hon sig det. Men hon lär sig också hur man kastar kniv, svimmar vid bästa tidpunkten för att avleda uppmärksamhet och spionerar på någon utan att bli upptäckt. Dessutom är skolan ingen egentlig byggnad utan ett luftskepp! Sug på den, liksom!

 

Det jag tycker om med Carrigers sätt att skriva är humorn, Alexias rappa sätt och ironiska världsbild är det som gör ett par ganska medelmåttiga böcker till riktigt underhållande och roliga. Tyvärr har Carriger tappat rätt mycket av det som jag tycker gör henne så bra i  Etiquette and Espionage. Humorn är rejält tillbakavisad till förmån för mekaniska husdjur och en ganska svag handling. Det enda Sophronia gör är att smyga runt och ta sig in på olovliga ställen, till ingen större nytta enligt mig. Det känns inte som om Carriger tänkt så mycket på vad boken egentligen ska handla om som att hon ville skriva en bok om en skola på ett luftskepp. Tyvärr. Om man inte är överväldigad av världen och Carrigers påhittighet när det gäller ångpunkiga uppfinningar är Etiquette and Espionage ganska trist och oengagerande. Jag som redan läst tre böcker i samma värld med en bra mycket bättre story och en bättre huvudkaraktär gäspar mest. 

Däremot kan jag mycket väl tänka mig att en tonåring som inte läst något liknande tidigare (hur många steampunk-YA finns det?) kommer att älska boken och man kan ju inte komma ifrån att Sophronia är en bra karaktär. Hon är målmedveten, intelligent, ber inte om ursäkt och tar hand om sig själv. Fin förebild alltså! Och dessutom slipper vi alla jobbiga kärlekstrianglar även om det såklart finns potential. Däremot tror jag inte att det är något Carriger kommer att rikta in sig på, det är inte direkt hennes stil. Applåder för det! 

 

Sammanfattningsvis var Etiquette and Espionage något av en besvikelse men för rätt målgrupp kan jag tänka mig att den går hem galant!